VÄNDA KAPPAN EFTER VINDEN - en blogg om livskvalitet

ett utdrag ur Edward Bloms memoarer: "Att leva är att lida"

2009-11-10T13:40:00.001-08:00

Som blott en 22-åring på rymmen i Europa, undan min dominanta far, greven Artur af Blom, så var jag, Edward Blom, bara ett spädbarn, ännu ej förlöst, när det kom till Europas finare kultur. Visst, jag kunde de tyska studentsångerna lika väl som den näste, men det tog mig många år och dagar innan jag behärskade det såkallade goda livet.

Under mitt fantastiska liv så har det funnits många män och kvinnor som med sina kroppar och sinnen tuktat och lärt mig hur man är blir karl och hur en karl för sig. Min far var inte en utav dessa, hans idéer om skolning och disciplin var lika omogna som en klase druvor från Château Lafite Rothschild i maj.

Ett namn som står ut bland alla dessa vackra individer var Alfonso, en fattig men stolt bonde från Frankrikes västkust, han tog in mig och gav mig bröd och vatten, och även om han visste lite, om ens något, om världens alla ostar och viner, så visste han hur man närde och utnyttjade den libido som vår gode Skapare givit oss.

På nätterna så sov jag ute i stallet, men om jag såg att Alfonso hade tänt den smutsiga oljelampa som hängde i fönstret ut mot gården, så visste jag att han ville ha mig där.
Dörren var alltid olåst och inne i sovkammaren satt han och hans fru Charlotte och väntade på mig, att tala var absolut förbjudet, och det var där, i tystnaden, som tre blev ett. Att kalla det sex eller samlag vore att förminska den energi som skapades de nätter vi var tillsammans. Jag var med Alfonso, han med henne- genom mig, han älskade med henne genom mig! Hade ni varit där hade ni förstått, men inte kunnat förklara det, ingen människa kan förklara vad det var som hände i det där sovrummet.

En dag visste jag att det var dags att färdas vidare, jag kände det i mitt hjärta, och Alfonso bekräftade det för mig när han en dag, när vi satt i skogen sa till mig; Jag har lärt dig allt jag kan, du måste resa vidare Edward! Du måste finna nya smaker och färger, dofter och idéer som du kan ta till dig och sen dela med andra, det är ett heligt uppdrag du är på Edward!

Nästa dag tog jag min kappsäck och gav mig iväg, utan att säga adjö, ett adjö var överflödigt.

I Paris träffade jag på Charlotte en sista gång, men den historien tar vi en annan dag!

Gutår!

Blog Awards 2009

2009-10-19T02:00:00.001-07:00

Nu har det hänt igen! Vända Kappan Efter Vinden har återigen blivit blåst på konfektet av de uppenbart partiska Vecko Revyn. Tusen Fatwas på deras huvud!

För er som inte hänger med så kan jag upplysa er om att Vecko Revyn, i helgen, hade sin årliga Blog Awards, och trots att vi vann årets guldpenna, årets kaxigast i bloggvärlden, årets mest orginella blogg OCH årets blogg, så blir vi diskvalificerade bara för att Gräddnos visar kuken för Foki på efterfesten.

Skäms på dig Louise Bratt, Chefredaktör VeckoRevyn! Skäms på dig! Fy!

P.S. Ni missade väl inte vår monter på Bokmässan i göteborg? Vi var på övervåningen, alldeles brevid vår hjälte Steffo, som intervjuade en man som skrivit en hel bok om sockerkakor.

2000-talets fem bästa kroppsdelar på Gussar

2009-09-09T14:18:00.000-07:00

1. Vage-a-yeaj
2. Cakes, Booty
3. Läppar (stängda)
4. Tits
5. Lår (öppna)

Bubblare: Ögon (med mycket ögonskugga).

Fest eller Tv ikväll?

2009-08-14T08:47:00.001-07:00

Natten på Norrlandståget

2009-08-04T08:23:00.000-07:00

Det skulle bli en lång resa. 21 timmar. Minst. Norrlandståget var alltid obarmhärtigt.
När jag klev in i kupén möttes jag av en gubbe utan hår och lång vit mustash. Med sig hae han sin pre-pubertala dotter.
Jag började med att undersöka kupén. Fanns där ingen el? "Vagnarna är 40 år gamla" sade gubben, som hade kollat upp läget med personalen. Paniken började sprida sig i min kropp. 21 timmar och bara tre av dem med laptop? Vad skulle jag göra resten av tiden? Prata med gubben? Herregud. Eftersom tåget i vanlig ordning var försenat kunde mina trögflytande hjärnvätskor till slut tänka fram en plan B. Jag sprang till pressbyrån och köpte två tidningar. En BON och en Bang. När jag återvände till kupén, med mitt nyinhandlade kevlar mot social tågsamvaro, upptäckte jag att gubbjäveln hade armor piercing bullets. Trots att jag öppnade en tidning började han prata. "Jaha, vart ska du då?" Det dröjde inte länge innan det oundvikliga: Att han hittade ett ämne, som han visste mycket om, och kunde prata oavbrutet om i över en timmes tid. Ämnet? Han själv.
- Jaja visst så jag var källarmästare på stadspuben ska du veta. Det var jag som byggde den stora långa bardisken där. Och jag är god vän med Curt Bergfors, känner du till honom?, han som startade Max hamburgare? En excentrisk man. blablablabla... och hans 19-åriga älskarinna älskade honom djupt! "Jag skulle dö för Curt" det minns jag att hon sade ofta ja..

Jag fortsatte nicka och kände mig fången i mitt eget guantanamo bay. Hur länge skulle läpparna under den där mustaschen fortsätta fladdra?

- Och sen blev han ju förlamad när han hoppade från den där bryggan och blablablabla...

Jag kunde inte minnas sist jag varit tvungen att spela så mycket teater. Mina tillgorda nickningar var verkligen av första klass och kändes bortslösade på en sån här episod av mitt liv. I bästa eller i annat fall kunde samma ansiktsinstrument utnyttjats för att träffa lite tjejer och bli Mr Pussyfuck. Men i mitt fängelse var mitt namn Mr Getfuckedintheassalot.

- "Norrlandståget rusar som ett vilddjur genom natten" Har du hört kvinnan som sjunger den låten?

Gubben förstod inte varför jag inte kände till alla Norrbottensprofiler som var i ropet för 20 år sedan, när jag fortfarande lekte hela havet stormar med mitt spott, och han tycktes bli ännu mer irriterad när jag inte hört låten om Norrlandståget. Kanske vanärade jag platsen genom att inte känna till dess historia och traditioner. Någonting var fel. Jag plockade upp mitt ex av Bang och började läsa det istället. Gubben fattade äntligen vinken.
Jag sneglade på hans dotter med kunde med mesta möjliga försiktighet se att hon var way to young för att vara könsmogen, och därför helt ointressant.
Gubben hade berättat att han skulle ta med sin dotter till fjällen och lära henne fiska. Stackarn.

Jag läste alla texter i tidningen, utom den utomjordiskt fjäskiga intervjun med Petra Mede, och kände när jag lagt ifrån mig den åter igen en viss panik. Klockan var tidigt. Jag ville inte läsa BON. Inte än. Jag måste spara den. Dra ut på nöjet. Laptopen var helt oladdad. Plötsligt en idé: "Bistro"-vagnen hade kanske ström?
JA. Jag gick dit och satte mig bredvid en hårdrockare för att ladda skiten inför natten.
I restaurangvagnen härjade några ungar som var på väg till Umeå från Gothia Cup. Tydligen hade själva discot, som av kidsen referades till som "gothia fuck", gett dålig utdelning. De 15-åriga killarna började i sin oknullade frustration frenetiskt stöta på en tight tågblondin många år äldre. Hon dissade dem förstås gång på gång med van kyla. Jag satt och uppskattade den lilla farsen. Men imponerades av kidsens vinnarattityd, själv hade jag aldrig vågat försöka stöta på en så het tjej, på samma sätt när jag var lika gammal.
Det började bli sent och min dator började bli färdigladdad. Men jag drog mig ändå för att gå tillbaka till kupén. Trots att en ful och gapig syntar/emokille satt och skrek bakom mig. "MED ÖL I KROPPEN SOVER MAN GODAST JAJJAMEN!". Han fulkomligt vrålade. Jag förstod inte varför.

Jag reste mig. Men vid ett bord längre bak såg jag en kille jag kände igen. Jag hade gått skola med honom som liten. En av de äldsta historier som berättades bakom hans rygg var från när han var liten. Han satt på ett tak utan mer kläder än en T-shirt mitt i vintern. En vän till mig hade gått förbi och frågat om han inte frös? "Jag är kallblodig" hade han fått till svar.
Jag och Fredrik hade hängt i samma gäng av rollspelade kampsportare under tonåren. Han var ingen kille jag skulle kalla för Mr Fun-to-be-around, snarare en slags machopluggis, men Jag var desperat efter umgänge, Dr Desperate, så nu tog jag vilka smulor som kastades till mig. Jag gick dit.

- Fredrik?
- Ahmen tjenare Bollen! Det var fruktansvärt längesen.
- Ja, det var inte igår.
- Du har ju en ganska sk. "Sweet set-up" du. Som kan blogga för pengar och leva på det.
- Tja, det är inte mycket pengar jag tjänar... mer som ett extraknäck.
- Vad gör du då? Jobbar du med?
- Jag pluggar.
- Vad?
- Lite kulturvetenskap, senast socialantropologi...
- hehe, de riktigt tunga grejerna då ja.

Ett flin hade spridit sig över hans fejs medan jag pratat om mina kurser.
Fredrik berättade att han numera pluggade dubbelt. Ekonomi och juridik. Båda på heltid.
Emokillen, eller var han någon sorts insane clown possé-dåre kanske (han hade ett för yvigt sätt och för vida byxot för att vara emo) fortsatte skrika. Han hade nu gett sig på att berätta om sin trassliga barndom för en äldre alkoholist på tåget.

- JA SÅ JAG BRÖT JU NÄSA PÅ HAN OCKSÅ. OCH ARMEN. DET VAR JU INTE ALLS BRA DE! NÄ FY FAN. NOG HAR MAN VARIT OCH BLIVT JAGAD AV SNUTEN OCKSÅ....

Fredrik gjorde en min som påminde mig om Spencer Pratt i "The Hills" när han hörde den packade snubben skrika. Men han svalde ner (jag kunde nästan se hatet göra en grop i hans hals) och fortsatte prata engagerat med mig.

- Shit. Vi har ju inte setts på sex år.
- Nä.
- En sak ha ofta kommer tillbaka till och minns som väldigt trevligt. Det var när vi spelade rollspel ute i bastuträsk. I det där stora huset.
- Ja...

Jag hade inte tänkt på den där tiden på väldigt länge. Att jag spelat rollspel i tonåren. Varför skulle jag tänkte på det nu när jag mådde mycket bättre och hade mycket roligare. Typ kul på riktigt, med folk som inte skämtade om porr och negrer hela tiden.
Jag blev lika glad över att inte kunna relatera till Fredriks nostalgi som han verkade vara över att minnas tillbaka på det. Men han hade nog lyckats snappa upp lite av mina osäkerhet. Det var han som styrde samtalet, så mycket var han säker på, och slängde fram nästa fråga.

- Vad tycker du är meningen då?
- Vadå?
- Ja med ditt liv. Vad är ditt mål. Såhär: Jag tror att du och jag och...hmm ska vi ta Joel Alfredsson som exempel?
- Eh okej?
- Alltså vi tre är ju väldigt olika. men både du och jag har något som inte Joel Alfredsson har. En förmåga att förverkliga oss.
- Eh... jaha?
- Jag vill skaffa mig själv makt. Och jag tror att vägen dit är att bli ekonomiskt lönsam. Du har däremot sökt dig till något slags kulturliv och Joel lever och knegar och har någon slags arbetsromatiskt synsett där han tänker att "om jag bara gör migg bästa kommer allt bli okej". Eller hur?
- ok...
- Ja. Så vad är meningen för dig då? Vad vill du li? Vad är ditt mål?
- Oj vad filosofiskt allt blev...
- jag hatar small talk.
- Vad jag vill bli... Det jag har tänkt på ibland, som jag i alla fall använder för att bli bättre på att skriva, är att jag tänker att jag skulle vilja ha ett jobb som Fredrik Strage har. Och skriva som honom....
Okej, okej! Fredrik Strage okej!
- Ja, men grejen är att det inte finns eller kommer finnas någon i framtiden som har ett jobb som Fredrik Strage har där de bara kan chilla och lyssna på musik och lära sig om populärkultur....eller ja...
- Okej okej! Men ändå Fredrik Strage, och du är ju en bit på den vägen....
- Alltså. Nej. Jag säger så här: Det jag vill bli, det finns inte än. Fattar du?

Där fick jag till det.

- Ah okej. Men vad är målet, vad är meningen? Du verkar tro att det finns något i kultur som är jätteviktigt?

När Fredrik frågade blev jag rätt paff. Ord som "meningsskapande" drev förbi i mitt huvud men hans hårda sätt att hela tiden kräva konsekventa, sammanfattande svar gjorde att jag inte trodde att han skulle godta sånt vänsterflum. Jag tror att jag fick ut mig nånting om att populärkultur är viktigt för att man ska lära sig respektera och tolerera andra människor och att jag själv ville få ut den till så många som möjligt. Det lär ha låtit oerhört pretentiöst och dessutom utelämnade jag förstås min egen roll. Som frossande kulturkonsument. Men jag vill inte direkt blotta mig mer, det skulle ändå inte värderas som ödmukt utan som en svaghet.
Fredrik, han hade istället anammat en slags minimalism gällande kulturkonsumtion.

- Men är tolerans så viktigt då? Och om jag bara köper en bil, är inte den kultur då?
- JOO absolut. Självklart. Men det är ju rätt ytlig kultur i så fall.
- Du vet att jag har slutat lyssna på musik.
- Jasså?
- Ja. Jag förstår inte vad poängen är längre. Däremot har jag upptäckt vad jag tycker gör livet värt: Det goda samtalet.
- Ja!

Han visade med sitt kroppsspråk att han tyckte att det vi hade, det var ett "gott samtal". Själv var jag förstås väldigt plågad. men spelade med. Jag kunde ana ett avslut på allt.

- Vi borde ses när jag kommer ner till Stockholm. Sade Fredrik
- Ja... Du kan ju ringa?
- Nej. Facebook. Så kan vi fortsätta prata liksom.
- Jaja absolut.
- Ha det så bra.
- Okej ha det bra.

Jag gick tillbaka till min laptop. Och när Gothiakillarna ville låna min dator kände jag att det var dags att ta adjö av bistrovagnen och gå tillbaka till vagnen som förmodligen drogs av ett ånglok eldat på trä. Gammjävlaskit.
Väl framme såg jag att ett nytt par hade stigit på. Gubben med mustaschen var i full färd med att berätta för dem om låten som handlar om "Norrlandståget som rusar som ett vilddjur genom natten" och jag såg paret nicka på ett lika fejkintresserat sätt jag själv nedlåtit mig till några timmar tidigare.

Lyxligget

2009-07-24T17:58:00.000-07:00

När han förde ner handen i mina trosor trodde jag knappt att det var sant. Skulle jag, en enkel bondpojke från Gotlands glesbygd verkligen duga till en så rik och belevad man? Johan var Jetsettare och hälsade på i Visby under Stockholmsveckan. Jag hade träffat honom under kvällen på klubben Kallbadhuset.

Jag dansade på bardisken i min gula, fittkorta och tighta gina trico-klänning. Gud, jag kunde knappt lyfta på ögonen efter allt smink jag smetat på. Johan hade sett mig dansa där uppe med alla tjejkompisar och bestämt sig för att busa lite med brudarna. Han närmade sig baren, med spjuverglimrande ögon under en lugg som vätats av utsprutad champagne, och slet av en tjej, jag tror hon hette Nettan, hennes tubtopp. Han skrattande när han rev av henne kläderna. Under hade hon förstås ingenting och några sekunder senare låg hon på golvet i fosterställning med fem män som sprutade 1300-kronors skumpa över hennes nakna kropp. Hon skrek av förudmjukelsen medan mina och Johan ögon möttes i samstämmigt hånskratt åt Nettan.
Jag kunde tycka att det var en lite väl rå humor. Fast, ibland måste man offra sina vänner för att komma åt det riktiga priset. Och varför skulle jag hjälpa henne? Ingen annan gjorde ju det.
Johans ögon blev med ens hårda när de borrade sig in i mina. Jag blev lite lätt hård under klänningen. Men jag lade effektivt band på mig själv genom att tänka på min farmors begravning och den öppna kistan.

Johan hade på sig korta beiga shorts och en skjorta av fin kvalitet med tre knappar uppknäppt. Hans ansikte var ungt och vackert. Hur kunde en ung man vara så rik och världsvan? Fast det visste jag förstås inte då. Jag var bara imponerad och jag visste att Johan skulle få göra vad han ville med mig. ”Kom hit!” beodrade han mig på sin klingande Stockholmska. Jag trippade över Nettans gråtande kropp i mina klara klackar och mötte Johan i en kyss.
”Så där ja!” Förklarade Johan för sina vänner, ungefär som om han med lätthet vunnit ett maraton med ett amputerat ben.
Johan bjöd på shots och berättade om sina resor. Milano, Dubai, Singapore, Los Angeles. Han jobbade åt ett stort exportföretag med mycket pengar, berättade han oblygt, och att de hade rika kunder över hela världen. Det var något på sättet Johan pratade om pengarna som gjorde att min kukmynning brann av lust. Det var äventyrligheten i det. De nya pengarna. För bara tre år sedan hade Johan jobbat på reklambyrå med en ”högst jävla medelmåttig inkomst”. Jag bara lyssnade och tittade in i hans isblå ögon. Ibland lade jag handen i det fuktiga håret och snyggade till luggen så att den föll lite busigt över ögonen. ”Att vara här är som en dröm, tycker du inte det Candy?” frågade Johan mig. ”Det är det verkligen…” Sade jag och tryckte mig närmare honom, samtidigt förbannade jag hur jävla bonnig min dialekt lät ”Helvete Anders, bränn inte den här chansen nu” intalade jag mig själv.
”Du har inte sett någonting än babe” Sade Johan och blinkade flirtigt innan han vände sig mot bartendern. ”Den fetaste jävla champagnen ni har här! Hör du det!”. En stund senare bars en två meter hög flaska ut. Johan får en slägga i silver av barpersonalen och krossar den 20 000-kronorsdyra flaskan som en enorm pinata. Alla på Kallbadhusets dansgolv kastade sig mot golvet för att slicka upp de dyrbara dropparna.
Johan grabbade tag om min röv och viskade ”Visst är du min lilla hora nu?” i mitt öra. Jag nickade och ville göra allt jag blev tillsagd. Jag kände mig verkligen som en hora.

På efterfesten på Johan Yacht var det dags för kokainet. Johan och hans kompisar Fredrik och Erik, som alla jobbade för samma företag. ”Pure Human Resources” var enligt den lille lönnfete och solglasögonprydde Erik det mest kvalitativ i sitt slag. ”Ja, vi växer starkt som fan trots finanskrisen” fick Fredrik ur sig efter att han begravt näsan i en lina framför sig. Rummet under däck var fullt av speglar och hade en stor säng längst in med dyra röda sidanlakan. Johan tog med sig kokainet dit och vinkade till sig mig. ”Du ska krypa för mig” sade Johan plötsligt. Jag var ensam med killarna och jag visste inte bättre än att lyda. Jag ålade mig långsamt fram. Slickade mig om mina röda läppar medan jag tittade Johan i ögonen. När jag kom fram till Johan tog han fram sin kuk, som blivit hård och hällde ut flera gram kokain över den. Han beordrade mig att ”snorta skiten”.
Jag hade aldrig knarkat förut men nu hade jag faktiskt heller aldrig träffat någon så rik som Johan och hans kompisar var. ”Jag förtjänar det här!” tänkte jag innan jag tryckte näsan mot hans, ganska korta, skaft och drog in djupt. ”Sååååja lilla gumman” godkände Johan.
Jag kunde knappt tro att det var sant, att jag verkligen var där. Det här var min största dröm i uppfyllelse. Att få snorta kokain från en riktig jetsettares kuk.

Det var då Johan ville gräva i mina trosor.

Min transexuella läggning hade plågat mig hela min uppväxt. Alltid hade jag fått utstå hån från föräldrar och andra runt omkring mig. Men sedan jag fyllt 20 hade jag blivit så bra på att klä upp mig att ingen kunde se någon skillnad på mig och en kvinna. Jag rakade hela kroppen och vaxade rövhålet. Jag skrubbade bort död hud varje morgon med rotborste för att bli len. Jag hade jobbat så jävla hårt. Jag förtjänade det här.

Johan hann bara fingra lite på troskanten innan han ändrade sig, han hade ännu inte upptäckt bulan som jag snabbt smusslade in mellan benen. ”Sug av mig din lilla hora” sade han. Och som jag sög. Jag gav hans pung the royal treatment och slickade kulorna rena, jag sög på hans lille-skutt som om jag dammsög en lagerlokal med min mun. Lika hungrigt som en myrslok lät jag tunga dansa över hans mest privata. Johan stönade högt och tryckte sin kuk djupare ner i min hals. Han började munknulla mig.
När han var nöjd med min mun vända han på mig, drog ner trosorna och stannade upp. ”Vafan är det här!?” Han lät rädd på riktigt. Sedan hörde jag hur arg han var. Och Erik och Fredrik som suttit och tittat på, och filmat flämtade till. ”Jag ska fan knulla dig ändå din lilla horpojke!” Johan fingrade upp mitt anal med först en och sen två fingrar för att sedan hårt knulla mig bakifrån. Jag njöt. Jag kände verkligen hur köpt jag var. Vilket lyxligg.

Dagen efter vaknade jag i en bur med en röd hård gagball i munnen. Buren var för låg för att gå att ställa sig upp i. Jag försökte sätta mig på knä men fick ont i ryggen. Min mascara hade runnit ut och jag kände mig så hungrig att jag kunde dö. Hur länge hade jag sovit? Hade de lagt något i min drink?
Jag låg på båtens soldäck och försökte hitta en utgång men jag var fast. Runt omkring mig kunde jag inte se land någonstans. Bara vatten.
Efter en timme dök en man upp i svart kostym och stor mustasch. Jag hade aldrig sett honom tidigare men på hans kavajslag satt ett emblem med loggan för ”Pure human resources”. Han kom fram till buren med en matskål för hundar som han ställde in i buren. Grillad kyckling. Jag frågade ynkligt vem har var? Om han kände Johan och Erik, eller om han jobbade med Fredrik? Mannen bara log och vände på klacken. Innan han gick tillbaka under däck hörde jag honom säga: ”Du är inte i Visby längre”.

Sommaren

2009-07-21T07:26:00.000-07:00

Det är inte att vi har idétorka, vi är bara lata.

När Tårtan åkte fast.

2009-06-19T10:52:00.000-07:00

Vi hade Cannabiskväll med kappan-redaktionen igår. Gräddnos firade att han precis träffat en ny tjej, Tårtan sin födelsedag och jag, well jag är den enda som kan fixa rökat. Så jag tyckte inte att jag behövde någon direkt anledning för att bli hög som ett hus.
Det blev en trevlig tillställning, tre rena spliffs avverkandes på tre timmar. Det var Tårtan som mekkade och rullade då han sedan en indisk "finna sig själv"-resa lärt sig hur man packar ganjakristallerna bäst. Först måste man klippa ner gräset i mindre bitar och sedan, på förortsvis, blanda ihop det med tobak. Eftersom vi var hemma hos mig, och jag hatar poker, använde Tårtan sitt körkort för att skyffla ihop marijuana och Marlboro Gold.
Tårtan slickade rizzlapappret och tuttade på. Så blev det Livskvalitet i rummet. Gräddnos började hallucinerat prata om en kvinna i renaste guld. Jag och Tårtan testade fnissande armbrytning. Men det var innan vi alla gick ut och kände sommarens kalla verklighet i luften. "Fuck this" sade Tårtan och satte sig i bilen för att köra hem. Vi förstod alla att festen var över.

På väg hem, körandes, lyckades han missa en stopskylt och inte långt senare hörde Tårtan ett bekant ljud. Det var Polisen.
En fet, nästan vaggande man närmade sig förarsidan av Tårtans bil. Två alternativ uppenbarade sig. Trycka fingrarna i marmeladburken och köra som helvete, eller försöka slicka dem rena och låtsas som ingenting.
- Hur var det här då? Grymtade den mustaschprydde konstapeln.
- Jo tack, bra. Jag såg inte stopskylten tyvärr. Glömde glasögonen hos min kollega. Han jobbar på securitas och vill bli polis som dig.
- Jaha, jasså...
- Ja, men jag förstår om det blir böter för detta, det är väl oundvikligt så slarvig som var här. Tårtan fortsatte att smörja den stora fettboll som tornade upp framför honom.
- Det har du alldeles rätt i. Det blir böter. Körkortet tack.
- Körkortet?
- Ja.

Tårtan lämnade över körkortet med ett leende av maskerad panik. Paul Blart, mall cop tog emot det och granskade födelsedatumet som han skrev ner på böteslappen.
- Sådär, det blir 3256 Kr.
- Tack så mycket herr Polis. sade Tårtan med ett dämpat stön av lycka.
- Klarar du av att köra hem utan glasögonen då? Jag...

Polisen höll fortfarande kvar i Tårtans körkort. Nu började han sniffa i luften. Sniffningarna gick från korta och snabba till långa och hårda. Hela tiden med ett ökad nivå av intresse i polisens rödlätta ansikte. Hans ögon tittade mot en imaginär horisont samtidigt som han med stängd mun sniffade upphetsat som en löpande hund. Efter den sista tunga inandningen tittade konstapeln ned på körkortet och lade märke till något grönt. Han tog den lilla resten på pekfingret och stoppade det sedan i munnen, precis innan ett stort grin spridde sig över hela hans bulldogsansikte.

- Och så kliver du ut ur bilen och kommer med mig. Viskade polisen med en röst som en alldeles för gammal man, som ligger med en alldeles för ung flicka, skulle använt, för att tilltala Tårtan, som nu sitter häktad.

Missnöje

2009-06-04T11:54:00.000-07:00

Återigen blev vändakappaneftervinden utesluten ur det prestigefyllda Sommar i P1 till förmån av Prinsessan Birgitta vars enda bedrift här i livet var att födas in i en kromosonsjuk incestfamilj.

Skäms på dig Bibi Rödöö, betydde vår natt tillsammans ingenting?!

Förmögen

2009-05-29T09:26:00.000-07:00

Jag kände mig så inspirerad av 9 till 5 att jag denna afton bara "slängde ihop" lite mat... bara "sådär".

Först skär du små hål med en kniv i oxfilén, proppa dessa hål med feta ost - stek. Krydda med salt och peppar.

Stek hackad kålhuvud tillsammans med hackad purjolök. Tillsätt grädde, vitlöksklyfta, en halv buljongtärning, vitpeppar och svartpeppar.

Servera tillsammans med grönsaker i ugnen:

200 grader

- morötter
- potatis
- tomat
- aubergin
- gul paprika

Drick tillsammans med en kall Vodka Lime

- Vodka
- Lime
- Is

Tips: Lyssna på Evert Taube samtidigt som du gör allt detta

Presentation:

Ensam, småfull framför ett gammalt Arrested Development avsnitt, kan ni känna livskvaliteten?!

Black confusion syndrome

2009-05-26T03:45:00.000-07:00

Jag föddes för ganska precis tjugofyra år sedan. En regnig sommarnatt så tittade jag ut från mamma. Allt verkade helt normalt förutom att det tog någon minut innan jag började andas. "Inga skada verkar skedd", sa läkaren appropå min syrebrist. Men nog var en skada skedd. Det tog bara några år för mig att upptäcka den. Någon del av min hjärna verkar ha dött av syrebristen den där regniga sommarnatten för ungefär tjugofyra år sedan. Första gången jag upptäckte mitt handikapp var när jag och mamma tittade på Cosby tillsammans. I en scen kom sonen Theo nedsnubblandes för trappan, och jag blev mycket exalterad. "Axel Foley" sa jag till mamma och pekade på skärmen. Till historien hör att jag några dagar tidigare sett Snuten i Hollywood för första gången (jag spolade tillbaka och såg om strippbarscenen säkert trettio gånger). Mamma förklarade att den svarta pojken i Cosby knappast kunde vara Eddie Murphy. Han var ju säkert tjugo år yngre. Jag gnuggade mig för ögonen. Förstod ingenting. Han såg ju exakt ut som Eddie Murphy. Vad var skillnaden? Åren gick. Jag hade börjat undvika att se på Tv. I alla fall undvek jag program som innehöll svarta människor. Det kunde bli så många pinsamma stunder då. Jag kommer ihåg när vi i femman pratade om Rovdjuret på skolgården och jag sa att jag tyckte att "det var coolt att den svarta från Nyckeln till frihet varit med i den filmen." Och såhär är det fortfarande än idag. Började just se The Wire och tyckte att Forest Whitaker var bättre i The Shield. Till saken hör den att det just blev bestämt att jag under våren 2010 ska åka till Somalia i tre månader för att praktisera...alla mina chefer kommer att vara svarta...fan också...

Vem är vem?

Vindens Gästblogg: Lögner.

2009-05-25T05:25:00.000-07:00

"Det är fult att ljuga" brukade min dagisfröken säga. Själv höll jag inte med. Jag har alltid tyckt att lögnen är kärlekens främsta smörjmedel. Om jag skulle säga vad jag egentligen tyckte skulle det ju bli ett jävla liv på varenda utemiddag på Sturehof. Därför säger jag nästan aldrig någonting. Jag vågar inte öppna munnen för att jag är så rädd över vad som ska hoppa ut. Ni förstår, min hjärna är lite som en popcornmaskin, det bar poppar upp en massa tankar hela tiden. Och iblnd handlar de inte om dyr mat, kavajslag eller bilhandskar. Ibland handlar de om att jag känner mig så fruktansvärt ensam att jag vill skrika. Men jag skriker aldrig, och jag pratar aldrig. Jag tänder bara en cigarett.

Translation: It's not a lie, if you belive it.

PS. Förlåt att jag inte bloggat på några dagar, men jag har mått så dåligt, i själen. Och faktum är att det här blir mitt sista inlägg. Men oroa er inte. En kompis till mig och till alla som läser niotillfem, Underbaraklara och Elsa Billgren kommer snart börja gästablogga här. Adios mina vänner, nu skall jag för alltid vara tyst. DS.

Niotillfem hotar med åtgärder.

2009-05-22T06:26:00.000-07:00

Vår gästblogg med Niotillfems pojkvän Vinden har stött på patrull. Redan efter några inlägg blev Niotillfem väldigt illa berörd och skrev i sitt eget kommentarsfält:

"MEn VA FAN! ni vet att det där är olagligt va? tar ni inte bort inlägget eller dementerar kommer det sluta i något annat. låt honom vara!!!"

Ehm... Jag vet riktigt vad det är vi ska dementera? Att Vinden gästbloggar hos oss? Men Vinden är faktiskt allmän egendom, precis som eld, jord och vatten. Eller vill Sandra på niotillfem göra som ockupationsmakten i Sydamerika och börja beskatta vinden på samma sätt som de gjorde med vattnet?

Vindens gästblogg: Frihet

2009-05-21T09:38:00.000-07:00

Ibland så måste jag komma bort från Sandras gnäll och uppleva den där friheten som Jack London pratade om. Jag vet vad ni tänker och nej, jag tänker inte gå på hajk, man är väl inte någon jävla skogmulle? Jag pratar naturligtvis om den öppna vägen, den där känslan av att släppa alla bekymmer och bara trycka gasen i botten. Jag förklarade för mitt hjortron att vi verkligen behövde en bil men trots mina argument om frihet och jack london så bestämde vi tillsammans att inte köpa en bil trots allt.

Men skam den som ger sig, igår så köpte jag mina första bilhandskar och världens häftigaste scarf på secondhand så att jag kan åka cykla genom Stockholm med stil!

Translation: Life on the road is easy with no bitches in the back nor any hoes in the front

Vindens gästblogg: Trench

2009-05-20T16:28:00.000-07:00

Trots mitt namn har jag aldrig Vänt kappan efter Vinden. Däremot är jag ett stort fan av livskvalitet. Att njuta av vardagen är min grej helt och fullt. Och vet ni vad jag njuter av? Trenchcoats. Just det. Trench-motherfucking-coats. Finns det ett plagg jag avgudar mer? Nej. Finns det ett plagg jag skulle klara mig med om jag inte hade några andra kläder? (inte för att det ever skulel hända jag är ju fucking rich!) Nej. Finns det något annat plagg som gör att kappan vänder sig efter Vinden? NEJ.

Translation: The Coat blows where the wind wants it to. And nothing can fuck with the wind.

Vindens gästblogg: Min första klocka

2009-05-20T16:12:00.000-07:00

pust, tung dag på jobbet. Drack många darriga kopar kaffe. Kan lägga upp en bild på mina darriga händer sen. Men, just nu drömmer jag bara om en sak: klockor. Jag älskar klockor. Har jag inte berättat det? Well, ända sedan min far, Carl Walter Vind, gav mig mitt första digitalur har jag varit helt fast. Jag minns det som igår. Han tog mig till klockaffären och lät mig välja. ”Peka på den du vill ha Vinden” sade han med pappas skrovliga röst. Och jag pekade på en stor guldklocka. Då pekade pappa direkt på en mycket billigare och fulare klocka och sade till expediten: ”Den där tar vi!” Pappa sneglade mot mig och log minns jag, som om han visste att jag skulle bli besviken.
Jag försökte protestera. Gnydde om att jag ville ha den stora guldklockan, medan pappa packeterade den digitala klumpedunsen. ”Man måste vara glad för vad man har” sade Pappa, och det har jag aldrig glömt.

Ikväll: Hummer. Jag ber min lilla havsläckerbit Sandra ta med kameran så att ni kan få se hur glad jag var.

Translation: A man always has the time to look at his watch.

Vindens gästblogg: Bästa Ölen

2009-05-20T16:09:00.000-07:00

Oj, jag glömde att göra en lista i det förra inlägget. Och nu har några mailat och undrat över vilka mina favoritöler är. Här är listan:

Top-5 ÖL

1. Guiness (Öh, no shit?)
2. Heiniken (well, en klassiker)
3. Carl Oscars
4. Kung
5. Hunter S Thompson ölen (SOM ALDRIG KOMMER TILL SVERIGE!)

Translation: A list is not a list without a classic and a cool popculture reference to a writer i haven’t read anything from.

Exklusivt: Vinden Gästbloggar för kappan!

2009-05-20T15:48:00.000-07:00

På senaste tiden har en trend hos kvinnliga bloggare uppmärksamats. I senaste numret av Amelia har en het debatt fått ta plats mellan en grupp bloggare som anklagats för att leva i det förflutna. Närmare bestämt 50-talet. Där gammal kristen tradition och bullbak fick prioritera individuell frigörelse. Den här nya generationen av kvinnliga bloggare har valt att damma av en slags hemmafrudoftande kvinnlighet. Det handlar om bloggar som ”Underbara Klara” och ”Niotillfem”.
Återkommande inslag i bloggarna är foton på dagens måltider, nya 50-talsklänningar och ung vardagsfilosofi och resor och kärlek till konsumtion.
Kritikerna menar att det känns en smula omodernt för 20-åringar att inte göra annat än fota sin egen mat. Medan bloggarna själva försvarar sig med att de ”får väl baka bullar om de vill”. Debatten kanske är viktig, men vi på Vända Kappan har valt att ge de osynliga, eller de syns ju på bild, men ohörda då, en röst istället. Nämligen de bloggande tjejernas flickvänner. Förlåt, pojkvänner.

Så utan vidare presentation: Niotillfems pojkvän Vindens gästblogg:

Igår var jag och älsklingen ute och åt igen. Det var god mat och Sandra hade på sig färgglada strumpbyxor som jag inte kunde slita blicken från. Men jag drömde mig ändå bort till mitt favoritresmål: Dublin. I Dublin myllrar det av pubar, en ölexperts tredje rike kan man säga, och där kan de fanimej tappa upp en guiness. Inte som i lilla fjantsverige direkt. Nej, i Dublin kan en man få känna sig som en man. Jag kunde röka pipa i Dublin. Förstår ni? Pipa! Och det kändes så rätt bara. Det går inte i Sverige, här tror de att man poserar. Men jag älskar att röka pipa.

Translation: In Dublin a man can smoke a peacepipe and be a man about it.

Gästblogg : DennisM om den ultimata dieten

2009-04-28T09:14:00.000-07:00

DennisM har äntligen hittat den ultimata dieten : Jesus

I min ständiga jakt efter det magiska size zero måttet så har jag haft många förebilder, Victoria Beckham och Luisel Ramos för att nämna några. Och i min odyssé bland oändliga dieter beståendes av enbart rönnbär och kostråd från D-Flex så har jag plågat min kropp till det yttersta utan att någonsin bli riktigt nöjd. Men nu ska det bli ändring på saker och ting, äntligen har jag hittat den perfekta förebilden för både kropp och själ, nämligen Jesus från Nasaret – the ultimate Size Zero!
Det var under påsken då min mamma släpade med mig till hennes nya kyrka, Livets Ord, som jag äntligen såg ljuset. Där satt jag och försökte se uttråkad ut, då en tavla plötsligt fastnade i mitt synfält, en man som såg, om möjligt, ännu mer uttråkad ut än mig hängde på ett kors, och jag säger det pojkar och flickor, VILKEN KROPP!!11 Perfekt skulpterade muskler och inget kroppsfett, äntligen fanns det någon som såg världen med samma ögon som mig.
Pastor Ulf sa till mig att om jag verkligen ville det så kunde jag prata med Jesus när som helst, vilken tid som helst på dygnet, han sover inte och det gör ju inte jag heller så det passar ju som handen i handsken. Problem dök upp när jag fick reda på att Jesus inte har något mobilnummer eller blogg, och när jag googlade honom så visade det sig att han dog för typ 2000 år sedan! Jag berättade det här för pastor Ulf och han sa att jag måste be med mina tankar, att Jesus kunde höra mina tankar. Det lät helt sjukt men jag är en desperat man, jag bad och bad, jag skrek i mitt huvud men inget svar. Som i en feberartad dröm slet jag sidorna ur bibeln och slängde mig på knä och skrek ”Hur Jesus! Hur fick du fram den där magnifika kroppen!” Men inget svar, jag la mig ner på marken och började gråta då det plötsligt slog mig, ”Inget svar… inget svar… Jag har det! Euronymous!” Inget var svaret, Jesus åt ingenting!

Tack Jesus, för årtusendets diet.

Innelistan

Jesus – Need I say more?

Vändakappaneftervindengänget – Förr var jag agnostiker och då brukade Tårtan säga ”Är inte det en ateist utan stake?” för att sedan slå mig på kuken. Tack för att jag fick gästblogga här.

Utelistan

Krig – Helt sjukt dumt!

Pirate Bay och alla pirater – Hörrni! Lagar är faktiskt till för att följas.

satir?

Kvällen med Stephanie

2009-04-19T03:52:00.000-07:00

Jag tittade in i hennes mörkgröna ögon. Jag kände mig inte störtförälskad, snarare lätt attraherad av hennes sätt att skratta åt mina råa skämt. Vi var ute på krogen, jag och Stephanie. Det var bara jag och hon, trots att vi träffats samma kväll på en utställning på världskulturmuseet - dit jag hade gått ensam och där hon jobbade. I vanliga fall om jag var sugen på en tjej brukar jag bjuda med henne till en gruppaktivitet á la "Jag och mina kompisar tänkte göra en cool grej, vill du följa med?" Men den här gången var jag rädd för att ett sånt beteende skulle placera mig i vänzonen direkt. Min känsla sade att Stephanie sällan blev raggad på, än mindre hade sex. Det var någonting i hennes politiskt korrekta övertygelse som gjorde att jag kände mig som en superhjälte varje gång jag drog ett skämt som bara var lite bortom gränsen för okej. Det var också hennes stiffa framtoning som gjorde att hade svårt att föreställa mig henne med en kuk i munnen, eller ens i sin hand. Självklart blev hon därför en större utmaning än vad säg, en 18 årig blondin med jobb på en grillbar, hade varit. Stephanie och jag var på var fjärde runda bärs, vi hade en outtalad tvåsamhet redan genom de gemensamma ölköpen. Vi var lite tipsy och Stephanie började luta sig in närmre och närmre min kropp när vi pratade. Hon tillät sig själv också att skratta högre, även om hon ibland höll för munnen och skämdes lite över att ha exploderat som en fnitterbomb efter ett bylineskämt om Dawit Isaac. Jag hade hittat min High note, det visste jag, men jag hade ett oprövat kort i min rockärm. En lång harang som hoppades skulle få henne att älska mig, vilket kanske var lite taskigt, jag ville ju inte mer med henne än just den kvällen. Nåja.
"Kommer det här funka?" minns jag att jag tänkte. Sedan körde jag.

"Hahahah!!! Guuuud det där är fan inte okej alltså!" Hon slog mig lite lätt på bröstkorgen och dröjde sig kvar lite för länge med handen.
"Heh, jooo man ska kunna skämta om allt. Det påminner mig förresten om en annan grej som hände mig." Jag ville dra ut på det så länge jag kunde.
"Vadå?" frågade hon och kastade med sitt bruna, långa hår.
"Låt säga att jag gjorde dig på smällen en gång..." Jag var tvungen att utstråla all karisma jag någonsin kunde uppmana för att komma undan med fortsättningen. "...Och det var efter en våldtäkt, alltså du vet, en fyllevåldtäkt ändå, inte hagamannen-style liksom". Hon fnittrade till, det var grönt ljus.
"Okej så jag våldtog dig då, och sen blev du alltså med barn. Och jag venne antar du ändå vill ha med mig i ditt liv eftersom du skickade ett inbjudningskort till din förlossning" Stephanies ansiktsuttryck hade stelnat, jag kunde inte läsa av henne. Men jag var tvungen att fortsätta. "Okej så du ligger där och flåsar, jag ser barnets huvud titta fram, men jag får panik! Jag vill väl förihelvete in ha barn med någon som jag våldtagit! Och varför skulle du vilja ha det med mig? Så när jag står där och ser hur du föder börjar jag hata dig och barnet. Så ploppar barnet ut, och då tar jag direkt och trär fostret över min kuk." "VA!!!!" Stephanie utbrast i en skräckslaget litet skrik och såg helt mållös ut, men jag kunde inte sluta nu. "Ja, jag trär över din och min son över kuken. Sen knullar jag dig med honom. Din fitta är ju väldigt utvidgad just då, så det går nog att knulla dig med ett foster på kuken. Och det blir ju liksom trippel incest: Jag knullar min son och han "knullar" (jag gjorde citattecknen i luften) dig. Som den sista pusselbiten av Oidipus och Elektra! Och för att jag ska få lite skönt själv sprutar jag grädde på mina ballar så kan din Schäfer Rufus komma och slicka dem.

En tystnad lade sig för första gången på några minuter och verkade vara påtaglig efter hur högljudd jag varit i mitt berättande. Steph, som jag börjat kalla henne, tittade länge på mig. Jag började känna svettdroppar i pannan av nervositeten. Jag var säker på att jag gått över gränsen. Hon greppade tag i min jacka och stirrade ner i marken. Hon stod stilla, men det kändes ändå som om hon rörde på sig. "Nu kommer örfilen" tänkte jag.
Sen märkte jag hur hon drog upp den andra handen från sina trosor. Hon höll upp fingrarna och lät mig smaka, hon var färdig.

Kärlek i Demensens tid

2009-04-03T06:04:00.000-07:00

Kära dagbok.

Jag har inte skrivit i dig för att jag inte haft någon lust till det. Om jag ska vara ärlig så har det inte var så bra mellan mig och Nils på sistone, jag känner inte den där gnistan längre, "the spark".
Vi har typ aldrig sex längre, det har lixom blivit vardag av det hela.

Däremot så har jag en lösning, a final solution som det heter, vi ska båda dö, tillsammans, i varandras armar. En sista romantisk gest.

Igår så stal jag någon typ av medicin ut det låsta skåpet med narkotikaklassat läkemedel som finns inne i sjuksköterskornas kontor. Jag lånade nyckeln från Roxanna, sjuksköterskan som sov ruset av sig tidigt inne på kontoret, och plockade ut en burk med ett konstigt namn, typ Temgesic eller nåt, och jag hoppas att den kommer göra grejen.

Imorgon så ska jag mosa ner hela innehållet i lite jordgubbskräm och tillsammans så ska vi äta det och sedan krama varandra tills mörkret kommer över oss...

Puss och kram!

Kärlek i demensens tid

2009-03-27T09:59:00.000-07:00

Kära dagbok!

Idag gjorde jag det! idag berättade jag för Nils att jag älskar honom!!!11 Det var när jag skulle mata honom på hans rum, försiktigt stängde jag dörren till hans "lägenhet", sen tände jag stearinljus, slog på "det vackraste jag vet" från CD-skivan jag bränt ut dagen innan, sen så viskade jag i hans hängiga öra: "jag älskar dig Nils, jag är din, är du min?" Hans svar bestod av dräggel och stön, vilket är helt naturligt efter de strokes som Nils fått utlida, men kärlek låter likadant på alla språk. Han älskar mig och jag älskar honom, det är det vackraste jag vet.

Puss o kram!

Kärlek #4

2009-03-26T11:34:00.000-07:00

-Jo sommaren 98 var fin. Det var då som Sanna fick tits.

Kärlek i Demensens tid

2009-03-26T04:32:00.000-07:00

Kära dagbok!

Vad händer egentligen om en man med kateter får orgasm?

Vi får väl se... spännande var det iaf.

Puss o krma!

Kärlek i Demensens tid

2009-03-25T11:36:00.000-07:00

Kära dagbok!

Du kommer inte tro vad som hände idag!?!?!11 Idag var dagen då jag träffade mitt livs kärlek! Kan du fatta!!!! Han heter Nils och vi arbetar tillsammans, eller, jag arbetar med honom, på Morgonstjärnans äldreboende.
Det var nära att benen vek sig när de rullade in honom i matsalen. Hans krokiga rygg, hans röda tunga hängandes ur munnen, gud! Jag får rysningar!
Den sexuella spänningen mellan oss var som ett böljande hav av fjärilar! Och även om han inte kan prata, så såg jag lustans brinnande fackla i hans ögon, och när jag tänker på det så måste jag blunda och ta på mig själv.

Kan knappt vänta tills jag får duscha honom :D

Nä, nu måste jag göra ”annat” *wink*

Vi hörs imorgon!

Puss och kram

Kärlek #3

2009-03-24T11:13:00.000-07:00

Jag älskar henne. Men tömmer ändå min röv ensam.

Kärlek #2

2009-03-17T10:16:00.000-07:00

Med hjälp av lite klassisk romantik brukar jag tidigt klargöra vem det är som egentligen bestämmer av oss. - Du är en drottning och jag är din kung, säger jag innan vi somnar.

Den unge Hattens lidanden.

2009-03-16T15:03:00.000-07:00

-Vad gör du Hatten?, frågar jag och slår på kaffebryggaren. -Jag skriver en text, svara han utan att titta upp från pappret. Vi befinner oss i köket i vårt gemensamma hem. Det är förmiddag för oss vuxna och tidig morgon för er tonåringar. -Skriver du för hand?, frågar jag. -Mmm, svara han. -Men varför har du kritor? Är det inte svårt att använda färgkritor när man ska skriva?, undrar jag sådär trevligt försiktigt. -Det är inte kritor! Det är faktiskt specialpennor. Ekologiska och miljövänliga. Karma serru, fräser han som svar. -Men Hatten lilla! Nu ljuger du ju. Det är ju en teckning du ritar!, säger jag efter att ha böjt mig över hans block. Hatten håller käften och slänger argt sina kritor och block i golvet. -Jaja förlåt! Men jag kan ju inte rå för att du har skrivkramp, säger jag och häller upp mitt kaffe.

Kärlek #1

2009-03-15T09:01:00.001-07:00

Jag ska ta dig runt livet och lyfta dig mot skyn. Kasta dig mot himmelen, till änglarna där du hör hemma.

Bagarens son

2009-02-14T10:15:00.000-08:00

Vi var tre bröder som fått ärva farsans gamla bageri. Pekka, Jorma och jag.
Pekka, som var äldst, hade alltid hatat farsan. Jorma däremot var sedan alltid Farsans favorit. Mellanbarn som han var hade han fått fina leksaker om jularna. Modelltåg, stora leksaksdinosaurier och fantastiska plastvapen. Roliga leksaker.
Pekka däremot, hade alltid fått praktiska saker. Hårda verktyg eller varma tröjor. En jul när han fyllt 14 var det slut på presenterna för Pekkas del. "Du har blivit för gammal" löd Farsans motivering, ett uttryck han fortsatte återvinna så snart andra gåvohögtider dök upp. T ex när Pekka fyllde år, konfirmerades och tog studenten fick grabben ofta stå med armarna i kors medan hans kamrater jämförde nya presenter. Att Jorma dock aldrig verkade bli för gammal för Farsans gåvor var en annan femma. Visst var det den lille favoriten Farsan hade i åtanke när han lät all oss tre ta över familjeverksamheten. Att Pekka stod som ägare var mest en juridisk detalj. Jorma hade en prick i registret från ett gammalt pojkstreck. Ett pojkstreck jag minns att farsan var väldigt förlåtande av, till skillnad från när Pekka kom hem stupfull och 16. Han fick inte bara en fot upp i arslet, utan blev vidare tvingad att äta upp en hel bröllopstårta. Tårtan skulle ut till en beställning dagen efter men Farsan var en bakkonstnär och kunde lätt svänga ihop en ny bröllopstårta på ett par timmar om han så ville. Pekka åt och åt av tårtan mitt i natten hemma i vårt brunmålade lilla funkiskök (inte helt nykter som jag minns). Han spydde fem gånger innan han ens klarat att proppa i sig halva tårtan. "Du får fortsätta imorgon" hade pappa sagt innan Pekka däckat av ren psykisk utmattning. Mycket riktigt fick Pekka tårtan till frukost dagen efter, serverad i knogmacka.
Pekka var av oidipala skäl ingen lämplig arvtagare till bageriet. Men nu när farsgubben gått i pension och Pekka dessutom hade slut A-kassedagar att stämpla ut framför dagtidsteven hade han inte mycket val än att snöra på sig förklädet och doppa fingrarna i mjölet.

Själv är jag, som ni vid det här laget förstått, yngst.
Mamma och pappas "misstag". Jag minns hur jag skulle göra frukost en morgon, på min 12-årsdag då jag valsade in i köket för att koka mig själv lite gott kaffe. Farsan satt redan där och när jag kom in kikade han upp från morgontidningen. Jag öppnade kylskåpet och såg i ögonvrån i hur farsan fortsatte läsa. När jag av misstag råkade drälla mjölk över hela köksbordet släppte han tidningen.
För en sekund trodde jag att han skulle säga något uppfostrande, "Du måste lära dig hantera mjölk om du ska ta över bageriet sen" ungefär, men det kom aldrig.
Plötsligt öppnade han istället bara sin stora min och brölade ur sig ett rått skratt som påminde om ekot från en grotta. "Aahah! Det var sådär jag fick dig!".
Jag tittade frågande på honom och hann inte fråga vad Farsan menade, innan han fyllde i: "Jag spillde! AHAHAHAHAH!!!".

Just då kändes det inte som en så stor grej, men så här i efterhand var det ju en rätt elak sak att säga. Det var också därför jag fått namnet Bollen, förklarade han, mitt liv var ett ironiskt skämt om att ofrivilligt skjuta Bollen i mål.

Farsan brukade alltid ta hem olika kvinnor som han flirtat med på jobbet. Den ena fulare än den andra. Vi pojkar blev alltid avundsjuka när de stod en gammal tant på 18 år och diskade efter middagen.
När jag var 7-8 år gammal brukade jag ha en mardröm att jag föll rakt ner, i flera timmar kunde jag bara falla och sedan vaknade jag kallsvettig i min röda lilla racerbilssäng. De nätter som jag vaknade brukade jag gå upp och ta ett glas mjölk. De nätterna när pappa hade brudbesök vågade jag aldrig gå in upp till köket. Av någon anledning höll Farsan och hans tjejer alltid till där inne. Jag brukade höra klafsande ljud och små dämpade stön. Den enda slutsats jag kunde dra var att Farsan och hans kvinna bakade och kavlade en särskilt överjävligt jobbig lantbrödssmet där inne.

Det var när jag hade fyllt 19 var bageriet mitt och mina bröders. Det var ett litet ställe. Inga tapeter, oslipade träväggar och en lång disk med bakverk framför de många hyllorna där bröden låg i sina halmkorgar. Det luktade alltid bullar, inte för att vi bakade särskilt mycket mer bullar än något annat, utan för att vi köpt syntetisk rökelse som utsöndrade behagliga bulldofter. Farsan sa alltid att "fake it til you make it". Något han dock misslyckats utan att lyckas med när det gällde företagsekonomi. Bageriet hade skulder upp över limporna, vilket vi märkte först när kontraktet skrevs över på oss. Farsan lät oss inte bara ärva hans största åstadkommelse utan också hans overkligt framtunga skuldbaguette.

En liten trappa ledde upp till ingången. Vid kassan togs kunderna emot av Jormas Jeremy-Irons-valpiga leende som satte an en nerv hos varje kvinna att "ta hand om honom". Jorma förde Farsans fana vidare genom att se till att varje villig kvinna fick skäl att hålla för sin egen mun när de blev knullade bakifrån av Jormas stora kavel. Jag smög alltid in för att titta på och tyckte bäst om när Jorma knullade två på en gång. Helst en blond och en brunett.
När han knullade den ena bakifrån och den andra låg på rygg framför. Hans hårda stötar tvingade brunetten att kyssa blondinen väldigt hårt för att klara av att kyssa henne alls. Jorma knullade mekaniskt och plikttroget, som farsan skulle ha gjort, och han lät brunetten jobba för at nå blondinens läppar. När hennes kropp penetrerades med kraftiga dunkar var hennes kyssförsök förgäves och hon fortsatte fingra blondinen i fittan.
Det var under sessioner som denna jag förstod var det där klafsande och stönande ljudet som jag hört Farsan göra i köket under min barndom, hade sitt ursprung.

Det var lite lustigt att Jorma fick knulla så mycket tyckte jag, han som hade en ganska rundand ölmage och slafsig skäggväxt. Länge trodde jag at det var hans sviniga Bukowski-manlighet som attraherade traktens frånskilda innebandymorsor, men sedan förstod jag att hans bästa verktyg för framgång med kvinnor var sättet han förde in sex i varje samtal. Jorma kunde få två croissonter att handla om ett sprutvått samlag om han så ville.
Filmerna som jag spelade in via mitt kikhål sålde jag till en av doktoranderna på mitt universitet där jag läste en skrivkurs på halvfart. Doktoranden streamade i sin tur ut Bageriporren via sina kontakter och gav mig 50% av intäkterna, på det sättet slapp jag gå på CSN som en annan vörthjärna.

Pekka stod ofta och jobbade med bakandet, tog order av farsan via telefon, som han sedan bittert utförde. Sedan år av psykisk misshandel kunde inte Pekka säga nej och hatade istället sin husbonde i tysthet. Ibland när ”bägaren rann över” för Pekka och han kände sig extra hårt mobbad av Farsan kastade han åt mig arbetsuppgifterna.
Han gav mig de tyngsta jobben.

Klappa katten del 2

2009-02-03T05:51:00.000-08:00

Det är dagar som denna som jag ibland finner mig själv tomt stirrandes på superklubbens blogg, apati rinner genom mina porer och jag frågar mig själv varför jag gör något överhuvudtaget. Det är dagar som denna som min blick rör sig längst mitt kontors väggar, för ovanför mitt mahognyskrivbord så hänger ett fotografi nästan lika gammalt som den som skriver detta. Med vikta hörn och blekta färger så ger den mig alltid en bitterljuv känsla när jag ser den.
Det var en regnig dag i augusti och jag var bara 7 år gammal när min pappa ville ta ett fotografi på mig, förmodligen för att, i framtiden, bli påmind om den tid då jag fortfarande innehöll hopp om bättre tider. Jag sitter i köket på mammas trista ikeastol och i min famn ligger min allra bästaste vän i världen: Kisse. Vi kallade honom detta i brist på annat namn; ”Kisse! Kisse!” Ropade vi när han sprang iväg och vi saknade honom. Men han hade inget riktigt namn, jag ville varje vecka ge honom ett nytt namn men inget fastnade, han förblev ”Kisse” ända till graven.
Graven mötte ”Kisse” bara någon månad efter att jag fyllt 11. I flera månader hade jag vetat att vi skulle flytta till Tanzania, men varje gång jag hade frågat vad det skulle bli av ”Kisse” så hade mina föräldrar smidigt bytt ämne och jag, bara barnet, följde glatt med. Jag undrar än idag om det inte var förnekelsen som tillät mig att inte haka mig upp på frågor gällande ”Kisses” öde. Men så en dag, månader kvar tills vår avresa, så kunde jag inte hitta min älskade katt, jag hade sett honom på morgonen, men nu var han ingenstans att finna. Jag letade i alla rum, tittade ut för att se om han var fastspänd i selen som gick i en linbana runt gården (en genialisk uppfinning som min far, Jesus, hade byggt) men han var inte där. Jag trodde först att han slitit sig lös från kopplet (vilket han ibland gjorde, men kom alltid tillbaka) så jag hittade min mamma och frågade denne: Har du sett ”Kisse”? Hennes svar fick mig att falla i tårar och springa till mitt rum där jag begravde mitt ansikte djupt i den tjocka prydnadskudden. Pappa hade tidigt den morgonen satt ”Kisse” i en bur och skjutsat honom till veterinären. De hade inget sagt till mig för de visste att jag vägrat låta honom ta min katt. Jag grät och grät och min mamma försökte trösta mig med ord som ”Kisse var gammal” eller ”vi hade ingen som kunde ta hand om honom” eller min favorit: ”Han har det bättre nu”. Jag känner än idag ett visst förakt för mina föräldrar för att de åtminstone inte gav mig chansen att säga farväl till min älskade katt. Den dagen så köpte min mamma tillbaka min kärlek genom att betala min ”GZA – the liquid sword” - skiva som jag beställt.

Jag vet att katter inte har höga tankar om oss människor på samma sätt som hundar avgudar oss, de är inte flockdjur och behöver ingen ledare. Detta visste jag inte när jag var liten utan kramade ”Kisse” när jag var ledsen och tänkte inte på att han inte kramade mig tillbaka. Om jag hittade honom på min obäddade säng så brukade jag svepa in honom i täcket så han inte kunde röra sig och placerade en Kalle Anka framför honom så han kunde läsa när bekvämt låg där. Nuförtiden undrar jag om han verkligen låg så bekvämt, men det har inte hindrat mitt från att ”bädda in” alla kvinnor som sover i min säng. När jag gör det så brukar jag stryka min hand över deras huvuden och låtsas att det är min älskade katt jag klappar.

Gästblogg : Ward om the do's & don't's of BEAT

2009-01-05T03:32:00.000-08:00

Första gången vi träffade Ward så var han inte det vi förväntade oss, en lång, smal kille med fjunit bockskägg och stora ringar i öronen. "Ward?" sa vi försiktigt när vi närmade oss honom på café Tintin och han sken upp som en sol där tidigare bara fanns mörker. Till språket var det dock samma Ward som driver den notoriska bloggen Ills 'n' Thrills. Vi försökte inte ge sken av det, men Ills 'n' Thrills är en blogg vi på redaktionen i hemlighet avundas och vill antingen härska över eller förgöra, vi får hoppas på att den här gästbloggen är första steget till det tidigt nämnda.

Nu väntar vi bara på att de kevlarflator som äger Superklubben ska höra av sig så att den assimileringen också kan påbörjas.
Men nu ska jag sluta babbla och överlåta ordet till Ward.

***

Jag har älskat och vårdat beatkulturen ända sedan jag var elva år ung, då jag kuskade runt i Europa under några heta sommarveckor, inpackad i baksätet av en ljusgul Volvo 850. Mitt enda nöje var en kopia av Kerouacs På Drift som min pappa bokstavligt talat slängde på mig när vi körde på Autobahn någonstans i Ruhr-området och jag klagade över hur tygsätet skavde mot mina bara lår. Jag fullkomligt älskade den. Varenda mening, varenda ord rann som sirap mellan mina tänder. Jag gillar det. Att låta orden liksom flöda ur munnen alltså. Jag tänker dagligen på dessa stunder och har länge närt en vilja att bygga vidare på den. Jag har någon gång hört att barndomskärlek är den renaste och finaste av all kärlek och ju mer jag tänker efter håller jag med om det. Därför var det extra roligt att Bollen, Tårtan och Gräddnos frågade mig om jag ville åta uppdraget att skriva beat på deras blogg.

Det var en förmiddag i december och jag satt, som vanligt, på kaféet i Guldhedens vattentorn, sörplandes iskallt kaffe från en kvarglömd kopp, när de tre vise männen tågade fram. Jag försökte låtsats som ingenting och satt därför fortfarande djupt försjunken i kaffesumpen när Tårtan, den spjuvern, tog initiativ och gick fram och hälsade. När vi skakat hand gastade han på Bollen som studsade fram mellan borden. Kvinnorna som satt och ammade sina nyfödda på bordet bredvid såg på oss med surmulen blick där vi högljutt satt och konfererade, på de utnötta stolarna med Guldheden sceneri utanför de meterhöga panoramafönstren. Det var idel skratt och glada miner från våra munnar. I tid och otid sneglade jag dock över till andra sidan rummet där Gräddnos fortfarande stod lutad mot väggen, som någon slags cowboy i en gammal film med ena benet vikt mot väggen, armar i kors och en tandpetare mellan läpparna som gurglades långsamt från sida till sida. Bollen sa att han var lite ”avig” i början, vilket han hade mer än rätt i då Tårtan till slut fick springa över rummet, ta tag i hans arm och dra honom till vårt bord. Men sen var allt bra. Vi satt kvar där länge, vi fyra, och pratade om allt möjligt. Om livets goda och dåliga sidor, om det fult vackra och det vackert fula, om betänkligheter, stora som små. Vi rundade av kvällen med ett par ”järn”, som Bollen så jovialiskt uttryckte det, på en av Andra Långgatans många krogar, innan vi, höga på livet och kroatiskt metaamfetamin, ramlade in i Gräddnos lägenhet i Johanneberg. Där satt vi hela natten och skrev vad som kommer härnäst; en regelbok över beatens do’s & don’t’s samt en liten komponerad historia.

1. Först och främst ska sinnet ansättas och det ska vara ett av sprudlande improvisation. Man ska förvisso aldrig hindra själen tala sitt språk, men ett sådant beteende är enklare att mena än att utföra. Tänk jazz. Tänk Dogma. Tänk Coltrane och von Trier. Tänk ÄKTHET. Tips: Om du finner denna manöver svår finns sinnesutvidgande medel att finna här och var. Burroughs använde heroin, Kerouac flörtade med andlighet. Var man har sin smak, så testa dig fram!

2. När sinnet är ansatt korrekt blir nästa led en enkel manöver; den att ansätta tonen, vilket snarare är en förlängning av första regeln än en självständig punkt. Det känns ändå rätt att poängtera den. Trots allt är vi alla barn från början och barn behöver som bekant uppfostran för att undgå frestelsens bojor, vare sig de heter föräktenskapligt samlag eller knark. Men för att återgå; om du lyckats blockera ut och mota bort de stötar samhället skänkt din själ, har du med största sannolikhet också slutat tänka i inbundna termer som ”rätt” och ”fel”. Inte för att beat inte kan vara anständigt, något spott och spe är det inte tal om. Snarare bryr sig inte beat om det anständiga; det är som luft, det vill säga dig inte värd tanken. Tonen är av samma art; ett organ oberoende av andra infall än dina egna.

3. Processerna ovan är för all del viktiga för själva skrivandet, men å andra sidan är dessa ansträngningar poänglösa om de inte mynnar ut i en produkt. Skrivandet kan i sin tur delas upp i två huvudkomponenter, varav det första, ramarbetet, behandlas här. Ramarbetet är lika färgad av maskinell teknik som det är av sinnet. När man skriver beat vill man att pennan ska fara fram över pappret som vore det någon sorts vätska som avger krumelurer, vilka sammansatta bildar ord, meningar och till slut också en berättelse. Det utvidgade sinnet ska på något sätt ta över skrivhanden; orden ska inte forceras fram, de ska flöda fritt. För ett otränat öra må det låta suspekt, men vem är dem att döma? Otränade och därför också okunniga människor ska vara tysta och inget annat.

4. Del två av skrivandet hänger naturligtvis ihop med del ett. Någonting annat vore absurt. När ramarbetet kan bemästras, bör man försöka pränta in det prosaiska beräknandet i det samma. Dessa berättelser du plitat ner ska upplästa glida varsamt mellan dina tänder som vore det en lång dikt, fast inte lika högtravande och omständlig. Det handlar inte om någon sorts revision, utan om total samklang mellan ditt sinne, din moral, din pennföring och din berättarteknik. Om hade man enbart suddat ut vissa delar och ersatt med nytta, hade ju den berömda äktheten ni fick lära er om i första stycket varit som bortblåst, eller hur?

5. Om du lärt dig bemästra punkt ett till fyra till fullo, är du redo för nummer fem, vilket är både den svåraste och enklaste av dem allihop; glöm allt jag har sagt. Dessa regler, hur välvilliga dem än är, slår kättingar kring din själ med konformitet, vilket som ni vid det här laget måste förstå är själva motsatsen till vad beat handlar om. Mina råd består dock, lär er punkt ett till fyra innan ni ger er i kast med punkt fem. Så gjorde Judas hos Jesus, och tror ni verkligen att ni är bättre än han?

Så slutligen till den enkla historian som vi gärna vill kalla Och jag stod kvar i farstun:

500 dör i Kongo varje dag och så bryr vi oss om en sketen bomb i Gaza skriker jag nästan så högt jag kan. Tidningspojken som står i farstun nickar bara stumt och tittar på mig med en min som skriker att han vill gå därifrån så jag smäller igen dörren i ansiktet på honom och beklagar mig över SITUATIONEN för mig själv istället. Jag gillar att beklaga mig över SITUATIONEN inför andra annars men just idag har jag ingen lust att skrämma stackars pojkar så det får vara. Och jag står kvar i farstun när jag skummar igenom tidningen som innehåller ditten och datten och mest en massa annonser om livet, döden och prylar. Nu för tiden kan man annonsera om vad som helst tänker jag och bläddrar vidare men jag bläddrar förbi ekonomidelen för jag hatar siffror. Och sen står det lite om sport och en snubbe är arg för att en annan snubbe slog honom på käften och lite längre fram står en massa resultat uppradade i prydliga högar men jag är alldeles för ointresserad för att läsa igenom dom alla så jag går raskt vidare till KULTURDELEN där alla KULTURSKRIBENTER är så oroade över KUKLTUREN så man nästan kiknar. Ingen vill gå och se teater längre eller titta på tavlor eller läsa böcker och det diskuteras en hel massa hur KULTUREN verkligen tar skada av det här. När jag tänker tillbaka har samma diskussion pågått i snart ett decennium och jag undrar om inte alla dessa gubbar och tanter får magsår över att vara så jävla oroade jämt. Sen är det nöje som är lite som KULTUR fast inte lika fint av någon anledning och sen är det en massa annonser igen fast nu om bio och sånt där och sist kommer en slags tablå över vad som visas på tv ikväll. Vissa människor ringar in vad dom vill se i tv-bilagan men det har jag aldrig förstått vitsen med. Glömmer man av det annars eller? Så jag står kvar i farstun ett tag och tänker på att 500 är en mycket högre siffra 130 och funderar på om jag borde upplysa dom på tidningen det men efter ett tag skakar jag av mig dom tankarna och går istället ifrån farstun, ut genom dörren och köper ett paket spaghetti hos kurden som driver butiken över gatan. Jag frågar honom om han vet att 500 är mer än 130. Han nickar och jag kan gå därifrån med åtminstone någon form av stolthet.

Och så bygger man ett beat, bitch.

The Happiest Man on Earth.

2009-01-05T02:53:00.000-08:00

Karl Linus Lahti har gjort en skiva.

Svensson, Svensson firar jul

2008-12-23T07:51:00.000-08:00

del 1:
"Snötäckta tak och gröten på... på... gröten på... spisen?" Jörgen smakade på orden innan han smakade på glöggen. "Det här kommer bli en bra julafton" viskade han tyst för sig själv innan han andas på rutan och ritar en glad mun och två ögon på imman. "Kom nu jörgen, vi måste börja med sillsalladen!" ropar Åsa-Lena från köket och avbryter Jörgen mitt i tänkandet.
- Hur går det med rimmandet?
- Hur många gånger måste jag säga det Åsa, dikter måste inte rimma.
- Jaja, skär nu upp potatisen. Hon ger honom det där lite fräcka ansiktsuttrycket som han älskat sedan första gången han såg henne. De kysser varandra.

I rummet bredvid sitter Molly och hennes bror Jakob och sjunger med till "Fairytale in New York", en lite väl grov låt men trots alla fula ord så handlar den ändå om julen - och det är vad som betyder mest. Jörgen och Åsa-Lena hör deras sånger och skratt, till vilket Jörgen ger sin fru ett lätt bekrymrat ögonkast.
- Var inte en sån tråkmåns Jörgen, det är deras generations sätt att fira julafton, jag minns hur våra föräldrar jämrade sig över hur vi lyssnade på Elvis "In the Ghetto"?.
Jörgen suckar instämmande och återgår till sillen.

Två timmar senare så ska Kalle Anka strax börja, och med hela familjen framför Benjamin Syrsa så bestämmer sig Molly för att droppa bomben:

- Mamma, Pappa, jag tänkte... kanske att... jag... kunde åka till Hakim efter Kalle Anka...

Ingen säger någonting, plötsligt känns rummet lite väl litet, brasan lite väl nära.
Åsa-Lena bryter tystnaden precis då Pluto insett att det finns några ekorrar i julgranen.

- Ehhh... tror du inte att Hakims familj vill fira... med bara... sin familj, Julen är ju trots allt en helg för familjen...

Åsa-Lena blickade försiktigt över till Jörgen som suttit tyst ända sen Kalle kom på.

- ABSOLUT INTE... proklamerade han med tydlig och sträng röst, - DOM VILL INTE HA NÅGRA BESÖKARE PÅ JULAFTON OCH VI VILL INTE SLÄPPA IVÄG DIG... PUNKT.

- Men Hakims familj firar inte julafton, dom är muslimer, fast! Alltså, inte typ farliga muslimer, dom är liksom inte så troende, dom firar bara inte julafton.

När Jörgen hör detta så ställer han sig upp, ingenting känns rätt och golvet under honom böljar som på en båt. Han försöker ta några steg men faller rakt fram och i i granen. Åsa-Lena, sjuksköterska sen 17 år tillbaka, tror sig se sin mans första stroke och springer genast fram till honom.

- Jörgen!
- Flytta på dig kärringjävel! Skriker han och sätter sin hand över ansiktet på frun sin och skjuter henne åt sidan. Svett rinner ned för hans röda och rakade huvud, polyesterskjortan med med tomten på baksida slickas nu fast på hans torso av svett och panik. Han reser sig upp.
- I helvete att du ska iväg till ett gäng otacksamma svartingar som bara tar och tar!
- Vad menar du pappa! Skriker Molly med tårar rinnandes ned för kinderna, vad är de otacksamma för! Vad har dom gjort dig!?
- Du ska inte tro för en sekund att jag tänker släppa iväg min enda dotter till ett gäng socialbidragssnyltande invandrare som inte har vetten att ta seden dit de kommer!
- "Ta seden dit de kommer" härmar hon honom med trots i rösten.
- Kommer man till Sverige så ska man tamefan leva efter den svenska kulturen!
- Jag förstår ingenting! Vad pratar du om!!!
- JULAFTON...! det är JULEN jag pratar om! Väljer man att flytta till ett land där alla firar julafton, då ska man tamefan också göra det!
- Men Jörgen! Vad är det jag hör! Åsa-Lena har stått och lyssnat förstår inte hur det kan vara samma man som hon sovit i samma säng med i 18 år som säger dessa hemska ord, du är ju med i 'Föräldrar mot Rasism'!
- Åt helvete med dem! Åt helvete med Kristdemokraterna! Åt helvete med julen! Och åt helvete med ER!
Det är det sista familjen hör innan ytterdörren smäller igen.
Lilla Jakob, blott 10 år, sitter som fastfrusen i rädsla över vad som precis har hänt, kisset i soffkudden har nu blivit kallt och är inte alls lika skönt som för någon minut sedan.

Ute i garaget så slänger Jörgen allt han får tag på omkring sig, han välter en hink med sand över hela golvet och sparkar på Molly trasiga cykel. det är först när han får syn på julklapparna som han stannar upp.
Den nya vedyxan från Rusta sitter fint i handen, den är lätt och precisionen är utmärkt tänker Jörgen när han frenetiskt hackar på paketen. De hårda kartongerna gav motstånd och klyvs lätt av bladet, de mjuka paketerna absorberar träffarna och klarar sig.
- Jag hatar mjuka paket! Skriker Jörgen samtidigt som han korkar upp T-röden och börjar hälla. En tändsticka senare och paketen brinner nu som hans hjärta en gång brann för julafton. Han stiger ut ur garaget bärandes på en yxa och en spade som han brukar skotta snö med, han tar denne och bultar upp dörren ihopp om att låsa inne familjen. "De kommer säkert ut, horjävlarna" tänker han innan han lägger i backen och rullar ut från parkeringen.

Intermezzo
Ta en pepparkaka och lite glögg

del 2:
Han vet vart de bor, familjen Rashid, han har plockat upp Molly där en gång när hon fortfarande var hans dotter. Nu sitter han utanför hyreshuset och försöker gissa vilken våning de bor på, det måste vara lägenheten utan julstjärnan, han kramar skaftet på yxa.
Tredje våningen, nu är tiden äntligen här, dags att segla det här skeppet i hamn. Han ringer på dörrklockan, nervositeten sätter in när ingen öppnar dörren, men tillslut glider dörren försiktigt upp. Det är Hakims lillasyster, Saajeda, hon är bara 7 år gammal. "Vem är det?" hörs från vardagsrummet men innan hon hinner svara så har baksidan på Jörgens yxa och hennes ansikte mötts och hon faller livslös till backen. Jörgen blir glad när han inser hur lätt det är att ta en människas liv, "min mänsklighet dog när jag försakade julen" tänker han för sig själv och stiger in i lägenheten. Han möter upp pappan i hallen som med sina frågande ögon går en blodig död till mötes när yxans blad klyver den sneda halsmuskeln, sternocleidos mastoideus. Han skriker de få sekunderna som han har kvar av medvetande. En glasskål hörs krossas mot golvet i köket och Jörgen ser kvinnan som måste vara mamman i familjen stå i dörren till köket, hon vänder sig om och springer in i köket igen. Jörgen är inte sen att följa efter och finner henne ihopkurad i ena hörnet med en telefon i handen, han höjer yxan och låter den falla.

Nu är det bara Hakim kvar, den lilla tjyven som stal hans lilla flickas oskuld och sedan försökt stjäla hennes jul.
Han går från rum till rum i en lägenhet som såg mindre ut från första anblick, "jävla maffiapengar" hinner han precis tänka innan han finner Hakim liggandes i sin säng med hörlurarna på full volym och ögonen stängda. "Det är nästan för lätt, men jag är inte den som tackar nej när något är gratis" viskar han och slickar sig om munnen. Jörgen hugger, och hugger och hugger, tillslut finns det inga större delar kvar av den unga mannen, allt är bara köttfärs och blod, Jörgen tar fram pennan och pappret som legat i hans bakficka. Med blodiga fingrar avslutar han sin sista juledikt:

"Snötäckta tak och gröten på spisen
Allt som återstår är döden"

Sedan kastar han sig framåt och landar på yxan, vilket på nåt sätt dödar honom.

God Jul från vända kappan efter vinden - redaktionen

FistListan

2008-12-16T09:23:00.000-08:00

För ungefär ett år sedan så levde en man från Luleå rövare här på blogspot under pseudonymen ”Gordon”. Han hade en återkommande lista som var passande nog döpt till ”fist-listan” där en glad fist och en arg fist delades ut, vilket var milt underhållande. Vi har träffat Gordon några gånger och vi kan väl konstatera att han är ungefär lika rolig som hans listor. Hursomhelst, för ca ett år sedan så bad Gordon vår eviga praktikant Karl Linus Lahti att läsa upp en julfist-lista framför kameran vilket blev en braksuccé, och eftersom Gordon har, citat, ”bättre saker för sig” så har vi fått tillåtelse att leasa hans fistlista för denna speciella tid på året, som vi alla håller kär.

vi ber om ursäkt för den bristande kvaliteten på filmen, vi sökte nämligen en vintage-stämning och använde därför en 8millimeters digitalvideokamera

2009

2008-12-08T10:28:00.000-08:00

Vända kappan efter vinden - redaktionen blickar framåt

RECENSION: Att handla droger i Göteborg

2008-12-06T10:28:00.000-08:00

Jag kan berätta här och nu att jag inte anser mig själv som en kriminell person, visst, ibland slänger jag skräp på marken för skojs skull, jag laddar ner och det har hänt att jag någon gång jobbat svart. Men att säga att jag är kriminell vore att ta i, jag träffar sällan kriminella människor, jag känner absolut ingen och för det är jag ganska tacksam för. Men som de flesta 20-something vita killar så gillar jag att ibland get my drink on, and my smoke on then go home with, something to poke on, så denna recension kommer handla om två saker; marijuana och kriminella människor, det bästa och det sämsta, ur en värld jag inte tillhör.

För lite mer än en månad sedan så hade halloween kommit till staden, överallt sprang människor i alla åldrar omkring i löjliga små kostymer, men inte jag, fan heller. Jag och Bollen hade andra planer. Bollen hade, genom en oändlig labyrint av flyktiga vänner fått ett telefonnummer till en annan vän som råkade sälja gräs, marijuana, mary jane, the big kahuna, hur man nu vill kalla det. Vi hade fått tydliga instruktioner om att möta denna vän på Brunnsbotorg på Hisingen, ett litet torg så obetydligt att inte ens spårvagnar går dit. När vi väl kommer dit, 5 minuter för tidigt så ringer vi denna person, som då ger oss ytterligare ett nummer till, detta gjorde oss lite ställda, varför boka ett möte om man inte tänkt dyka upp? Hade de bokat en tid för att lämna ytterligare ett nummer? Vad vet jag? Jag är inte en del av den världen och förstår inte deras oskrivna lagar.
Denna person ber oss återkomma till detta torg om en timme, vilket gjorde mig frustrerad men vad ska man göra? Beggars can’t be chooser, det är inte som att vi kan gå till nästa knarklangare i protest, vi kan inte skriva till konsumentombudsmannen och klaga. Så vi tog buss 19 tillbaka till staden och tittade på när fulla 40+are och 14 åringar spydde ner sina Buttericks-kostymer på öppen gata. Väl tillbaka en timme senare på det öde torget så låtsas jag röka i den kalla luften medans Bollen ringer upp våra kära vän åter igen. Igen får vi höra att vi måste återkomma om en timme, den uppenbart pårökta mannen är kvar i Angered och ”väntar på en polare”. Vi känner direkt att det är dags att ta kontroll över situationen, vi kan inte stå kvar där och vänta på att sir smoke-a-lot ska få sin stenade röv ur soffan och ta sig till oss, vi måste möta honom på egen planhalva.
Vi ser till vår förtjusning att det går en direktbuss från torget till Angered, den tar 30 minuter och jag hoppar motvilligt på, farkosten låter konstigt när den svänger och vid första åsyn så verkar däcken inte helt OKEJ.
Bussen dundrar fram i mörkret och vi fördriver tiden genom att diskutera boken ”AlieNation is my Nation” och konstaterar att det inte är sir smoke-a-lots fel att han måste tvingas sälja droger, det är samhällets. Väl framme så skäller killen ut oss i telefonen när vi frågar vilken buss vi måste ta för att komma ännu mer norrut och äntligen möta honom, uppenbarligen så ”dödar vi hans buzz”.
Nästa buss dundrar fram i mörkret, jag känner mig som captain Willard i apocalypse now, ständigt upp för floden och mörkret blir bara mer påtagande och samma gäller galenskapen. Busschafförer är vår ledsagare och han spelar Vangelis högt i den tysta bussen, jag darrar och frågar mig själv vad som kommer hända härnäst.
Vi hoppar av vid en bestämd hållplats, det är helt folktomt och kylan är mer bitande än tidigare, och vi väntar…
När killen är 15 minuter försenad så ringer vi igen och han ber oss möta honom på vägen, så vi börjar promenera och tillslut så ser vi två figurer på motsatt riktning av vägen, vi korsar och möter, Bollen skakar hand och i samma veva lämnar över pengarna, jag ser inte själva överlämnandet av gräs. Killen säger ”de e bra grejer, rök det”, ”jojo” säger vi och vänder på klacken, vaddå ”de e bra grejer”? Det är inte som att han kommer säga; ”det är dåliga grejer, mest damm!” Och vaddå ”rök det”? Vafan tänkte han att vi skulle göra?
Vi tar oss tillbaka till människobyn, helt utmattade. Äventyret har tagit runt 3 timmar och vi är båda stelfrusna. Tårar av glädje väller fram när jag ser 7-11et på järntorget, vi är äntligen tillbaka på en plats där fysikens lagar gäller. Den natten somnade jag hög som ett hus framför ”Cops” på sexan, men just innan John Blund la sin stilla hand över mina ögon, så svär jag en stilla förbannelse över svensk lag och dess upphovsmän, som tvingar en laglydig människa att tampas med pårökta skurkar och banditer.

Jag ger den här upplevelsen en överkryssad fyr.

Mörkrets hjärta

2008-11-30T12:40:00.000-08:00

När jag var 12 år gammal så bevittnade jag mitt första misshandel. Jag undrar än idag hur det har påverkat mig som person, ren instinktivt så vill jag säga ”inget alls” för jag känner mig inte speciellt berörd, jag såg det hända men thats it. Men sen tänker jag ”hur kan jag inte känna mig berörd av att se tio person misshandla en försvarslös människa”, och jag undrar om jag ändå inte har blivit en annan person ändå.
Min pappa arbetade under den tiden för SIDA i staden Mwanza, Tanzania. Det var ett stort vattenprojekt som hette HESAWA (Health, Sanitation, Water) vilket innebar att han reste runt på landsbygden och upprättade brunnar med rent vatten åt lokalbefolkningen (vi kan kalla det för den vita mannens börda).
Mina bästa kompis på den tiden hette Marc och var halvt holländsk och halvt tanzanian, hans pappa jobbade med ett AIDS-projekt. Jag brukade skämta och säga att hans projekt var att hålla den svarta mannen på knä genom att sprida AIDS. Då brukade Marc, som var två huvuden längre än mig, slå mig i magen så att luften gick ur. Jag och Marc höll alltid till på Yachtklubben på vår fritid, ett såkallat ”rikemansnäste” där vita människor hade sina båtar vid den förgiftade Victoriasjön.
En kväll utanför en nästintill tom Yachtklubb så hörde vi skrik och höga röster, och unga och dumma som vi var så gick vi för att se vad som hände. Utanför så stod en folksamling på ca tio personer och i mitten skymtade jag någon som låg på marken. Min första tanke var att det var någon som hade fått en hjärtattack eller något liknande, men så var inte fallet. Det stod snart klart att mannen i mitten inte var omtyckt av resten att gruppen, de skrek glåpord och någon kastade grus på honom. Marc, som talade bättre kiswahili än mig, förklarade att han var en tjuv, jag förstod själv detta då jag kände igen det välbekanta ordet ”mwizi”(tjuv). Någon presenterade högljutt ”bevisen”: 200 schilling (typ 2 kr) och folk började skrika ännu mer. Jag frågade Marc varför de tror att han stulit något och han förklarade än en gång hur hård och orättvis världen är för de fattigaste av de fattigaste, något jag egentligen visste. Mannen visade sig vara en flykting från Kongo och även om de också pratar swahili där, så är dialekten väldigt olik och han hade ingen chans att förklara sig.
Plötsligt dyker en man upp i en extremt vit skjorta, han har ett runt ansikte, prydd med en mustasch och kortklippt hår. Han går med självsäkra steg fram till mannen och börjar sparka, han sparkar 3-4 gånger och jag känner hur en klump bildar sig i min mage och jag frågar Marc om vi inte borde göra något, hans ord fick blodet i mina ådror att stelna: ”Inte om du också vill få stryk”. Skulle de verkligen misshandla mig också? En 12 årig vit pojke? Jag sa inget utan fortsatte att se på. Mannen i den vita skjortan ledde nu kampanjen mot ”tjuven” i mitten, han pekade på någon och sa några hårda ord jag inte förstod, denne gick iväg för att snabbt återkomma med en stor sten. Han slog höga och hårda slag mot mannens ena fotled, mer exakt på ”kulan” vilket fick mig att bita ihop och kisa, men jag slutade inte att titta. Jag minns inte hur mannen skrek, man skulle kunna tänka sig att jag skulle göra det men jag måste ha glömt det, eller förträngt det, jag vet inte. Jag minns allt annat väldigt tydligt. En efter en så slog de och sparkade på mannen i mitten.
Plötsligt dök någon upp med en stor brun tygpåse, jag hade hört historier om detta och visste vad som skulle hända, men jag visste inte om jag skulle klara av det. Historierna berättar att en tjuv slängs in i påsen och sedan tänds eld på. Mannen med den vita skjortan höll upp påsen framför ansiktet på mannen och skrek några ord, sedan öppnades den redan utspridda cirkeln och mannen tilläts resa sig och stappla iväg. Jag trodde att det var över men mannen i den vita skjortan följa efter honom i några meter och sparkade honom i baken, såsom man tänker sig att en olydig hund blir sparkad av en redneck-amerikan. Sedan försvann mannen in i mörkret.

Jag gick hem och la mig, utan att reflektera över det som hänt, det är först nu som mina fingrar darrar när jag skriver detta. Jag undrar vad som hände med den mannen, lever han fortfarande?

Gästen.

2008-11-20T03:12:00.000-08:00

Kappan gästar Superklubben.

Att kasta sten i Guds hus

2008-11-16T07:59:00.000-08:00

Bilen luktade nytt. Fräsht. Jag öppnade dörren lite försiktigt.
”Wow” sade jag lite dämpat samtidigt som jag strök handen över stolsryggen. ”Äkta läder” sade Tårtan och satte sig i förarsätet. Lacken på hans Phantom gnistrade som en ficklampa i lustiga huset när Kaliforniens varma solsken dansade över den. Solstrålarna kunde knappt hålla sig kvar utan studsade bort på ett nära på sensuellt vis, som en strippdansös med bara fötter på glödande kol.
Jag satte mig på passagerarplats och tittade ut genom vindrutan.

Stranden. Kritvit sand så långt ögat kunde nå och brunbrända kroppar som skruvade på sig med samma frekvens som man vänder ett stekt ägg. Jag kunde verkligen känna hur svettpärlorna började formas i pannan. ”Hur snabbt går den?” Frågade jag, nästan lite darrigt på rösten. Tårtan som hade greppat ratten, böjde på nacken och tittade mig i ögonen, ”350 kilometer i timmen Bollen”. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag höll tyst. Tårtan började gräva bland sina cd-skivor.
Han såg cool ut. Nya råtvättade jeans, ironisk tisha med ett fototryck av Ushers bringa och en scarf knuten runt halsen.
Under tiden som jag betraktat honom hade Tårtan hittat vad han letade efter. Han ploppade in skivan och vred om nyckeln så att T.I.s – get ya shit together började pumpa ur bilens maxade högtalarsystem. Jag kände hur jag började skaka av förväntan. Hörde hur motorn brummade och hur basen dundrade. Tårtan började bobba på huvudet.

Jag hade väntat på den här dagen länge. Faktiskt så länge som jag och Tårtan varit i Los Angeles faktiskt. Visst hade all sightseeing varit nice. Vi såg Jaws hoppa upp ur vattnet på universal studios-touren. Maten hade varit god och Gräddnos och Hatten hade till och med hälsat på för att hjälpa oss annordna en sjuhelvetes mensfest (aldrig hade väl någon fått äta fler tamponger).
Problemet var att jag försökt studera samtidigt. En kvällskurs i drejning, som gräddnos rekommenderat. Och jag hade helt enkelt blivit utbränd av detta. Så länge jag lärt mig hur lera fungerade hade jag närt en dröm om att skapa något större, något mycket större. Jag ville inte göra ett konstverk. Jag ville bli ett.

Och nu var den dagen här.
Jag kunde inte behålla fattningen och släppte ut ett skrik av desperation blandat med upphetsning: ”Gör det! GÖR DET NU!”. Och Tårtan lade i växeln och rivstartade motorn. På 4 sekunder var vi uppe i 100 km/h. Sanden sprutade omkring oss. Jag såg var han var på väg. Volleybollgänget.
Tårtan sjöng med i låten medan vi närmade oss de intet ont anande strandturisterna i vad som kändes som ljusets hastighet. ”ROLL THE DRO UP THEN GO POST UP!” vrålade han så spottet i hans mun drällde ut över hakan innan han tryckte pellen i botten.

150, 200 km/h.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet och gjorde mig beredd. Tårtan spände fast sitt. Jag började gräva i mina shorts och hittade kuk. Hård jävla konstnärskuk. Helvete vad fort det gick. Volleybollplanen som för någon minut sedan sett ut som en myrkoloni var nu i nära sina verkliga proportioner. Jag onanerade för fulla muggar medan Tårtan sjöng och gasade allt han orkade.

Och så då: Tvärbromsen.

Jag kände hur stjärnorna slutade brinna för en mikrosekund ute i oändligheten när min skalle krossade rutan på bilen. En sekund av totalt hastighet där jag kunde se hur omgivningen blev till gröt med blodet från mitt huvud.
Min kropp slungades ut över Volleybollplanen och mitt blödande huvud fungerade som en sprinkler utöver den vita stranden som nu blivit min målarduk. Min kropp gjorde okontrollerade volter och fick sanden att likna en Jackson Pollock innan jag landade på rygg med en duns. Knappt vid medvetande men fortfarande med kuken framme (och fortfarande hård) tittade jag upp mot himmelen.
Jag hörde hur basen från bilen smällde på. Hur flickor skrek och pojkar kräktes. Jag kände hur jag svävade upp över allt och beskådade mitt konstverk. Ett konstverk så vackert att Gud, skaparen själv, drog något gammalt ruttet över sig.

Daddys Dream

2008-11-16T07:03:00.000-08:00

Ååååh böj dig fram! Lite till, snälla! Jag kan nästan se vårtgården, förändringar i hudnyansen skymtas. Men vad gör jag? Kan hon se mig stirra?! Jag måste titta på något annat, fråga henne något, vad som helst…. Eller?… det är nog lugnt, hon stirrar ner i golvet, ner i sin mattebok, hon märker inget, det är fritt fram. ”Pappa, vad är roten ur 81?” Jag vaknar ur mitt drömmande för att svara henne, men det står still i huvudet när hon tittar på mig med sina vackra, blåa rådjursögon. ”Eh?! Nio, tror jag”, hon tittar ner igen, pinsamt om jag har fel. Tillbaka till den lilla bröstvårtan som precis är redo att glida fram. Nej! Fan! Hon ställer sig upp, går fram till sin väska och börjar gräva bland böckerna där. Är det bara jag, eller svankar hon lite väl mycket med rumpan? Jag böjer mig försiktigt åt sidan och gör mitt bästa för att se vad som finns under kjolen. Skymtar vitt tyg och kuken gör ett utspel som jag tvingas kväva med armbågen. Hon lägger sig i sängen på sidan med näsan djupt nere i en ny bok. Med ena benet rakt och det andra böjt så glider kjolen närmare höften och jag nästan kommer i byxorna, tänk på något annat! Vad läser hon? Stig Larson!? Vafan, det hjälper ju inte! Hennes hand glider ned för bröstkorgen över hennes bröst och ned till låret, jag tror hon precis tittade på mig, tänk om hon ser att jag stirrar, gud vad pinsamt! Hon är ju bara 14 år! Jag är hennes pappa! De kommer att slänga mig i fängelse för det här!
Hennes fingrar för långsamt klänning längre och längre ned för låret. ”Pappa?” Shit! ”Eh, ja min pärla?” Shit shit shit! ”Pappa, kan jag få… kan jag få se din… kuk?” Hennes ord slår mig bröstet som en rivningskula, fuck this tänker jag och fumlar med knapparna på Levisarna samtidigt som hennes fingrar försiktigt rör vi utsidan av hennes vita trosor. Hennes ögon står på vid gavel när jag äntligen lyckas fumla fram mina 11 centimeter. Röd, omskuren och bultande. ”Oj! Gud vilken stor kuk du har pappa!” Jag slickar mig runt munnen, ”Ja kom hit så…” Dörren flyger upp och plötsligt står Molly där! ”Mamma! Pappa! Va fan gör ni i mitt rum!?” Åsa-Lena flyger upp ”Älskling, det är inte vad du tror, det här…det här är för ditt eget bästa!” Molly rusar ut ur rummet ”Men Jörgen sitt inte bara där! Molly! Molly det är för din skull…” Hon springer efter.
Jag sitter kvar i fåtöljen med kuken i handen, så jag börjar runka.

Exklusiviteten: Navid Modiri gästar kappan med sin turnéblogg

2008-11-09T15:54:00.000-08:00

Låtskrivaren, författaren, artisten, kritikern, radioprofilen och konstnären Navid Modiri har precis kommit hem från att ha annordnat en egen super sweet sixteen i Las Vegas. Trots att han snart fyller 65 och guldklockan ligger för handen tyckte Navid att det skulle vara kul att fira sin sextonårsdag igen, men rättmätigt. Dvs genom att hyra ut ett helt nöjesfält för sig själv att lattja på. Ryktet säger att radiobilarna och fiskedammen var populärast under festen.
Just nu är schemat tight inför kommande turné med boksineringar, workshops och fallskärmshoppningar. Men han har trots detta lovat att gästblogga från sitt liv on the road. Vilken kille va?

Så utan vidare presentation, Navid Modiris turnéblogg:

Åh! Jag är inte en ung man som upptäcker världen. Jag upptäcker universum! Detta mäktiga tomrum så fullt av potential. Jag har inte varit i alla städer - Jag har surfat över alla galaxer på min skateboard av silver. Sjungit om LIVET! Det är det musik handlar om. Och så döden. Denna mörka kladdiga gegga som sipprar ut ur min mun lite varje gång jag sover. jag vaknar i en pöl av dödsångest.
När jag upptäcker att jag dregglat på kudden hela natten. Varför har jag dödsångest undrar ni? För att Jag är en poet, en filosof.
Jag är en pojke en man, Jag är en stjärna. Ett kreativt liv som jag gjort till mitt konstverk. Och ni är?

Jag sjunger för hela världens obetydliga rekvisita och jag sjunger in musiken i en telefonsvarare. Kan du förstå vem jag är? Att jag är Pluto, saturnus och ja, jag är venus.

Vill ni onanera framför mitt ansikte?
Oh yeah daddy, that’s it. Men du gillar inte när jag pratar engelska?
Tänk om man skulle göra det helt tvärtom. Att jag skulle onanera framför era ansikten?
Då skulle jag komma. Ni är så jävla vackra att jag gråter.
Du har stulit mitt hjärta och jag hoppar och studsar i sängen.
Bara i kalsonger. Och du spelar percussions med mina känslor.

Saker jag gillar just nu:

Att torktumla kläder innan jag tar på mig dem (som Kramer gör)
Att lyssna på Gospel
Att på tisdag spelade vi i stadshuset i Jönköping. Snart spelar vi någon annastans. kanske hemma hos din mormor. Kom och dansa för mig, min favoritfärg är disco.

Peace.

//Navid

PS. Efter att du läst det här: tror du att du kan du göra det jag gör?

Inte utan min utvecklingsstörda dotter

2008-11-08T08:30:00.000-08:00

Måndag. Måndag får mig ofta att tänka på tisdag. Tisdagen den nionde juni nittonhundraåttiofem föddes Mia. Hon är nu tjugotre år gammal och utvecklingsstörd. Hon bor med hennes pappa, jag, i Torslanda utanför Göteborg.
Att vara utvecklingsstörd är inte lätt, att vara pappa till en utvecklingsstörd blir således svårt. Man har ju träffat många människor genom åren, varav flertalet haft någon typ av brist i karaktären, vissa är dåliga på att passa tider, omotiverade eller blyga. Yttre brister som KAN försvåra samspelet med andra människor. Hos utvecklingsstörda däremot sitter bristerna på djupet och de försvårar ALLTID vid sociala situationer. Hela fundamentet som personen Mia rest sig ur är så sprucket, söndervittrat och poröst att min och Mias relation stundtals kan vara ett rent helvete.

Tisdag. Tisdag får mig ofta att tänka på onsdag. Onsdagen den fjärde maj tjugohundrafem så var Mia den tredje utvecklingsstörda i Sverige att få prova den nygamla tekniken inom den utvecklingsstörda psykologin; Gustav Theodor Fechners anknytningslina. En metod med rötter i den biologiska psykologin och som testades för första gången redan nittonhundratrettionio, men fick tyvärr inget större genomslag p.g.a den alltmer förändrade tyska attityden gentemot utvecklingsstörda.
Gustav Theodor Fechners anknytningslina lades på is ända till början av tvåtusentalet. Nya rön hade pekat på att en utvecklingsstörds "theory of mind", dvs förmågan att förstå andra människors tankar och beteenden, visst utvecklades på lika sätt som hos ett normalt barn, men den utvecklingsstörde kan ej använda sitt sociala schemata praktiskt då de ej förstår "den osynliga kopplingen" (fokuseringen) som krävs för att upprätthålla en fungerande kommunikation. Gustav Theodor Fechners anknytningslina är alltså en fysisk lina som man knyter mellan den utvecklingsstörde och personen/personerna den kommunicerar med för att symboliskt visa att socialt samspel innebär att man kopplar ihop sig mentalt till en annan person/personer.

Onsdag. Onsdag får mig ofta att tänka på söndag. Söndagen den första september tjugohundratre så dog Mias mamma, tillika min hustru, Clara. Det var Claras afrikanska ursprung som inte bara hade givit henne en sämre svensk behandling utan sickle cell anemian hade smygit sig på henne likt en varg i fårakläder (sickle cell anemia hör ihop med immunitet mot malaria). Vi lät pryda hennes grav med en halvmåne-formad figur; en hyllning till natten och som symbol för hennes död (vid sickle cell anemia blir blodkropparna formade till figurer som kan påminna om just en halvmåne). Claras död tog mig hårt, nu skulle inget någonsin bli sig likt. Att vara ensamstående är svårt, särskilt till Mia. När sömnen uteblev så blev nätterna långa. Jag började ägna mig enmanspingis (bordets ena skiva viks upp) och drack ofta sprit. Men att inte kunna somna på fyllan kan vara bland det jävligaste som finns, så jag fick med tiden sluta med det. Jag tror inte Mia helt och hållet förstod det där med Claras död. Hon verkade så oberörd. Ibland gjorde det mig uppretad. "Hur kan du inte komma ihåg mamma?, Clara, mamma Clara!, hon som alltid nattade dig med pappa", skrek jag och sprang in till sovrummet gråtandes, lade mig på sängen, kände hur hjärtat slog hårdare och trodde jag skulle dö. Ångesten tillät mig aldrig mer prata med Mia om hennes mamma.

Torsdag. Ibland brukar jag fuska lite. Jag vet ju hur mycket Mia tycker om tacos så jag brukar överraska henne med det på torsdagar, istället för på fredagar som det ska vara. Då tycker hon pappa är lite tokig. "Inte fredag, torsdag pappa!", säger hon också skrattar vi båda. Till mina tacos serverar jag ALLTID fetaost som jag smulat ned till ett gruskorns storlek.

Fredag. Varannan fredag brukar min syster, Tora, ta hand om Mia och det är en väldigt skön avlastning för mig. Tora och Mia kommer mycket bra överens och jag tycker det är bra att Mia har en kvinnlig förebild som kan lära henne den feminina livsstilen. Trots att pappa har genusglasögon så är det inte alltid lätt att uppfostra en dotter. När Mia var sjutton år så opererade läkarna på Sahlgrenska bort hennes mens. Även utvecklingsstörda kan känna ett kvinnligt utanförskap när reklam för bindor är på tv:n, eller om Carrie glömt köpa tamponger i Sex and the city. Så man kan säga att Toras klimakterie kom som en räddande ängel.

Lördag. Jag är en såndär pappa som aldrig kommer att sluta köpa lördagsgodis till mitt barn. Även om Mia inte varit utvecklingsstörd, och kunnat bo själv i låt oss säga Stockholm, så hade jag postat en påse karameller till henne varje onsdag. Godisköpet sammanfaller oftast med veckohandeln på ICA Fokus och smaskandet brukar börja redan i bilfärden hem. "Afrikanska djur" är Mias favorit. Två hela skopor blir det och en punchflaska till pappa.

Söndag. I och med Claras val av dag att dö på så brukar vi besöka hennes grav på just söndagar. Allra härligast är det på hösten då löven fallit, det känns liksom mer död då. Jag är inte den som räds döden utan tycker att ska man ha att göra med död så ska det göras på riktigt. Vi har alltid svarta kläder och tårarna sprutar när vi lägger varsin röd ros på Claras grav. "Du var mitt allt och jag kommer alltid att älska dig", viskar jag och kramar Mias hand. Jag gillar det. Att känna något, även om det är sorg. När jag var ung så var ett förhållandes slut min favorit. Man kände att man levde. Nu är veckan slut och en ny börjar snart. Men den vecka som blir utan min utvecklingsstörda dotter kommer jag aldrig att vela uppleva. Aldrig någonsin...

Selling out!

2008-11-04T06:54:00.000-08:00

Enligt hemsidan bloggvarde.se så är denna blogg värd exakt 23 469 kr. När Gräddnos hörde detta så ville han omedelbart sälja, "SÄLJ!" skrek han, "SÄLJ!"
Jag ville inte, Hatten och Bollen visste inte var de stod, stämningen var hätsk. Först när vi insett att ingen ville köpa så blev allt normalt igen.

Kära läsare! Jag, Tårtan, vill berätta för er att VI, vändakappaneftervinden-redaktionen, ALDRIG kommer att sälja denna blogg, oavsett hur mycket ingen är villig att betala oss i låtsaspengar.

fridens liljor

Läger för Bollspel

2008-10-31T08:10:00.000-07:00

”He who makes a beast of himself gets rid of the pain of being a man” – Samuel Johnsson.

Citatet står skrivet i stora tjocka versaler på en vit plansch som hänger på väggen. Omkring mig står våningssängar. Jag sitter ensam i rummet i min egna bunk, längst ner, längst in i hörnet är platsen jag valt.
Jag är först här. De andra lägerkillarna verkar inte ha kommit än.
Jag är förväntansfull, lite nervös. Vad ska jag egentligen få lära mig? Förhoppningsvis något jag inte redan vet, som vilka drinkar som ger bäst effekt tillsammans med Rohypnol. Kids stuff det där. Och nu har jag ju betalat över 20 000 kronor för att resa hit och betala inträdesavgiften. ”Det är fan bäst att det är värt” tänker jag.
20 minuter går och jag läser lite i Katrine Kielos bok ”våldtäkt och romantik” vars titel jag märker är missledande.
30 minuter har gått sedan den utsatta starttiden och jag börjar fundera över om det kommer att dyka upp någon överhuvudtaget. Jag leker lite med min keps, böjer till skärmen ordentligt och lägger den på sniskan på huvudet. Jag speglar mig i den stora helkroppsspegeln. Jag har bara ett linne på mig, fy fan vad mitt deffande under sommaren har gett resultat, mina armar ser ut som trädstammar, och har lika många konturer som barken på en tall. ”Hörde jag skål?” frågar jag spegelbilden. Så skrattar jag till lite åt min egen fjantighet.
Så hör jag stressade steg utanför stugan och en tung andhämtning innan dörren öppnas bakom mig. Jag tittar mig över axeln och ser en man vars överkropp ser ut at vara hämtad ur en serietidning. Hans muskler är de största och mest vältrimmade jag någonsin sett, hans linne sitter perfekt över hans explosionstränade bröstmuskler. Han har kepsen bak och fram över sin rakade skalle och han tittar på mig med små plirande ögon genom ett ansikte för litet för resten av huvudet. ”Are you…” han tar upp ett papper ur fickan ”Bollen?”.
”Yeah”, svarar jag. Jag går fram för at skaka biffens hand. Pang! En örfil över kinden så att min truckerkeps flyger av. ”Here you have to earn everything Bollen, do you understand?” Jag tittar in i hans rödsprängda amerikanska ögon och noterar en ”McCain/Palin”-pin på hans cargoshorts innan jag tvingar tillbaka tårarna och svarar ”I understand sir!”.
”Good” svarar han, ”Welcome to Rapecamp!”

Min flickvän som läser genusvetenskap var orolig innan min resa. ”Är det inga tjejer på rapecamp?” minns jag hur hon frågade med sina genusglasögon på. ”Jovisst, de är där och blir raped” blev svaret, sen tittade jag på henne som om hon vore helt dum i huvudet. Vad fan trodde hon? Att tjejer också kan våldta?

Nu är jag här. Mississippi, i en håla gud vet vart, och visst finns det tjejer här som vi använder för de olika övningarna. Förutom instruktören, som jag lärt mig heter Steve, är det bara jag som skrivit upp mig för tvåveckorslägret under den här perioden i oktober. Steve har sett till att dagarna är hårt uppstrukturerade och att jag lär mig saker hela tiden. För två dagar sedan fick jag utföra en gruppsession och lyckades galant med att slutföra. Efter det klappade Steve mig på axeln. ”For starters, this isn’t about sex. It’s about science”, förklarar Steve för mig. Och det har han ju rätt i. Jag hade aldrig gått igenom så pass mycket skolning om det inte hade ett högre syfte än mitt eget nöje. Vem som helst kan ju köpa jägershots tills baren stänger och sedan bära hem klubbens fetaste tjej för att laja lite med hennes livlösa kropp. Men det krävs en sann doktorand för att tysta en skrikande 18-åring och dessutom bygga upp en tolerans mot hennes pepparspray. Det är sånt jag lär mig här. Och det är sånt jag vill bli bäst på.
”For the greater good of strong men like us everywhere” flinar Steve innan han bjuder in mig att dela ett byte han just fångat på en lokal galleria. ”Double up”. Säger han, vänder kepsen bak och fram, och stryker den medvetslösa flickan över håret. Jag ignorerar spyan som lurar sig upp i min hals, försöker koncentrera tankarna hos zoomen på dv-kameran och hur på hård min kuk är.

Två veckor senare.

Hemma i Sverige är allt som vanligt. Med bagaget på ryggen köper jag en pizza på vägen hem. En ”Hawaii”. Jag spatserar in på innergården och ser hur min granne och hennes hund står vid porten. Kvinnans feta ansikte är förvridet i sorg när hon tittar mot mig. Hennes ludna lilla paket till hund gläfser lätt. ”usch vad är det som ligger där borta” frågar hon mig. Jag vänder mig om och ser en duva som ligger i en lövhög och kippar efter luft. Den är döende. Jag vänder mig om igen och tittar på kvinnan. Hon är stor som ett hus. Väger säkert 200 kilo. Hennes ansikte är rödmosigt och likaså hennes lockiga rödfärgade hår. Det ser ut som att tårarna är på väg fram. ”vad ääääär det där” gnäller hon. ”Ja det är en duva…” säger jag osäkert. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska hantera kvinnan. ”Åh gud, jag klarar inte av sånt här” säger hon och hennes ansikte krymper ihop i en grimas. Jag försöker lugna henne, säger att ”Ja usch vad obehagligt” med en stillande röst och drar ett bloss av min cigarett, innan jag går in i porten. Kvinnans hund börjar skälla på mig. En ful liten lurvig sak med öron som liknar dem på en vintermössa.
”Nej, nej! Sluta Betty, han är ju vår kompis” säger hon åt hunden, på skarpen också. Hunden blir genast tyst och går sedan fram och nosar vänlig på mig. ”Åååh gud vad ska vi göra” bölar hon och tittar villrådigt på mig. Nu har jag fått nog. ”Jag ringer någon som får ta hand om det” säger jag och låtsas gå upp till mig. Men så snart jag hör grannkvinnan låsa om sig går jag ut och tittar på duvan. Den lever fortfarande.
Jag plockar upp den i famnen och stryker den över fjädrarna och hör hur den lider. Jag fimpar cigaretten innan jag förlöser den från sitt lidande. Någon måtta får det väl ändå vara.
Jag slänger duvan i soporna och plingar sedan på hos grannkvinnan. Om Steve lärt mig något så är det att våldtäkt inte är ett nöje, i så fall är det bara en bonus, utan att det mest av allt är en plikt. Och ikväll ska jag praktisera min plikt på årets grymmaste finlandsfärja.
Men först – lite target practice.
”Oh shit just helvete”, jag hinner precis vända kepsen bak och fram och trycka ner min pillerpåse i kalsongerna innan hon öppnar dörren. ”Jag tänkte att jag kan få bjuda på en kopp kaffe?” säger jag och ler.
”Åh vad snällt. Det skulle vara jättetrevligt efter allt det här, det tycker väl du också Betty? Ja visst gör du Betty?”

En ung pojke runt en gammal mans lem

2008-10-27T07:34:00.000-07:00

1996. Vi gick ofta till kyrkogården detta år, mamma och jag. Moster Ann-Britt hade nyligen gått bort och familjen var mitt uppe i post-död fasen; att åter landa.
När man är elva år gammal är inte det där med kyrkogårdar så värst roligt. Detta var, för mig , ett mänskligt mellanår; ena sekunden kunde jag ägna mig åt att lekta kull, för att nästa smeka min glans penis till fantasin av lena flickläppar. Jag var odefinierbar. Mellan två världar. Varken psykos eller neuros, snarare borderline. En pojkman, ännu inte manpojke. Men nu var jag alltså här på kyrkogården, vars enformighet och symbolik kvävde mina preteen symptom. Mamma gick ofta ner på knä när hon grät. Hon bar alltid kjol och jag tänkte att hon ville låta sina bara knän röra vid jorden, som en mänsklig länk mellan sitt liv och mosters död. Vid hennes fjärde gråtattack fick jag nog. Det var dags att ha lite roligt nu. Jag vandrade ensam iväg på kyrkogården. Bland gravstenar och blommor lät jag min fantasi skena.

Gräddnos har upphört, nu fanns bara Lina. En vacker ung kvinna med våt snippa. Hennes vänner brukade kalla henne för den bästa köttflöjtspelerskan. Den kuk som ej fick sin ägare att stöna de ljuvaste tonerna av hennes bett fanns inte.
Och där promenerade hon alltså nu, Lina, på Gustaf Kyrkas gård i Carlshamn. Vid en gravsten längre ned på grusgången såg hon en man stå och flina. En skäggig man med pipa och oljerock. Han vinkade åt henne att komma. Skulle hon verkligen våga gå fram till en främmande man? Det vågade hon. "Är du ensam här på kyrkogården?", frågade mannen. "Ja, jag har just varit och spelat på en av mina köttflöjtar och är nu på väg hem", svarade Lina. "Köttflöjtar säger du?" , sade mannen och skrockade nöjt. "Då borde du ju följa med mig in i kyrkan och bikta dig lite", sa han och började traska mot kyrkporten. "Du får flörta med mig, men inte ljuga. Jag vet mycket väl att inget biktbås finns i denna kyrka" , sa Lina och följde efter. Den gigantiska träporten öppnades med ett knarr. I kyrkan var det härligt svalt. "Hallå?", ropade mannen men fick inget svar. Vetskapen om deras ensamhet fick honom att omfamna Lina, och hon lät honom till en början. När hans fingrar letat sig ända ner till hennes trosor puttade hon bort honom.

"Jag vill bara pröva, bara lite grann, sticka in den några ynka centimeter bara", väser han i hennes öra.
Han pussar henne på kinden, ett stadigt tag runt det späda flicklivet, kjolen lyfts upp.
Han knäpper upp sina svarta 501. Hon kan höra ljudet av hans förhud dras tillbaka. Hans ollon nuddar nu hennes rövhål. Det känns som att en blöt hundnos är där och luktar. Det bränner till. "Aj inte så långt in, du sa ju bara några centimeter", säger hon. Han låtsas inte höra. Allteftersom han glider längre in i henne så kan hon känna hur hans flåsningar i nacken kommer närmare och närmare. Hon stönar lätt, han frustar som en häst. Visst gör det ont, men smärta kan ju ibland vara skönt. Mannen med oljerocken är nu helt vild och knullar bokstavligen skiten in i Lina. Nu skriker hon,delvis av smärta men mest av njutning. Oljerocken är inte längre en häst, snarare en vrålapa. "OOOOO" , ropar han, och hon känner hur rövhålet fylls inifrån. I samma ögonblick hör jag hur det knarrar, kyrkporten öppnas och mamma kommer in.

Bilfärden hem blir tyst. Mamma har blicken fixerad på vägen, bortom all kontakt. Vi kör upp på garageuppfarten till villan, bilen stängs av. Vi sitter kvar där i säkert fem minuter, under totalt tystnad. Jag hör hur hennes läppar säras, vill hon säga något? Nej. Det är tyst i säkert fem minuter till. "Mm, Jaa, Nee, Huu," , obegripliga ord kommer ur hennes mun. "Det var inte jag mamma, det var Lina", skriker jag med gråten i halsen. Jag hade för första gången insett hur min fantasi kan förvandla den fulaste verkligheten till någonting vackrare och bättre.

Bortom min kontroll

2008-10-24T07:02:00.000-07:00

Det har pratats mycket om min bok-to be, Bortom min kontroll. Detta är på både gott och ont, gott för att det är kul med uppmärksamhet, men ont för att jag har sådan fruktansvärd prestationsångest.
Jag tänkte i alla fall berätta lite grann om mitt livsverk, sådär för att öka HAJPEN.

Jag har inte gjort något riktigt arbete på flera månader nu, finanskrisen har krossat wall street och för någon orsak så litar ingen på mig längre. Oroliga är jag dock inte, ty jag väntar bara på USAs krispaket ska kicka in. 700 miljarder dollar och på dessa, tänker jag äta mig fet på. Länge leve den fria marknaden.
Denna finanskris är det bästa som hänt mig, det har gett mig gott om tid för mina hobbies; resa och skriva. Men boken då? Varför har den tagit sådan lång tid?

”Bortom min kontroll” är nämligen skriven för hand och kommer att släppas i två exempel, svenska och engelska. Jag använder bara bläck, så varje misstag innebär att jag måste börja om.
Den var först tänkt vara en sk. Samtidsromen, sen blev den en Samvetsroman, tillslut bestämde jag mig för att den ska bli en Sammetsroman. Den ska alltså vara inslagen i sammet.
Vad är då dess tema? Är det fact or fiction? Det är varken av det, jag skulle definiera den som ’anekdoter från en livsstil’, och fattar ni inte det så får ni helt enkelt läsa den.”

Den kommer att släppas 2009

”Beyond my control” is written by hand and will be released in two copies, swedish and english. I only use ink, so every mistake forces me to write it all over again.
It was first intended to be a so-called contemporary-novel, then i changed my mind and it became a conscience-novel. I finally settled with writing a Velvet-novel (swedish play with words). It will be wrapped in velvet.
What is it about? It is to be fakta eller fiktion? It is neither, I would define it as ’anecdotes from a lifestyle’, and if you can’t make sense of that, well, you’ll just have to read it.

It is to be released 2009

”Kokainet viskade söta ord i mina öron, jag var inte längre Tårtan, jag var Clive Owen i ’Children of men’. Horan med sina läppar runt mitt kukhuvud arbetade hårt, huvudet guppade upp och ned samtidigt som hon arbetade febrilt med sin hand. Situationen var både erotisk och infantil, jag tände på att det kändes infantilt. Det var år sedan jag fick penis polerad i ett flickrum, men det är lika fantastiskt varje gång. Tokio Hotel-skivan i cdspelaren, EMD-affischer på väggarna, jag tänder på det infantila, jag är bara sådan.”

”The cokain whispered sweet, sweet words in my ears. I was no longer Cake, I was Clive Owen in ’Children of men’. The Who-er with her lips around my cock-head is a busy bee ,while at the same time, her hand works like a pistone. The situation is both erotic and juvenile. Its been years since I hade my penis polished in a girlroom, but its just as amazing every time. A Tokio Hotel-record in the cd-player and EMD-posters on the walls. Juvenile turns me on, its just the way I am.”

Less than zero

2008-10-23T08:31:00.000-07:00

Igår high-fiveade jag Kristoffer Viita på Weekdays öppningsfest. Det var mäktigt. Han stod där med ett stadigt, rebell-handske prytt, grepp om sin varmkorv, flinade, och sa: -Gräddnos, jag fylls alltid av blandade känslor när jag ser ditt blonda ansikte. Vi kramades. Jag gillar Kristoffer. Mer än vad jag gillar Weekday.
Visst hade vi roligt igår Kristoffer? I ett hav av långa jackor och upprullade fiskarmössor.

Pojken som kallades Kusk

2008-10-19T16:27:00.000-07:00

DEL 1.

Jag sitter helt klädd i vitt och tänker tillbaka på det som varit. Som vårbäcken är minnet; lika oförutsägbart, otämjbart och viljestarkt. Det var längesedan jag luktade på luften utanför fönstret och om jag rannsakar mig själv har jag heller ingen lust, kanske eftersom jag vet att det inte är tillåtet, inte ännu i alla fall. Snart, säger dom. Till våren, säger dom, till våren, säger hjälpredorna. Precis som vårbäcken måste mina minnen mynna ut någonstans. När jag tänker och känner efter så noggrant och ärligt jag bara kan så vet jag att allt jag gjort och kommer att göra både börjar och slutar med Farsan. Jag försöker koppla pennan fri från resten av min kropp och själ som är allt annat än rationell.

Snön tinar sakta men säkert och vårbäcken börjar porla och så smått. Pennan gör inget motstånd, den följer med strömmen.

Korta fiskar i ån och blankt gräs. Det luktar häst. Mitt första minne, jag kan inte ha varit mer än tre-fyra år gammal. Jag hade fått följa med honom, Farsan, till stallet. Han var stallets allt-i-allo och skötte utfodringen och borstade manarna. Mockade och stökade. Jag tyckte om att vara i stallet, trots mitt redan då obefentliga hästintresse. Det vilade någonting fridfullt över stället. Jag minns en underbar känsla av frihet under inga som helst former av ansvar och Farsans svarta arbetsskor med stålhätta. Det var fina tider och jag var fortfarande ett vackert barn. Jag kände livskvalitet och ägde ett namn.

Nu strömmar det. Våren är här. Det känns skönt efter en sån jävla evighetsvinter.

De få gånger jag hörde Farsan, de papperstunna väggarna i lägenheten som var belägen någonstans kring Västra Haninge var mer än generösa om man ville tjyvlyssna, tala om det förflutna var det utan några som helst undantag i samband med utbrotten. Ordet, jag hör det, ser det framför mig, bokstäverna lika tydliga som karlavagnen en stjärnklar novembernatt, jag alltid kunde urskilja ur det tumultartade kaoset och kakofonin av skrik blandat med gråt och ångest och sprit, var Victory. Jag var ett tag övertygad om att han led av megalomani; hans fäbless för de romerska kejsarna var jag även som ung mycket väl medveten om. Det inrökta vardagsrummet som gick i en konsekvent brun färgskala var nämligen i ordets rätta bemärkelse tapetserat med idol-posters på de stora fältherrarna: Konstantin, Caligula och den stora favoriten Nero. Caesar lyste med sin frånvaro. Om ändå historien hade varit så enkel och Farsans till synes ytterst märkliga kejsarinresse någonting annat än meningslös trivalia. Nej, Victory var namnet på den travhäst min far och på den tiden bästa vän och vapendragare Stig H Johansson, den numera legendariska stjärnkusken, genom åratal av slit och avel lyckads göra till tidernas allra mest framgångsrika travhäst.

Nu är våren äntligen här.

De växte upp på tillsammans på Cicerongatan i Hudiksvall, Farsan och Stig. Förenade i ett utanförskap som var den givna produkten av ett uselt sinne för bollsporter i kombination med ytterst låg social kompetens smet dom en kall oktoberkväll in bakvägen på travet och efter det var dom oskiljaktliga. De fick sin första utlösning tillsammans. Skakade kladdiga händer. Sprutbröder, skrockade Stig. Drack sig fulla tillsammans. Spybröder, garvade Stig. Upptäckte kärleken till travsporten. Hästbröder. Åren gick och de växte från fjuniga tonåringar till unga män, redo att upptäcka världen.

Century, var ett avelssto med potential. Med Stig H som hjärnan och Farsan som musklerna arbetade de två in absurdum med att lokalisera den ultimata hingsten. Genom perfekt genetisk precision skulle dom visa världen att två slynglar från Glada Huddik kunde göra skillnad. Våren '68 gick dem obemärkt förbi. Rocken hann födas, dö och återuppstå. I utkanterna av Eindhoven i Holland fann de till sist den sista pusselbiten, Raam. Raam var av förstklassigt hästblod och det genomsyrade hela hans sätt att föra sig. Precis som människor är hästar bundna till en genetisk hierarki likt det gamla feodalsamhället och likt människor från det övre klasskiktet förde sig Raam med en grace, elegans och finess som endast de riktigt lyckligt lottade välsignas med. 1995 föddes Victory Tilly.

Kanske är ett levnadsöde bortom all kontroll, kanske betyder karlavagnen lika lite som Nero på en poster, kanske allt är förgängligt, fult och äckligt. Vårbäcken porlar i alla fall för första gången på väldigt länge. Jag känner varken bitterhet eller smärta men jag har inget namn. Jag är pojken som kallades Kusk och det här är min historia.

Pojken som kallades Kusk del 2 publiceras om sju dagar.

5

2008-10-14T13:22:00.000-07:00

För några månader sedan så visade det i Stockholm något slags maraton med filmer om
barn och ondskans krafter, jag är inte säker på det här, jag var upptagen med annat, men temat var alltså ’onda barn’. En skräckfilm blir alltså extra obehaglig när man slänger in en besatt unge i handlingen. Jag vet inte om jag håller med, barn är små och klena och går jätte lätt sönder. Men jag har alltid känt ett visst obehag inför att möta barn… och hundar. Jag är fullt övertygad om att de har ett sjätte sinne och på så vis kan se ”det onda inom mig” och kommer på beställning att börja skrika så fort jag närmar mig dem.

Men det här nummer fem i youtube ordningen (egentligen borde det ju naturligtvis vara nummer ett eftersom det är en countdown, men vad ska man göra?) så nu tänkte jag också gå på det här med barn-tema, och ta upp tre exempel på barn eller barnalikt - framträdande på youtube.

Första är livskvalitet i pixelform. Hur kan man inte bli glad av att se den här lilla spelevinken skratta åt faderns små lustiga ljud? När det börjar närma sig slutet och barnet hänger som på en tråd av förväntning på ännu ett nytt ljud, ja, då smälter t o m hjärtat på de hårdaste av män.

Här börjar det bli obehagligt. Visst är skrattet likt det tidigare? Jag ställer mig frågor såsom: Vad fan skrattar han åt? Vad försöker kamelen göra? Och vad är Werner Herzog egentligen för galet geni?

Här blandas humor med obehag. ”I wanted vanilla-twist” är en underbar last-line och visst är hon sockersöt det lilla livet? Hon ville ha vanilla twist men fick en strawberry supreme istället. Livet är konstigt på det viset.

4

2008-10-08T15:19:00.000-07:00

Detta inlägg kommer genom ett obefintligt samarbete med Fredagslistan att presenteras som en lista.

1. I en sann Vända kappan efter vinden-anda så bestämmer jag mig för att resa själv på en weekendresa till London.
"En ung man som upptäcker världen" , tänker jag om mig själv innan planet lyfter.

2. En t-shirt, fem linnen, en skjorta, byxorna som jag hatar, inga hygien-produkter what so ever...Jag har självfallet firat min ensamresa med att gå ut på klubb kvällen innan, vilket resulterade i att packningen jag gjorde tio minuter innan flygbussen, senare kom att te sig för mig mycket märklig.

3. Att resa som student innebär att man bor i en sovsal på ett hostel. Väl i "mitt" rum svär jag över att mina glassiga dagar i Wien (alltid femstjärnigt) är över. Här förfogar jag över den nedre slafen i en våningssäng, samt ett skåp som för tankarna till högstadiet.
Jag delar rummet med två Nya Zeeländare och en ensam man från Brasilien.

4. Britter ja. Här på mitt hostel är det britter som är överrepresenterade bland gästerna. Och är det inte britter så är det slavar från de brittiska kolonierna; Australien och Nya Zeeland. Voice-over rösten från "Uncut! uncovered" -serien, som fyran sände halv tre på natten för en massa år sedan, hörs konstant i mitt huvud: "Meanwhile Gräddnos is trying to buy Karen and Meg some tequilashots to hopefully get them so drunk that they will show him their boobs".

5. London har världens längsta tunnelbana, 215 stationer. En massiv renovering pågår just nu på många av dessa stationer, vilket medför såväl långa, som många, omvägar för en vilsen turist som mig.

6. Gatan jag bor på heter Borough High Street och förutom att den inhyser kända Borough Market, så finns där även ett irländskt fyllo. Ja varje dag finns där samma irländska fyllo. Jag kunde strosa i godan ro för att plötsligt höra han skrika: "What a fuck are you looking at?, åt mig. Numera är jag en expert på Borough High Streets omvägar.

7. Äter man ensam på restaurang så är det bra att ta med sig en bunt tidningar. Inget kan kännas så sorgligt som att sitta med sin hälleflundra på Gordon Ramsey at Claridges och bara stirra tomt in i väggen.

8. "Är man ensam så ljuger man", som Tårtans pappa Göran brukar säga. Varje människa som jag har en längre konversation med utsätts för mina lögner. "Im here to do som research for my book - Turning the coat as the wind blows", säger jag och får bekräftande dunkar i ryggen. En rumänsk tjej med grishy tar mig på kuken. "It's an author cock", säger jag med ett leende. Hon går därifrån.

9. Några nyfunna vänner drar med mig på en karaoke bar. Top-hits som "Bed of roses" , och duettklassikern "Where the wild roses grow", rivs av.
En övertaggad man, uppenbarligen den ansvarige för detta sångspektakel, försöker få mig att gå upp på scenen och som svensk visa var skåpet ska stå genom att sjunga en valfri Abba låt. "Okie Karaoke, but no" , svarar jag. Blicken jag får till svar verkar se på mig som en mycket torr ung man.

10. Oktoberfest är just nu stort bland londons svennar. Det festas på tyskt vis och jag kan inte undgå att tänka på "Ett päron till farsa". Själv köper jag en Scientific American, njuter av att vara ensam i mitt rum, och passar samtidigt på att onanera till lukten av min rumskamrats kvarglömda trosor.

11. Jag träffar bloggaren Me & my precious på Oxford street. Vi hånglar och slickar på en glass.

12. Brittisk humor:

3

2008-10-04T13:25:00.000-07:00

Kappan-redaktionen har också fått tillåtelse från skivbolaget att låta medlemmarna från en av Sveriges mest hypade akter just nu, turnéblogga exklusivt.

Så without further adue, Maskinens turnéblogg 2008:

Yo. Vi har så jävla mycket att göra just nu. Typ tusen collabos, mash-ups och remixer som ska in, men de kan jag inte riktigt snacka om, och turnén som är så... Uh!
Det är rätt svårt att scora med tanke på att ingen vet vilka vi är. Men trots det: Vi körde Nässjö igår motherfuckers! Det var fett. Kanske det fetaste och längsta bloggelectrolivesetet som någon kört. Vi körde tre låtar.

Intensivt är mitt mellannamn. Ett ruttet självhjälpsland, jag söker stash för att flytta till spenderarland. Overstay my welcome in spendingcountry. way-cay utan visum i Spending country resorts. Bygga en koja vid spenderarlandets gränskontroll, som ett jävla troll, utan någon större koll. Jag studsar som författaren till den här bloggen gör, han är en boll. Nästa helg ska vi till Örebro och västkusten. Då får vi se vem som smäller som dusten.
Jag hörde något om en Storm där nere, "Fittstormen" sade F, jag bara "Där ska jag vara nästa vecka grabbar!" och gjorde fittslickartecknet, innan jag pullade luften.

Oh, sorry, jag började freestyla lite.

/Maskinen

Indeed, Maskinen har fattat vad det handlar om.

2

2008-10-01T17:26:00.000-07:00

Ja, detta är nummer två av fem i nedräkningen inför inlägget "Pojken som kallades Kusk". vilket kommer bli något alldeles extra.
Killen i klippet är en god vän till mig. Ni som läst mitt inlägg om 100 hårda fattar varför han var med på top tio.

1

2008-09-30T15:47:00.000-07:00

Okej kära läsare. Härmed börjar nedräkningen till denna bloggs genom tiderna bästa inlägg: "Pojken som kallades Kusk". Nedräkningen kommer att bestå av fem stycken Youtube videos, väl utvalda av oss här på redaktionen, och "Pojken som kallades Kusk" blir således inlägg nr 101 på denna blogg. Alltid något att fira med en härlig dos kvalitet.

Författaren Sigge Eklund gästar Kappan: Kontroversiellt rundabordssamtal.

2008-09-28T16:06:00.000-07:00

Sigge Eklund annordnar ytterligare ett av sina (ö)kända rundabordssamtal med svenska kulturpersonligheter.

Bakgrund: För knappt ett år sedan skapade Sigge en väldigt kontroversiell debatt kring ämnet SEX. Samtalen i det publicerade reportaget handlade att hur både musiker och journalister hade haft snuskiga fantasier om ”inte-så-pk-sex”.
Alla minns väl hur Lasse Lindh pratade om hur många horor som var lyckliga och hur ivrig han var på att suga av sug själv till sina egna låtar?
Sigge har också anordnat en diskussion om sk ”neo-narcissism” där Filip Hammar (känd tv-profil från kanal fem) berättade hur mycket mycket han ljugit för att få intervjuer.

Nu senast höll Eklund i ett seminarie där han bjöd fem Stockholmskändisar på renat och pratade om SPRIT i flera timmar. Samtalet kan vara något av det mest edgy som publicerats inom svensk popkulturjournalistik.

Tills nu.

Sigge Eklund har efter hårt egenbestämda mallar fått ta plats här på Vända kappan efter vinden, för att agera samtalsledare om det mest kontroversiella samtalsämnet i dagens läge: Rock n roll.

Medverkande:

Calle Schulman, nöjesentrepreneur för siten 1000apor.
Kuriosa: Kallar sig själv för ”knullsmurfen”.

Eye-n-I, Programledare för MTVs Off beat.
Kuriosa: Slog igenom tillsammans med Thomas Rusiak och låten ”hiphopper”.

Fillipa Reinfeldt, Fru till Statsminister Fredrik och även hon någon slags politiker.
Kuriosa: ”Allt är väl redan offentligt?”.

Björn Gustafsson, Komiker.
Kuriosa: Har aldrig druckit en droppe vin.

Sophia Somajo, musiker. Aktuell med nya skivan ”Laptop diaries”.
Kuriosa: skrev hela skivans texter på en laptop.

Såhär har samtalet gått till:

Sigge har låtit deltagarna lyssna på en Rock n Roll-låt varje 40 minuter, för att sedan diskutera låten och dess effekt på det egna psyket.

Att ha i åtanke: Olika hjärnor reagerar olika på rock n rollmusik och för vissa intellekt tar det längre tid att bryta ner en rock n roll-låt än för andra. Det har att göra med ålder, men är även genetiskt betingat.

SIGGE: Okej, vad har ni för förhållande till Rock?
FILLIPA: Jag var igång i tolvårsåldern, sen hade jag en otrolig rock n rollperiod mellan 15 och 20. Sen fick jag mitt första barn, då lyssnade jag inte på någonting, i princip. Och sen har det väl stadigt ökat. Jag flyttade från stan i 30-års åldern och sen dess har jag lyssnat på Rock n roll-musik relativt konstant.
SOPHIA: Jag började lyssna när jag var 12 år. Black Sabbath. Skitäckligt. Jag lyssnar inte på hårdrock idag på grund av det.
BJÖRN: Jag blev ”Rock n rollad” första gången när jag var 13 år. Rock var något man var rädd för. Jag växte upp på en ö, där pingströrelsen var stark. Så det var inte mycket rock för mig alls, inte ens i tonåren. Rock var farligt liksom.
SIGGE: Det där minns jag, man var ju ute på minerad mark de första gångerna man ploppade in en Guns n Roses i freestylen. Man visste inte vad som fanns runt hörnet efter nästa Maiden-solo. Ganska länge var Rock n roll ganska skrämmande för mig, tills jag insåg att den hjälpte mig bli mindre blyg. jag ser den fortfarande som främst ett hjälpmedel socialt. När man går på konsert har man ju alltid ett gemensamt samtalsämne: Bandet!
Så skälet till att jag lyssnar på Rock n Roll minst två gånger i veckan är min blyghet, så enkelt är det. Att lyssna på, t ex Oasis nya platta, gör det lättare att smälta samman med folk, och det är ju målet.
CALLE: Jag har fått en nyfunnen respekt för Black Metal. Det är skillnad nu mot för två år sen. Jag känner att nu... Gaahl är min vän.
SIGGE: När lyssnar du på Gorgoroth?
CALLE: På natten.
SIGGE: Men när?
CALLE: Två, tre. Efter midnatt i alla fall. Och nåt som är lite störande, och lite skambelagt, är att jag faktiskt får en påtaglig känsla av pirr och välbehag.
EYE-N-I: Jag började lyssna på Rock mitt på dagen när jag var 14 bast. När jag kom hem från skolan hade morsan laddat stereon med Toto. Så jag satt där och spelade lufttrummor och drack saft.
Det var liksom inga konstigheter. Jag var en adhd-unge. Det enda jag gjorde var att lyssna på Toto, Queen och Twisted Sisters. Klart att de köpte en skivspelare åt mig, det var ju ett sätt att hålla mig på banan liksom. Men vadå? Idag sitter jag här med ett eget program på MTV och har det ganska bra. Du vet, mitt jobb är ett där det liksom förväntas att jag ska lyssna mycket på Rock n Roll.

SIGGE: Hur sugna är ni på att höra första låten?
CALLE: Just nu? Nae.
EYE-N-I: Sjukt peppad!
FILIPPA: Inte så sugen.
BJÖRN: Tryck play mister Eklund.
SOPHIA: Go go!

Första låten är Metallica – Enter Sandman.

Några av deltagarnas kroppsspråk blir svävande och påminner om luftgitarrspel om än lite mer...diffust. Det märks att stämningen blir mer uppsluppen när James Hetfields råa röst skär genom luften tillsammans med hårda riffs.

FILLIPA: jag tror verkligen att summan av lyssnandet är konstant. När jag slutade lyssna på Elvis var det Rutchkanebana av först Creedence och sedan både Cannibal Corpse och sen Slipknot. Allt blev maniskt. Först lyssnade jag extremt mycket.
CALLE: Exakt hur mycket Ultima Thule blev det?
FILLIPA: Extremt mycket Ultima Thule. Hade det gått en dag utan att jag hört en distad gitarrmutering av svenska nationalsången kände jag att det fanns ett problem. Folk omkring mig blev så arga, de tyckte att jag var ansvarslös. Så till slut slutade jag med det och började lyssna på Christer Sjögren igen. Men då gick jag upp fem kilo istället.
EYE-N-I: Hur kan man gå upp fem kilo av att lyssna på Christer Sjögren?
FILLIPA: Va?
SIGGE: Hur känner ni er nu? Kan ni beskriva ”Rocken”?
BJÖRN: Jag är rock. Rock n Roll helt enkelt.
SOPHIA: Jag vill göra en hitlåt.
CALLE: Jag är lite kåt jag.
EYE-N-I: Jaa, rockkåtheten är ju den bästa.
SIGGE: Hur kommer det sig att man blir så fruktansvärt kåt av Rock n Roll?
BJÖRN: Det där känner jag inte alls igen.
EYE-N- I: Vem bryr sig, det där är inte intressant att diskutera i Sverige ändå. Men om man bor i Tyskland, eller Amerikanska södern och lyssnar på rockmusik och är kåt. Då kan vad som helst hände. Då kan höra Willie Nelson på en Chili cook off. Här liksom, vad kan hända?

Låt nummer två är Led Zeppelin – Black Dog.

Folk headbangar ordentligt och stampar takten i marken. Några mindre försök till ”strutting” (tänk Mick Jjagger) genomförs innan låten är slut.

SOPHIA: Åh fy fan, vad gött det där var.
CALLE: Det är så satans jävla gött.
EYE-N-I: Så som jag känner mig nu...då brukar jag vanligtvis starta en mosh-pit. Om jag är på spelning med typ Adam Tensta.
SIGGE: Har ni lyssnat på någon rock den här helgen?
BJÖRN: Ja, det finns ett hus i Haninge. Vi åker dit. Till Haninge, och vi lyssnar på Refreshments och ligger, och gör grejer. Jag åkte dit i fredags.
EYE-N-I: Jag var i Borlänge igår. Och bölade.
CALLE: Bölade för att du lyssnade på Refreshments?
EYE-N-I: Nej. Stryk böla från protokollet.
SOPHIA: Nej! Stryk ingenting.

Låt nummer tre (den sista) är The Beatles – Twist and shout

Stämningen är vild. Folk står upp och hoppar på plats. Vissa ligger på golvet i försök att göra ” the worm” men majoriteten twistar som om de inte tror på morgondagen.

SIGGE: Är ni er själva nu?
CALLE: Bra fråga.
FILLIPA: Jag tror att alla här inne är vana att spela en roll. Rollen av sig själv.
EYE-N-I: Aldrig. Jag spelar aldrig en roll. Jag lever ut en roll. Men jag kan ju inte ens spela triangel. Hur ska jag då kunna spela en roll?
FILLIPA: Jo, alla här.
EYE-N-I: Jag är ingen jävla komiker som står och spelar Allan. jag jobbar med teve. Du blandar ihop mig och Björn!
BJÖRN: Höhö, EYE-N-I är kvällens Axl Rose, när kommer första bitattacken måntro?
FILLIPA: Han är kvällens Peps Persson, det är vad han är.
SIGGE: Har ni varit helt ärliga ikväll?
SOPHIA: Självklart inte. Ingen har ju sagt vad det egentligen handlar om.
SIGGE: Gör det då.
SOPHIA: Nej, det går inte att diskutera inom lagens gränser. Ute på internationella vatten, eller på en finlandsfärja kan det funka.
CALLE: Den stora sorgen har vi inte kommit till.
FILLIPA: Vad är den stora sorgen?
CALLE: Den stora sorgen är mysteriet. Varför är Veronica Maggio så fuckable? Varför låter Jimi Hendrix gitarrsolon så jävla bra? Om man pratar om Rock n Roll måste man prata om det.
SIGGE: Så låt oss prata om det.
CALLE: Det går inte att formulera i ord.
EYE-N-I: Det är ju därför vi lyssnar på Rock allihop.

Intervention

2008-09-28T14:01:00.000-07:00

Telefonen ringer. Det är en ytligt bekant som vill träffa mig. Jag förstår ingenting. Vi känner ju knappt varandra. Han är en såndär människa som man stöter på då och då genom andra. Hursomhelst så gick jag med på att möta honom på restaurang Iran klockan åtta. Telefonen lades på. Nu var det dags att träna. Sit-ups , armhävningar och hantlar. Jag skulle ju träffa henne vid lunchtid. Även fast vi har haft ett förhållande i ett år så vill jag alltid se perfekt ut när vi ses. Så rädd att göra henne besviken. Jag vill ju den där pojkvännen som ser sådär sjukt fit och välvårdad ut när vi går hand i hand på stan. När jag kramar henne ska hon känna en svagt lukt av Burberry Touch. Rent och manligt. Alltid top of the line kläder. Hon ska fan aldrig tvivla på mig. Kanske är jag rädd för att visa min icke existerande intressanta personlighet?, så jag gömmer mig istället bakom min skönhet. Svettas som fan. In i duschen. Peeling över hela kroppen. Tar sedan på mig rena dyra kläder. Ser ut som den där modellen som Marc Jacobs har på sin hemsida. Taxi till stan.

Mitt hjärta bultar när jag ser henne. Fy fan vad hon är vacker. Vi har en okej lunch. Hon behandlar mig visserligen som skit, men jag är ju van. Det är bara att ducka. Den här bruden är nog det största nervvrak jag någonsin träffat. All kritik hon gett mig är nog egentligen riktat till henne själv. Freud hade gillat henne. Men jag tar det såklart. Alla har ju sina dåliga sidor, eller hur? Visserligen är hennes ganska stor men... Vi skiljs åt. Hon låter mig inte pussa henne. "Du förstör ju min frisyr då din jävla klant". Jag åker ändå hem med ett leende på läpparna. Tårtan ringer, men jag orkar inte svara. Är för infekterad av hennes dos; att inte ge mig uppmärksamhet. Vilar istället. Intalar mig att jag har världens bästa tjej. Mitt undermedvetna säger att jag inte har det. "Håll käften" säger jag till det. Freud hade nog gillat mig med. Mobilen piper till. En påminnelse om middagen på restaurang Iran. "Kuk" , "Snippa". Jag springer.

Iran ser stängt ut från utsidan. Helt mörkt därinne. Jag tvekar men rycker försiktigt i dörren. Den går upp. När jag går in så tänds plötsligt lysrören i taket, dörren slår igen bakom mig och jag hör hur det klickar till som att den låste sig själv. "En magisk dörr?" hinner jag tänka innan ett trettiotal människor stormar in i restaurangen via köksdörren. Jag blir glad. Är det en överraskningsfest? När jag ser hur tomma deras blickar är inser jag att så inte är fallet. Där står han, Jakob, den ytligt bekanta som ringde hit mig. Plötsligt slår det mig att alla dessa människor är just ytliga bekanta till mig. Det är knäpptyst. Jakob drar fram en stol och ber mig sitta. Fortfarande knäpptyst. Nu harklar han sig, blir tyst i några sekunder, och säger " Gräddnos, vi har samlats här för att prata om ditt förhållande med Helena. Vi kan inte längre bara se på när du låter henne sakta döda allt som är fint med dig". Han tittar mig djupt i ögonen. Jag bryter ihop.

Vinnare

2008-09-15T15:08:00.000-07:00

Genusglasögonen har fått en vinnare. Grattis Josefin. Det var ditt stjärntecken som avgjorde. Jag har nämligen lovat att alltid prioritera mina kära medlejon. Ni andra får hålla ut. En tävling med jultema kommer i december. Vi har så sjukt mycket prylar här på redaktionen som vi vill bli av med.

" Avsugerskan gjorde entré. Det var hon som hade skrattade mest när vi låste in Waldemar i hönshuset. Jag hatade henne för det. Fullt medveten om att det var jag som gjort det rent praktiska. Men att skratta sådär. Det var verkligen djävulskt. Barn må göra dåd, det hör barndomen till. Men att bara se på för njutningens skull... Jag saknar ord.. Imorgon ska jag klä ut mig till en tupp och väcka henne i gryningen. Då får vi se vem som skrattar sist. Eller hur Waldemar? " / Tårtan - Bortom min kontroll.

Ett genusperspektiv på livskvalitet

2008-09-09T07:59:00.000-07:00

Vår verklighet är en verklig verklighet. Självklart så ser vägen till uppnådd livskvalitet, och livskvaliteten självt, olika ut för kvinnor och män. Man har även inom detta område börjat tillämpa ett så kallat: genusperspektiv för att tolka verkligheten.
Studier har visat att livskvalitet generellt är något som är lättare att uppnå som man. En tänkbar aspekt är att män i regel har det lättare att såväl delta, som att avancera, i de sociala-sfärerna vi kommer i kontakt med till vardags. De manliga egenskaperna som norm har med sin konstant dominerande position genererat ett utmärkt fundament för den unge vite mannen att utvecklas suveränt. Till skillnad mot kvinnan som tidigt får lära sig att leva i skuggan av detta maktens fundament, och tvingas därmed till en fördjupning i sina biologiskt passivare egenskaper.

Denna situation har medfört att mannen är van att leva en fri livsstil med få motgångar, vilket - som tidigare konstaterat - är det perfekta verktyget för att utvinna den vardagliga glädjen. Kvinnan få kämpa hårt för att få endast begränsade doser av denna, för män, självklara livsstil. Denna kvinnliga kamp går stundtals till överdrift, exempelvis finns det många kända fall där kvinnor har försökt ikläda sig en manlig sexualitet, med det självklara resultatet; hora.

Nya rön pekar på att hela synen på livskvalitet måste förändras och uppdelas i en manlig, respektive kvinnlig, livskvalitet. Vägen till livskvalitet bör således ses som två. En lerväg, med 30-hastighet, för kvinnor och en nyasfalterad autobahn för män.

OBS!! TÄVLING - Vinn ett par genusglasögon.

Att se ur ett genusperspektiv är inte lätt. Men varför inte göra det lättare?
Nu kan alltså DU vinna ett par snygga genusglasögon som gör det både lättare och snyggare att se livskvaliteten i just ditt kön.
Det enda du behöver göra är att skriva en kommentar där du anmäler ditt intresse, så kommer vi att utse en vinnare när vi känner för det.
Med tanke på att den här bloggens kommentar-aktivitet är relativt stilla så har DU med andra ord en helt kanoners chans att vinna genusglasögonen på bilden ovan.

en kväll i götet

2008-09-07T11:26:00.000-07:00

En höger jabb mot hans revben och jag känner hur min handled börjar vika sig. ”Nu skulle det sitta fint med lite bindningstejp” men sånt finns inte, inte just nu. Måste fortsätta att arbeta, måste fortsätta att trycka när han är på defensiven. En vänster uppercut kommer snett och jag bara touchar sidan på hans ansikte. Ingen tid att gråta över spilld mjölk. Jag tar tag med mina händer bakom huvudet hans och trycker mitt knä mot torso.
Han faller till backen men varför sluta där? Han andas fortfarande, jag hör hans stön. Som Malin Bayard på en häst så rider jag honom medans mina nävar haglar över hans blodiga ansikte. Händerna han försöker skydda sig med är blodiga och skrapade, jag ser att några fingrar är stukade, ”jag vill höra honom skrika!” Nu börjar jag sikta strategiska slag med hela min kroppstyngd, hoppas bara att han inte får några idéer nu när slagen inte är lika återkommande. Det gör han inte.

Andas han fortfarande? Jag vet inte. Adrenalinet är påtok för högt, jag kan inte stilla mitt hjärta. Jag tittar upp och ser att hans flickvän gråter, ”bra”, men lever han fortfarande? Det pulserar fortfarande luftbubblor av blod från hans mun, han lever, är det bra? Jag ställer mig upp, tar tag i hans hår och släpar honom längst backen, nu ska jäveln få smaka på en kalldusch, eller kallbad :D
Ner över kanten, ned i det kalla svarta havet. Det enda ljus som finns är en ensam lyktstolpe miljoner mil ovanför oss, den kan inget göra annat än att titta på.
Han sjunker, bra, nu lever han inte längre.
”VARFÖR!?” skriker flickvännen från backen, jag hämtar hennes rullstol från buskarna och slänger den i vattnet. ”Varför?” svarar jag, ”därför att GAIS är bäst, ingen protest.”

Sen går jag hem, jag bor inte långt borta.

Renegade

2008-09-07T10:41:00.000-07:00

Ett uttryck man ibland stöter på är ”Tystnaden var öronbedövanden”, någon som turistat norrbotten vet precis hur det låter. Trots att musiken dundrar, taket på bilen är nere, motorn och vinden skapar tillsammans en monoton, apokalyptisk ljudslinga så det som hörs mest är tystnaden mellan två människor, ensamma i en bil på en väg längst Mexikos kust. Jag började långsamt ångra att jag plockade upp min liftare.

Han är bränd av solen, typ sådär äckligt röd (tänk killen med atombomben i ”Pestens tid”), så han måste ha stått länge längst vägkanten utan att någon stannat. Han var nästan skallig men de få svarta lockar som fanns kvar var långa och spretiga. Han presenterade sig som Fritiof, vi kom överens om att han skulle få skjuts till någon pissig håla längre fram men efter det så blev det tyst.

Jag vill bara klargöra att jag inte är okej med obekväm tystnad, jag tror att det har något med att min mamma låtsades att jag inte fanns under hela min barndom, ni kan göra väl i att minnas det om ni någon gång träffar mig på Heaven 23.

Paniken börjar nu sätta in, mina händer mot rattens mjuka trä badar nu i sina egna vätskor, jag är ”on a one-way ticket to my personal hell” som Bollen brukar säga (på fullaste allvar). Jag kan inte längre se vägen ordentligt, mina ögon flimrar, brytpunkten är nära, något måste göras!
- Sååååå… vad pysslar du med? (Det börjar omedelbart kännas lite bättre).
- Jag gör lite allt möjligt, reser mest runt.
- Ja där ser man…
- …
Det blev tyst igen! Fan! Fan! Fan!
-MEN! (yes!) Mina riktiga talanger… han kollar noga för att se om jag verkligen lyssnar, är dessa! Han håller stolt upp sina två händer, fladdrar med fingrarna och gör en ”Jazzhands” några gånger. Min entusiasm var som bortblåst, hans ”MEN!” skrev en check utan täckning. Han måste ha sett min besvikna min och väntade inte med att åter försöka vinna min gunst.
- Du förstår, mina händer är på gränsen till magiska! Ingen jag har träffat har grymmare händer än mig.
Vi stirrar på varandra, han nickar glatt med munnen på vid gavel, och jag med ett ansikte fyllt av tvivel.
- Och du gör… vad med dina ”magiska händer”?
- Everything and nothing! Everything för att jag kan göra vad som helst, och nothing för att du inte hinner se mig göra det innan det är… försent!
Jag började överväga att öppna passagerardörren och sparka fyllot ut ur min 2009 års modell Aston Martin DBS.
Han måste ha läst mitt ansikte och mina tankar för han bytte snabbt samtalsämne:
- Snygg bil.
- Tack! Just got it.
- Hur snabbt går den?
- Jag är inte säker, jag har pressat upp den i 140 en gång, jag skulle inte ha svarat för nu glimtade det till i hans små rödsprängda ögon.
- Du är inte sugen på att gå fullt ut?
- Näää, jag tror inte det…
- Kom igen nu, är du inte ens liiiiite sugen på att testa?
- Asså, jag vill inte att nåt ska hända.
- Vad ska hända? Vi är mitt ute i ingenstans med en öppen väg och vädret blir inte bättre än såhär. Kom igen nu, knäck nu en ny öl, höj volymen på stereon och push dat peddal to dat metall.
Jag tittar på honom med en skeptisk blick.
- Känns lite onödigt med en sån grym bil när man bara ska köra som en gammal kärring. Han försökte låta besviken.
- Jaja! Bara du håller käften! Jag försöker låta upprörd men innerst inne så var hans förslag väldigt kittlande.
Jag la i en lägre växel och bilen accelererade som ett skott ur ett gevär. 140… 160… 180! 190! 200! Varvmätaren har långt kvar till det röda! Vad har jag hyrt för monster egentligen!? 220! Vi skriker båda utav eufori, adrenalin och frihet! Jag kniper så hårt jag bara kan runt träratten, minsta ryck och vi kommer båda att high fiva varandra i Nangijala. Jag släpper gasen och låter hjärtat hinna ikapp min hjärna. Vi high fivar, skålar och skrattar, det där måste jag göra igen när det här retardet inte svettar ner mina säten!
Men lyckan är kortvarig då en mörk skugga täcker min backspegel och en välbekant melodi klyver luften - en svart grop börjar nu forma sig i min maggrop.
Bilen saktar långsamt in längst vägkanten, den låga hastigheten känns overklig, jag förbannar mig själv för att jag gått med på något så barnsligt, för att jag plockade upp det här sepet. Vad fan kommer att hända nu? Polisen sitter kvar i bilen, vad väntar han på egentligen? Tillslut så stiger han ut, polisbrickan glittrar i solen, han är ung men hans tjocka svarta mustasch får honom att se äldre ut. Ljudet vindrutan ger ifrån sig när den försvinner skär i hjärtat.
- Jaha! Och what da fuck tror du att du sysslar med? Han bär på ett kontrollerat raseri.
- Ehh.. jag.. ehh.. jag vet inte, svarar jag med en ynklig röst.

Jag vill bara klargöra att jag alltid haft ett problem med väpnad auktoritet, jag tror att det har något att göra med att jag en gång blev knullad i analen av en polis pistolpipa i Haga efter att ha ertappats med offentlig urinering.

- Lajsens and räggistration… PLIIS!
Jag darrar okontrollerat på handen när jag räcker honom de rätta papperna, jag ser att han gillar min nervositet.
- Jag tänker TA ditt körkort, här är det 110… ONLY! Han skrattar rått när han ser tårar falla ned för min kind, det här är slutet på eran lilla bögresa!
Polisbilen river iväg ett moln av sand och ett riktigt mexikanskt tjut av seger hörs, jag tror han avfyrar några skott i luften också! Han hade rätt, utan nycklar och körkort så är den här lilla resan över. Ärligt talat så vet jag inte vem jag hatar mest, mig själv eller min passagerare? På tal om min passagerare så verkar det som om han har brustit ut i ett skrattanfall, jag vet nu vem jag hatar mest.
- Va fan skrattar du åt!
- Cryin’ like a little baby!
- Passa dig jävligt noga! Jag greppade efter fjäderbatongen som strategiskt låg i dörrfickan.
- Lugn essay! Det ordnar sig!
- Hur?! Fittan tog nycklarna OCH mitt körkort, vi är fucked! Jag skulle aldrig ha plockat upp dig!
- Lugn, I have it covered!
Hans hand glider ner i byxfickan och upp dyker mitt körkort och mina nycklar!
- Hur..hur..fan.. är allt jag får fram.
- Magic fingers!
Det är inte sant, jag undersöker tingen noga och kan konstatera att det verkligen är mina grejer.
- Du tittar just nu på västvärldens bästa ficktjuv, kanske världens, jag vet inte.
- Det är inte sant, helt jävla sjukt! Du var ju inte ens i närheten av polisen, han var ju på andra sidan bilen!
- Jadu, hehe, är det här dina skosnören?
Han håller två svarta, enkla skosnören i handen, jag tittar ner och rummet börjar snurra, mina skor är öppna och snörena saknas, vad är det som egentligen händer?!
- Kör nu, säger han och tittar lugnt framåt, men mitt hjärta kan inte varva ned.
- Vaddå kör?! Berätta hur du gjorde det där! Berätta! Det flyger lite spott ur munnen på mig, jag skäms och stannar upp.
- Jag sa ju det, jag har världens snabbaste händer, det är inte mer än så, kör nu.
Jag stirrar lite trotsigt, tar ett djupt andetag, sedan vrider jag försiktigt igång bilen, övertygad om att allt är en illusion och nycklarna strax kommer att försvinna. Bilens motor ger ifrån sig ett familjärt vrål när jag varvar den, växel två, växel fyra, motorn är stark, vi flyger iväg.

to be continued

Konst och kritik

2008-09-01T15:03:00.001-07:00

- Ge hit den där!
- Haha! Försök ta den då!

Danne håller en stor burk sprayfärg i näven, och han riktar den mot en av Weins vackraste fasader och äldsta kulturarv.
Jag vill inte vara här, särskilt inte nu när jag har bokat tid på Vernissage Elit, en av Österrikes hårdast bevakade elitklubbar för konst. På Vernissage Elit händer allt, jag vill dit och sälja konst till dyra priser om sköter mina kort rätt vill säga. Klubben frekventeras av stadens inneklick av musiker, filmare och högsta politiker, och så jag då. Om det inte vore för Danne vill säga...

- Alltså, fattar du inte vad som händer om du sprayar ner den där. Du får fängelse i tio år.
- Yeah well. Det struntar jag i, fattar du hur snygg den här väggen kommer att bli?
- Sluta snälla...

Jag känner mig ynklig när jag vädjar. Det är på precis samma sätt som jag annars brukar få årets studenter att ynkligt vädja efter ”bara en strimma solljus”. Men jag hatar att han vill förstöra min stad.
- Kom igen, du kan få spraya ner mina väggar hemma? Försöker jag.
- Hah, Åh nej. Det är inte samma sak. Hur kul är det egentligen, kan du svara på det?
- Nä okej, men...
Han ler. Och sprayar.
Stora spretiga bokstäver, Danne kan inte ha sett ens ett youtubeklipp av graffitimålare, annat än av misstag.
Han pratar uppspelt om sin vecka medan han låter färgen dansa, och han målar första stora K:et

- Igår gjorde jag det äckligaste jag någonsin gjort. Flinar han uppspelt samtidigt som han målar ett ”U”.
- Jag somnade med en lössnus i munnen, fattar du eller? Så sjukt vidrigt.

Danne sprutar klart det sista K:et och vänder sig om med ett stort grin över hela sitt nekrofilskäggiga ansikte. Han har skrivit ”KUK” på en av Wiens äldsta kyrkor.

Danne kommer från min hemstad Sundsvall och är nu på besök i Wien. Vi är barndomsvänner och har spelat badminton i föräldrarnas sommarstugor när vi var små.
Vi har badat bastu och sett varandras snoppar.
En gång slickade jag på Dannes, bakom utedasset. Sedan växte vi isär sådär som man gör.

Plötsligt, 20 år senare, har nu Danne ringt och bjudit in sig själv. Hade har sagt att han har ”affärer” att göra, och juriststudent som han är verkar det inte omöjligt. Men nu står vi alltså med vad Danne kallar ”En Liljarolig kväll”.

- Vadå Lilja?
- Har du inte sett Lilja 4-ever? Sjukt rolig film! Ahahaha! Nää fy fan vad sjuk jag är. Jag har så jävla SJUK humor!

- Nu går vi och köper bärs och fixar brudar! Brölar Danne medan jag lider.
Gud så jag hatar att han använder ordet brudar.
Allt med Danne påminner mig om hur det är hemma i Sundsvall. Hur staden ständigt försöker pressa in mig i en roll av jag inte vill vara.
När jag är hemma är jag stadens egna lilla hora. Jag känner mig som knullad i alla hål av en fet torsk med pissig smak och pissiga värderingar och pissigt tråkig inställning till livet. Men det är ju mitt eget fel att det är så. Allt annat hade varit ett äckligt martyrskap. Men det är vad staden och minnena gör med mitt psyke. Suger ut all kreativ lust. Verkligen allt jag vill göra, det bara försvinner och blir till fullkomlig overklighet inom den här geografiska ramen. Sundsvall och Danne alltså, fy fan vilken antites till skönhet.

När jag vaknar nästa morgon har Danne möblerat om i min lägenhet och väcker mig genom att hålla för min näsa så att jag inte kan andas.
- God morgon gubben! Jag fixade i ordning lite här, tyckte att det passade bättre.
Han strosar omkring i bar överkropp med en spritfet liten kula som hänger ut över hans G-star jeans.
- Jaha... säger jag tyst och yrvaket innan jag hinner tänka på att bli irriterad.
Sedan inser jag att Danne är precis som Sundsvall, han försöker förändra mig. Insikten fyller mig med ett hat värdigt en hel farm råttor.

Danne käkar upp min frukost och sticker ut på stan för att göra sina ärenden, jag tar och runkar när jag äntligen har en stund för mig själv.

Hela min uppväxt har jag haft en fantasi om Sundsvall. Att om jag sparar ihop tillräckligt med pengar (när jag var 17 tänkte jag att det skulle gå via mitt extraknäck som romklämmare på fiskfabriken) så kan jag köpa 100 kilo explosivt material. Aptera sprängladdningar över hela centrum och spränga hela skiten. Och sen skulle jag frakta all den söndrade metallen, kaklet och blodet och bygga en ny bättre, vackrare stad av alla delar. jag skulle tapetsera en vägg med Sundsvalls hjärnsubstans.

Och när jag sitter och runkar just där, inser jag i orgasmens kulmen, att jag inte längre behöver fantisera. Gudarna har skickat Sundvall personifierad till mig i form av Danne.

När han stövlar in genom min ytterdörr med en kebab i handen vet han sekunden senare hur en stekpanna i axeln känns. Jag slår och slår med pannan. Jag vill smula sönder honom. Och det går bra. Men inte för små bitar bara.
När det sista livet är slut i Danne, och hans ögonlock välförtjänat går ner som en synkad ridå, då är det dags för sågen. Sedan hammaren.

Sen plockar jag fram lim och trolldeg. Danne skall bli mitt konstverk, det konstverk han försökte förstöra.

Jag är färdig och tittar på en hårt svetsad staty av ben, lera och blodströsslade piprensare.
Nu finns ingenting kvar av det fula, bara det vackraste väntar: Vernissage och livskvalitet.

Gästblogg: Cecilia Gyllenhammar och Jassica Zandén

2008-08-31T09:22:00.000-07:00

Hej alla läsare av Vända kappan efter vinden!

Ja, ni har säkert redan läst vår uppmärksammade blogg (och del 2) där vi uppmanar till en regelriktig förändring av debattklimatet gällande sex, lust och passion. Med ett annat ord: livskvalitet.
Som det ser ut nu är det ju bara en massa flator med hår både under armarna och i musen som pratar om jämställdhet utan att att ta hänsyn till biologiska fakta: Nämligen att riktiga kvinnor vill bli våldtäktsknullade av kriminella psykopater. Detta är något vi måste erkänna som allmän evolutionsfast sanning innan vi kan gå vidare.
Eftersom responsen varit så massiv kände vi oss tvungna att förtydliga och precisera vad vår uppfattning av livskvalitativt sex innebär. Så här följer några enkla punkter vi uppmuntrar alla som vill känna sig riktigt kvinnliga att prova på:

1. Zippo för vårtgård.

Att Apoteket börjat sälja sexleksaker ser många som konstruktivt, men vi vet att detta bara är en effekt av att vi lever i en kultur där män är fjollor som runkar till sina våldtäktsfantasier inne på muggen. Och de lär inte komma ut och lugga av oss håret så länge det finns ett parti kallat F!
Därför behöver vi riktiga kvinnor en ordentlig sexleksak och en grovt underskattad sådan är eld.
Att låta potentiell herre gå lös med en zippotändare på mina bröstvårtor är inte bara en personlig preferens utan något vi (enligt Darwins forskning) gemensamt som kvinnliga människor blir kåta av. flejm on ladies, you're gonna love it!

2. Trasig kaffemugg i nyllet

Att kyssar och smek skulle vara bra förspel är hollywoodskt slisk och hårdfeministisk "genus"propaganda - En riktig kvinna börjar sitt sex med att skållas av kokhett kaffe och sedan få muggen krossad mot pannbenet. Prova själva tjejer, ni kommer att bli tres våta.

3. Sparka in fittan

Vi har ju redan ställt frågan hur vi ska kunna hjälpa misshandlade kvinnor om vi inte erkänner att det finns ömhet i att få ett slag över munnen. Men egentligen: Vad signalerar kärlek bättre än att få en fotbollsparkande mansfot rätt upp i Madeleinekakan? Det ger ett riktigt pirr och verkar I förlängningen för att utrota möjligheten att skaffa barn. Vilket är bra. Riktiga, biologiskt luststyrda kvinnor överlåter saker som föräldraskap till de män vi verkligen inte vill bli knullade av: bögarna.
Ingen riktig karl skulle nedlåta sig till något så fjompigt och krama om nåt så litet, fjunigt och svagt som en bebis.

Detta var en snabbkurs i lust. Vi tackar Kappan-redaktionen för utrymmet och drar vidare på nya äventyr.
Lycka till alla starka, vackra och kåta kvinnor där ute!

Cecilia Gyllenhammar, författare
& Jassica Zandén, Skådespelerska

Fotnot: blogginlägget är satir och inte skrivet av Cecilia Gyllenhammar och Jassica Zandén (om nu någon retarderad person trodde det)

Värdelösheten

2008-08-28T03:40:00.000-07:00

Nu har jag legat på mitt golv i tre timmar och jag vet fortfarande inte hur jag ska få livet att bli roligt igen.
De senaste månaderna har jag arbetat hårt och produktivt. Nästan alla kvinnor jag träffat har velat ligga med mig och varje kvinna jag legat med har påstått att jag varit hennes bästa knull. Efter varje föreläsning har jag blivit både rik, berömd och i förlängningen också fått knulla ännu fler män och kvinnor som alla säger att jag är det bästa knull de haft.
Jag har varit en kung med makt att påverka människors åsikter och de har respekterat och sett upp till mig för det.
Nu, den senaste månaden har jag fått nej. Och då menar jag plural. Ladies and gentlemen, welcome to the month of NO! Så hade väl konfrenciern för konferensen om mitt liv sammanfattat.

Vi tar det från början:

Jag har under sommarmånaderna jobbat sjukt hårt med att utarbeta den perfekta föreläsningen. Varje litet ord har planerats in i minsta detalj. varje liten gest och nyans i mitt kroppsspråk har slipats lika fina som diamanterna på P.Diddys kondomer. Föreläsningen byggde på en populärkulturell analys av nästa stora grej, djurlika porslinsfigurer som sexverktyg. Jag hade låtit hela skiten med tal, gång och swagger analyseras av både retoriker, journalister och andra föreläsare som alla varit överens: Att min föreläsning var värd att knarkas med minst en tuseneurosedel.
Men då hände det. INGEN ville veta av mig. Var jag än försökte sälja mig själv var det ingen som nappade på idén. Betänk nu att jag arbetat med den här grejen i över en månads tid, så jag tänkte väl att materialet skulle tala för sig själv, bortom all svågerpolitik. Om nåt sånt var anledningen har jag förstås ingen aning om men jag fann mig själv helt förstörd när jag idag fick mitt femtonde nej på två veckor. Och det är utan att räkna alla de som inte ens svarat. Idag bad till och med en av spekulanterna på ett av de mer prestigefyllda universiteten (om man mäter i makt) att jag skulle skriva om hela min rutin från början om det skulle fungera.
En månads arbete. Från början.
Spekulanten som är expert inom området tyckte inte att jag förstått hur en föreläsning skulle gå till, trots att jag gjort det hela mitt liv. Nu dög det plötsligt inte.
”Had I been kidding myself all this time?” Så hade en klyschig berättarröst kanske lagt ut det (för alla som ännu inte förstått vad fan den här texten handlar om).
Det var nu vissa svårigheter med min egen identitet gjorde sig synliga.

Jag är kanske inte är så bra som jag trodde, jag kanske är helt jävla värdelös? I så fall kanske jag inte längre är världen bästa knull, och det skulle i så fall stämma väldigt bra överens med att ingen av mina sexpartners för tillfället vill prata med mig, än mindre knulla mig.
För en psykolog hade det varit lätt att diagnostisera mig som deprimerad. Den som bara ser det negativa i sin situation är förstås någon väldigt oattraktiv enligt gällande normer.
Munnen den ska skratta och va glad.
Men det här är ingen protest som verkar för att få vidga öppenhet för förbittrade misstagsproffs. Det är bara en historia om uppgång och fall. En bloggversion av Gudfadern om ni så vill. Och jag förringar heller inte mina framgångar. Att spruta piss på en lyxhora och en Vice VD för en av världens största mediekoncerner, och som bara väntar på sitt bästa knull i ett hotellrum med obegränsad och företagsbetald mini och maxi bar, det har bara varit förrätten i min buffé av hårt förtjänad dekadens. Det har varit fantastiskt. Kanske är det också därför 15 nej (alltså nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej!) blir ett så svidande nederlag för mig.

Nu har jag två dagar på mig att göra om en dryg månads jobb. Utöver det är det tänkt att jag ska vara charmig nog för någon att vilja knulla mig, bara så att jag skall kunna prestera som det bästa knullet.
Det är någonstans här ett vägskäl blir till i min lilla hjärna. Antingen tar jag och struntar i allt. Röker ner mig i weed och frossar i glass utan en tanke på morgondagens effekter. Eller så gör jag som jag brukar göra. Jobbar utav helvete tills jag kommer fram till målet. Tyvärr har jag insett att det inte finns något osexigare än att göra just det senare. Stefan Holm är en sån person, en som ”älskar utmaningar”. Och Stefan Holm är nog knappast världens bästa knull. Sex är nämligen en konst, inte en sport. Och vad vore egentligen kulturen utan en looser att älska?

Nyligen taggade Gräddnos ett inlägg med orden ”misstag innebär nya tag”. Det är sant.
Men idag säger jag som Ice-Cube: ”Fuck School, Imma be a dopedealer”.

Klappa katten

2008-08-27T13:14:00.000-07:00

Om man röstar rött, intresserar sig för filosofi och skapar becksvart konst så måste man ju bo i Majorna, tänkte jag och flyttade dit. Till ett landshövdingshus med en tillhörande mysig innergård. Inget konstigt med det. Och som på de flesta innergårdarna i majorna, så finns även här en gårdskatt. Inget konstigt med det heller, om det inte vore för tre saker. För det första råkar just den här gårdskatten heta Karl-Otto. Smaka på det. Karl-Otto. Ett dubbelnamn på en katt. Mäktigt. För det andra så råkar denna Karl-Otto ha ett efternamn. Romanov. Karl-Otto Romanov. För det tredje så slutar inte hans namn att överaska där. Nä för Karl-Otto Romanov har även en titel. Hela hans namn är; Prins Karl-Otto Romanov. Nu är det ju tyvärr så att man får lov att ge djur vilka namn och titlar vill, och djurägare gör det. Hundar döps till Kung Buster, höns till Prinsessan Agda. Men Prins Karl-Otto Romanov är inte resultatet av någon lustig clownhora till matte. Nej han har äkta blått kattblod pumpandes under pälsen. Nyfiken som man är så gjorde jag ett djupdyk i Prins Karl-Otto Romanovs historia genom hans nuvarande husse, Johannes, och kom fram till följande:

Han föddes i Holland, inom den kungliga kattfamiljen Romanov, som vid 1800-talets början emigrerade till Holland från Ryssland. Kapitalismens uppkomst i väst, i kombination med Rysslands nedgång i öst, tvingade Tsar Alexandr II att sälja sin kära katt Markiz Oscar Romanov till den holländska baronen Henry Vassall-Fox. Den holländska ekonomin gick strålande och adeln badade bokstavligen i lyxvaror. Baron Henry Vassall-Fox hade länge varit en känd djursamlare och köpte markiz Oscar Romanov som en sista pusselbit till sitt kattpalats.
Väl i Holland lät han Markiz Oscar Romanov para sig med den holländska honan Keizerin Margareta De Silentz, och resten är historia. Kattfamiljen Romanov levde i generationer i sitt palats utanför Utrecht. Men i början av tvåtusentalet så upplöstes den holländska kattadeln, i samband med en reform efter Pim Fortuyns död. Hela kattfamiljen Romanov avlivades, förutom Karl-Otto som med en f.d betjänts hjälp lyckades fly till Göteborg. Nu bor han alltså här i Majorna och mitt hjärta slår alltid hårdare då jag inser att det är ett levande stycke historia jag skådar när jag stressar till spårvagnen. Han har hängmage och är således kastrerad.

Författarskolan , del 3

2008-08-21T07:00:00.000-07:00

På grund av OS i Peking har mitt tidigare planerade inlägg om det fria fallet tills vidare skjutits upp. Då tar jag istället i sann Göteborgsk anda och fortsätter den populära serien "Författarskolan", och behandlar i denna tredje del författarskapets svåraste ögonblick; debuten.

När jag var liten brukade min morfar säga att "en debut ska å ena sidan vara ett rättesnöre, men samtidigt ska den fungera som ett övergrepp på läsaren".
Han , Richard, kände att det var hans plikt som människa att lära den unge Gräddnos hur debutromanens väsen ska spegla författarens inre och dess roll i samtiden. Det är i debuten som författaren ska blotta sina fördomar, sin lust och ta tillfället i akt att kritisera. De flesta debutanterna inbillar sig dock att debuten ska innehålla en spännande intrig som bjuder upp till en dans utanför verklighetens ramar. Det är en av nutidens största tragedier, denna verklighetsflykt som alltmer genomsyrar mänskligheten. En djävul som får oss att förbise den sanna njutningen och livskvaliteten i att vända blicken mot det vardagliga.

Om vi tar och tittar på den största dikotomin inom den svenska litteraturen, Röda rummet kontra Autisterna, så är det första vi ser hur den äldre och konservativa litteratureliten ställs mot den yngre liberala. Men om vi ser förbi kontexten och tittar på böckerna i sig så ser vi två romaner som vänder blicken mot vardagen och konstruerar därmed en inre logik som gör vardera verk till en icke-utopisk känga som tvingar läsaren till en förening med författarens inre väsen. Den litterära debuten är alltså, till skillnad från den sexuella debuten, något som ska förena två själar och framtvinga ett utbyte i mänsklighet. Sen blir kanske debuten bara ett dåligt minne, eller ett nödvändigt ont, för att uppnå en tillfredsställande litterär livsstil. Men den lever ändå kvar inom en som ett ting skapat av två; författaren (hanen) , som under tvång får läsaren (honan) att förenas med dess inre.
I Autisterna så ger oss Stig Larsson ett utomordentligt exempel på hur du som författare kan uppnå denna våldtäktsliknande situation, utan att gå utanför de skönlitterära ramarna; att inte begränsa sig till bara en huvudperson. I Autisterna leker Larsson med sin Jag-identitet och låter den vara något nytt i varje kapitel.

Men låt nu inte detta stressa upp er. Man kan på bara några rader lyckas med att såväl inspirera, som att kritisera samtiden.
Som ni nu avslutningsvis får ett exempel på i ett utdrag ur Tårtans kommande debutroman, Bortom min kontroll.

"Rummet var mörkt. Den vajande gatlyktan utanför fönstret tvingade skuggorna att dansa längst väggarna. Jag log, för jag visste att detta skulle bli ännu en natt utan sömn. Jag luktade på mina fingrar. Dom luktade tvål, fast i mina drömmar luktade dom fitta. Jag var inte längre ensam. Mitt liv hade förvandlats till en saga. Jag började onanera. Bakom mina stängda ögon så sög hon av mig med läppar mjuka som silke. Lät mina händer omfamna hennes skalle och tvingade henne till att deepthroata. Inte ens en kväljning. Hon var den perfekta kvinnan, och nu var hon min för alltid."

En gång till

2008-08-10T18:10:00.000-07:00

Mina fingrar darrade.
och ja, svetten i pannan var det minsta av mina problem.
Förutom att min kuk var stenhård hade jag fruktanvärt ont i ryggen. Nu skulle jag alltså ta på mig gitarren igen?
"En gång till! En gång till! En gång till!" skrek de jävlarna där ute. Hur många var de egentligen? 10 000? Jag svepte en hel ramlösa utan att det minsta klunkmotstånd och tittade på resten av gänget.
Mitt vackra band. Fy fan vilka fina människor. En av dem en bättre musiker än den andre.
Och i tystnad tittade vi på varandra innan jag tog initiativet och pekade på trummisen Otto som marcherade ut först av alla.
"En gång till! En gång till! En gång....WOOOOOOOOOO!!!!!!!"
Jag slängde upp armarna i total lycka och jag och mitt tiomannaband rusade in på scenen och spelade våra tio sista låtar.

När vår sista låt, Children of shit, var över visste vi alla hur natten skulle sluta. Den skulle brinna upp.
Vi hade ju repat i flera månader och nu skulle vara musikaliska färdigheter ställas på sin yttersta spets. Knivspets that is.
jag plockade fram köksskäraren som jag lånat från farmors äldreboende och gick fram till Frasse bakom pianot. Medan han slog fingrarna över instrumentet tryckte jag in kniven i hans hals. Blodet bara sprutade över hela mitt ansikte och musiken sprutades in i mina öron mer nu än någon annan gång.
Frasse tittade på mig med skönhet i sin blick samtidigt som han föll till golvet. Mitt hjärta kändes som en tryckkokare redo att explodera av lycka när jag sedan snabbt stack kniven in och ut genom Robertas mage.
Hon tappade ståbasen framför sig och slog så småningom också nacken i den.

Publikens jubel visste inga gränser när snabbt vände mig bakåt och rent kastade mig rakt in i trumsetet. jag genomborrade Ottos skallben med mitt blodröda stål, någon i publiken fick ut ett "yeah!" och framför scenen filmades alltsamans uppmärksamt.
Jag tog en paus för att skruva loss två av symbalerna som jag gav till gitarristen Roffe.
Och mycket riktigt: Likt en liten apa började han sedan slå dem samman där han stod mitt på scenen. Så började han stampa takten. Fantastiskt.
Under krossljudet av två symbaler tittade jag ut på de tusentals människorna som kommit för att se mig och mitt band.
Några sträckte upp sina tändare i skyn. Andra lyfte upp händerna över huvudet och klappade som vilda djur.
Själv slickade jag mig om nävarna.

Vi är alltid först

2008-07-24T09:50:00.001-07:00

Vill bara passa på att visa denna bloggs storhet för er som ännu inte blivit övertygade.

DN skriver idag att Jan Alfredius lämnar sitt jobb som nyhetsankare på Aktuellt på grund av sjukdom. Fnys. Skulle detta vara en nyhet? Vi förutspådde detta redan i mars.

Tvivla aldrig på Kappan-Teamet.

På promenad med pappa Jesus

2008-07-22T04:22:00.000-07:00

Om ni inte har märkt det eller bara inte brytt er så har jag faktiskt varit borta från den här bloggen i över en månad. En månad som kändes som tolv.
Ni förstår, min pappa är inte lik andra pappor, jag insåg det redan på lågstadiet när alla pappor skulle följa med sina barn till skolan. Min bästa kompis, Klepto, hade tagit med sin pappa och han var brandman. Jag var så liten och förstod väldigt lite, så när min pappa presenterade sig själv som Jesus och sen ville driva ut demonerna ut Damp-Davve så tyckte jag mest att min pappa var grymmare än alla andra. När jag blev 12-13 så började jag förstå mer vad som var fel på min pappa. Strået som bröt kamelens rygg kom när all vår mat försvann när vi var ute med klassen och tältade i sjuan. Plötsligt dyker min far upp, helt klädd i vitt, bärandes en korg fylld av bröd och torkad fisk. Den dagen så försakade jag min far. Nu på senare år så har jag bestämt mig för att ge honom en sista chans, jag vill så gärna att vi skiljs som vänner när han dör.
Men lätt har det inte varit. För det första så finns det ingen el i hans stuga. En måste hajka genom skogen för att komma dit, hade jag inte varit tvärsäker så hade jag kunnat gissa att min far var nästa UNA-bombare. Varken papper eller penna finns i hans lilla stuga, ”sådant är till för lagmän och syndare!” Jag fick rista in titeln ”Mannen som älskade måndagar” på mitt lår med en kniv för att inte glömma att skriva berättelse nedanför.
Sen vägrade han plocka upp mer än en fisk varje gång vi var ute och fiskade, varje måltid så försökte han äta upp den flera gånger. Detta gick ju naturligtvis inte, jag levde mestadels på tallbarr-thé och bär - jag har förlorat 10 kilo på en månad – mestadels muskler.
Jag bestämde mig att resa tidigt en morgon när jag vid stranden såg min pappa komma promenerandes över vattnet (!). Han sträckte ut sina armar och sa ”Var inte rädd min son, det är bara jag, kom nu till mig”. Jag gick ned för bryggan, och när jag skulle kliva ner i vattnet så sjönk min fot genom havsytan, ”Tvivlar du på mig så mycket älskade Tårtan?” Jag bara stammade, jag visste inte vad jag skulle säga, ”förlåt” var det enda som dök upp i mitt huvud. Jag tittade upp för att bedja om hans förlåtelse, då jag plötsligt ser att han står på en sten mitt ute i vattnet, nej, flera stenar! Jag vände om, gick upp till huset, slängde ihop mina grejer och promenerade raka vägen hem. Hoppas han halkar på de där jävla stenarna.

Skönt att vara tillbaka, känner mig lite ringrostig. Har förresten satt upp en facebookgrupp för er som håller på med sådant; Vända kappan efter vinden – en blogg om livskvalitet heter den, jag har ett medlemskap där, men jag tror inte facebook kommer godkänna mitt namn. Ses där!

Mannen som älskar måndagar

2008-07-21T14:11:00.000-07:00

Klockan ringer, Griegs "I Bergakungens sal", och Mannen-som-älskar-måndagar studsar upp ur sängen. Här finns det ingen tid att förlora, det är tidigt men redan nu har han tappat fyra timmar av måndagen.

Han ler mot sig själv i spegeln samtidigt som han rakar sin sexdagarsstubb, förra måndagen känns som ett år sedan, veckan har varit hård men nu är den äntligen här, hans trogna vän, hans vapendragare, måndag.

Han möter världen på sin balkong.

”måndag…måååndag…mån…dagen”, han smakar på ordet och nickar instämmande, ”Det smakar gott” säger han och tänder en cigarett. Balkongen blickar ut över Linnégatan, och trots att det är september, 4 grader och dimman ligger som en kall död filt över världen nedanför så kunde han inte ha önskat sig en vackrare morgon, ”Alla morgnar är vackra när det är måndag”.

Klockan är nu åtta och han är redo att stämpla in på kontoret. Han vet jargongen och han vet att han förmodligen är den enda i världen som älskar måndagar. Denna vetskap får honom att känna sig speciell, som om han var måndagens enda älskare. Hon var bara hans och han vara bara hennes, sådan kärlek hittar man bara inte nuförtiden.

När det är dags att skriva in sig hos tjejjen in receptionen så tvingar han bort sitt leende, han gör detta genom att tänka på att imorgon är det tisdag.

- Gomorron, hur är läget? Frågar den lätt blåsta donnan bakom skrivbordet.

- Ja, du vet hur det är, ännu en måndag, svarar han med en lätt suck.

Att måste låtsas hata måndagar gjorde alltid ont för Mannen-som-egentligen-älskar-måndagar-mer-än-allt-annat. Men som så många andra människor här i världen som bryter mot en tabu, så har han lärt sig leva med att ljuga och spela teater för vissa människor. Den enda som vet om hans kärlek för måndagar är den enda personen han någonsin nästan älskat mer än måndagar, Johanna. De var gifta i 11 år, fick två pojkar innan han vågade berätta sin hemlighet för henne, detta resulterade i att hon lämnade honom och tog ifrån honom rätten att se sina pojkar. Innerst inne så gjorde inte det så fasligt mycket, han hade ju sin måndag.

Vid sitt skrivbord så sitter mannen tyst, arbetet får komma i andrahand, det är ju trots allt bara måndag en gång i veckan.

Arbetsdagen rinner snabbt förbi utan att få något gjort, men nu är den över och vetskapen om detta gör honom ledsen, tiden går så fort när man har roligt. Plötsligt är klockan 17 och det är dags att bege sig hem, det regnar men under sitt paraply så skiner mannen-som-älskar-måndagar, folk vänder sig om när han passerar dem. Väl hemma så börjar kampen mot klockan. Den har redan slagit 18 och han har knappt blivit klar med maten. I en förtvivlan så kämpar han för att suga upp så mycket av måndagen som han bara kan, men den retsamma sekundvisaren fortsätter att arbeta sig framåt. ”Om ändå jag kunde frysa tiden, då skulle det vara måndag hela veckan!”

22:34 22:55 23:15 Vart tar tiden vägen?! Mannen-som-älskar-måndagar kan inte förmå sig själv att göra någonting för detta skulle distrahera honom från själva måndagens essens, själva hjärtat eller själen (om man tror på en sådan). Han kan inte heller titta på sin favoritfilm, ”Groundhog day”, för detta skulle stjäla en och en halv timme av hans måndag.

Klockan är nu tio minuter till midnatt och nu börjar mannen gråta, han gråter och gråter, pressar ansiktet mot kudden så hårt han bara kan. Förtvivlan sveper över honom som en kall vind och nu finns det ingenting kvar. Mannen-som-älskar-måndagar hatar tisdagar!

100 hårda

2008-07-20T02:49:00.000-07:00

Det är en morgon lika kall och fuktig som ett köldskadat barn färskt räddat från en kryssningstragedi.
Jag står åter igen på tågperrongen, på väg till mitt älskade Wien. Några meter ifrån mig står en gammal man i en lång svart regnrock i tjockt tyg. På huvudet har han en ful keps, och under armen bär han ett tolvpack med toalettpapper.
Det är lite märkligt att han skyltar så öppet med att han köpt toalettpapper, han har ju faktiskt en ryggsäck han kan stoppa ner det i.
Jag ska snart återvända till staden där jag för första gången insåg att känslor som skönhet, kärlek och i sin slutgiltiga form livskvalitet, var något som gick att föreviga.
Bevara för alltid.
Kanske inte i sin ursprungliga form av njutningens totala överdos , men fragment värdiga att representera ett rus av nostalgi.

Under ett år knullade jag med över 100 olika män.

De kan mycket väl ha varit fler, men 100 är siffran jag valde att spara i volym ett.
Männen var unga, gamla, tjocka, smala, fula, snygga, fulsnygga, både fysiskt, psykiskt handikappade och ibland fullständigt olagliga. Men deras personligheter eller utseenden är egentligen bara en brun gröt i mitt minne. Sådana saker hade jag ingen lust att kånka runt på i min redan överfulla ryggsäck.
Vad som lockade mig var heller inte njutningen i sexet. Oh nej, det var njutningen i samlandet. Eller som Tårtan brukar säga: ”Människor intresserar mig inte, kukar gör”.
Efter varje slutfört samlag somnade naturligtvis min partner för kvällen. Antingen i ett rus av post-orgasmisk trötthet eller pur roppebedövning. Jag höll mig alltid vaken för en halvtimme eller så för att senare plocka fram digitalkameran och lyfta undan täcket.
Jag fotograferade kukarna. Och alla kort var tagna på samma sätt, från naveln och nedåt.
Efter framkallning klistrade jag in dem i en tjock fotobok som jag beställt.
Pärmarna var importerade och tillverkade i det dyraste spanska lädret. För att öppna och stänga boken var man dessutom tvungen att knyta igen och knyta opp en liten röd tygrosett runt en mindre blyknopp.
Sidorna i boken var tjocka och stora, nära på a3-format. Det påminde om ett gammalt släktalbum när man vände på de tunga bladen som sida upp och sida ner fylldes av kukar.
Jag recenserade varje kuk enligt exakt samma modell. Under bilden skrev jag ut namn, plats, datum/tid och gärna ett omdöme.

Mina topp-5?

1. Resmie S
Budapest, Elit hotell bar.
09/04 – 91. Kl 04.45
Hårig och ful som en tallrik grisöron. Den smakade vitlök. Men så fruktansvärt hård att jag trodde att jag skulle gå sönder. Jag blödde till och med i tandköttet efter att ha sugit av den. Världsklass.

2. Ruffino B.
Italiens huvudstad, offentlig toalett.
13/07 – 01. KL 14.33
Gammal och sladdrig men erfaren och respektingivande kuk. Ett utstående födelsemärke på skaftet och ett extrem böjning uppåt gjorde för maximal njutning i rektum. Otydliga ådror.

3.Urban F
Stockholm, lägenhet i skatteskrapan.
18/12 – 06. KL 01.14
Stor buske och full av blod. Pulserade som en batteridriven jackhammer när jag tog den i min mun och masserade skaftet med mina halsmandlar.

4.Miss Olaf
Luxemburg, champagnerummet på gentlemansklubben ”Mästare och slav”.
29/02 – 85. KL 03.40
(omdöme saknas)

5. Gräddnos
Rotterdam eller Wien, strippklubben ”Hedens guld”.
21/01 – 86. KL ”Sent”
Stor och tjock. ungefär som en falukorv med skinnet kvar. Svullen som kronan på en nyplockad skogssvamp. Ace.

Här är en mash-up av alla fem bilder:

Dessa fem av hundra är mina favoriter. ”Cream of the crop” som det heter på engelska.

Varför har jag gjort det här undrar ni? Ett lättare svar att ge kan jag icket finna.
Ni förstår, när de gamla ruttnande russinen på vårdhemmet tar fram sina fotoalbum och i sin senil-demens skådar över gamla bilder av sig själva, sina gamla vänner och kärlekar. Då drunknar de i poänglös nostalgi. Ett förflutet som aldrig kommer igen. Att remenissa i den skiten är att servera sig själv depression på ett silverfat.
Detta medan jag själv kommer att sitta på ett avundsvärt arkiv av fanstastiska kukar. Kukar som fortfarande kommer vara lika aktuella då som de var i sina sprutande krafters stunder.
Kukarna är ju trots allt bara verktyg, verktyg att nyttja för mitt egna självförverkligande. Och vilket ord skulle kunna vara mer synonymt med livskvalitet än det?

Vad det blir av mannen som står på perrongen på väg till Wien, med toalettpappret under armen? Tja, han ska nog hem och bajsa. Men kanske får han hjälpa mig att skriva första kapitlet i "100 boys" - volym 2?

Bollen in real life

2008-07-14T12:21:00.000-07:00

"Suga av och bakifrån".
Han sammanfattade, enligt sig själv, alla mäns sexuella preferenser i fyra små ord innan han skrattade bullrigt. Jag ville vara honom till lags. Så jag fnissade och höll med.
Han var tio år äldre än mig. 39. Jag 28, men det var min fördelsedag om tre dagar.
Den tighta tshirten han hade på sig såg ut att ligga nära bristningsgränsen över hans vältränade bröst. På ryggen mellan hans skuldror hade den svarta färgen mattats över ett litet område och bleknat i tyget på grund av sin konstant utsatta sträckelse.
Han hoppade ner från spisen och tryckte in en chokladboll i min mun med sina bakkletiga fingrar, han höll kvar ett finger lite för länge innan han drog ut det. Jag tuggade. Gott. Mycket smör hade han haft i.
"Sångaren i bandet Ponnypojken berättade hur man skulle göra för att simulera att knulla en tjej bakifrån. Man fyller två ballonger med varmt vatten, det är röven, sen gör man ett hål i en hunungsmelon och knullar den mellan ballongerna. Haha!".
Så rolig han var. Brorsan.

Brorsan hade två sjukt stora händer. När han inte jobbade som aktiesäljare till vardags, där han hade ena handen vid örat på headsetet och den andra i pillerburken, ja då använde han händerna till att bygga om hemma för sin familj.
Händig som han var.
Jag var ibland lite avundsjuk, istället för att snida och slöjda eller vad fan man nu gör hade jag lärt mina händer att fingerpulla och spela luftpiano.
"Jag måste snart hem till kärringen och ungarna" sade han. Vår lilla stund i köket var snart slut.
Brorsan höll upp sin stora hand. Den var monstruöst kletig av smeten från chokladbollarna.
Han inspekterade sin egen hand med en faschination som fick mig att känna mig obetydlig, som om jag lämnat rummet.
Då kände jag att det var läge att skörda vad som skördas kunde och gick fram till honom. Jag krökte min rygg och tittade samtidigt upp på Brorsan. Sen började jag slicka handen. Han lät mig som vanligt vara medan han tittade. Han hade en slags äcklad förtjusning i blicken på mig, då jag likt en liten hundvalp slickade honom ren.
"Snabbare" sade han med en klump i halsen. Och jag ökade tempot.
Snart var Brorsans hand skinande ren som en wexpolerad mercedes. Han inspekterade, vände och vred på den. Sedan gav han mig en hård örfil.
"Duktigt jobbat Bollen". Han gav mig direkt efter berömmet en färsk handflata i nyllet. Jag kände hur mina tårkanaler började fyllas upp. Min vänstra kind brände och nu märkte jag hur det droppade blod från min näsa.
Jag kände mig stolt över att jag gjort brorsan glad.
Plötsligt kom pappa in i köket.
"vad gör ni pojkar?" mumlade han frågvist på sin grötiga finlandssvenska.
"Vi diskuterar politik Farsan" sade jag och torkade raskt blodet från under näsan med lite hushållspapper.
"Vem vinner då?" skojade gubbfan. "Är det du min lilla röda?" sade han och klappade mig nedsättande på kinden med sina gamla händer.

Jag tittade in i hans hånleende ansikte. Rödplufsigt av åratals alkoholmissbruk. "Det går inte att vinna mot brorsan" sade jag lite ironiskt.
"Det har du rätt i Bollen" fyllde brorsan själv i och lade till ett leende samtidigt som han spände sina isblå ögon i mina.
Farsan öppnade kylen och tog fram en 10,0 % elefantöl innan han lämnade köket för att kolla Adaktusson på TV8. Jag sneglade in i teverummet och såg min far knäppa upp byxorna och plocka fram sitt kön för att ge sig själv lite välbehövd njutning. Jag stängde dörren till köket när jag hörde hur pappa knäckte sin burk.

Kanske skulle jag fråga lite om Brorsans familj, byta ämne en stund tänkte jag. "Hur är det med Birgitta?" Frågade jag. Hans snygga hårsvall satte min sidbena på skampolen. Och hans armmuskler skapade en kompakt krigarkropp när han lade armarna i kors innan han gav sitt svar: "Det ska du skita i Bollen".
Jag beundrade verkligen Brorsan. Hans kompromissöshet och kraft. Men jag tror inte att han beundrade mig. Jag var ju bara en enkel filosof och psykolog.

När jag kom hem till mitt femstjärniga hotellrum (jag var bara i Sverige på besök) tittade jag ut över golv/sängytan som jag drällt ut kurslitteratur över och satte på helt sonika ned på golvet. Jag grät en stund innan jag tog fram min laptop och började söka efter nattliga sängkamrater.
Webbsida upp och ner med horor. Det tog en timme för mig att välja rätt bland mina mailkontakter. Sedan ringde jag.

- Hej, jag vill ha Carlos och Elinas tjänster ikväll. Hår på bröstet och rött litet slamphår.
- Carlos och Elina, till vilken adress?
- hoppisänggatan 45
- Vilken stad?
- Stockholm så klart, vad fan tror du?
- Förlåt, jag har tagit E ikväll och jag är bara såååå fucked in the brain haha...
- Kan du fokusera dig på ditt vidriga jobb? Annars ringer jag din chef innan jag väljer en annan eskortfirma.
- Förlåt bäste herrn, förlåt så hemskt mycket. Jag måste bara fråga vad du har för preferenser?
- Preferenser?
- Ja så att våra eskorter kan förbereda sig för vad herrn bäst tycker om att göra.

Jag tvekade, men det var sant. jag visste att det var sant. Att det inte gick att vinna över Brorsan.

- Nå herrn?
- Suga av och bakifrån.
- Suga av och bakifrån?
- Ja, fattar du trögt din lilla knarkade jävel? Suga av och bakifrån, Suga av och bakifrån! Jag vill suga av och bli knullad av honom i röven!
- Av vem då?
- Min brorsa, min brorsa din lilla fitta!
- ...
- Hallå?
- ...
- Hallå!? Hallå!? Ska du skicka de där jävla horarna nudå! Hallå!? HALLÅ!?

Mitt sommarjobb

2008-07-11T06:17:00.000-07:00

Som alla studenter så måste även jag sommarjobba för att få min ekonomi att gå ihop under sommarmånaderna.
Som alla naiva soffliggare så sköt även jag upp det där med att söka jobb ända till midsommar. Då sommarjobben givetvis tagit slut.
Paniken spreds sig i kroppen då jag sökte runt på livströtthetens knutpunkt, platsbanken. De få annonserna som fanns visade sig antingen vara över eller under min kompetens och självbild. Jag var körd. Måste jag klampa runt på järntorget med en dunjacka och samla burkar från papperskorgarna? Ska jag damma av dragspelet och sätta mig utanför nordstaden med en basker vid mina fötter? Måste jag ringa mina rika svin till föräldrar med gråten i halsen och be? Tankarna snurrade i min skalle. Nej. Jag ska fan inte krascha nu. Aldrig att jag säljer mig. Eller?. Sälja mig kanske är det jag ska. Att sälja mig är kanske lösningen. Men jag kan ju inte sälja min kropp? Jag har ju lovat att aldrig mer hora. Hur fan kan jag sälja mig utan att behöva gråta i duschen? Jag valde att flyga hem till min hemstad och mina föräldrar. Jag hade fått en riktig pang-idé.

Jag tror inte ens jag sade hej när jag stormade in i föräldrahemmet. Bara sprang rätt in och slog huvudet sönder och samman när jag försökte bemästra vindstrappan i flip-flops. Skit samma, tänkte jag, och lät mitt blonda hår färga sig självt rött av blod. Jag rotade runt på vinden. Andades tungt. Var fan ligger dem? Jag såg dem ju ligga här när jag hämtade skidorna förra vintern. Bingo! Med ett bylte under armen sprang jag ut. Sa inte hej då. Fort som fan till farmor. "Hej Farmor", och så snubblade jag in till vardagsrummet. Rotade runt i bokhyllan och hittade hela fyra stycken. Bingo twice. Tacka Gud för gamla människor. "Hej då farmor", och in i taxin till flygplatsen.

På flyget hem satt jag och log åt vetskapen om att jag hade en skatt i handbagaget. Sommaren var räddad. Väl hemma drog jag fram vad jag tagit med mig. Fotoalbum. Hela sju stycken fotoalbum med bilder från min barndom. Jag öppnade dem och började leta. Bilder där jag lärde mig gå, cykla och besöket på Kolmården bläddrades snabbt förbi. Tonårsbilder från stranden, stugan och gymet tog jag ut. Fick ihop hela trettio stycken. Trettio bilder där jag var barkroppad, lättklädd, eller helt enkelt bara het. Bingo for the fucking third time. Ner med skiten i ett kuvert och på med så många frimärken som ett tyngre brev till Tyskland kräver. Nu var det bara att vänta. Det blev en lång väntan. Ända tills igår faktiskt. Då ringde äntligen telefonen. +49, såg jag att numret som ringde upp mig började med. Bingo 4-ever. Ett samtal skolengelska senare så var jag rik. Eller rik nog att klara sommaren i alla fall. Destroyer köpte alla trettio bilder. Bingo the fucking fifth element. Jag kanske inte klarar av att bli knullad av främmande män, men nog fan kan jag leva med att tusentals bögar världen över runkar åt min barndom. Saknar du sommarjobb?

"Jag ångar ingenting"

2008-06-29T03:30:00.000-07:00

Förra veckan satt vi här på Kappan-redaktionen och skålade. Vi hade fixat vår första gästblogg -en midsommarspecial med en av Göteborg/Sveriges största rockstjärnor. En sann berättelse om en avlägsen incest. Dagen innan midsommar drog han sig ur. "Tänk om någon får reda på att det är JAG som skrivit detta, inte ens en pseudonym garanterar ju ett hundraprocentigt skydd", stod det i ett sms han skickade mig. Inga hard feelings , men vi tycker alla här på redaktionen att det känns tråkigt att inte kunna leverera första klassens material till er läsare. Och det var verkligen det här. Första klassens material.

Tårtan är och hälsar på sin pappa. En pensionerad snickare som på största allvar liknar sig själv med Jesus K och har Funny Games - The Remake som favoritfilm.
Bollen är i Stockholm och förbereder Pride. Jag själv har just kommit hem från en veckas semester i skärgården. I släktens gamla herrgård.
Att vara där innebär att gamla minnen bubblar upp; dans med djävulen. Jag sprang på grannen, Nicklas, och blev förvånad över att han kommit ut från psyket.
Historien om Nicklas är något utöver det vanliga. En man i 45-års åldern som hela sitt liv har fascinerats av ånga. När jag var liten brukade Nicklas pappa berätta för mig att Nicklas var näst intill besatt av ångmaskiner och ånglok redan som 3-åring. När han kom upp i tonåren så började han på sitt första, av vad som visade sig bli flera, ångprojekt. Han byggde sin egna ångbåt. Den var visserligen liten, men ack så imponerande. Allt var byggt för hand. Stålskrovet hade han stått och bankat på i ett helt år där hemma i garaget. Frustrerat. Som en pedofil på en öde ö med påklädda barn. Han var så nära sin dröm, men ändå så långt borta. Skrovet var ett nödvändigt ont på vägen till himmelen; ångmotorn. "En ångbåt utan skrov är ju faktiskt ren idioti", brukade Nicklas säga för att trösta sig själv.

När han en dag öppnade garageporten och insåg att ståldjävulen äntligen kunde flyta så sägs det att han sköt hunden av ren lycka. Sen byggde han ångmotorn. Och som han byggde den. Under flera år så, ja bara byggde han, vad som blev sin första egna custom made ångmotor. Han missade tonårstidens: förlora oskulden, skägg och Axe Africa, på grund av vad som utvecklats till ett slavförhållande under ångmotorns gudomlighet. Just när han fyllt tjugo blev han klar. Nu skulle här ångas. Ja "Nu ska hela världen ånga", sa Nicklas när han körde ångbåten till hamnen för dess jungfrufärd. Vad Nicklas inte visste var att inte bara hans värld, utan även hans själ, skulle förvandlas till den svartaste ångan. Jag tror att han körde ångbåten i en vecka innan han insåg att den inte räckte till. Den puffande demonen som vaknat till liv inom honom skrek efter mer. Han byggde en ångtraktor, en ångbil, ett ångdrivet hem... Ja nu drevs hela hans liv av ånga. Nästan...Han hade ju skaffat sig en familj under tiden. Detta tyckte Nicklas var ett problem. "Hur ska jag kunna leva i denna ånga med en familj vars blotta existens svärtar dess glans", skrev han i sin dagbok. Nicklas var inte längre en entusiast, Han var galen.

Två barn hade han. Madeleine och Victor. Sonen var lätt att jaga från huset, det var bara att skrämma iväg honom som man skrämmer räven, med kastruller och rop. Madeleine blev dock ett problem. Hon var utvecklingsstörd och bortom denna verklighet. Nicklas fick istället använda sig av en annan taktik. Han väckte henne i ottan. "Kom, vi ska ut och leka i trädgården" , sa han till henne, när hon oförstående och trött gned sina handikappade ögon i flickrummets säng. Nicklas satte sig på en pall, mitt i trädgården, och åt en korvmacka medan Madeleine sprang omkring och lekte sig trött med sina dockor. Med en duns satte hon sig i gräset flämtades. Nicklas gled upp bakom henne, drog fram en gömd revolver från jackfickan, och avrättade henne som en hund. Nu var det bara frugan kvar. Eva, som hon hette, hade varit hos sina föräldrar över helgen och kom nu körandes i sin bil in på garageuppfarten. "Bingo" , väste Nicklas till sig själv, och gick för att möta henne. Ett kärlekspars blickar möts , en kram, och en dold hammare att knacka i hennes huvud tills det det sprack. Äntligen fri. Han gick ner i källaren och drog bort skynket som dolt vad han i hemlighet redan påbörjat. En ny familj driven av ånga. Stela kroppar av stål med skorstenar och könsorgan av gummi. En familj värdig hans värld. Där tog det stopp. Han fick dom aldrig att leva. En dag kom polisen. Victor hade golat...Så när vi stod där på stranden kunde jag inte låta bli att fråga hur han nu mådde. "Jag ångar ingenting" , sa han och flinade.

Nyåret i Sverige

2008-06-24T22:59:00.000-07:00

Jag hade använt ordet bubblig för att beskriva hennes kropp. mest för att det ger en övergripande illustrativ bild. Hon var tjock, men fetman gjorde inte att huden spände ut sig över buken och rumpan, Istället kändes hennes kroppshydda hängig och säckig när jag lät mina händer nyttja den. Att försöka krama om ett bröst var som att försöka behålla tre deciliter soppa i kupade händer.

Men Gud förlåt, nu går jag för fort fram igen. Vi tar det från början:

Det var nyårsafton när jag ringde på dörren till lägenheten i Kortedala, Göteborg. Under några sekunder reflekterade jag över vad jag höll på med. Jag hade antagit en inbjudan till en nyårsfest där jag inte kände någon, mest för att jag inte orkat vara kvar i Wien där alla mina vänner skulle festa och njuta förbjudna drogfrukter från vackert sminkade rövhål. Mina känslor hade varit för starka för att stanna kvar. Sist jag firade nyår i Wien hade jag ätit riktigt dålig fisk och fått göra kvällen tidig med en fransk liten pojke i baksätet på en bil.
Nu var jag i på väg att kliva in i en ny värld, något som både lockade och skrämde mig. Tjejen som bjudit in mig var en kort och satt liten punkare med stora bruna ögon och ful frisyr. Hon hade tydliga avsikter att försöka ha sex med mig, vilket äcklade mig. Jag hoppades naturligtvis träffa någon annan kvinna på festen. Mina förhoppningar om detta var dock inte så stora då jag nyligen blivit dumpad av min flickvän för en 45-årig grisbonde. Tanken "vad fan gör jag här?" flög hårt som stålmannen genom mitt huvud, innan jag försäkrade mig med tanken som är standardlösning för dessa situationer: "Hur farligt kan det vara?".

Tjejen som bjudit in mig, vi kan hädanefter kalla henne Gluta, öppnade dörren. "vi har lite ostädat" sade hon. Vilket var en underdrift av politiska proportioner. Lägenhetskollektivet såg ut som en soptipp. Överallt i hallen låg högar av skräpsaker och kläder kastade i smutsen. Nu förstår jag varför Gluta hade valt att klippa håret kort och färga det svart. Ingenting annat hade kunnat överleva här.
Jag som hade tagit på mig finskjortan och nyjeansen kände mig direkt överklädd för tillfället då Gluta bokstavligen såg ut som skit. När jag kom i köket stod där en kille med mjukisbyxor, linne och en cigg i mungipan. Han stekte pannkakor vis spisen och det osade något fruktansvärt. Jag ryggade tillbaka lite innan jag sträckte fram handen för att våga hälsa. "Hej, John" - han log snett, men hjärtligt och med ciggen kvar i käften. Hans hår såg ut som om det fått växa fritt efter en pottklippning, på fötterna hade han mest ingenting.
Resten av köket var en smuts och drällfest som hette duga. Överallt låg gammal disk och stank. Och förutom tomma ölburkar fyllde diverse skräp upp mycket av ytorna bortom diskbänken. Slusken Johns pannkakssmet var naturligtvis ett haveri som fastnat i pannan. Tallriken han använde för att lägga upp pannkakorna var därför inte någon prydlig hög att vila ögonen på utan liknade mest ett självmordsbombat födelsedagskalas.

Jag kände att det verkligen var dags att börja dricka.

Efter ett tag kom Gluta och Johns rumskompis Biddis hem. Det var denna morbida uppenbarelse till kvinna vars bröst jag snart (förgäves) skulle försöka kupa i min hand. Biddis var blond, förmodligen inte naturligt då håret såg ut att vara skadat av produkter, och hennes första mission för kvällen var att ordna tjack åt nyårssällskapet.

Jag drack vid det här laget mycket snabbt. Avverkade öl efter öl medan jag försökte hålla samtalen borta från ämnen som "kultur" och "fritid" då jag fruktade att min hjärna skulle explodera om deras åsikter kring detta skulle blottas för mina känsliga sinnen. Skatepunken på stereon sade sitt för att ge mig en huvudvärk.

Biddis gick ut för att möta tjackpundarna som skulle sälja knarket och Gluta fixade ihop en sallad med Brieost som faktiskt blev riktigt god.
Själv blev jag riktigt full.
I Glutas rum, med missfärgningar på väggarna och tända värmeljus på bokhyllan, började sedan alla på festen knarka. Själv kikade jag in genom en springa i dörren och fick ögonkontakt med Gluta som jag såg skämdes och mådde väldigt dåligt. Biddis sniffade högt.

Efter sitt knarkande var Gluta på mig som ett plåster. Hon närmast gned sin kropp mot min så fort hon kom åt. Jag blev dock lite frustrerad av det här och gick så småningom ut på balkongen och rökte med Biddis. När jag tittade på henne såg jag att hon inte bara var fel, utan också väldigt ful. Men i mitt tillstånd var hon mer åtråvärd än Gluta.

Jag kysste Biddis och lät mina händer vandra över hennes valkiga kropp. När jag blundade kunde jag föreställa mig att det var min gamla flickvän jag kysste, något som blev ganska plågsamt när jag öppnade ögonen och såg ett rökskadat ansikte med rödsprängda ögon som tittade på mig och som sade: "Gluta är kär i dig" innan hon kysste mig igen. "Du kommer inte få ligga med mig ikväll" sade hon med ironi i rösten. "Jag vet" svarade jag med allt allvar jag kunde frambringa. I helvete att jag ville se vad som fanns under de där ständigt hasande mjukisbrallorna.

Jag kände att det var dags att dra.

Gluta satt och kissade med öppen dörr. Hon drog upp trosorna utan att torka fittan och jag sade att jag "bara ska ut och röka vid porten". "Du lämnar mig väl inte?" gnydde hon då på ett ynkligt sätt. Samtidigt hörde jag hur John och en annan kille stönade från köket. "Nej, nej" försäkrade jag henne och kysste henne sedan ömt på läpparna. Och när hon gått tillbaka till köket plockade jag min halvfulla lådvinsbox och sprang nerför trapporna.
På spårvagnshållplatsen träffade jag några 15-åriga förortstjejer som jag bjöd hem på efterfest. Något som krävde rejäla tag av övertalning mot argument som "Men min pappa har sagt att jag måste vara hemma till två". En av de vackraste, kanske hette hon Sabina, stannade kvar lite längre och lät mig fingerpulla henne. Detta var efter att hennes vänner helt och hållet trashat min lägenhet och bland annat kokat ädelostpastasås som de spillt ut i min säng. När jag var inne i henne med både pek och långfinger ursäktade sig Sabina och sade att hennes vänner aldrig skulle låta henne stanna hela natten. "Alltså jag har ju varit med mycket äldre men..."
Jag lät henne gå.

Hon kom dock tillbaka 20 minuter senare för att lämna igen min egen digitalkamera som hennes vänner hade stulit. Den ärligheten belönade jag genom att inte låta henne gå igen.
Och med det skulle man kanske kunna säga att jag började ett gott nytt år.

(Men det nästa skulle jag naturligtvis fira i Wien)

Kampf!

2008-06-09T12:17:00.000-07:00

Tystnad råder i vardagsrummet, lamporna är släckta men det skarpa solljuset utomhus ger rummet en grå atmosfär. Termometern säger 29 grader utomhus, 34 inomhus, fläkten har gått sönder och ”Ordjakten” rullar på tvskärmen… men ljudet är av. Tävlingen är nu inne i sin tredje vecka, värmeböljan i sin fjärde, ingen vill ge sig, mållinjen är ännu utom räckhåll.
Duff-duff-duff-duff… en boll studsar i golvet, samma ljud, som ett mantra, om och om igen. – Bollen! Snälla… Gräddnos stirrar argt på Bollen som stirrar trotsigt tillbaka. – Gud! Utropar Tårtan och ställer sig upp, finns det verkligen INGET bättre på TV?! Han möts av tystnad och efter en kort paus, sätter sig ned igen.
En timme går och programmen byter av varandra och just nu ojjar sig Al Bundy över att hans fru är så lat, i rummet råder fortfarande tystnad.

Tre veckor tidigare

- Vad fan vet du om självdisciplin?
- Inte mycket, men jag vet betydligt mer än dig.
- Vad snackar ni om?
- Självdisciplin (i kör)
- Hur kom ni in på det ämnet?
- Vi kollade på en dokumentär igår om en man som vägde sin mat, tränade vid exakta tidpunkter, och när han ville skämma bort sig, åt en macka av hårdbröd, inget smör.
- Och Tårtan sa att det där var ingenting, att han lätt tvingats ge upp mer i sitt liv.
- Bullshit!
- Och vad vet in om att offra något?
- Mycket, men vad säger ni om ett litet vad?
- Det beror på vadet.
- Först att tillfredställa sig förlorar, sist vinner vadet.
- Definiera ”tillfredställa sig”.
- Ingen alkohol, nikotin, droger, god mat, ingen sex INKLUSIVE självsex!
- Du syftar på allt som gör livet värt leva, det går emot allt vi står för, du vill säga ifrån dig all livskvalitet!
- VI ska säga ifrån oss livskvalitet, hur kan man uppskatta topparna om det inte finna några dalar?
- Your a madman! Vad får vinnaren?
- Äran.
- Kör på!
Tre handflator möts i luften.

Tre veckor och fyra dagar senare

- Jag står inte ut längre! Jag hatar er alla! Jag hatar dig mest av allt Bollen!
- Varför mig?
- Du och ditt värdelösa vad!
- Ingen tvingade dig!
- ARGH!

Rummet föll i tystnad, dessa vad de längsta meningsutbyten de delat på över två veckor.

- Jag saknar Blixten…
- Blixten?
- Min häst… han är alldeles ensam.
- Du och dina jävla häst, du vet väl om att det inte är någon jävla Arabisk Fullblod? Det är ju för fan en Shetlands Ponny!
- Håll käften! Vad vet du om hästar?!
- Jag har fan sett hamburgarens papper, det är ju en jävla Shetlands Ponny!
- Ta tillbaka det där, och jävligt snabbt!
- Aldrig, du och din jävla Shetlands Ponny kan dra åt helvete!
- Haha! Är din ökända häst en jävla Shetlands? Alla hästars mobboffer! Hästorkesterns trombonspelare!
- Håll käften! Vad vet du om kärlek? Jag såg din jävla staty som du byggde till den där halvfeta bruden, den såg ju ut som något en utvecklingsstörd kastat bort.

Smockan har länge hängt i luften och nu faller den, den faller rakt på Tårtans tryne, näven kommer som en hammare och Tårtan viker sig som en sax och greppar sin näsa, blodet rinner mellan fingrarna. – Va fan håller du på med?! Är du sju år gammal?! Bollen dyker mot Gräddnos magparti och tvingar ned honom på marken.
– Sluta båda två! Kvider Tårtan mellan handflatorna.
– Håll käften dum jävel, du fick vad du förtjänade! Skriker Bollen samtidigt som hans nävar matar som kanoner mot Gräddnos ansikte, vars händer är uppe i ’gardé’ och gör sitt bästa för att skydda det mest vitala.
Tårtan släpper sin näsa, studsar upp på fötterna och låter sitt smalben och Bollens sidhuvud mötas i en välplacerad ’Roundhouse’. Bollen faller åt sidan och kryper upp i försvarsposition samtidigt som Tårtan fortsätter att mata sparkar. Gräddnos, som nu har kommit till liv, tornar upp bakom Tårtan med porslinslampan (som de gemensamt inhandlat i Wien) i handen. Botten spricker i tu och Tårtan är nu ute i ’gemet’. Gräddnos dyker på Bollen och en kamp om överläge inleds. Både söker att frita den enes hand men dessa två har tränat martial-arts tillsammans påtok för länge för att låta den andra få något tillfälle till ett martial-arts grepp. Kampen verkar se ut att pågå i evigheter, men de båda är för stolta och arga för att ge efter. De två välsvarvade manskropparna gnider frenetiskt mot varandra, de är båda låsta av sina egna skickligheter. De är nu båda dränkta i svett, de flämtar hårt och stannar plötsligt upp, någon har fått en erektion, de möts i en kyss. Grovhånglet bryts av att Gräddnos lyfter och vänder Bollen på mage, sliter av han mjukisbyxorna, spottar i sin handflata och tillåter sin mandom att försiktigt glida in i Bollens anus, sen börjar råknullet, hårt, nästan våldsamt, och precis när det verkar som att Gräddnos ska komma så drar han ut, böjer sig framför Bollens mun och skriker ”Jag vill komma i din mun!” Vilket han också gör.

Det är över och de båda krigarna ligger på varandra och kippar efter andan. – Jasså! Där ser man, det var Tårtan som nu låg lutandes mot väggen, högra handen bakom huvudet som nu blödde, det verkar som att jag vann.

Förresten

2008-06-09T12:11:00.000-07:00

Måste bara berätta om ett minne som dök upp. Det var när Tårtan för första gången skulle låta mig se hans stolthet. Hans arabiska fullblod. Vi hade varit vänner ett tag jag och Tårtan. Ett bra tag. En dag så skulle jag äntligen få följa med honom till stallet. Som han hade pratat om sin kära häst. Allt hade blivit en enorm hype. Jag hade tjatat på honom i månader, ja till och med år , om att få se hästen. Jag är egentligen inte ens intresserad av hästar. Men denna verkade vara något i hästväg. Tårtan hämtade mig på morgonen med sin bil. Det var en perfekt höstmorgon för att rida. Dimman låg tät. Löven var gula. Jag märkte hur glad Tårtan var över att snart få återse sin kära häst. Han smålog när vi under tystnad färdades mot stallet. Sorkträsk 1km stod det på en skylt. Där svängde vi in. Stallet låg i anslutning till en herrgård som någon i Tårtans släkt ägde. Någon som verkade vara en Carl-Jan Grankvist typ. En ensam man med guldknappar på klubb-blazern. Det knarrade när vi svängde in på grusvägen som ledde till stallet. Tårtan saktade in bilen på ett vuxet sätt. Så att det inte skulle bli fula sladdspår i gruset. Vi gick ut. Jag måste erkänna att jag darrade. Skulle hästen ens vara hälften av allt jag hört så skulle det vara en helt fantastisk häst. - Vänta här, sa Tårtan, och gick in i stallet. Jag stod stilla och huttrade. Det var kyligt ute och jag kände mig åter som ett barn när låtsades att röken som kom ur min mun var röken från en cigarett. Efter ungefär fem minuter kom han ut igen. Med en fet liten shetlandsponny vid sin sida. Det är fult att ljuga Tårtan.

Sommarhit

2008-06-09T11:36:00.000-07:00

Ibland när jag kommit så slår det lock för öronen på mig. Kommit som i det man brukar göra när man knullar alltså. Jag kämpar ofta hårt. Svettas mycket. Har utarbetat en stil. En personlig knullstil. Som en liten rutin jag kör. När jag sticker in den så brukar jag börja med att greppa kvinnans röv med båda händerna. Och lyfta upp henne. Detta sker i missionärsställningen. Sen stöter jag på ett tag med henne lätt upplyft. Så att ovansidan på min kuk gnider fittans tak. De flesta kvinnor verkar uppskatta denna början på ett samlag. Jag kör på så ett tag. Samtidigt som jag knådar hennes röv med mina händer. Lite ruffigt. Smått våldsamt. Sen släpper jag den. Fortfarande missionären. Dags att börja rotera min kuk.

Min höft arbetar i en cirkelrörelse. Först låter jag kuken gnida lätt mot fittans vänstra del, samtidigt som den åker in i henne med halvfart. Efter några gånger byter jag till fittans högra del och upprepar cirkel-proceduren. Sen kommer råknullet. Det missionära råknullet. Här pumpar jag snabbt. Ibland hårt. Hon får gärna säga, "knulla mig , knulla mig!" Vissa flickor gillar inte när min tarmdel, magdelen under naveln, slår mot hennes underliv. Andra kvinnor har svårt för min kuks längd. Den kan stöta obehagligt i deras livmoder så dom får ont. Oftast händer detta om jag kör på bakifrån. Då låter jag den inte stöta ända ner till roten. Halva kuken får istället arbeta snabbt. In ut. In ut. Därefter brukar jag sakta ner för att ge kvinnan en chans att freestyla. Kanske rida mig. Kanske låta mig arbeta bakifrån. Vissa vill pausa och då brukar jag spotta i handen och smeka fittan. Kanske berättar jag något under tiden. Eller så visslar jag på någon mysig bit.

Sen råknull igen. För att slutligen komma. Inne i henne. Ut med kuken. Min sperma rinner längst hennes lår. Är det bara på film som sperman stannar inne i fittan så att dom kan ligga där och mysa? Vad härligt dom ser ut att ha det på film. Ibland håller jag handen kupad och kommer i den istället. Sen in på toa och skölja. Aldrig att jag kommer i hennes mun. Något man hetsade tjejerna till i tonåren för att det var porrigt. Jag är vuxen nu. Jag känner mig lite sjabbig om jag sprutar henne i munnen. Som en snubbe med Khao-Lak - 2002 tatuerat på bröstet. Sprutar hennes fitta kan jag dock med gott samvete svälja det. Då känns det bara sexigt. När vi ligger där , svettiga och flämtandes, så kommer locket för öronen. Min blick brukar fladdra. Jag blir rädd. Känns som att jag är hög, eller ska till att dö. Sen kommer verkligheten åter. Då känns allt bra igen. Nyknullat och bra. Jag älskar sommaren ska ni veta.

Examenspecial

2008-06-05T01:42:00.001-07:00

Wooo! Där jävlar var det slut. Examinerad. Ja så stod jag på ett lastbilsflak för en herrans massa år sedan.
Då var jag långt ifrån den värdsvane och utbildade man jag gör mig stolt över att vara idag. Ja idag är mina högskolepoäng i psykologi, språk och filosofi något så massivt de skulle spräcka det svalj som kom nära om poängen nu skulle försöka sig på munpenetration.

Wooo! Jag hade mössan på sned, jag skrek och söp och lät all min osäkerhet gömma sig långt nere i min relativt oknullade kropp. Bortom det där lastbilsflaket väntade världen. Och innan jag blev den sökare av livskvalitet och den drömmare av fantastiska mardrömmar jag är idag, så fanns där en rädsla för hur jag skulle våga hantera detta. En hel värld full med 16-åriga pojkar, tänkte jag. En hel värld med nygifta par som bara väntar på att träffa mig, hur skall en liten 18-åring hantera all den skönheten?
Wooo!! Sjung om studentens lyckliga dar... Så stämde vår gamle lärare och tillika klassföreståndare Felix "Fuskis" Boström upp i en sång - han var alltså med på flaket. Men vi "buu"ade ut honom och jag kastade en tom liten champagneflaska i knäskålen på honom. Hans höga tjut av smärta när han seglade ner i en klump på golvet, överröstades av våra höga hårda "Fy fan vad vii är braaa!!"

Wooo!!! Balen hade varit svår för mig att hantera. Att se all mina skolkamrater klä upp sig som små herrar och damer i godispapper hade också skapat en stark jävla åtrå hos mig att ta av pappret och stoppa godisen i munnen, vilket jag också gjorde. Balen hölls ju på övervåningen och i entrén hade jag lämnat två nakna små ynglingar. Både flämtande efter luft och kläder, med vilket deras böner belönades med inget sådant. De fick ligga där och vänta tills balen var slut. Jag var trots allt bara 18 år. En ängslig tid då effekt var viktigare än estetik. Och visst har väl min syn på skönhet förändrats genom åren. De två pojkarna som låg där nakna i lobbyn, helt sönderdrogade och med ögonlocken blinkandes som vore de sina egna små diskotek, väntandes på att en bal skulle slut och upptäcka deras plågade kroppar. Ja det var just då något ganska fult. Men senare i livet skulle jag ändra uppfattning, varför jag betalade en känd konstnär att återskapa bilden och nu hänger den prydligt i mitt hemmiga kök. Tänk vad smak kan vara annorlunda egentligen, det är därför man inte ska skaffa en tatuering för ungt.

Wooo!!! När Lastbilsåkandet var över och jag hade låtit en flicka i klassen, Rut, få känna hur blöt man kan bli om någon instruerar alla i klassen att hälla ut sin sprit över dem. Ja lilla Rutan blev blöt alltid.
Studentfesten hölls på min egen klubb, med konceptnamnet "Mästare & slav" som jag skulle börja köra på sommaren. En riktig röjardänga blev det. Flickor grät okontrollerat omkring mig medan pojkarna sprang runt i cirklar och high-fivande varandra, för att i det nästa ligga och kräkas i "stålgrottan".
Vissa dansade med gråten i halsen bredvid gamla tortyrredskap och andra hånglade med den första bästa dominatrix som kunde hjälpa dem att glömma sina enorma känslor av skräck inför livet som väntade. Och någonstans då började jag känna det där man ska känna när man tar studenten, jag tog ett djupt andetag och brände av ett sjuhelvetes leende. jag hade fått min första smak av frihet.

Inget?

2008-05-28T15:30:00.000-07:00

Tre färska kappaninlägg på två dagar? Och... inget, ingenting? inte en liten kommentar ens?

Ni är fan inte värda det här.

Vad säger ni Gräddnos och Tårtan? Ska vi skita i det här? Ge ut en bok istället? Sälja skiten ur både Ajvide och Thomas Bodström?

Ass Games

2008-05-27T17:08:00.000-07:00

När jag bröt benet för 12 år sedan fanns han där för mig. Mats.

Vi hade spelat i samma fotbollslag.

Hey, visst var det en viss charm i att dunka in ett två noll mot några fittor med andra färger på tröjan än mig själv. Men jag älskade alltid stunderna för och efter match bäst. De där post-svettiga i omklädningsrummet. Alltid fanns där en arom av makt som jag ville sluka med hela min stora mun. Mats med sin coola mustasch, han fick alltid igång grabbarna.

Vi körde ofta kuk-kull. Att jaga varandra med kukarna var dock ingenting sexuellt, eller ens homoerotiskt - det var alltid killen som blev daskad på skinkan av någon annans kuk, ja det var han som blev kallad bögen.

Och "bögen" blev aldrig Mats.

Jag bröt benet under en match. En två meter tjock ungrare tyckte att det var en god idé att leka kung-fu soccer med ett av mina knän som var i vägen för hans stora ambitioner. den där tränngsmatchen inomhus.

Läkaren förklarade att en del av knäskålen förvandlats till grus och e minsta delarna skulle förmodligen aldrig gå att få ut. Ibland när jag skakar på benet kan jag höra hur det skramlar därinne.

Mats kunde skoja bort allt sånt där. Han fixade tjejer till rummet på sjukhuset där vi drack vin tillsammans med Arnold, 83 och hjärtsjuk i sängen bredvid. Mats skålade och fixade. Han var en sån kille. En som fixade skiten. Det var trots allt han som fixade mitt könsbyte och min alldeles egna livmoder. Och nu stod han alltså här, med handen på en blond lyx-eskorts stora bröst och skrattade tillsammans med den gamle döende mannen i bädden bredvid.

Mats. Fixaren.

Till slut berättade jag för Mats hur jag verkligen kände för honom. hans reaktion var först förvånad. "Vad pratar du om Bollen?" frågade han uppriktigt förvånad. men aldrig tappade han ansiktet. Det var inte hans grej.

"Jag vill att du föder mitt barn" sade jag igen. Och Mats skruvade på sig i läkarrocken som han hittat någonstans. Jag kunde se bulan från hans kön genom de tajta jeansen. Mitt ben hade somnat. Det andra alltså.

"Okej" sade Mats med ett flin. "Men då vill jag att du hånglar upp Arnold." Han pekade på den hjärtsjuke gamle mannen. Hans överkropp sedan länge ett kutryggig sak med leverfläckar spridda över hans axlar, ända vägen upp till hans kinder.

Men Mats menade allvar, så dagen efter fick jag skjuts till abortkliniken. I helvete att jag tänkte släta av nån äcklig gammelgubbe.

The Birdcage

2008-05-27T16:20:00.000-07:00

Hon såg ut lite som en fågel i ansiktet. Hennes hjälm-artade svarta frisyr var precisionsmässigt perfekt. Den slutade liksom precis innan hennes svarta ögonbryn.

Hon var smal, på gränsen till mager, och när hon var naken kunde jag se hennes revben. Om jag dröjde med blicken då hon rörde på sig.

Hon hade en massa konstskolekompisar. En av dem pratade norska och tog gärna på sig djurmasker (ofta häst) och dansade på deras vilda fester.

Jag kände ingenting, inte ett jävla dugg. Jag är så avundsjuk på Gräddnos inlägg. Jag kan fan inte känna ett skit. Inte idag, inte sen Wien. Allt flyter ihop till en slags baksmet av kroppar med hatande ansikten.

Det var den där lilla moderaten. jag gav henne pengar för att få henne att älska mig. Men det slutade i att mitt studiebidrag från D-kursen i filosofi, som jag lämnade under henne dörrmatta varje tisdag, tvingade mig att leva på min överbeskyddande bror Fridolf. Han brukade läsa högt ur Michel Foucaults Diskursens ordning under varje frukost. Jag vet inte varför han trodde att det skulle hjälpa. Inte fick jag nån ordning på saker direkt. Jag fortsatte att förnedra mig och betala för kärlek. men det tog slut. Precis som det brukar göra, och jag träffade tjejen med fågelansiktet.

Äldre än mig var hon. kanske fyra år eller nåt. Och hon presenterade mig aldrig för hennes vänner med konstiga (arty) hockeyfrillor och hundar lösa i sina målarstudios, det fick jag göra själv.

Den lilla gesten sade sig självt. Hon hade inga framtida planer med mig, och de enda gångerna hon ringde var det för att hon ville knulla. När vi haft vårt sex frågade hon varför jag lät så mycket? Själv andades hon knappt, vilket inte gjorde mig något. Vi brukade prata om vilka djur våra vänner såg ut som. "Frida är en hund" sa hon. "En glad och stor hund".

Hon hade så smala läppar, smala och hårda var de. Att de kunde suga kuk - det säger ju sig självt.

Hon hade inget jobb, hennes pappa betalade lägenheten och nu minns jag att hon hade lite krulligt hår. Inte alls någon hjälm.

Jag började känna skammen, jag var hennes leksak. En tuggleksak kastad till en liten pudel att göra med hur hon än behagade. Jag var en sån där actionforcegubbe (minns ni) som man vred runt och runt i midjan för att den satt fast med ett gummiband där. Fågeltjejen vred och vred kändes det som. Fast jag kände ändå ingenting. Och det var ju iofs skönt. Jag gillade att bli utnyttjad. Jag behövde inte göra så mycket. Något jag lärde mig uppskatta på senare år. Att smörja in min bringa och seda låta mina fingrar pressa sig in mellan hennes revben då jag tog henne bakifrån. Då hon inte gav ifrån sig ett ljud från de där hårda små läpparna.

Hon kommenderade mig när jag skulle duscha. När jag skulle ta på mig kondomen. Och när jag skulle låta bli att betala - dvs hela tiden.

D-uppsatsen blev färdig och jag och fågelflickan åt köttfärslimpa mest hela tiden.

Än idag kan jag längta till den där tiden, då jag inte behövde anstränga mig för att få det jag verkligen inte ville ha.

Do the truffel-shuffel

2008-05-26T11:34:00.000-07:00

Det var myskväll i kappangrottan i lördags (och med kappangrottan så menar jag förstås lokalen vi hyr på järntorget här i Göteborg), Bollen hade tagit med sig hembakade bullar, Gräddnos dök upp med två flaskor rosévin, och jag? Jag stod för det glada humöret. Ni förstår, över 2 miljoner svenskar såg ovetandes vårt gemensamma bidrag till the Eurovision Song Contest.
För vi har karriär utöver våra bidrag till litteratur Sverige, Gräddnos brukar säga: ”Texten må vara vår livmoder, men musiken är vår säd”. Med projekt ständigt på gång så har man det svårt att hitta tid för kvinnor och vin. Just nu är jag och Bollen i fullfärd med att turnera Europa runt med vår under-under-underground grupp – ”Army of Fans” där vi är generalerna och våra fans är privates. Våra efterfester är notoriska bland undergroundkretsarna där vi förhåller oss till att sitta i varsin kontorsstol och kommenderar våra trogna soldater att knulla, utnyttja och missbruka varandra – allt i en strikt militärisk anda. Jag förstår om ni inte hört talas om oss, vi är jävligt underground.

Men åter till lördagkväll.

Det här har inte varit ett litet projekt, det såg länge mörkt ut, men likt alla förlossningar så måste man färdas genom en mörk tunnel för att äntligen se ljuset.
Resan började för lite mer än ett år sedan då vi tre satt och brainstormade en liveshow likt ingen annan, vi struntade i musiken och fokuserade bara på ”showen”. Vi ville ha lite drakar, lite änglar, lite demoner, några brudar och R Kellys hemmavideo. Så här såg vårt koncept ut:

Typ en ängel och en demon som battlar om brudarna, ängeln försöker visa att han är grymmast för han skulle aldrig ljuga eller vara otrogen mot sina brudar. Demonen skulle då snärja kjoltygen genom att förnedra dem med sprit i ansiktet och sen charmigt dissa dem. Klimax kommer då demonen förnekar sitt sociala arv och blir en ängel han med, tillsammans så skippar de brudarna och tillfredställer varandra istället.

Vi tog vår idé to the road och pitchade den till varje land i hela Europa, Österrike skrattade åt oss, svenskarna sa att de gillade vår idé men världen var nog inte mogen för den riktigt än. Tillslut så nappade ett land vi sen tidigt avfärdat. Vi tänkte ”Fan, Azerbaijan? Det är ju bara nollor som bor där”. Men tji fick ni, Sverige! Vem fick över 130 poäng och vem fick 48?

Vi har redan börjat fila på nästa års bidrag, kanske ni är lite mer intresserade då? Ni kommer böna och be på era bara ben, ni kommer gråta fram ett ”Rädda oss!” Och vi kommer viska ”Nej!”

Fucked in the brain

2008-05-26T11:19:00.000-07:00

Det här med att gilla någon alltså vad fan är det?
Jag gillar nästan aldrig någon och nu snackar jag kärlek ifall ni undrade.
När det kommer till att bli kär är jag nog sämst i hela världen på att bli det.
Man träffar ändå kontinuerligt människor som man får för sig att hänga med, bara för att "testa" om det är någon att ha. Någon att älska. Men det blir ju aldrig så.
Det slutar oftast med att den man hänger med blir intresserad medan man själv bara känner sig tom. Tom som i empty.
Hennes ögon lyser när hon tittar på dig och hon säger att hon tycker det är roligt att hon träffat någon som kan få henne att må bra.
Oftast är det skitsnack för tjejen är bara glad över att hon kanske äntligen får en pojkvän. Något som sorgligt nog verkar vara det primära målet för många flickor idag. "Bara jag får en pojkvän, skitsamma hur han är, att ha en pojkvän är det viktiga. Någon som bekräftar mig".

Hursomhelst så har jag under de senaste månaderna hängt med en tjej som helt har fucked my brain. Så jävla grym tyckte jag hon var. Het, vuxen , och intressant på riktigt. Jag mådde banne mig bra när jag hängde med henne.
Det var aldrig så att jag ville dra och göra något annat när vi hängde. Bara hennes blotta närvaro fick mig att känna att jag för stunden gjorde det bästa möjliga som livet kunde erbjuda.
Sprit, bloggar, Houellebeqc -Fuck that. Det som jag tidigare tyckt var kul spelade inte längre så stor roll. Nu var det bara hänga med henne som gällde.
Vi hängde dock på ett sådant sätt där vi aldrig egentligen diskuterade om varför vi hängde. Kärlek kom aldrig på tal. Jag blev helt tagen av att hänga med henne. Allt var så bra så jag ville inte riskera att sabba något genom att berätta hur jag egentligen kände för henne. Vi körde på utan att någonsin egentligen prata om oss och det funkade skitbra. Vi hängde hela tiden och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra på telefon. Men en dag kom kallduschen, hon slutade höra av sig. Jag ringde, hon svarade inte. Några dagar gick. Sen svarade hon äntligen. "Hej , vill du hänga?" , sa jag. "Nej jag kan inte, har en massa annat att göra" , svara hon. "KUK!" , skrek jag när luren lagts på och fistade väggen hårt. Några dagar gick och inget hände. Jag ringde då och då , vi pratade kort om INGENTING. Kylan var konstant. Hon var plötsligt för "upptagen" för att kunna hänga med mig. Vad fan hände?

Men så en dag lyckades jag äntligen styra upp ett möte hos henne. Nu jävlar skulle jag berätta vad jag kände. Min kärlek var vid det här laget helt enorm efter all distans så jag kommer ihåg att jag skakade när jag klev in i hennes lägenhet. Äntligen fick jag se henne igen. Fan vad vacker hon är. Jag kramade henne hårt och äntligen kunde jag åter känna denna underbara kvinnas doft. Jag ville aldrig mer släppa henne, aldrig. Men det gjorde jag. Nu skulle vi prata. Jag ville bara slänga upp all kärlek i hennes vackra ansikte och sen älska med henne. Hon skulle åter bli min. Nu skulle Gräddnos äntligen blotta sitt hjärta för en kvinna. "Vi måste prata" , sa jag. Hon höll med och började berätta hur mycket hon gillade mig. "Du är grym Gräddnos, smart, vacker , ja allt". Jag njöt. "Men jag har en period i mitt liv just nu då jag inte kan vara med någon, jag har just kommit ut ur ett intimt förhållande och jag är inte redo". Allt blev svart. Vad i helvete är det kvinnan säger?, tänker jag. Nu darrar till och med läpparna. Ska jag gråta? . Nej fan det kan man ju inte göra. Så frågar hon, "Är du kär i mig eller Gräddnos?". Allt blir tyst. Jag kan inte svara. Känslorna är vid det här laget för stora. Dom kan omöjligen komma ut ur min mun. Min mun är för liten. Hjärtat klappar snabbare och snabbare. Vad fan ska jag göra? "Mina känslor är för dig..de är..mina känslor.. är för stora, jag måste...", stammar jag fram och springer mot dörren. Snabbt som fan nerför trappan och in på färgaffären på hörnet. Jag norpar åt mig en hel box med cernit-lera, en duk och några burkar färg. 2500:- kostar kalaset. Snabbt ut ur affären och upp till henne igen. Hon sitter kvar i soffan och tittar chockat på mig när jag stormar in. "Vad fan håller du på med?", frågar hon. Jag svarar inte. Eller jag KAN inte svara. Ut med duken på golvet, av med locken på färgburkarna, ner med handen i färgen, också börjar jag måla med mina händer. Jag är helt uppslukad i mitt skapande, jag stönar , gråter och skriker medan jag håller på. Mina händer dryper av färg och ena stunden river mina nävar nästan sönder duken när den svarta färgen ska på, för att sedan smeka den ömt med den röda. Efter en halvtimme är jag färdig. Då är det dags för leran. Plasten slits snabbt av och jag bakar ihop alla små fyrkanter till en enda stor boll. Jag knådar med hela kroppen. Låter leran slingra sig runt min hals och sen ner för att knådas mellan mina lår. Jag formar allt till en en enda stor sol med strålar som spretar åt alla håll. Vissa böjda, vissa raka. Sen tar jag duken och klär hela solen med den. Låter det målade möta det formade. Sen in med hela skiten i ugnen. Låta leran torka. Och hon bara sitter där och tittar på mig, helt kritvit i ansiktet. Jag står där med färg, lera, svett, tårar och blod i en enda stor smet över kroppen och flämtar. Tio minuter har gått. Ut med skiten ur ugnen och ner med den på hennes vardagsrumsbord. "Här har du den, här har du min kärlek, nu är den din för alltid!". Sen går jag. Efter en vecka får jag ett sms. "Jag älskar den. Jag älskar din kärlek" , skriver hon. Sen hörs vi aldrig mer.

post-post-post-post-post-ironisk betraktelse

2008-05-19T17:43:00.001-07:00

Ciga-cigar right from cuba-cuba
I just bite it
It's for the look
I don't light it

/Will smith - Gettin' jiggy wit it
från skivan Big Willie Style

Import/exportish

2008-05-14T11:29:00.000-07:00

Jag boxade på säcken med knytnävarna tills det slutade röra sig därinne. Sedan klämde jag lite försiktigt och försökte känna efter ordentligt genom det tjocka tyget. Jag fick klämma lite hårdare och efter en del påtande och pillande registrerade jag benknotor från fingrar, kände att de var avslappnade. Jag öppnade säcken och tog pulsen. Fortfarande chill. Jag pustade ut, tog mig en kexchoklad från ryggsäcken och låste sedan bakluckan igen.

Jag hade tatt på mig rätt sköna kläder, kanske coolare än momentet krävde. Jag kände på min haka och hur min skäggstubb låg perfekt. Hade jag burit solglasögon hade jag kunnat ha dem på natten.

Inte långt från gränsen till Colombia träffade jag Raol, en slätrakad Argentisk hardbody med miltitärbyxorna avklippta ovanför knäna, en vit nystruken t-shirt med texten "I'm the one your mother warned you about". Hans foundationpankaka i fejset toppades av en rakad (och förmodligen polerad) flint. Han sträckte sig fram med en cigarett dinglande i mungipan, som han i ögonblicket vi skakade hand hade rökt ända in till roten. Och han luktade av säkert fyra olika hud och doftprodukter.

Vi utbytte mumlande hälsningsfraser och jag märkte att hans hud var skrovlig. Detta efter vad jag gissade var en effekt av åratals konsumtion a la två paket cigaretter om dagen. Även hans slamtunga, liksom trögtflytande röst förstärkte denna misstanke.

Jag tog upp mitt vita ess ur rockärmen och försökte bjuda honom på en snus. Med ett leende öppnade jag dosan och lät honom lukta på den lösa svarta tobaken. Men när jag uppmanande brände av mitt pärlvita leende lät han mig veta vad som gällde. Han flinade och fimpade sin nytända, glödande cigarett på min blottade underarm.

Det gjorde mycket ont. Men jag bet ihop, svalde smärtan som jag lärt mig hur av min Holländska fryntliga farmor: Ester.

Till slut nickande jag ynkligt med gråten i halsen och stängde dosan.

Raol hade inga tatueringar, vilket var ovanligt då de Buenos Airiska fnasken per automatik "märktes" av sina husbondar med initialer på handlederna eller halsen (humoristiskt nog ofta med typsnittet comic sans). Raol var kanske av högre rang än de andra hororna? Han hade ju faktiskt erkänt sig vara någon slags kennelskötare på en twinkfarm i mailet han skickat. Han var en mellanhand som alla andra I guess, men jag gillade honom inte.

Jag menar sådär gör man väl inte? Bränner någon med en cigarett? Herregud.

Det fanns många bidragande faktorer till min bitterhet just där och just fucking då.

En av dem var att klockan slagit 04 på morgonen, och att mina luftvägar inte pyntats av någon uppiggande drog. En annan källa till irritation var att jag befann mig på en tom parkeringsplats, i nån liten stad jag inte ens orkade försöka uttala, tillsammans med Destroyers främste prenumerant. Det här var visserligen rutin för mig. Gud hade inte orkat hålla räkningen på hur många såna här möten jag tvingat mig igenom. MEN - då som sagt oftast med assistens av kemiska substanser. Det är nog därför jag föredrar västerländska kunder. "De tar hand om business during businesshours" muttrade jag medan Raol började röra sig mot sitt fordon.

Mest av allt ville jag få mina förbannade pengar så att jag kunde åka hem och knoppa.

Raol poppade bakluckan till sin citroën och började rota efter vad jag förmodade var min betalning. Unden tiden drömde jag mig tillbaka till mitt motellrum dit två färska tårtor levererats. En princess och en med gräddtårta (äkta grädde). Jag hade tagit med mig laptopen på resan och laddat den med 40 timmar av HBO (en helt osedd säsong av The Wire).

"Fan, bli klar nån gång så att jag kan åka hem och ta det lugnt..." tänkte jag och himlade med ögonen bakom ryggen på honom.

Någonstans i fjärran hörde jag hur en hund skällde. En söt liten pudel kanske?

Raol plockade upp en väska ur bakluckan, den var i slitet rött läder, och han slängde den på marken framför mig. Hans grova buskiga ögonbryn under den kala hjässan gjorde hans ögon svåra att se i den knapphändiga belysningen på parkeringen. Mörkret var förstås en av anledningarna till att vi valt att mötas där, men just då kändes det otryggt att inte kunna se den här flintskallige böghoran i ögonen. Jag öppnade väskan och räknade pengarna. Visst, allt där. Gött.

jag gled över till min bil och bänglade ut den tunga säcken innehållande det avsvimmade mänskliga villebrådet som jag fångat med mina bara händer. Jag slängde säcken på den dammiga marken och kunde mig tydligt höra ljudet av syre som med en duns försvann från ett par lungor inuti säcken.

- Den här killen håller på med parkour, så han är jävligt fit.

- Vad är det?

- Du vet de här ungarna som håller på och klättrar på hustak inne i stan? Fan du vet väl? Det blir man jävligt tight av tydligen.

- Så länge han tål the simple life (en referens till ParisHiltons dokusåpa?) på farmen medan vi väntar på pengarna...

Säcken började plötsligt vrida och vända på sig är den låg i smutsen och Raol fick något Russel Croweskt i blicken, dvs surnade till ordentligt.

- Du har ju inte släckt honom?

- Jo, men han har måste väl ha vaknat?

- Idiot. Fucking västerlänning... - började han.

Så jag sparkade på säcken ett antal gånger, tills den slutade skruva på sig. Sedan plockade jag upp den och slängde tillbaka paketet i bakluckan på min bil, jag stängde den och låste. Sen tog jag, utan att tveka, upp den röda väskan med pengarna och kastade in den genom det öppna fönstret på passagerarsidan.

Raol tittade på mig med en blandning av total förvåning och ursinne.

Och jag bestämde mig sedan för att lämna honom där på parkeringen, blödande och med två helt nya kulor i pungen.

- Nu ska det smaka med gräddtårta! Och med "Way down in the hole!"

omsöm skrek ömsöm sjöng jag högt i riktning mot bakluckan när jag kommit ut på motorvägen. Men som jag förväntat fick jag inget ordentligt svar.

Tårtan vs Kajsa L del 2 + Förord

2008-05-14T10:46:00.000-07:00

Innan jag fortsätter med min saga om Kajsa L så vill jag först förklara min frånvaro de sista två veckorna. Som de flesta vet så har jag och Bollen arbetat med en dokumentär om AIDS i Istanbul vilket har tagit oerhört mycket kraft av mig, psykisk som fysiskt. Den här dokumentären har genomgått en slags metamorfos, där jag tillbörjan injicerade ett frö i Bollens mage, sen tillsammans så levde vi och närde vi ett växande foster, i Bollens mage. Vi har bråkat och skedat, hatat och älskat och sen i en kaskad av blod, svordomar och tårar så föddes lilla ”AIDS in Istanbul – the Love-virus”.
Men sagan slutade inte där, inte för mig i alla fall. För när det var dags att ta våra kameror och stativ för att bege oss hem så sa jag adjö till Mamman som gett oss hushåll, ett handskak sen var vi iväg. I taxin hem så frågade Bollen mig om jag någonsin rörde Mamman, jag sa att vi skakade hand till vilket Bollen sa ”Ja det var det Tårtan, nu har du AIDS och nu kommer du att dö.” Han sa inget mer resten av färden, jag sa inte heller något utan svimmade när det snurrande rummet och kallsvetten tillslut blev för mycket. Det första jag gjorde när jag kom hem var att köpa ett munskydd och ett par svarta läderhandskar, sen gick jag för att testa mig. Tyvärr så tar det minst en vecka för svaren att nå fram, den veckan var den värsta i mitt liv. För rädd för att gå ut och handla mat så levde jag på ost, pumpafrön, olivolja och Ajvar. Jag snurrade runt i en feberyra och skrev haikudikter på mina väggar, jag försökte kommunicera med silverfiskarna under mitt badkar, jag försökte slå på min dator men läderhandskarna var för tjocka. Jag försökte med många saker. Lättnade kom efter en vecka då svaret kom och det visade sig att jag inte hade AIDS, bara gonnoré. Nu är det enda som rör sig i mitt huvud tankar om att mörda Bollen… och Kajsa L .

Tårtan vs. Kajsa L del 2

del 1

Det pirrade i fittan när hon tänkte på honom, tillslut så var hon tvungen att onanera för en tredje gång för att få spänningarna att försvinna. De skulle träffas om fyra timmar och 36 minuter, det är för länge tänkte hon och slog på Jeff Buckleys ”Hallelujah” för att sedan drömma sig bort i 4:56 minuter. När klockan väl närmade sig sju så blev hon superstressad, allt skulle vara perfekt, det var inte vemsomhelst hon skulle träffa, det var ju trots allt livskvalitet-bloggaren Bollen som hade tröstat henne med sin enorma kuk, hennes första vän och hennes första älskar här i stora stora göteborg.

Han mötte henne på järntorget och tillsammans så vandrade de upp linnégatan, tänk att han bodde här, där kultureliten drack sitt rosévin på kvällarna, hon drömde en kort sekund om att flytta ihop med honom och tillsammans så skulle de sitta med alla hans coola kompisar på ”Rumpanbar” och skratta och pika åt de som red ettans spårvagn till Frölunda.
Lägenheten var nedsläckt men i ljuset av stearinljusen så levde vardagsrummet verkligen upp till hennes förväntningar, möbler från designtorget och en bokhylla fylld av böcker av författare hon aldrig hört talas om. – Vänta här sa han, jag ska bara hämta en flaska vin. Hon stod där och försökte förstå att hon äntligen stod i hans coola lägenhet, och snart så skulle de älska och hon äntligen skulle få känna hans trygga barm mot sitt huvud, höra hans hjärta slå och känna hans fingrar glida genom hennes hår.
Han kom in i rummet igen med två glas vin i händerna, hon smuttade lätt på sitt, det smakade fränt men hon låtsades tycka om det. De pratade om lätta saker och hon försökte att dricka sitt vin lika nonchalant som han, men det var svårt, hon hade aldrig riktigt tyckt om vin, cider var mer hennes grej. Hennes armar började kännas tunga, det här förvånade henne, hon hade bara druckit ett glas och hon kände sig inte full, bara 100kg tyngre. – Hur mår du? Hon kunde inte svara, hon bara föll åt sidan och kunde inte komma upp igen. Det ringde på dörren, ligg kvar du, sa han, ställde sig upp och skrattade till lite grann. In kliver 4 figurer klädda i smutsiga overaller. Hennes hjärta börjar slå hårdare och skräcken sköljer över henne från hennes ryggrad och ut genom varje nervcell. De står över henne och i ögonvrån så ser hon Bollen hålla i en videokamera, vad är det som pågår!
Jag heter inte Bollen, jag heter Tårtan, och jag ska se så att alla dina önskningar går i uppfyllelse. Han log. – Vikken fin litten hora, grymtade den tjockaste på finlandssvenska samtidigt som de successivt klär av henne all de plagg hon noggrant valt ut bara några timmar innan. – Värm opp den lilla fittan innan jak gor min äntré, brölade han nu när hon låg naken på soffan, oförmögen att röra sig, hennes sinnen var dock på hög nivå och hon kunde känna varenda beröring. De la henne på mage på sängen sen försvann de i vad som kändes som en evighet, vad skulle hända härnäst? Skulle de våldta henne? Skräcken kände inga gränser. Från ingenstans så dök de alla upp igen, de var alla nakna förrutom Tårtan, han bar på sin kamera. En efter en började de knulla henne bakifrån, de använde glidmedel för att lätta sin framkomlighet. Deras storlek var inget hon upplevt tidigare och tårar var de enda hon kunde frammana. Någon satte sin kuk i hennes mun och nu kunde hon knappt andas, allt hon ville göra nu var att dö. – Såjja krappar, no ska hon känna på Pekkas fikklamppa! Han la sig på henne och kände världens största påk försöka tränga sig in i henne, hur skulle den få plats?! Hon svimmade.

När hon vaknade så var hon täckt i säd, det brann i hennes fitta men hon kunde fortfarande inte röra sig. En kameralins låg bara några centimeter från hennes ansikte, hon ville skrika efter hjälp men kunde inte ens sätta sig upp. Tårtan grät och skrattade samtidigt, hon såg nu vilket monster han sannerligen var. – Du bad om det här Kajsa! Du bad om det här!

Puss på dig Kajsa L :D

Hästpojken vänder kappan efter vinden

2008-05-12T09:44:00.000-07:00

Och väljer nu att be oss om ursäkt.
Jag läser följande uttalande i kommenterarna på deras blogg:

"Simon said...

Ni blev nyss matade med en fet bajsmacka från det där "vända kappan"-gänget. de tyckte tydligen inte att erat svar var speciellt roligt."

"Hästpojken said...simon>> Var det löjligt av mig att skriva det där? Jag börjar tvivla på att det var rätt sak att göra... Men av svaret att döma så togs det lite på fel sätt. Jag ville bara klargöra att vi sett det lilla sprattet och att det inte har något med oss att göra. --- Den här delen är totalt befriad från ironi: Kanske borde jag be om ursäkt till bollens turnéblogg? Jag ber därför om ursäkt för att jag var stel, gubbig och trist när jag belyste det faktum att någon skrev turnéblogg för oss. Jag borde naturligtvis kännt stolthet för att någon tog sig den tiden. Förlåt. Härmed upphör beefen."

Ursäkt godtagen.
Det krävs en stor ponny att inse att ponny har rätt, men kanske en ännu större för att se när häst gnäggar fel. Livskvalitet kan vara ödmjukhet. Det tycker vi på Vända Kappan efter vinden. Och vi borde veta. Vi lever för att misslyckas.

Hästpojken har en låt som heter "utan personlig insats". Titeln är som den här tjejen (som f.ö har en jävligt clean kappa på sig):

Mr Svensexa

2008-05-11T16:01:00.000-07:00

Alla i Vända kappan-kollektivet har varit gifta vid något tidpunkt.

Vissa fler gånger än andra. Men vi är gemensamt överens om att bröllop är ett bra ställe att träffa nya partners på. Annars hade vi förstås inte hållit på som vi gör.

Själv arbetade jag många år som annordnare av svensexor. För er som är obekanta med fenomenet kan det beskrivas som en slags pre-oidipal tillställning innan det tillstånd av total underkastelse som infinner sig när ett bröllopspar krönts till Kung och Drottning över sitt eget kungarike. Det bestående av hämtande på fotbollsträningar, familjepizza och bråk i tvättstugan som svider likt vanish i urinröret efter bara ett halvår.

Svensexan skall erbjuda mannen i det tilltänkte livsförhållandet en sista kväll att åtrå sin mamma och slippa bry sig om sin tilltänkta hustrus värderingar.

Tårtan sysslade med Möhippor på den här tiden, tror att det var kring -96, han var alltid bättre med kvinnor än mig, och på sina möhippor lät han dem göra saker som jag lämnar åt honom att berätta.

I vanliga fall innebär ju en svensexa strippdansöser, stora ölkegs, magnifika donkeyshows och andra fantastiska hedonismer.

Men jag minns en svensexa särskilt väl, den hade jag slängt ihop för en svensk man i Ungern, med en ungersk fru förstås. Hon skulle bli tandläkare, han europaforskare. De hade träffats som folk gör, dvs via gemensamma bekanta. Blivit fulla och galet förälskade. Unga var de också. Hon 23 och han 45.

Han hette Fredrik. Fredrik Larsson.

Innan svensexan hade jag och Freddy (som han bad mig kalla honom) gått igenom alla detaljer för festen. Jag hade tyckt att hans förslag var udda, nog för att jag blev glad av att höra dem, men han verkade skämmas en smula när han gav mig anvisningar och pengar. Utan att blinka gjorde jag dock mitt jobb, proffesionell som jag är.

Svensexan höll jag i en lånad festlokal model billig, men det gjorde ingenting. Fredrik och hans vänner skulle mest bara sitta i mörkret och snorta kokain.

Jag avvaktade i hörnen av festen medan de sex männen satt och tittade varandra i ögonen där endast dammsugarläten från deras näsor fyllde tystnaden. Ingen pratade.

Men efter ungefär en timme och fem-sex linor tittade Fredrik på mig med sina rödsprängda ögon och kväljde ur sig ett uppmanande.

"Okej..." I min riktning.

Jag gick fram till den något överviktige värmlandskarln där han satt och jag strök varsamt hans hår.

"Såja, såja" sade jag med len stämma. Han tittade upp på mig. Hans röda ögon var fyllda av tårar.

Ljuden av hans vänners sniffande och "åååh"-anden var fortfarande allt som hördes i mörkret.

"Nu så..." Sade jag och lät min penis dingla.

Fredrik tog den i handen och tittade upp på mig.

"Jag...Jag har alltid drömt om...om att mamma ska tycka om mig. Hon sa alltid att hennes son skulle kunna allt om Europa..." gnydde han, men jag stoppade honom.

"Bry dig inte om att förklara. ikväll är inte morsan här. Nu kör vi grabben".

Han började runka kuken, varpå jag blev hård relativt snabbt. Han tittade hjälplöst upp på mig varpå jag strök hans mittbena (som ju var modern på den här tiden av 90-talet) och sträckte mig efter kokainet. Jag hällde ut en liten hög på mitt erigerade skaft och sade, den här gången med ordentlig kraft i rösten: "Nu jävlar kör vi Freddy". Freddys hjälplösa uttryck förändrade karaktär och hans ängsliga ansikte försökte tvinga fram ett leende. Hans fem vänner, alla bärande klubbtröjor från olika populära ungerska Hockey och fotbollsklubbar, applåderade i det dåva och kolsvarta lilla rummet. Samtidigt sniffade de i luften utan att säga ett ord.

Sen gjorde han det.

Snortade kokainet från min kuk.

Beating on a dead horse

2008-05-09T08:04:00.000-07:00

Ledsen att jag inte varit mer uppmärksam, men i Budapest lyser inte Solen, och min dokumentär om HIV äter upp mycket av min tid. Dock skulle jag vilja belysa något som hände förra veckan när jag hade häcken full och missade det. Häcken full av kuk that is.

Shockbeskedet landade för ungefär en vecka sedan: poporkestern Hästpojken tänker inte anmäla bloggkollektivet Vända kappan efter vinden.
Hänger ni inte med riktigt?
Låt oss gå tillbaka i tiden lite.
Ni kanske minns. Kära men ack så föraktade läsare. Att jag, Bollen, skrev en satirisk turnéblogg som "Hästpojkens hangaround" i ett antal delar. Det var påhittat, fiktion, satir, fabriceringar. Rent trams och snusk. Nu har hästpojken själva reagerat på detta i sin egna blogg.
Och de är inte glada.

"Vidare har det kommit till vår kännedom att någon med enorma literära ambitioner och pretentioner utger sig för att vara Adam och skriver en alternativ turnéblogg. Det här är inget vi uppmuntrar. Bloggen har alltså inget med oss att göra. Eftersom vi är barmhärtiga tänker vi inte anmäla förövaren. Men ber denne att sluta upp med sina plumpa försök att göra dig lustig på vår bekostnad. Att parodiera oss är att sparka in öppna dörrar. Alltså lite för enkelt för att det ska vara roligt. Skämta om Kent istället. De är äldre och fetare än oss."

Hmmm... Let's break this down.

1. De tänker inte anmäla.
Säger ni det? Det var ju väldigt godhjärtat. Annars hade ni ju kunnat anmäla oss för utövande av yttrandefrihet. Ett högljutt brott det. Speciellt i en blogg som läses av vad, 100 pers?

2. "Plumpa försök att göra dig lustig"
Att konstruera satir är inte det lättaste. Och plumpt må så vara, men faktum är att Hästpojkens bloggande/forumhängande indiekidfanskara av någon anledning trott att det jag skrivit är sant. Antingen är de helt körda i huvudet. Eller så bör kanske Hästpojken reflektera över varför det en skildring av hur de fingrar sig själva i röven uppleves som realistisk av deras lyssnare?

3. "Utger sig för at vara Adam"
Jaha. Om Hästpojkarna läst mina inlägg hade de inte hittat namnet "Adam" eller "Bolmeusdawg" eller vad fan han nu heter, någonstans.
Ur mitt perspektiv är vad jag fantiserat ihop fortfarande sant. I min värld existerar nämligen inga absoluta sanningar eller verkligheter. Bara olika upplevelser och de sätt man beskriver dem på.
Jag vet allt jag skrivit har jag upplevt. även om inte Hästpojken känner igen sig själva i det så finns det i mitt huvud och det kan ingen ta ifrån mig.
Kom tillbaka när ni har en passbild med en badboll på.

4. (och det här är min favorit) "för enkelt för att det ska vara roligt. Skämta om Kent istället. "

Hästpojken upplever sig alltså vara i underläge. Ett av Sveriges mesta popband med åratal av erfarenhet från livespelande. Något som för det mesta är otacksamt harvande. För at inte tala om musikkritk. men nu blir de alltså parodierade av en anonym blogg. En anonym blogg med 100 läsare, och de känner att de blir sparkade på uppifrån? Underhorses?

Men en sak har de rätt i. Vi har enorma litterära ambitioner och pretentioner.
Skämta om Kent liksom? Det skulle ju vara som att skämta om hovet, TV4. Pffft.

Nu hoppas jag att ni inte hunnit bli uttråkade att all den här texten, för det har nämligen jag blivit. Och jag gillar att vara de vinnande av två parter. Likt en torsk på Thailandssemester är det min förhoppning att finna en kort stunds lycka i att inte underkasta mig. Hästpojken är för lätta att parodiera.
Därför slutar vi här.

Dats how I roll.

//Bollen

Love Actually.

2008-05-05T06:53:00.000-07:00

Ursäkta vår dåliga närvaro hör på bloggen just nu. Eller ursäkten är kanske mest till oss själva. Jag har spenderat några dagar i kärlekens mörker medan Bollen och Tårtan arbetar på en HIV-dokumentär på uppdrag av SVT. Hursomhelst ska jag åka en sväng till Frankrike och vandra i Le Corbusiers fotspår så för min del kommer här inget storslaget att hända på en vecka. En glad nyhet är dock att vår praktikant/frilansare (vad han nu är) Karl Linus har gjort klart film nr 2 i den exklusiva konstfilmserien som behandlar livskvalitet. Här är det Karl själv som står framför kameran i ett försök att få sin yttre skönhet att tränga in i den egna kroppen för att sedan stötas ifrån. Vackert? javisst! Fånigt? Nej faktiskt inte.
Au revoir!

PS. Nine Inch Nails har gjort en ny skiva som är gratis och finns här. Stökig och riktigt jävla lovande måste jag säga. Kolla särskilt Head Down. Blir inte så mkt bättre än så. Skulle vara den här då.