Mörkrets hjärta

När jag var 12 år gammal så bevittnade jag mitt första misshandel. Jag undrar än idag hur det har påverkat mig som person, ren instinktivt så vill jag säga ”inget alls” för jag känner mig inte speciellt berörd, jag såg det hända men thats it. Men sen tänker jag ”hur kan jag inte känna mig berörd av att se tio person misshandla en försvarslös människa”, och jag undrar om jag ändå inte har blivit en annan person ändå.
Min pappa arbetade under den tiden för SIDA i staden Mwanza, Tanzania. Det var ett stort vattenprojekt som hette HESAWA (Health, Sanitation, Water) vilket innebar att han reste runt på landsbygden och upprättade brunnar med rent vatten åt lokalbefolkningen (vi kan kalla det för den vita mannens börda).
Mina bästa kompis på den tiden hette Marc och var halvt holländsk och halvt tanzanian, hans pappa jobbade med ett AIDS-projekt. Jag brukade skämta och säga att hans projekt var att hålla den svarta mannen på knä genom att sprida AIDS. Då brukade Marc, som var två huvuden längre än mig, slå mig i magen så att luften gick ur. Jag och Marc höll alltid till på Yachtklubben på vår fritid, ett såkallat ”rikemansnäste” där vita människor hade sina båtar vid den förgiftade Victoriasjön.
En kväll utanför en nästintill tom Yachtklubb så hörde vi skrik och höga röster, och unga och dumma som vi var så gick vi för att se vad som hände. Utanför så stod en folksamling på ca tio personer och i mitten skymtade jag någon som låg på marken. Min första tanke var att det var någon som hade fått en hjärtattack eller något liknande, men så var inte fallet. Det stod snart klart att mannen i mitten inte var omtyckt av resten att gruppen, de skrek glåpord och någon kastade grus på honom. Marc, som talade bättre kiswahili än mig, förklarade att han var en tjuv, jag förstod själv detta då jag kände igen det välbekanta ordet ”mwizi”(tjuv). Någon presenterade högljutt ”bevisen”: 200 schilling (typ 2 kr) och folk började skrika ännu mer. Jag frågade Marc varför de tror att han stulit något och han förklarade än en gång hur hård och orättvis världen är för de fattigaste av de fattigaste, något jag egentligen visste. Mannen visade sig vara en flykting från Kongo och även om de också pratar swahili där, så är dialekten väldigt olik och han hade ingen chans att förklara sig.
Plötsligt dyker en man upp i en extremt vit skjorta, han har ett runt ansikte, prydd med en mustasch och kortklippt hår. Han går med självsäkra steg fram till mannen och börjar sparka, han sparkar 3-4 gånger och jag känner hur en klump bildar sig i min mage och jag frågar Marc om vi inte borde göra något, hans ord fick blodet i mina ådror att stelna: ”Inte om du också vill få stryk”. Skulle de verkligen misshandla mig också? En 12 årig vit pojke? Jag sa inget utan fortsatte att se på. Mannen i den vita skjortan ledde nu kampanjen mot ”tjuven” i mitten, han pekade på någon och sa några hårda ord jag inte förstod, denne gick iväg för att snabbt återkomma med en stor sten. Han slog höga och hårda slag mot mannens ena fotled, mer exakt på ”kulan” vilket fick mig att bita ihop och kisa, men jag slutade inte att titta. Jag minns inte hur mannen skrek, man skulle kunna tänka sig att jag skulle göra det men jag måste ha glömt det, eller förträngt det, jag vet inte. Jag minns allt annat väldigt tydligt. En efter en så slog de och sparkade på mannen i mitten.
Plötsligt dök någon upp med en stor brun tygpåse, jag hade hört historier om detta och visste vad som skulle hända, men jag visste inte om jag skulle klara av det. Historierna berättar att en tjuv slängs in i påsen och sedan tänds eld på. Mannen med den vita skjortan höll upp påsen framför ansiktet på mannen och skrek några ord, sedan öppnades den redan utspridda cirkeln och mannen tilläts resa sig och stappla iväg. Jag trodde att det var över men mannen i den vita skjortan följa efter honom i några meter och sparkade honom i baken, såsom man tänker sig att en olydig hund blir sparkad av en redneck-amerikan. Sedan försvann mannen in i mörkret.

Jag gick hem och la mig, utan att reflektera över det som hänt, det är först nu som mina fingrar darrar när jag skriver detta. Jag undrar vad som hände med den mannen, lever han fortfarande?

Gästen.

Kappan gästar Superklubben.

Att kasta sten i Guds hus

Bilen luktade nytt. Fräsht. Jag öppnade dörren lite försiktigt.
”Wow” sade jag lite dämpat samtidigt som jag strök handen över stolsryggen. ”Äkta läder” sade Tårtan och satte sig i förarsätet. Lacken på hans Phantom gnistrade som en ficklampa i lustiga huset när Kaliforniens varma solsken dansade över den. Solstrålarna kunde knappt hålla sig kvar utan studsade bort på ett nära på sensuellt vis, som en strippdansös med bara fötter på glödande kol.
Jag satte mig på passagerarplats och tittade ut genom vindrutan.

Stranden. Kritvit sand så långt ögat kunde nå och brunbrända kroppar som skruvade på sig med samma frekvens som man vänder ett stekt ägg. Jag kunde verkligen känna hur svettpärlorna började formas i pannan. ”Hur snabbt går den?” Frågade jag, nästan lite darrigt på rösten. Tårtan som hade greppat ratten, böjde på nacken och tittade mig i ögonen, ”350 kilometer i timmen Bollen”. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag höll tyst. Tårtan började gräva bland sina cd-skivor.
Han såg cool ut. Nya råtvättade jeans, ironisk tisha med ett fototryck av Ushers bringa och en scarf knuten runt halsen.
Under tiden som jag betraktat honom hade Tårtan hittat vad han letade efter. Han ploppade in skivan och vred om nyckeln så att T.I.s – get ya shit together började pumpa ur bilens maxade högtalarsystem. Jag kände hur jag började skaka av förväntan. Hörde hur motorn brummade och hur basen dundrade. Tårtan började bobba på huvudet.

Jag hade väntat på den här dagen länge. Faktiskt så länge som jag och Tårtan varit i Los Angeles faktiskt. Visst hade all sightseeing varit nice. Vi såg Jaws hoppa upp ur vattnet på universal studios-touren. Maten hade varit god och Gräddnos och Hatten hade till och med hälsat på för att hjälpa oss annordna en sjuhelvetes mensfest (aldrig hade väl någon fått äta fler tamponger).
Problemet var att jag försökt studera samtidigt. En kvällskurs i drejning, som gräddnos rekommenderat. Och jag hade helt enkelt blivit utbränd av detta. Så länge jag lärt mig hur lera fungerade hade jag närt en dröm om att skapa något större, något mycket större. Jag ville inte göra ett konstverk. Jag ville bli ett.

Och nu var den dagen här.
Jag kunde inte behålla fattningen och släppte ut ett skrik av desperation blandat med upphetsning: ”Gör det! GÖR DET NU!”. Och Tårtan lade i växeln och rivstartade motorn. På 4 sekunder var vi uppe i 100 km/h. Sanden sprutade omkring oss. Jag såg var han var på väg. Volleybollgänget.
Tårtan sjöng med i låten medan vi närmade oss de intet ont anande strandturisterna i vad som kändes som ljusets hastighet. ”ROLL THE DRO UP THEN GO POST UP!” vrålade han så spottet i hans mun drällde ut över hakan innan han tryckte pellen i botten.

150, 200 km/h.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet och gjorde mig beredd. Tårtan spände fast sitt. Jag började gräva i mina shorts och hittade kuk. Hård jävla konstnärskuk. Helvete vad fort det gick. Volleybollplanen som för någon minut sedan sett ut som en myrkoloni var nu i nära sina verkliga proportioner. Jag onanerade för fulla muggar medan Tårtan sjöng och gasade allt han orkade.

Och så då: Tvärbromsen.

Jag kände hur stjärnorna slutade brinna för en mikrosekund ute i oändligheten när min skalle krossade rutan på bilen. En sekund av totalt hastighet där jag kunde se hur omgivningen blev till gröt med blodet från mitt huvud.
Min kropp slungades ut över Volleybollplanen och mitt blödande huvud fungerade som en sprinkler utöver den vita stranden som nu blivit min målarduk. Min kropp gjorde okontrollerade volter och fick sanden att likna en Jackson Pollock innan jag landade på rygg med en duns. Knappt vid medvetande men fortfarande med kuken framme (och fortfarande hård) tittade jag upp mot himmelen.
Jag hörde hur basen från bilen smällde på. Hur flickor skrek och pojkar kräktes. Jag kände hur jag svävade upp över allt och beskådade mitt konstverk. Ett konstverk så vackert att Gud, skaparen själv, drog något gammalt ruttet över sig.

Daddys Dream

Ååååh böj dig fram! Lite till, snälla! Jag kan nästan se vårtgården, förändringar i hudnyansen skymtas. Men vad gör jag? Kan hon se mig stirra?! Jag måste titta på något annat, fråga henne något, vad som helst…. Eller?… det är nog lugnt, hon stirrar ner i golvet, ner i sin mattebok, hon märker inget, det är fritt fram. ”Pappa, vad är roten ur 81?” Jag vaknar ur mitt drömmande för att svara henne, men det står still i huvudet när hon tittar på mig med sina vackra, blåa rådjursögon. ”Eh?! Nio, tror jag”, hon tittar ner igen, pinsamt om jag har fel. Tillbaka till den lilla bröstvårtan som precis är redo att glida fram. Nej! Fan! Hon ställer sig upp, går fram till sin väska och börjar gräva bland böckerna där. Är det bara jag, eller svankar hon lite väl mycket med rumpan? Jag böjer mig försiktigt åt sidan och gör mitt bästa för att se vad som finns under kjolen. Skymtar vitt tyg och kuken gör ett utspel som jag tvingas kväva med armbågen. Hon lägger sig i sängen på sidan med näsan djupt nere i en ny bok. Med ena benet rakt och det andra böjt så glider kjolen närmare höften och jag nästan kommer i byxorna, tänk på något annat! Vad läser hon? Stig Larson!? Vafan, det hjälper ju inte! Hennes hand glider ned för bröstkorgen över hennes bröst och ned till låret, jag tror hon precis tittade på mig, tänk om hon ser att jag stirrar, gud vad pinsamt! Hon är ju bara 14 år! Jag är hennes pappa! De kommer att slänga mig i fängelse för det här!
Hennes fingrar för långsamt klänning längre och längre ned för låret. ”Pappa?” Shit! ”Eh, ja min pärla?” Shit shit shit! ”Pappa, kan jag få… kan jag få se din… kuk?” Hennes ord slår mig bröstet som en rivningskula, fuck this tänker jag och fumlar med knapparna på Levisarna samtidigt som hennes fingrar försiktigt rör vi utsidan av hennes vita trosor. Hennes ögon står på vid gavel när jag äntligen lyckas fumla fram mina 11 centimeter. Röd, omskuren och bultande. ”Oj! Gud vilken stor kuk du har pappa!” Jag slickar mig runt munnen, ”Ja kom hit så…” Dörren flyger upp och plötsligt står Molly där! ”Mamma! Pappa! Va fan gör ni i mitt rum!?” Åsa-Lena flyger upp ”Älskling, det är inte vad du tror, det här…det här är för ditt eget bästa!” Molly rusar ut ur rummet ”Men Jörgen sitt inte bara där! Molly! Molly det är för din skull…” Hon springer efter.
Jag sitter kvar i fåtöljen med kuken i handen, så jag börjar runka.

Exklusiviteten: Navid Modiri gästar kappan med sin turnéblogg

Låtskrivaren, författaren, artisten, kritikern, radioprofilen och konstnären Navid Modiri har precis kommit hem från att ha annordnat en egen super sweet sixteen i Las Vegas. Trots att han snart fyller 65 och guldklockan ligger för handen tyckte Navid att det skulle vara kul att fira sin sextonårsdag igen, men rättmätigt. Dvs genom att hyra ut ett helt nöjesfält för sig själv att lattja på. Ryktet säger att radiobilarna och fiskedammen var populärast under festen.
Just nu är schemat tight inför kommande turné med boksineringar, workshops och fallskärmshoppningar. Men han har trots detta lovat att gästblogga från sitt liv on the road. Vilken kille va?

Så utan vidare presentation, Navid Modiris turnéblogg:

Åh! Jag är inte en ung man som upptäcker världen. Jag upptäcker universum! Detta mäktiga tomrum så fullt av potential. Jag har inte varit i alla städer - Jag har surfat över alla galaxer på min skateboard av silver. Sjungit om LIVET! Det är det musik handlar om. Och så döden. Denna mörka kladdiga gegga som sipprar ut ur min mun lite varje gång jag sover. jag vaknar i en pöl av dödsångest.
När jag upptäcker att jag dregglat på kudden hela natten. Varför har jag dödsångest undrar ni? För att Jag är en poet, en filosof.
Jag är en pojke en man, Jag är en stjärna. Ett kreativt liv som jag gjort till mitt konstverk. Och ni är?

Jag sjunger för hela världens obetydliga rekvisita och jag sjunger in musiken i en telefonsvarare. Kan du förstå vem jag är? Att jag är Pluto, saturnus och ja, jag är venus.


Vill ni onanera framför mitt ansikte?
Oh yeah daddy, that’s it. Men du gillar inte när jag pratar engelska?
Tänk om man skulle göra det helt tvärtom. Att jag skulle onanera framför era ansikten?
Då skulle jag komma. Ni är så jävla vackra att jag gråter.
Du har stulit mitt hjärta och jag hoppar och studsar i sängen.
Bara i kalsonger. Och du spelar percussions med mina känslor.


Saker jag gillar just nu:

Att torktumla kläder innan jag tar på mig dem (som Kramer gör)
Att lyssna på Gospel
Att på tisdag spelade vi i stadshuset i Jönköping. Snart spelar vi någon annastans. kanske hemma hos din mormor. Kom och dansa för mig, min favoritfärg är disco.

Peace.

//Navid



PS. Efter att du läst det här: tror du att du kan du göra det jag gör?

Inte utan min utvecklingsstörda dotter

Måndag. Måndag får mig ofta att tänka på tisdag. Tisdagen den nionde juni nittonhundraåttiofem föddes Mia. Hon är nu tjugotre år gammal och utvecklingsstörd. Hon bor med hennes pappa, jag, i Torslanda utanför Göteborg.
Att vara utvecklingsstörd är inte lätt, att vara pappa till en utvecklingsstörd blir således svårt. Man har ju träffat många människor genom åren, varav flertalet haft någon typ av brist i karaktären, vissa är dåliga på att passa tider, omotiverade eller blyga. Yttre brister som KAN försvåra samspelet med andra människor. Hos utvecklingsstörda däremot sitter bristerna på djupet och de försvårar ALLTID vid sociala situationer. Hela fundamentet som personen Mia rest sig ur är så sprucket, söndervittrat och poröst att min och Mias relation stundtals kan vara ett rent helvete.

Tisdag. Tisdag får mig ofta att tänka på onsdag. Onsdagen den fjärde maj tjugohundrafem så var Mia den tredje utvecklingsstörda i Sverige att få prova den nygamla tekniken inom den utvecklingsstörda psykologin; Gustav Theodor Fechners anknytningslina. En metod med rötter i den biologiska psykologin och som testades för första gången redan nittonhundratrettionio, men fick tyvärr inget större genomslag p.g.a den alltmer förändrade tyska attityden gentemot utvecklingsstörda.
Gustav Theodor Fechners anknytningslina lades på is ända till början av tvåtusentalet. Nya rön hade pekat på att en utvecklingsstörds "theory of mind", dvs förmågan att förstå andra människors tankar och beteenden, visst utvecklades på lika sätt som hos ett normalt barn, men den utvecklingsstörde kan ej använda sitt sociala schemata praktiskt då de ej förstår "den osynliga kopplingen" (fokuseringen) som krävs för att upprätthålla en fungerande kommunikation. Gustav Theodor Fechners anknytningslina är alltså en fysisk lina som man knyter mellan den utvecklingsstörde och personen/personerna den kommunicerar med för att symboliskt visa att socialt samspel innebär att man kopplar ihop sig mentalt till en annan person/personer.

Onsdag. Onsdag får mig ofta att tänka på söndag. Söndagen den första september tjugohundratre så dog Mias mamma, tillika min hustru, Clara. Det var Claras afrikanska ursprung som inte bara hade givit henne en sämre svensk behandling utan sickle cell anemian hade smygit sig på henne likt en varg i fårakläder (sickle cell anemia hör ihop med immunitet mot malaria). Vi lät pryda hennes grav med en halvmåne-formad figur; en hyllning till natten och som symbol för hennes död (vid sickle cell anemia blir blodkropparna formade till figurer som kan påminna om just en halvmåne). Claras död tog mig hårt, nu skulle inget någonsin bli sig likt. Att vara ensamstående är svårt, särskilt till Mia. När sömnen uteblev så blev nätterna långa. Jag började ägna mig enmanspingis (bordets ena skiva viks upp) och drack ofta sprit. Men att inte kunna somna på fyllan kan vara bland det jävligaste som finns, så jag fick med tiden sluta med det. Jag tror inte Mia helt och hållet förstod det där med Claras död. Hon verkade så oberörd. Ibland gjorde det mig uppretad. "Hur kan du inte komma ihåg mamma?, Clara, mamma Clara!, hon som alltid nattade dig med pappa", skrek jag och sprang in till sovrummet gråtandes, lade mig på sängen, kände hur hjärtat slog hårdare och trodde jag skulle dö. Ångesten tillät mig aldrig mer prata med Mia om hennes mamma.

Torsdag. Ibland brukar jag fuska lite. Jag vet ju hur mycket Mia tycker om tacos så jag brukar överraska henne med det på torsdagar, istället för på fredagar som det ska vara. Då tycker hon pappa är lite tokig. "Inte fredag, torsdag pappa!", säger hon också skrattar vi båda. Till mina tacos serverar jag ALLTID fetaost som jag smulat ned till ett gruskorns storlek.

Fredag. Varannan fredag brukar min syster, Tora, ta hand om Mia och det är en väldigt skön avlastning för mig. Tora och Mia kommer mycket bra överens och jag tycker det är bra att Mia har en kvinnlig förebild som kan lära henne den feminina livsstilen. Trots att pappa har genusglasögon så är det inte alltid lätt att uppfostra en dotter. När Mia var sjutton år så opererade läkarna på Sahlgrenska bort hennes mens. Även utvecklingsstörda kan känna ett kvinnligt utanförskap när reklam för bindor är på tv:n, eller om Carrie glömt köpa tamponger i Sex and the city. Så man kan säga att Toras klimakterie kom som en räddande ängel.

Lördag. Jag är en såndär pappa som aldrig kommer att sluta köpa lördagsgodis till mitt barn. Även om Mia inte varit utvecklingsstörd, och kunnat bo själv i låt oss säga Stockholm, så hade jag postat en påse karameller till henne varje onsdag. Godisköpet sammanfaller oftast med veckohandeln på ICA Fokus och smaskandet brukar börja redan i bilfärden hem. "Afrikanska djur" är Mias favorit. Två hela skopor blir det och en punchflaska till pappa.

Söndag. I och med Claras val av dag att dö på så brukar vi besöka hennes grav på just söndagar. Allra härligast är det på hösten då löven fallit, det känns liksom mer död då. Jag är inte den som räds döden utan tycker att ska man ha att göra med död så ska det göras på riktigt. Vi har alltid svarta kläder och tårarna sprutar när vi lägger varsin röd ros på Claras grav. "Du var mitt allt och jag kommer alltid att älska dig", viskar jag och kramar Mias hand. Jag gillar det. Att känna något, även om det är sorg. När jag var ung så var ett förhållandes slut min favorit. Man kände att man levde. Nu är veckan slut och en ny börjar snart. Men den vecka som blir utan min utvecklingsstörda dotter kommer jag aldrig att vela uppleva. Aldrig någonsin...

Selling out!

Enligt hemsidan bloggvarde.se så är denna blogg värd exakt 23 469 kr. När Gräddnos hörde detta så ville han omedelbart sälja, "SÄLJ!" skrek han, "SÄLJ!"
Jag ville inte, Hatten och Bollen visste inte var de stod, stämningen var hätsk. Först när vi insett att ingen ville köpa så blev allt normalt igen.

Kära läsare! Jag, Tårtan, vill berätta för er att VI, vändakappaneftervinden-redaktionen, ALDRIG kommer att sälja denna blogg, oavsett hur mycket ingen är villig att betala oss i låtsaspengar.

fridens liljor