tisdag 10 november 2009

ett utdrag ur Edward Bloms memoarer: "Att leva är att lida"


Som blott en 22-åring på rymmen i Europa, undan min dominanta far, greven Artur af Blom, så var jag, Edward Blom, bara ett spädbarn, ännu ej förlöst, när det kom till Europas finare kultur. Visst, jag kunde de tyska studentsångerna lika väl som den näste, men det tog mig många år och dagar innan jag behärskade det såkallade goda livet.

Under mitt fantastiska liv så har det funnits många män och kvinnor som med sina kroppar och sinnen tuktat och lärt mig hur man är blir karl och hur en karl för sig. Min far var inte en utav dessa, hans idéer om skolning och disciplin var lika omogna som en klase druvor från Château Lafite Rothschild i maj.

Ett namn som står ut bland alla dessa vackra individer var Alfonso, en fattig men stolt bonde från Frankrikes västkust, han tog in mig och gav mig bröd och vatten, och även om han visste lite, om ens något, om världens alla ostar och viner, så visste han hur man närde och utnyttjade den libido som vår gode Skapare givit oss.

På nätterna så sov jag ute i stallet, men om jag såg att Alfonso hade tänt den smutsiga oljelampa som hängde i fönstret ut mot gården, så visste jag att han ville ha mig där.
Dörren var alltid olåst och inne i sovkammaren satt han och hans fru Charlotte och väntade på mig, att tala var absolut förbjudet, och det var där, i tystnaden, som tre blev ett. Att kalla det sex eller samlag vore att förminska den energi som skapades de nätter vi var tillsammans. Jag var med Alfonso, han med henne- genom mig, han älskade med henne genom mig! Hade ni varit där hade ni förstått, men inte kunnat förklara det, ingen människa kan förklara vad det var som hände i det där sovrummet.

En dag visste jag att det var dags att färdas vidare, jag kände det i mitt hjärta, och Alfonso bekräftade det för mig när han en dag, när vi satt i skogen sa till mig; Jag har lärt dig allt jag kan, du måste resa vidare Edward! Du måste finna nya smaker och färger, dofter och idéer som du kan ta till dig och sen dela med andra, det är ett heligt uppdrag du är på Edward!

Nästa dag tog jag min kappsäck och gav mig iväg, utan att säga adjö, ett adjö var överflödigt.

I Paris träffade jag på Charlotte en sista gång, men den historien tar vi en annan dag!

Gutår!

måndag 19 oktober 2009

Blog Awards 2009



Nu har det hänt igen! Vända Kappan Efter Vinden har återigen blivit blåst på konfektet av de uppenbart partiska Vecko Revyn. Tusen Fatwas på deras huvud!

För er som inte hänger med så kan jag upplysa er om att Vecko Revyn, i helgen, hade sin årliga Blog Awards, och trots att vi vann årets guldpenna, årets kaxigast i bloggvärlden, årets mest orginella blogg OCH årets blogg, så blir vi diskvalificerade bara för att Gräddnos visar kuken för Foki på efterfesten.

Skäms på dig Louise Bratt, Chefredaktör VeckoRevyn! Skäms på dig! Fy!

P.S. Ni missade väl inte vår monter på Bokmässan i göteborg? Vi var på övervåningen, alldeles brevid vår hjälte Steffo, som intervjuade en man som skrivit en hel bok om sockerkakor.

onsdag 9 september 2009

2000-talets fem bästa kroppsdelar på Gussar



1. Vage-a-yeaj
2. Cakes, Booty
3. Läppar (stängda)
4. Tits
5. Lår (öppna)

Bubblare: Ögon (med mycket ögonskugga).

fredag 14 augusti 2009

tisdag 4 augusti 2009

Natten på Norrlandståget


Det skulle bli en lång resa. 21 timmar. Minst. Norrlandståget var alltid obarmhärtigt.
När jag klev in i kupén möttes jag av en gubbe utan hår och lång vit mustash. Med sig hae han sin pre-pubertala dotter.
Jag började med att undersöka kupén. Fanns där ingen el? "Vagnarna är 40 år gamla" sade gubben, som hade kollat upp läget med personalen. Paniken började sprida sig i min kropp. 21 timmar och bara tre av dem med laptop? Vad skulle jag göra resten av tiden? Prata med gubben? Herregud. Eftersom tåget i vanlig ordning var försenat kunde mina trögflytande hjärnvätskor till slut tänka fram en plan B. Jag sprang till pressbyrån och köpte två tidningar. En BON och en Bang. När jag återvände till kupén, med mitt nyinhandlade kevlar mot social tågsamvaro, upptäckte jag att gubbjäveln hade armor piercing bullets. Trots att jag öppnade en tidning började han prata. "Jaha, vart ska du då?" Det dröjde inte länge innan det oundvikliga: Att han hittade ett ämne, som han visste mycket om, och kunde prata oavbrutet om i över en timmes tid. Ämnet? Han själv.
- Jaja visst så jag var källarmästare på stadspuben ska du veta. Det var jag som byggde den stora långa bardisken där. Och jag är god vän med Curt Bergfors, känner du till honom?, han som startade Max hamburgare? En excentrisk man. blablablabla... och hans 19-åriga älskarinna älskade honom djupt! "Jag skulle dö för Curt" det minns jag att hon sade ofta ja..

Jag fortsatte nicka och kände mig fången i mitt eget guantanamo bay. Hur länge skulle läpparna under den där mustaschen fortsätta fladdra?

- Och sen blev han ju förlamad när han hoppade från den där bryggan och blablablabla...

Jag kunde inte minnas sist jag varit tvungen att spela så mycket teater. Mina tillgorda nickningar var verkligen av första klass och kändes bortslösade på en sån här episod av mitt liv. I bästa eller i annat fall kunde samma ansiktsinstrument utnyttjats för att träffa lite tjejer och bli Mr Pussyfuck. Men i mitt fängelse var mitt namn Mr Getfuckedintheassalot.

- "Norrlandståget rusar som ett vilddjur genom natten" Har du hört kvinnan som sjunger den låten?

Gubben förstod inte varför jag inte kände till alla Norrbottensprofiler som var i ropet för 20 år sedan, när jag fortfarande lekte hela havet stormar med mitt spott, och han tycktes bli ännu mer irriterad när jag inte hört låten om Norrlandståget. Kanske vanärade jag platsen genom att inte känna till dess historia och traditioner. Någonting var fel. Jag plockade upp mitt ex av Bang och började läsa det istället. Gubben fattade äntligen vinken.
Jag sneglade på hans dotter med kunde med mesta möjliga försiktighet se att hon var way to young för att vara könsmogen, och därför helt ointressant.
Gubben hade berättat att han skulle ta med sin dotter till fjällen och lära henne fiska. Stackarn.

Jag läste alla texter i tidningen, utom den utomjordiskt fjäskiga intervjun med Petra Mede, och kände när jag lagt ifrån mig den åter igen en viss panik. Klockan var tidigt. Jag ville inte läsa BON. Inte än. Jag måste spara den. Dra ut på nöjet. Laptopen var helt oladdad. Plötsligt en idé: "Bistro"-vagnen hade kanske ström?
JA. Jag gick dit och satte mig bredvid en hårdrockare för att ladda skiten inför natten.
I restaurangvagnen härjade några ungar som var på väg till Umeå från Gothia Cup. Tydligen hade själva discot, som av kidsen referades till som "gothia fuck", gett dålig utdelning. De 15-åriga killarna började i sin oknullade frustration frenetiskt stöta på en tight tågblondin många år äldre. Hon dissade dem förstås gång på gång med van kyla. Jag satt och uppskattade den lilla farsen. Men imponerades av kidsens vinnarattityd, själv hade jag aldrig vågat försöka stöta på en så het tjej, på samma sätt när jag var lika gammal.
Det började bli sent och min dator började bli färdigladdad. Men jag drog mig ändå för att gå tillbaka till kupén. Trots att en ful och gapig syntar/emokille satt och skrek bakom mig. "MED ÖL I KROPPEN SOVER MAN GODAST JAJJAMEN!". Han fulkomligt vrålade. Jag förstod inte varför.

Jag reste mig. Men vid ett bord längre bak såg jag en kille jag kände igen. Jag hade gått skola med honom som liten. En av de äldsta historier som berättades bakom hans rygg var från när han var liten. Han satt på ett tak utan mer kläder än en T-shirt mitt i vintern. En vän till mig hade gått förbi och frågat om han inte frös? "Jag är kallblodig" hade han fått till svar.
Jag och Fredrik hade hängt i samma gäng av rollspelade kampsportare under tonåren. Han var ingen kille jag skulle kalla för Mr Fun-to-be-around, snarare en slags machopluggis, men Jag var desperat efter umgänge, Dr Desperate, så nu tog jag vilka smulor som kastades till mig. Jag gick dit.

- Fredrik?
- Ahmen tjenare Bollen! Det var fruktansvärt längesen.
- Ja, det var inte igår.
- Du har ju en ganska sk. "Sweet set-up" du. Som kan blogga för pengar och leva på det.
- Tja, det är inte mycket pengar jag tjänar... mer som ett extraknäck.
- Vad gör du då? Jobbar du med?
- Jag pluggar.
- Vad?
- Lite kulturvetenskap, senast socialantropologi...
- hehe, de riktigt tunga grejerna då ja.

Ett flin hade spridit sig över hans fejs medan jag pratat om mina kurser.
Fredrik berättade att han numera pluggade dubbelt. Ekonomi och juridik. Båda på heltid.
Emokillen, eller var han någon sorts insane clown possé-dåre kanske (han hade ett för yvigt sätt och för vida byxot för att vara emo) fortsatte skrika. Han hade nu gett sig på att berätta om sin trassliga barndom för en äldre alkoholist på tåget.

- JA SÅ JAG BRÖT JU NÄSA PÅ HAN OCKSÅ. OCH ARMEN. DET VAR JU INTE ALLS BRA DE! NÄ FY FAN. NOG HAR MAN VARIT OCH BLIVT JAGAD AV SNUTEN OCKSÅ....

Fredrik gjorde en min som påminde mig om Spencer Pratt i "The Hills" när han hörde den packade snubben skrika. Men han svalde ner (jag kunde nästan se hatet göra en grop i hans hals) och fortsatte prata engagerat med mig.

- Shit. Vi har ju inte setts på sex år.
- Nä.
- En sak ha ofta kommer tillbaka till och minns som väldigt trevligt. Det var när vi spelade rollspel ute i bastuträsk. I det där stora huset.
- Ja...

Jag hade inte tänkt på den där tiden på väldigt länge. Att jag spelat rollspel i tonåren. Varför skulle jag tänkte på det nu när jag mådde mycket bättre och hade mycket roligare. Typ kul på riktigt, med folk som inte skämtade om porr och negrer hela tiden.
Jag blev lika glad över att inte kunna relatera till Fredriks nostalgi som han verkade vara över att minnas tillbaka på det. Men han hade nog lyckats snappa upp lite av mina osäkerhet. Det var han som styrde samtalet, så mycket var han säker på, och slängde fram nästa fråga.

- Vad tycker du är meningen då?
- Vadå?
- Ja med ditt liv. Vad är ditt mål. Såhär: Jag tror att du och jag och...hmm ska vi ta Joel Alfredsson som exempel?
- Eh okej?
- Alltså vi tre är ju väldigt olika. men både du och jag har något som inte Joel Alfredsson har. En förmåga att förverkliga oss.
- Eh... jaha?
- Jag vill skaffa mig själv makt. Och jag tror att vägen dit är att bli ekonomiskt lönsam. Du har däremot sökt dig till något slags kulturliv och Joel lever och knegar och har någon slags arbetsromatiskt synsett där han tänker att "om jag bara gör migg bästa kommer allt bli okej". Eller hur?
- ok...
- Ja. Så vad är meningen för dig då? Vad vill du li? Vad är ditt mål?
- Oj vad filosofiskt allt blev...
- jag hatar small talk.
- Vad jag vill bli... Det jag har tänkt på ibland, som jag i alla fall använder för att bli bättre på att skriva, är att jag tänker att jag skulle vilja ha ett jobb som Fredrik Strage har. Och skriva som honom....
Okej, okej! Fredrik Strage okej!
- Ja, men grejen är att det inte finns eller kommer finnas någon i framtiden som har ett jobb som Fredrik Strage har där de bara kan chilla och lyssna på musik och lära sig om populärkultur....eller ja...
- Okej okej! Men ändå Fredrik Strage, och du är ju en bit på den vägen....
- Alltså. Nej. Jag säger så här: Det jag vill bli, det finns inte än. Fattar du?

Där fick jag till det.

- Ah okej. Men vad är målet, vad är meningen? Du verkar tro att det finns något i kultur som är jätteviktigt?

När Fredrik frågade blev jag rätt paff. Ord som "meningsskapande" drev förbi i mitt huvud men hans hårda sätt att hela tiden kräva konsekventa, sammanfattande svar gjorde att jag inte trodde att han skulle godta sånt vänsterflum. Jag tror att jag fick ut mig nånting om att populärkultur är viktigt för att man ska lära sig respektera och tolerera andra människor och att jag själv ville få ut den till så många som möjligt. Det lär ha låtit oerhört pretentiöst och dessutom utelämnade jag förstås min egen roll. Som frossande kulturkonsument. Men jag vill inte direkt blotta mig mer, det skulle ändå inte värderas som ödmukt utan som en svaghet.
Fredrik, han hade istället anammat en slags minimalism gällande kulturkonsumtion.

- Men är tolerans så viktigt då? Och om jag bara köper en bil, är inte den kultur då?
- JOO absolut. Självklart. Men det är ju rätt ytlig kultur i så fall.
- Du vet att jag har slutat lyssna på musik.
- Jasså?
- Ja. Jag förstår inte vad poängen är längre. Däremot har jag upptäckt vad jag tycker gör livet värt: Det goda samtalet.
- Ja!

Han visade med sitt kroppsspråk att han tyckte att det vi hade, det var ett "gott samtal". Själv var jag förstås väldigt plågad. men spelade med. Jag kunde ana ett avslut på allt.

- Vi borde ses när jag kommer ner till Stockholm. Sade Fredrik
- Ja... Du kan ju ringa?
- Nej. Facebook. Så kan vi fortsätta prata liksom.
- Jaja absolut.
- Ha det så bra.
- Okej ha det bra.

Jag gick tillbaka till min laptop. Och när Gothiakillarna ville låna min dator kände jag att det var dags att ta adjö av bistrovagnen och gå tillbaka till vagnen som förmodligen drogs av ett ånglok eldat på trä. Gammjävlaskit.
Väl framme såg jag att ett nytt par hade stigit på. Gubben med mustaschen var i full färd med att berätta för dem om låten som handlar om "Norrlandståget som rusar som ett vilddjur genom natten" och jag såg paret nicka på ett lika fejkintresserat sätt jag själv nedlåtit mig till några timmar tidigare.

fredag 24 juli 2009

Lyxligget



När han förde ner handen i mina trosor trodde jag knappt att det var sant. Skulle jag, en enkel bondpojke från Gotlands glesbygd verkligen duga till en så rik och belevad man? Johan var Jetsettare och hälsade på i Visby under Stockholmsveckan. Jag hade träffat honom under kvällen på klubben Kallbadhuset.

Jag dansade på bardisken i min gula, fittkorta och tighta gina trico-klänning. Gud, jag kunde knappt lyfta på ögonen efter allt smink jag smetat på. Johan hade sett mig dansa där uppe med alla tjejkompisar och bestämt sig för att busa lite med brudarna. Han närmade sig baren, med spjuverglimrande ögon under en lugg som vätats av utsprutad champagne, och slet av en tjej, jag tror hon hette Nettan, hennes tubtopp. Han skrattande när han rev av henne kläderna. Under hade hon förstås ingenting och några sekunder senare låg hon på golvet i fosterställning med fem män som sprutade 1300-kronors skumpa över hennes nakna kropp. Hon skrek av förudmjukelsen medan mina och Johan ögon möttes i samstämmigt hånskratt åt Nettan.
Jag kunde tycka att det var en lite väl rå humor. Fast, ibland måste man offra sina vänner för att komma åt det riktiga priset. Och varför skulle jag hjälpa henne? Ingen annan gjorde ju det.
Johans ögon blev med ens hårda när de borrade sig in i mina. Jag blev lite lätt hård under klänningen. Men jag lade effektivt band på mig själv genom att tänka på min farmors begravning och den öppna kistan.

Johan hade på sig korta beiga shorts och en skjorta av fin kvalitet med tre knappar uppknäppt. Hans ansikte var ungt och vackert. Hur kunde en ung man vara så rik och världsvan? Fast det visste jag förstås inte då. Jag var bara imponerad och jag visste att Johan skulle få göra vad han ville med mig. ”Kom hit!” beodrade han mig på sin klingande Stockholmska. Jag trippade över Nettans gråtande kropp i mina klara klackar och mötte Johan i en kyss.
”Så där ja!” Förklarade Johan för sina vänner, ungefär som om han med lätthet vunnit ett maraton med ett amputerat ben.
Johan bjöd på shots och berättade om sina resor. Milano, Dubai, Singapore, Los Angeles. Han jobbade åt ett stort exportföretag med mycket pengar, berättade han oblygt, och att de hade rika kunder över hela världen. Det var något på sättet Johan pratade om pengarna som gjorde att min kukmynning brann av lust. Det var äventyrligheten i det. De nya pengarna. För bara tre år sedan hade Johan jobbat på reklambyrå med en ”högst jävla medelmåttig inkomst”. Jag bara lyssnade och tittade in i hans isblå ögon. Ibland lade jag handen i det fuktiga håret och snyggade till luggen så att den föll lite busigt över ögonen. ”Att vara här är som en dröm, tycker du inte det Candy?” frågade Johan mig. ”Det är det verkligen…” Sade jag och tryckte mig närmare honom, samtidigt förbannade jag hur jävla bonnig min dialekt lät ”Helvete Anders, bränn inte den här chansen nu” intalade jag mig själv.
”Du har inte sett någonting än babe” Sade Johan och blinkade flirtigt innan han vände sig mot bartendern. ”Den fetaste jävla champagnen ni har här! Hör du det!”. En stund senare bars en två meter hög flaska ut. Johan får en slägga i silver av barpersonalen och krossar den 20 000-kronorsdyra flaskan som en enorm pinata. Alla på Kallbadhusets dansgolv kastade sig mot golvet för att slicka upp de dyrbara dropparna.
Johan grabbade tag om min röv och viskade ”Visst är du min lilla hora nu?” i mitt öra. Jag nickade och ville göra allt jag blev tillsagd. Jag kände mig verkligen som en hora.

På efterfesten på Johan Yacht var det dags för kokainet. Johan och hans kompisar Fredrik och Erik, som alla jobbade för samma företag. ”Pure Human Resources” var enligt den lille lönnfete och solglasögonprydde Erik det mest kvalitativ i sitt slag. ”Ja, vi växer starkt som fan trots finanskrisen” fick Fredrik ur sig efter att han begravt näsan i en lina framför sig. Rummet under däck var fullt av speglar och hade en stor säng längst in med dyra röda sidanlakan. Johan tog med sig kokainet dit och vinkade till sig mig. ”Du ska krypa för mig” sade Johan plötsligt. Jag var ensam med killarna och jag visste inte bättre än att lyda. Jag ålade mig långsamt fram. Slickade mig om mina röda läppar medan jag tittade Johan i ögonen. När jag kom fram till Johan tog han fram sin kuk, som blivit hård och hällde ut flera gram kokain över den. Han beordrade mig att ”snorta skiten”.
Jag hade aldrig knarkat förut men nu hade jag faktiskt heller aldrig träffat någon så rik som Johan och hans kompisar var. ”Jag förtjänar det här!” tänkte jag innan jag tryckte näsan mot hans, ganska korta, skaft och drog in djupt. ”Sååååja lilla gumman” godkände Johan.
Jag kunde knappt tro att det var sant, att jag verkligen var där. Det här var min största dröm i uppfyllelse. Att få snorta kokain från en riktig jetsettares kuk.

Det var då Johan ville gräva i mina trosor.

Min transexuella läggning hade plågat mig hela min uppväxt. Alltid hade jag fått utstå hån från föräldrar och andra runt omkring mig. Men sedan jag fyllt 20 hade jag blivit så bra på att klä upp mig att ingen kunde se någon skillnad på mig och en kvinna. Jag rakade hela kroppen och vaxade rövhålet. Jag skrubbade bort död hud varje morgon med rotborste för att bli len. Jag hade jobbat så jävla hårt. Jag förtjänade det här.

Johan hann bara fingra lite på troskanten innan han ändrade sig, han hade ännu inte upptäckt bulan som jag snabbt smusslade in mellan benen. ”Sug av mig din lilla hora” sade han. Och som jag sög. Jag gav hans pung the royal treatment och slickade kulorna rena, jag sög på hans lille-skutt som om jag dammsög en lagerlokal med min mun. Lika hungrigt som en myrslok lät jag tunga dansa över hans mest privata. Johan stönade högt och tryckte sin kuk djupare ner i min hals. Han började munknulla mig.
När han var nöjd med min mun vända han på mig, drog ner trosorna och stannade upp. ”Vafan är det här!?” Han lät rädd på riktigt. Sedan hörde jag hur arg han var. Och Erik och Fredrik som suttit och tittat på, och filmat flämtade till. ”Jag ska fan knulla dig ändå din lilla horpojke!” Johan fingrade upp mitt anal med först en och sen två fingrar för att sedan hårt knulla mig bakifrån. Jag njöt. Jag kände verkligen hur köpt jag var. Vilket lyxligg.

Dagen efter vaknade jag i en bur med en röd hård gagball i munnen. Buren var för låg för att gå att ställa sig upp i. Jag försökte sätta mig på knä men fick ont i ryggen. Min mascara hade runnit ut och jag kände mig så hungrig att jag kunde dö. Hur länge hade jag sovit? Hade de lagt något i min drink?
Jag låg på båtens soldäck och försökte hitta en utgång men jag var fast. Runt omkring mig kunde jag inte se land någonstans. Bara vatten.
Efter en timme dök en man upp i svart kostym och stor mustasch. Jag hade aldrig sett honom tidigare men på hans kavajslag satt ett emblem med loggan för ”Pure human resources”. Han kom fram till buren med en matskål för hundar som han ställde in i buren. Grillad kyckling. Jag frågade ynkligt vem har var? Om han kände Johan och Erik, eller om han jobbade med Fredrik? Mannen bara log och vände på klacken. Innan han gick tillbaka under däck hörde jag honom säga: ”Du är inte i Visby längre”.

tisdag 21 juli 2009

Sommaren


Det är inte att vi har idétorka, vi är bara lata.

fredag 19 juni 2009

När Tårtan åkte fast.



Vi hade Cannabiskväll med kappan-redaktionen igår. Gräddnos firade att han precis träffat en ny tjej, Tårtan sin födelsedag och jag, well jag är den enda som kan fixa rökat. Så jag tyckte inte att jag behövde någon direkt anledning för att bli hög som ett hus.
Det blev en trevlig tillställning, tre rena spliffs avverkandes på tre timmar. Det var Tårtan som mekkade och rullade då han sedan en indisk "finna sig själv"-resa lärt sig hur man packar ganjakristallerna bäst. Först måste man klippa ner gräset i mindre bitar och sedan, på förortsvis, blanda ihop det med tobak. Eftersom vi var hemma hos mig, och jag hatar poker, använde Tårtan sitt körkort för att skyffla ihop marijuana och Marlboro Gold.
Tårtan slickade rizzlapappret och tuttade på. Så blev det Livskvalitet i rummet. Gräddnos började hallucinerat prata om en kvinna i renaste guld. Jag och Tårtan testade fnissande armbrytning. Men det var innan vi alla gick ut och kände sommarens kalla verklighet i luften. "Fuck this" sade Tårtan och satte sig i bilen för att köra hem. Vi förstod alla att festen var över.

På väg hem, körandes, lyckades han missa en stopskylt och inte långt senare hörde Tårtan ett bekant ljud. Det var Polisen.
En fet, nästan vaggande man närmade sig förarsidan av Tårtans bil. Två alternativ uppenbarade sig. Trycka fingrarna i marmeladburken och köra som helvete, eller försöka slicka dem rena och låtsas som ingenting.
- Hur var det här då? Grymtade den mustaschprydde konstapeln.
- Jo tack, bra. Jag såg inte stopskylten tyvärr. Glömde glasögonen hos min kollega. Han jobbar på securitas och vill bli polis som dig.
- Jaha, jasså...
- Ja, men jag förstår om det blir böter för detta, det är väl oundvikligt så slarvig som var här. Tårtan fortsatte att smörja den stora fettboll som tornade upp framför honom.
- Det har du alldeles rätt i. Det blir böter. Körkortet tack.
- Körkortet?
- Ja.

Tårtan lämnade över körkortet med ett leende av maskerad panik. Paul Blart, mall cop tog emot det och granskade födelsedatumet som han skrev ner på böteslappen.
- Sådär, det blir 3256 Kr.
- Tack så mycket herr Polis. sade Tårtan med ett dämpat stön av lycka.
- Klarar du av att köra hem utan glasögonen då? Jag...

Polisen höll fortfarande kvar i Tårtans körkort. Nu började han sniffa i luften. Sniffningarna gick från korta och snabba till långa och hårda. Hela tiden med ett ökad nivå av intresse i polisens rödlätta ansikte. Hans ögon tittade mot en imaginär horisont samtidigt som han med stängd mun sniffade upphetsat som en löpande hund. Efter den sista tunga inandningen tittade konstapeln ned på körkortet och lade märke till något grönt. Han tog den lilla resten på pekfingret och stoppade det sedan i munnen, precis innan ett stort grin spridde sig över hela hans bulldogsansikte.

- Och så kliver du ut ur bilen och kommer med mig. Viskade polisen med en röst som en alldeles för gammal man, som ligger med en alldeles för ung flicka, skulle använt, för att tilltala Tårtan, som nu sitter häktad.

torsdag 4 juni 2009

Missnöje

Återigen blev vändakappaneftervinden utesluten ur det prestigefyllda Sommar i P1 till förmån av Prinsessan Birgitta vars enda bedrift här i livet var att födas in i en kromosonsjuk incestfamilj.

Skäms på dig Bibi Rödöö, betydde vår natt tillsammans ingenting?!

fredag 29 maj 2009

Förmögen

Jag kände mig så inspirerad av 9 till 5 att jag denna afton bara "slängde ihop" lite mat... bara "sådär".

Först skär du små hål med en kniv i oxfilén, proppa dessa hål med feta ost - stek. Krydda med salt och peppar.

Stek hackad kålhuvud tillsammans med hackad purjolök. Tillsätt grädde, vitlöksklyfta, en halv buljongtärning, vitpeppar och svartpeppar.

Servera tillsammans med grönsaker i ugnen:

200 grader

- morötter
- potatis
- tomat
- aubergin
- gul paprika

Drick tillsammans med en kall Vodka Lime

- Vodka
- Lime
- Is

Tips: Lyssna på Evert Taube samtidigt som du gör allt detta

Presentation:

Ensam, småfull framför ett gammalt Arrested Development avsnitt, kan ni känna livskvaliteten?!





tisdag 26 maj 2009

Black confusion syndrome



Jag föddes för ganska precis tjugofyra år sedan. En regnig sommarnatt så tittade jag ut från mamma. Allt verkade helt normalt förutom att det tog någon minut innan jag började andas. "Inga skada verkar skedd", sa läkaren appropå min syrebrist. Men nog var en skada skedd. Det tog bara några år för mig att upptäcka den. Någon del av min hjärna verkar ha dött av syrebristen den där regniga sommarnatten för ungefär tjugofyra år sedan. Första gången jag upptäckte mitt handikapp var när jag och mamma tittade på Cosby tillsammans. I en scen kom sonen Theo nedsnubblandes för trappan, och jag blev mycket exalterad. "Axel Foley" sa jag till mamma och pekade på skärmen. Till historien hör att jag några dagar tidigare sett Snuten i Hollywood för första gången (jag spolade tillbaka och såg om strippbarscenen säkert trettio gånger). Mamma förklarade att den svarta pojken i Cosby knappast kunde vara Eddie Murphy. Han var ju säkert tjugo år yngre. Jag gnuggade mig för ögonen. Förstod ingenting. Han såg ju exakt ut som Eddie Murphy. Vad var skillnaden? Åren gick. Jag hade börjat undvika att se på Tv. I alla fall undvek jag program som innehöll svarta människor. Det kunde bli så många pinsamma stunder då. Jag kommer ihåg när vi i femman pratade om Rovdjuret på skolgården och jag sa att jag tyckte att "det var coolt att den svarta från Nyckeln till frihet varit med i den filmen." Och såhär är det fortfarande än idag. Började just se The Wire och tyckte att Forest Whitaker var bättre i The Shield. Till saken hör den att det just blev bestämt att jag under våren 2010 ska åka till Somalia i tre månader för att praktisera...alla mina chefer kommer att vara svarta...fan också...


Vem är vem?

måndag 25 maj 2009

Vindens Gästblogg: Lögner.



"Det är fult att ljuga" brukade min dagisfröken säga. Själv höll jag inte med. Jag har alltid tyckt att lögnen är kärlekens främsta smörjmedel. Om jag skulle säga vad jag egentligen tyckte skulle det ju bli ett jävla liv på varenda utemiddag på Sturehof. Därför säger jag nästan aldrig någonting. Jag vågar inte öppna munnen för att jag är så rädd över vad som ska hoppa ut. Ni förstår, min hjärna är lite som en popcornmaskin, det bar poppar upp en massa tankar hela tiden. Och iblnd handlar de inte om dyr mat, kavajslag eller bilhandskar. Ibland handlar de om att jag känner mig så fruktansvärt ensam att jag vill skrika. Men jag skriker aldrig, och jag pratar aldrig. Jag tänder bara en cigarett.

Translation: It's not a lie, if you belive it.

PS. Förlåt att jag inte bloggat på några dagar, men jag har mått så dåligt, i själen. Och faktum är att det här blir mitt sista inlägg. Men oroa er inte. En kompis till mig och till alla som läser niotillfem, Underbaraklara och Elsa Billgren kommer snart börja gästablogga här. Adios mina vänner, nu skall jag för alltid vara tyst. DS.

fredag 22 maj 2009

Niotillfem hotar med åtgärder.

Vår gästblogg med Niotillfems pojkvän Vinden har stött på patrull. Redan efter några inlägg blev Niotillfem väldigt illa berörd och skrev i sitt eget kommentarsfält:

"MEn VA FAN! ni vet att det där är olagligt va? tar ni inte bort inlägget eller dementerar kommer det sluta i något annat. låt honom vara!!!"

Ehm... Jag vet riktigt vad det är vi ska dementera? Att Vinden gästbloggar hos oss? Men Vinden är faktiskt allmän egendom, precis som eld, jord och vatten. Eller vill Sandra på niotillfem göra som ockupationsmakten i Sydamerika och börja beskatta vinden på samma sätt som de gjorde med vattnet?

torsdag 21 maj 2009

Vindens gästblogg: Frihet


Ibland så måste jag komma bort från Sandras gnäll och uppleva den där friheten som Jack London pratade om. Jag vet vad ni tänker och nej, jag tänker inte gå på hajk, man är väl inte någon jävla skogmulle? Jag pratar naturligtvis om den öppna vägen, den där känslan av att släppa alla bekymmer och bara trycka gasen i botten. Jag förklarade för mitt hjortron att vi verkligen behövde en bil men trots mina argument om frihet och jack london så bestämde vi tillsammans att inte köpa en bil trots allt.

Men skam den som ger sig, igår så köpte jag mina första bilhandskar och världens häftigaste scarf på secondhand så att jag kan åka cykla genom Stockholm med stil!

Translation: Life on the road is easy with no bitches in the back nor any hoes in the front

onsdag 20 maj 2009

Vindens gästblogg: Trench


Trots mitt namn har jag aldrig Vänt kappan efter Vinden. Däremot är jag ett stort fan av livskvalitet. Att njuta av vardagen är min grej helt och fullt. Och vet ni vad jag njuter av? Trenchcoats. Just det. Trench-motherfucking-coats. Finns det ett plagg jag avgudar mer? Nej. Finns det ett plagg jag skulle klara mig med om jag inte hade några andra kläder? (inte för att det ever skulel hända jag är ju fucking rich!) Nej. Finns det något annat plagg som gör att kappan vänder sig efter Vinden? NEJ.

Translation: The Coat blows where the wind wants it to. And nothing can fuck with the wind.

Vindens gästblogg: Min första klocka




pust, tung dag på jobbet. Drack många darriga kopar kaffe. Kan lägga upp en bild på mina darriga händer sen. Men, just nu drömmer jag bara om en sak: klockor. Jag älskar klockor. Har jag inte berättat det? Well, ända sedan min far, Carl Walter Vind, gav mig mitt första digitalur har jag varit helt fast. Jag minns det som igår. Han tog mig till klockaffären och lät mig välja. ”Peka på den du vill ha Vinden” sade han med pappas skrovliga röst. Och jag pekade på en stor guldklocka. Då pekade pappa direkt på en mycket billigare och fulare klocka och sade till expediten: ”Den där tar vi!” Pappa sneglade mot mig och log minns jag, som om han visste att jag skulle bli besviken.
Jag försökte protestera. Gnydde om att jag ville ha den stora guldklockan, medan pappa packeterade den digitala klumpedunsen. ”Man måste vara glad för vad man har” sade Pappa, och det har jag aldrig glömt.

Ikväll: Hummer. Jag ber min lilla havsläckerbit Sandra ta med kameran så att ni kan få se hur glad jag var.


Translation:
A man always has the time to look at his watch.

Vindens gästblogg: Bästa Ölen



Oj, jag glömde att göra en lista i det förra inlägget. Och nu har några mailat och undrat över vilka mina favoritöler är. Här är listan:

Top-5 ÖL

1. Guiness (Öh, no shit?)
2. Heiniken (well, en klassiker)
3. Carl Oscars
4. Kung
5. Hunter S Thompson ölen (SOM ALDRIG KOMMER TILL SVERIGE!)

Translation: A list is not a list without a classic and a cool popculture reference to a writer i haven’t read anything from.

Exklusivt: Vinden Gästbloggar för kappan!



På senaste tiden har en trend hos kvinnliga bloggare uppmärksamats. I senaste numret av Amelia har en het debatt fått ta plats mellan en grupp bloggare som anklagats för att leva i det förflutna. Närmare bestämt 50-talet. Där gammal kristen tradition och bullbak fick prioritera individuell frigörelse. Den här nya generationen av kvinnliga bloggare har valt att damma av en slags hemmafrudoftande kvinnlighet. Det handlar om bloggar som ”Underbara Klara” och ”Niotillfem”.
Återkommande inslag i bloggarna är foton på dagens måltider, nya 50-talsklänningar och ung vardagsfilosofi och resor och kärlek till konsumtion.
Kritikerna menar att det känns en smula omodernt för 20-åringar att inte göra annat än fota sin egen mat. Medan bloggarna själva försvarar sig med att de ”får väl baka bullar om de vill”. Debatten kanske är viktig, men vi på Vända Kappan har valt att ge de osynliga, eller de syns ju på bild, men ohörda då, en röst istället. Nämligen de bloggande tjejernas flickvänner. Förlåt, pojkvänner.

Så utan vidare presentation: Niotillfems pojkvän Vindens gästblogg:

Igår var jag och älsklingen ute och åt igen. Det var god mat och Sandra hade på sig färgglada strumpbyxor som jag inte kunde slita blicken från. Men jag drömde mig ändå bort till mitt favoritresmål: Dublin. I Dublin myllrar det av pubar, en ölexperts tredje rike kan man säga, och där kan de fanimej tappa upp en guiness. Inte som i lilla fjantsverige direkt. Nej, i Dublin kan en man få känna sig som en man. Jag kunde röka pipa i Dublin. Förstår ni? Pipa! Och det kändes så rätt bara. Det går inte i Sverige, här tror de att man poserar. Men jag älskar att röka pipa.

Translation: In Dublin a man can smoke a peacepipe and be a man about it.

tisdag 28 april 2009

Gästblogg : DennisM om den ultimata dieten

DennisM har äntligen hittat den ultimata dieten : Jesus

I min ständiga jakt efter det magiska size zero måttet så har jag haft många förebilder, Victoria Beckham och Luisel Ramos för att nämna några. Och i min odyssé bland oändliga dieter beståendes av enbart rönnbär och kostråd från D-Flex så har jag plågat min kropp till det yttersta utan att någonsin bli riktigt nöjd. Men nu ska det bli ändring på saker och ting, äntligen har jag hittat den perfekta förebilden för både kropp och själ, nämligen Jesus från Nasaret – the ultimate Size Zero!
Det var under påsken då min mamma släpade med mig till hennes nya kyrka, Livets Ord, som jag äntligen såg ljuset. Där satt jag och försökte se uttråkad ut, då en tavla plötsligt fastnade i mitt synfält, en man som såg, om möjligt, ännu mer uttråkad ut än mig hängde på ett kors, och jag säger det pojkar och flickor, VILKEN KROPP!!11 Perfekt skulpterade muskler och inget kroppsfett, äntligen fanns det någon som såg världen med samma ögon som mig.
Pastor Ulf sa till mig att om jag verkligen ville det så kunde jag prata med Jesus när som helst, vilken tid som helst på dygnet, han sover inte och det gör ju inte jag heller så det passar ju som handen i handsken. Problem dök upp när jag fick reda på att Jesus inte har något mobilnummer eller blogg, och när jag googlade honom så visade det sig att han dog för typ 2000 år sedan! Jag berättade det här för pastor Ulf och han sa att jag måste be med mina tankar, att Jesus kunde höra mina tankar. Det lät helt sjukt men jag är en desperat man, jag bad och bad, jag skrek i mitt huvud men inget svar. Som i en feberartad dröm slet jag sidorna ur bibeln och slängde mig på knä och skrek ”Hur Jesus! Hur fick du fram den där magnifika kroppen!” Men inget svar, jag la mig ner på marken och började gråta då det plötsligt slog mig, ”Inget svar… inget svar… Jag har det! Euronymous!” Inget var svaret, Jesus åt ingenting!

Tack Jesus, för årtusendets diet.

Innelistan

Jesus – Need I say more?

Vändakappaneftervindengänget – Förr var jag agnostiker och då brukade Tårtan säga ”Är inte det en ateist utan stake?” för att sedan slå mig på kuken. Tack för att jag fick gästblogga här.

Utelistan

Krig – Helt sjukt dumt!

Pirate Bay och alla pirater – Hörrni! Lagar är faktiskt till för att följas.


satir?

söndag 19 april 2009

Kvällen med Stephanie

Jag tittade in i hennes mörkgröna ögon. Jag kände mig inte störtförälskad, snarare lätt attraherad av hennes sätt att skratta åt mina råa skämt. Vi var ute på krogen, jag och Stephanie. Det var bara jag och hon, trots att vi träffats samma kväll på en utställning på världskulturmuseet - dit jag hade gått ensam och där hon jobbade. I vanliga fall om jag var sugen på en tjej brukar jag bjuda med henne till en gruppaktivitet á la "Jag och mina kompisar tänkte göra en cool grej, vill du följa med?" Men den här gången var jag rädd för att ett sånt beteende skulle placera mig i vänzonen direkt. Min känsla sade att Stephanie sällan blev raggad på, än mindre hade sex. Det var någonting i hennes politiskt korrekta övertygelse som gjorde att jag kände mig som en superhjälte varje gång jag drog ett skämt som bara var lite bortom gränsen för okej. Det var också hennes stiffa framtoning som gjorde att hade svårt att föreställa mig henne med en kuk i munnen, eller ens i sin hand. Självklart blev hon därför en större utmaning än vad säg, en 18 årig blondin med jobb på en grillbar, hade varit. Stephanie och jag var på var fjärde runda bärs, vi hade en outtalad tvåsamhet redan genom de gemensamma ölköpen. Vi var lite tipsy och Stephanie började luta sig in närmre och närmre min kropp när vi pratade. Hon tillät sig själv också att skratta högre, även om hon ibland höll för munnen och skämdes lite över att ha exploderat som en fnitterbomb efter ett bylineskämt om Dawit Isaac. Jag hade hittat min High note, det visste jag, men jag hade ett oprövat kort i min rockärm. En lång harang som hoppades skulle få henne att älska mig, vilket kanske var lite taskigt, jag ville ju inte mer med henne än just den kvällen. Nåja.
"Kommer det här funka?" minns jag att jag tänkte. Sedan körde jag.

"Hahahah!!! Guuuud det där är fan inte okej alltså!" Hon slog mig lite lätt på bröstkorgen och dröjde sig kvar lite för länge med handen.
"Heh, jooo man ska kunna skämta om allt. Det påminner mig förresten om en annan grej som hände mig." Jag ville dra ut på det så länge jag kunde.
"Vadå?" frågade hon och kastade med sitt bruna, långa hår.
"Låt säga att jag gjorde dig på smällen en gång..." Jag var tvungen att utstråla all karisma jag någonsin kunde uppmana för att komma undan med fortsättningen. "...Och det var efter en våldtäkt, alltså du vet, en fyllevåldtäkt ändå, inte hagamannen-style liksom". Hon fnittrade till, det var grönt ljus.
"Okej så jag våldtog dig då, och sen blev du alltså med barn. Och jag venne antar du ändå vill ha med mig i ditt liv eftersom du skickade ett inbjudningskort till din förlossning" Stephanies ansiktsuttryck hade stelnat, jag kunde inte läsa av henne. Men jag var tvungen att fortsätta. "Okej så du ligger där och flåsar, jag ser barnets huvud titta fram, men jag får panik! Jag vill väl förihelvete in ha barn med någon som jag våldtagit! Och varför skulle du vilja ha det med mig? Så när jag står där och ser hur du föder börjar jag hata dig och barnet. Så ploppar barnet ut, och då tar jag direkt och trär fostret över min kuk." "VA!!!!" Stephanie utbrast i en skräckslaget litet skrik och såg helt mållös ut, men jag kunde inte sluta nu. "Ja, jag trär över din och min son över kuken. Sen knullar jag dig med honom. Din fitta är ju väldigt utvidgad just då, så det går nog att knulla dig med ett foster på kuken. Och det blir ju liksom trippel incest: Jag knullar min son och han "knullar" (jag gjorde citattecknen i luften) dig. Som den sista pusselbiten av Oidipus och Elektra! Och för att jag ska få lite skönt själv sprutar jag grädde på mina ballar så kan din Schäfer Rufus komma och slicka dem.

En tystnad lade sig för första gången på några minuter och verkade vara påtaglig efter hur högljudd jag varit i mitt berättande. Steph, som jag börjat kalla henne, tittade länge på mig. Jag började känna svettdroppar i pannan av nervositeten. Jag var säker på att jag gått över gränsen. Hon greppade tag i min jacka och stirrade ner i marken. Hon stod stilla, men det kändes ändå som om hon rörde på sig. "Nu kommer örfilen" tänkte jag.
Sen märkte jag hur hon drog upp den andra handen från sina trosor. Hon höll upp fingrarna och lät mig smaka, hon var färdig.

fredag 3 april 2009

Kärlek i Demensens tid

Kära dagbok.

Jag har inte skrivit i dig för att jag inte haft någon lust till det. Om jag ska vara ärlig så har det inte var så bra mellan mig och Nils på sistone, jag känner inte den där gnistan längre, "the spark".
Vi har typ aldrig sex längre, det har lixom blivit vardag av det hela.

Däremot så har jag en lösning, a final solution som det heter, vi ska båda dö, tillsammans, i varandras armar. En sista romantisk gest.

Igår så stal jag någon typ av medicin ut det låsta skåpet med narkotikaklassat läkemedel som finns inne i sjuksköterskornas kontor. Jag lånade nyckeln från Roxanna, sjuksköterskan som sov ruset av sig tidigt inne på kontoret, och plockade ut en burk med ett konstigt namn, typ Temgesic eller nåt, och jag hoppas att den kommer göra grejen.

Imorgon så ska jag mosa ner hela innehållet i lite jordgubbskräm och tillsammans så ska vi äta det och sedan krama varandra tills mörkret kommer över oss...

Puss och kram!

fredag 27 mars 2009

Kärlek i demensens tid

Kära dagbok!

Idag gjorde jag det! idag berättade jag för Nils att jag älskar honom!!!11 Det var när jag skulle mata honom på hans rum, försiktigt stängde jag dörren till hans "lägenhet", sen tände jag stearinljus, slog på "det vackraste jag vet" från CD-skivan jag bränt ut dagen innan, sen så viskade jag i hans hängiga öra: "jag älskar dig Nils, jag är din, är du min?" Hans svar bestod av dräggel och stön, vilket är helt naturligt efter de strokes som Nils fått utlida, men kärlek låter likadant på alla språk. Han älskar mig och jag älskar honom, det är det vackraste jag vet.

Puss o kram!

torsdag 26 mars 2009

Kärlek #4



-Jo sommaren 98 var fin. Det var då som Sanna fick tits.

Kärlek i Demensens tid

Kära dagbok!

Vad händer egentligen om en man med kateter får orgasm?

Vi får väl se... spännande var det iaf.

Puss o krma!

onsdag 25 mars 2009

Kärlek i Demensens tid

Kära dagbok!

Du kommer inte tro vad som hände idag!?!?!11 Idag var dagen då jag träffade mitt livs kärlek! Kan du fatta!!!! Han heter Nils och vi arbetar tillsammans, eller, jag arbetar med honom, på Morgonstjärnans äldreboende.
Det var nära att benen vek sig när de rullade in honom i matsalen. Hans krokiga rygg, hans röda tunga hängandes ur munnen, gud! Jag får rysningar!
Den sexuella spänningen mellan oss var som ett böljande hav av fjärilar! Och även om han inte kan prata, så såg jag lustans brinnande fackla i hans ögon, och när jag tänker på det så måste jag blunda och ta på mig själv.

Kan knappt vänta tills jag får duscha honom :D

Nä, nu måste jag göra ”annat” *wink*

Vi hörs imorgon!

Puss och kram

tisdag 24 mars 2009

Kärlek #3



Jag älskar henne. Men tömmer ändå min röv ensam.

tisdag 17 mars 2009

Kärlek #2



Med hjälp av lite klassisk romantik brukar jag tidigt klargöra vem det är som egentligen bestämmer av oss. - Du är en drottning och jag är din kung, säger jag innan vi somnar.

måndag 16 mars 2009

Den unge Hattens lidanden.



-Vad gör du Hatten?, frågar jag och slår på kaffebryggaren. -Jag skriver en text, svara han utan att titta upp från pappret. Vi befinner oss i köket i vårt gemensamma hem. Det är förmiddag för oss vuxna och tidig morgon för er tonåringar. -Skriver du för hand?, frågar jag. -Mmm, svara han. -Men varför har du kritor? Är det inte svårt att använda färgkritor när man ska skriva?, undrar jag sådär trevligt försiktigt. -Det är inte kritor! Det är faktiskt specialpennor. Ekologiska och miljövänliga. Karma serru, fräser han som svar. -Men Hatten lilla! Nu ljuger du ju. Det är ju en teckning du ritar!, säger jag efter att ha böjt mig över hans block. Hatten håller käften och slänger argt sina kritor och block i golvet. -Jaja förlåt! Men jag kan ju inte rå för att du har skrivkramp, säger jag och häller upp mitt kaffe.

söndag 15 mars 2009

Kärlek #1



Jag ska ta dig runt livet och lyfta dig mot skyn. Kasta dig mot himmelen, till änglarna där du hör hemma.

lördag 14 februari 2009

Bagarens son



Vi var tre bröder som fått ärva farsans gamla bageri. Pekka, Jorma och jag.
Pekka, som var äldst, hade alltid hatat farsan. Jorma däremot var sedan alltid Farsans favorit. Mellanbarn som han var hade han fått fina leksaker om jularna. Modelltåg, stora leksaksdinosaurier och fantastiska plastvapen. Roliga leksaker.
Pekka däremot, hade alltid fått praktiska saker. Hårda verktyg eller varma tröjor. En jul när han fyllt 14 var det slut på presenterna för Pekkas del. "Du har blivit för gammal" löd Farsans motivering, ett uttryck han fortsatte återvinna så snart andra gåvohögtider dök upp. T ex när Pekka fyllde år, konfirmerades och tog studenten fick grabben ofta stå med armarna i kors medan hans kamrater jämförde nya presenter. Att Jorma dock aldrig verkade bli för gammal för Farsans gåvor var en annan femma. Visst var det den lille favoriten Farsan hade i åtanke när han lät all oss tre ta över familjeverksamheten. Att Pekka stod som ägare var mest en juridisk detalj. Jorma hade en prick i registret från ett gammalt pojkstreck. Ett pojkstreck jag minns att farsan var väldigt förlåtande av, till skillnad från när Pekka kom hem stupfull och 16. Han fick inte bara en fot upp i arslet, utan blev vidare tvingad att äta upp en hel bröllopstårta. Tårtan skulle ut till en beställning dagen efter men Farsan var en bakkonstnär och kunde lätt svänga ihop en ny bröllopstårta på ett par timmar om han så ville. Pekka åt och åt av tårtan mitt i natten hemma i vårt brunmålade lilla funkiskök (inte helt nykter som jag minns). Han spydde fem gånger innan han ens klarat att proppa i sig halva tårtan. "Du får fortsätta imorgon" hade pappa sagt innan Pekka däckat av ren psykisk utmattning. Mycket riktigt fick Pekka tårtan till frukost dagen efter, serverad i knogmacka.
Pekka var av oidipala skäl ingen lämplig arvtagare till bageriet. Men nu när farsgubben gått i pension och Pekka dessutom hade slut A-kassedagar att stämpla ut framför dagtidsteven hade han inte mycket val än att snöra på sig förklädet och doppa fingrarna i mjölet.

Själv är jag, som ni vid det här laget förstått, yngst.
Mamma och pappas "misstag". Jag minns hur jag skulle göra frukost en morgon, på min 12-årsdag då jag valsade in i köket för att koka mig själv lite gott kaffe. Farsan satt redan där och när jag kom in kikade han upp från morgontidningen. Jag öppnade kylskåpet och såg i ögonvrån i hur farsan fortsatte läsa. När jag av misstag råkade drälla mjölk över hela köksbordet släppte han tidningen.
För en sekund trodde jag att han skulle säga något uppfostrande, "Du måste lära dig hantera mjölk om du ska ta över bageriet sen" ungefär, men det kom aldrig.
Plötsligt öppnade han istället bara sin stora min och brölade ur sig ett rått skratt som påminde om ekot från en grotta. "Aahah! Det var sådär jag fick dig!".
Jag tittade frågande på honom och hann inte fråga vad Farsan menade, innan han fyllde i: "Jag spillde! AHAHAHAHAH!!!".

Just då kändes det inte som en så stor grej, men så här i efterhand var det ju en rätt elak sak att säga. Det var också därför jag fått namnet Bollen, förklarade han, mitt liv var ett ironiskt skämt om att ofrivilligt skjuta Bollen i mål.

Farsan brukade alltid ta hem olika kvinnor som han flirtat med på jobbet. Den ena fulare än den andra. Vi pojkar blev alltid avundsjuka när de stod en gammal tant på 18 år och diskade efter middagen.
När jag var 7-8 år gammal brukade jag ha en mardröm att jag föll rakt ner, i flera timmar kunde jag bara falla och sedan vaknade jag kallsvettig i min röda lilla racerbilssäng. De nätter som jag vaknade brukade jag gå upp och ta ett glas mjölk. De nätterna när pappa hade brudbesök vågade jag aldrig gå in upp till köket. Av någon anledning höll Farsan och hans tjejer alltid till där inne. Jag brukade höra klafsande ljud och små dämpade stön. Den enda slutsats jag kunde dra var att Farsan och hans kvinna bakade och kavlade en särskilt överjävligt jobbig lantbrödssmet där inne.

Det var när jag hade fyllt 19 var bageriet mitt och mina bröders. Det var ett litet ställe. Inga tapeter, oslipade träväggar och en lång disk med bakverk framför de många hyllorna där bröden låg i sina halmkorgar. Det luktade alltid bullar, inte för att vi bakade särskilt mycket mer bullar än något annat, utan för att vi köpt syntetisk rökelse som utsöndrade behagliga bulldofter. Farsan sa alltid att "fake it til you make it". Något han dock misslyckats utan att lyckas med när det gällde företagsekonomi. Bageriet hade skulder upp över limporna, vilket vi märkte först när kontraktet skrevs över på oss. Farsan lät oss inte bara ärva hans största åstadkommelse utan också hans overkligt framtunga skuldbaguette.

En liten trappa ledde upp till ingången. Vid kassan togs kunderna emot av Jormas Jeremy-Irons-valpiga leende som satte an en nerv hos varje kvinna att "ta hand om honom". Jorma förde Farsans fana vidare genom att se till att varje villig kvinna fick skäl att hålla för sin egen mun när de blev knullade bakifrån av Jormas stora kavel. Jag smög alltid in för att titta på och tyckte bäst om när Jorma knullade två på en gång. Helst en blond och en brunett.
När han knullade den ena bakifrån och den andra låg på rygg framför. Hans hårda stötar tvingade brunetten att kyssa blondinen väldigt hårt för att klara av att kyssa henne alls. Jorma knullade mekaniskt och plikttroget, som farsan skulle ha gjort, och han lät brunetten jobba för at nå blondinens läppar. När hennes kropp penetrerades med kraftiga dunkar var hennes kyssförsök förgäves och hon fortsatte fingra blondinen i fittan.
Det var under sessioner som denna jag förstod var det där klafsande och stönande ljudet som jag hört Farsan göra i köket under min barndom, hade sitt ursprung.

Det var lite lustigt att Jorma fick knulla så mycket tyckte jag, han som hade en ganska rundand ölmage och slafsig skäggväxt. Länge trodde jag at det var hans sviniga Bukowski-manlighet som attraherade traktens frånskilda innebandymorsor, men sedan förstod jag att hans bästa verktyg för framgång med kvinnor var sättet han förde in sex i varje samtal. Jorma kunde få två croissonter att handla om ett sprutvått samlag om han så ville.
Filmerna som jag spelade in via mitt kikhål sålde jag till en av doktoranderna på mitt universitet där jag läste en skrivkurs på halvfart. Doktoranden streamade i sin tur ut Bageriporren via sina kontakter och gav mig 50% av intäkterna, på det sättet slapp jag gå på CSN som en annan vörthjärna.

Pekka stod ofta och jobbade med bakandet, tog order av farsan via telefon, som han sedan bittert utförde. Sedan år av psykisk misshandel kunde inte Pekka säga nej och hatade istället sin husbonde i tysthet. Ibland när ”bägaren rann över” för Pekka och han kände sig extra hårt mobbad av Farsan kastade han åt mig arbetsuppgifterna.
Han gav mig de tyngsta jobben.

tisdag 3 februari 2009

Klappa katten del 2



Det är dagar som denna som jag ibland finner mig själv tomt stirrandes på superklubbens blogg, apati rinner genom mina porer och jag frågar mig själv varför jag gör något överhuvudtaget. Det är dagar som denna som min blick rör sig längst mitt kontors väggar, för ovanför mitt mahognyskrivbord så hänger ett fotografi nästan lika gammalt som den som skriver detta. Med vikta hörn och blekta färger så ger den mig alltid en bitterljuv känsla när jag ser den.
Det var en regnig dag i augusti och jag var bara 7 år gammal när min pappa ville ta ett fotografi på mig, förmodligen för att, i framtiden, bli påmind om den tid då jag fortfarande innehöll hopp om bättre tider. Jag sitter i köket på mammas trista ikeastol och i min famn ligger min allra bästaste vän i världen: Kisse. Vi kallade honom detta i brist på annat namn; ”Kisse! Kisse!” Ropade vi när han sprang iväg och vi saknade honom. Men han hade inget riktigt namn, jag ville varje vecka ge honom ett nytt namn men inget fastnade, han förblev ”Kisse” ända till graven.
Graven mötte ”Kisse” bara någon månad efter att jag fyllt 11. I flera månader hade jag vetat att vi skulle flytta till Tanzania, men varje gång jag hade frågat vad det skulle bli av ”Kisse” så hade mina föräldrar smidigt bytt ämne och jag, bara barnet, följde glatt med. Jag undrar än idag om det inte var förnekelsen som tillät mig att inte haka mig upp på frågor gällande ”Kisses” öde. Men så en dag, månader kvar tills vår avresa, så kunde jag inte hitta min älskade katt, jag hade sett honom på morgonen, men nu var han ingenstans att finna. Jag letade i alla rum, tittade ut för att se om han var fastspänd i selen som gick i en linbana runt gården (en genialisk uppfinning som min far, Jesus, hade byggt) men han var inte där. Jag trodde först att han slitit sig lös från kopplet (vilket han ibland gjorde, men kom alltid tillbaka) så jag hittade min mamma och frågade denne: Har du sett ”Kisse”? Hennes svar fick mig att falla i tårar och springa till mitt rum där jag begravde mitt ansikte djupt i den tjocka prydnadskudden. Pappa hade tidigt den morgonen satt ”Kisse” i en bur och skjutsat honom till veterinären. De hade inget sagt till mig för de visste att jag vägrat låta honom ta min katt. Jag grät och grät och min mamma försökte trösta mig med ord som ”Kisse var gammal” eller ”vi hade ingen som kunde ta hand om honom” eller min favorit: ”Han har det bättre nu”. Jag känner än idag ett visst förakt för mina föräldrar för att de åtminstone inte gav mig chansen att säga farväl till min älskade katt. Den dagen så köpte min mamma tillbaka min kärlek genom att betala min ”GZA – the liquid sword” - skiva som jag beställt.

Jag vet att katter inte har höga tankar om oss människor på samma sätt som hundar avgudar oss, de är inte flockdjur och behöver ingen ledare. Detta visste jag inte när jag var liten utan kramade ”Kisse” när jag var ledsen och tänkte inte på att han inte kramade mig tillbaka. Om jag hittade honom på min obäddade säng så brukade jag svepa in honom i täcket så han inte kunde röra sig och placerade en Kalle Anka framför honom så han kunde läsa när bekvämt låg där. Nuförtiden undrar jag om han verkligen låg så bekvämt, men det har inte hindrat mitt från att ”bädda in” alla kvinnor som sover i min säng. När jag gör det så brukar jag stryka min hand över deras huvuden och låtsas att det är min älskade katt jag klappar.

måndag 5 januari 2009

Gästblogg : Ward om the do's & don't's of BEAT

Första gången vi träffade Ward så var han inte det vi förväntade oss, en lång, smal kille med fjunit bockskägg och stora ringar i öronen. "Ward?" sa vi försiktigt när vi närmade oss honom på café Tintin och han sken upp som en sol där tidigare bara fanns mörker. Till språket var det dock samma Ward som driver den notoriska bloggen Ills 'n' Thrills. Vi försökte inte ge sken av det, men Ills 'n' Thrills är en blogg vi på redaktionen i hemlighet avundas och vill antingen härska över eller förgöra, vi får hoppas på att den här gästbloggen är första steget till det tidigt nämnda.

Nu väntar vi bara på att de kevlarflator som äger Superklubben ska höra av sig så att den assimileringen också kan påbörjas.
Men nu ska jag sluta babbla och överlåta ordet till Ward.


***

Jag har älskat och vårdat beatkulturen ända sedan jag var elva år ung, då jag kuskade runt i Europa under några heta sommarveckor, inpackad i baksätet av en ljusgul Volvo 850. Mitt enda nöje var en kopia av Kerouacs På Drift som min pappa bokstavligt talat slängde på mig när vi körde på Autobahn någonstans i Ruhr-området och jag klagade över hur tygsätet skavde mot mina bara lår. Jag fullkomligt älskade den. Varenda mening, varenda ord rann som sirap mellan mina tänder. Jag gillar det. Att låta orden liksom flöda ur munnen alltså. Jag tänker dagligen på dessa stunder och har länge närt en vilja att bygga vidare på den. Jag har någon gång hört att barndomskärlek är den renaste och finaste av all kärlek och ju mer jag tänker efter håller jag med om det. Därför var det extra roligt att Bollen, Tårtan och Gräddnos frågade mig om jag ville åta uppdraget att skriva beat på deras blogg.

Det var en förmiddag i december och jag satt, som vanligt, på kaféet i Guldhedens vattentorn, sörplandes iskallt kaffe från en kvarglömd kopp, när de tre vise männen tågade fram. Jag försökte låtsats som ingenting och satt därför fortfarande djupt försjunken i kaffesumpen när Tårtan, den spjuvern, tog initiativ och gick fram och hälsade. När vi skakat hand gastade han på Bollen som studsade fram mellan borden. Kvinnorna som satt och ammade sina nyfödda på bordet bredvid såg på oss med surmulen blick där vi högljutt satt och konfererade, på de utnötta stolarna med Guldheden sceneri utanför de meterhöga panoramafönstren. Det var idel skratt och glada miner från våra munnar. I tid och otid sneglade jag dock över till andra sidan rummet där Gräddnos fortfarande stod lutad mot väggen, som någon slags cowboy i en gammal film med ena benet vikt mot väggen, armar i kors och en tandpetare mellan läpparna som gurglades långsamt från sida till sida. Bollen sa att han var lite ”avig” i början, vilket han hade mer än rätt i då Tårtan till slut fick springa över rummet, ta tag i hans arm och dra honom till vårt bord. Men sen var allt bra. Vi satt kvar där länge, vi fyra, och pratade om allt möjligt. Om livets goda och dåliga sidor, om det fult vackra och det vackert fula, om betänkligheter, stora som små. Vi rundade av kvällen med ett par ”järn”, som Bollen så jovialiskt uttryckte det, på en av Andra Långgatans många krogar, innan vi, höga på livet och kroatiskt metaamfetamin, ramlade in i Gräddnos lägenhet i Johanneberg. Där satt vi hela natten och skrev vad som kommer härnäst; en regelbok över beatens do’s & don’t’s samt en liten komponerad historia.

1. Först och främst ska sinnet ansättas och det ska vara ett av sprudlande improvisation. Man ska förvisso aldrig hindra själen tala sitt språk, men ett sådant beteende är enklare att mena än att utföra. Tänk jazz. Tänk Dogma. Tänk Coltrane och von Trier. Tänk ÄKTHET. Tips: Om du finner denna manöver svår finns sinnesutvidgande medel att finna här och var. Burroughs använde heroin, Kerouac flörtade med andlighet. Var man har sin smak, så testa dig fram!

2. När sinnet är ansatt korrekt blir nästa led en enkel manöver; den att ansätta tonen, vilket snarare är en förlängning av första regeln än en självständig punkt. Det känns ändå rätt att poängtera den. Trots allt är vi alla barn från början och barn behöver som bekant uppfostran för att undgå frestelsens bojor, vare sig de heter föräktenskapligt samlag eller knark. Men för att återgå; om du lyckats blockera ut och mota bort de stötar samhället skänkt din själ, har du med största sannolikhet också slutat tänka i inbundna termer som ”rätt” och ”fel”. Inte för att beat inte kan vara anständigt, något spott och spe är det inte tal om. Snarare bryr sig inte beat om det anständiga; det är som luft, det vill säga dig inte värd tanken. Tonen är av samma art; ett organ oberoende av andra infall än dina egna.

3. Processerna ovan är för all del viktiga för själva skrivandet, men å andra sidan är dessa ansträngningar poänglösa om de inte mynnar ut i en produkt. Skrivandet kan i sin tur delas upp i två huvudkomponenter, varav det första, ramarbetet, behandlas här. Ramarbetet är lika färgad av maskinell teknik som det är av sinnet. När man skriver beat vill man att pennan ska fara fram över pappret som vore det någon sorts vätska som avger krumelurer, vilka sammansatta bildar ord, meningar och till slut också en berättelse. Det utvidgade sinnet ska på något sätt ta över skrivhanden; orden ska inte forceras fram, de ska flöda fritt. För ett otränat öra må det låta suspekt, men vem är dem att döma? Otränade och därför också okunniga människor ska vara tysta och inget annat.

4. Del två av skrivandet hänger naturligtvis ihop med del ett. Någonting annat vore absurt. När ramarbetet kan bemästras, bör man försöka pränta in det prosaiska beräknandet i det samma. Dessa berättelser du plitat ner ska upplästa glida varsamt mellan dina tänder som vore det en lång dikt, fast inte lika högtravande och omständlig. Det handlar inte om någon sorts revision, utan om total samklang mellan ditt sinne, din moral, din pennföring och din berättarteknik. Om hade man enbart suddat ut vissa delar och ersatt med nytta, hade ju den berömda äktheten ni fick lära er om i första stycket varit som bortblåst, eller hur?

5. Om du lärt dig bemästra punkt ett till fyra till fullo, är du redo för nummer fem, vilket är både den svåraste och enklaste av dem allihop; glöm allt jag har sagt. Dessa regler, hur välvilliga dem än är, slår kättingar kring din själ med konformitet, vilket som ni vid det här laget måste förstå är själva motsatsen till vad beat handlar om. Mina råd består dock, lär er punkt ett till fyra innan ni ger er i kast med punkt fem. Så gjorde Judas hos Jesus, och tror ni verkligen att ni är bättre än han?

Så slutligen till den enkla historian som vi gärna vill kalla Och jag stod kvar i farstun:

500 dör i Kongo varje dag och så bryr vi oss om en sketen bomb i Gaza skriker jag nästan så högt jag kan. Tidningspojken som står i farstun nickar bara stumt och tittar på mig med en min som skriker att han vill gå därifrån så jag smäller igen dörren i ansiktet på honom och beklagar mig över SITUATIONEN för mig själv istället. Jag gillar att beklaga mig över SITUATIONEN inför andra annars men just idag har jag ingen lust att skrämma stackars pojkar så det får vara. Och jag står kvar i farstun när jag skummar igenom tidningen som innehåller ditten och datten och mest en massa annonser om livet, döden och prylar. Nu för tiden kan man annonsera om vad som helst tänker jag och bläddrar vidare men jag bläddrar förbi ekonomidelen för jag hatar siffror. Och sen står det lite om sport och en snubbe är arg för att en annan snubbe slog honom på käften och lite längre fram står en massa resultat uppradade i prydliga högar men jag är alldeles för ointresserad för att läsa igenom dom alla så jag går raskt vidare till KULTURDELEN där alla KULTURSKRIBENTER är så oroade över KUKLTUREN så man nästan kiknar. Ingen vill gå och se teater längre eller titta på tavlor eller läsa böcker och det diskuteras en hel massa hur KULTUREN verkligen tar skada av det här. När jag tänker tillbaka har samma diskussion pågått i snart ett decennium och jag undrar om inte alla dessa gubbar och tanter får magsår över att vara så jävla oroade jämt. Sen är det nöje som är lite som KULTUR fast inte lika fint av någon anledning och sen är det en massa annonser igen fast nu om bio och sånt där och sist kommer en slags tablå över vad som visas på tv ikväll. Vissa människor ringar in vad dom vill se i tv-bilagan men det har jag aldrig förstått vitsen med. Glömmer man av det annars eller? Så jag står kvar i farstun ett tag och tänker på att 500 är en mycket högre siffra 130 och funderar på om jag borde upplysa dom på tidningen det men efter ett tag skakar jag av mig dom tankarna och går istället ifrån farstun, ut genom dörren och köper ett paket spaghetti hos kurden som driver butiken över gatan. Jag frågar honom om han vet att 500 är mer än 130. Han nickar och jag kan gå därifrån med åtminstone någon form av stolthet.

Och så bygger man ett beat, bitch.

tisdag 23 december 2008

Svensson, Svensson firar jul


del 1:
"Snötäckta tak och gröten på... på... gröten på... spisen?" Jörgen smakade på orden innan han smakade på glöggen. "Det här kommer bli en bra julafton" viskade han tyst för sig själv innan han andas på rutan och ritar en glad mun och två ögon på imman. "Kom nu jörgen, vi måste börja med sillsalladen!" ropar Åsa-Lena från köket och avbryter Jörgen mitt i tänkandet.
- Hur går det med rimmandet?
- Hur många gånger måste jag säga det Åsa, dikter måste inte rimma.
- Jaja, skär nu upp potatisen. Hon ger honom det där lite fräcka ansiktsuttrycket som han älskat sedan första gången han såg henne. De kysser varandra.

I rummet bredvid sitter Molly och hennes bror Jakob och sjunger med till "Fairytale in New York", en lite väl grov låt men trots alla fula ord så handlar den ändå om julen - och det är vad som betyder mest. Jörgen och Åsa-Lena hör deras sånger och skratt, till vilket Jörgen ger sin fru ett lätt bekrymrat ögonkast.
- Var inte en sån tråkmåns Jörgen, det är deras generations sätt att fira julafton, jag minns hur våra föräldrar jämrade sig över hur vi lyssnade på Elvis "In the Ghetto"?.
Jörgen suckar instämmande och återgår till sillen.

Två timmar senare så ska Kalle Anka strax börja, och med hela familjen framför Benjamin Syrsa så bestämmer sig Molly för att droppa bomben:

- Mamma, Pappa, jag tänkte... kanske att... jag... kunde åka till Hakim efter Kalle Anka...

Ingen säger någonting, plötsligt känns rummet lite väl litet, brasan lite väl nära.
Åsa-Lena bryter tystnaden precis då Pluto insett att det finns några ekorrar i julgranen.

- Ehhh... tror du inte att Hakims familj vill fira... med bara... sin familj, Julen är ju trots allt en helg för familjen...

Åsa-Lena blickade försiktigt över till Jörgen som suttit tyst ända sen Kalle kom på.

- ABSOLUT INTE... proklamerade han med tydlig och sträng röst, - DOM VILL INTE HA NÅGRA BESÖKARE PÅ JULAFTON OCH VI VILL INTE SLÄPPA IVÄG DIG... PUNKT.

- Men Hakims familj firar inte julafton, dom är muslimer, fast! Alltså, inte typ farliga muslimer, dom är liksom inte så troende, dom firar bara inte julafton.

När Jörgen hör detta så ställer han sig upp, ingenting känns rätt och golvet under honom böljar som på en båt. Han försöker ta några steg men faller rakt fram och i i granen. Åsa-Lena, sjuksköterska sen 17 år tillbaka, tror sig se sin mans första stroke och springer genast fram till honom.

- Jörgen!
- Flytta på dig kärringjävel! Skriker han och sätter sin hand över ansiktet på frun sin och skjuter henne åt sidan. Svett rinner ned för hans röda och rakade huvud, polyesterskjortan med med tomten på baksida slickas nu fast på hans torso av svett och panik. Han reser sig upp.
- I helvete att du ska iväg till ett gäng otacksamma svartingar som bara tar och tar!
- Vad menar du pappa! Skriker Molly med tårar rinnandes ned för kinderna, vad är de otacksamma för! Vad har dom gjort dig!?
- Du ska inte tro för en sekund att jag tänker släppa iväg min enda dotter till ett gäng socialbidragssnyltande invandrare som inte har vetten att ta seden dit de kommer!
- "Ta seden dit de kommer" härmar hon honom med trots i rösten.
- Kommer man till Sverige så ska man tamefan leva efter den svenska kulturen!
- Jag förstår ingenting! Vad pratar du om!!!
- JULAFTON...! det är JULEN jag pratar om! Väljer man att flytta till ett land där alla firar julafton, då ska man tamefan också göra det!
- Men Jörgen! Vad är det jag hör! Åsa-Lena har stått och lyssnat förstår inte hur det kan vara samma man som hon sovit i samma säng med i 18 år som säger dessa hemska ord, du är ju med i 'Föräldrar mot Rasism'!
- Åt helvete med dem! Åt helvete med Kristdemokraterna! Åt helvete med julen! Och åt helvete med ER!
Det är det sista familjen hör innan ytterdörren smäller igen.
Lilla Jakob, blott 10 år, sitter som fastfrusen i rädsla över vad som precis har hänt, kisset i soffkudden har nu blivit kallt och är inte alls lika skönt som för någon minut sedan.

Ute i garaget så slänger Jörgen allt han får tag på omkring sig, han välter en hink med sand över hela golvet och sparkar på Molly trasiga cykel. det är först när han får syn på julklapparna som han stannar upp.
Den nya vedyxan från Rusta sitter fint i handen, den är lätt och precisionen är utmärkt tänker Jörgen när han frenetiskt hackar på paketen. De hårda kartongerna gav motstånd och klyvs lätt av bladet, de mjuka paketerna absorberar träffarna och klarar sig.
- Jag hatar mjuka paket! Skriker Jörgen samtidigt som han korkar upp T-röden och börjar hälla. En tändsticka senare och paketen brinner nu som hans hjärta en gång brann för julafton. Han stiger ut ur garaget bärandes på en yxa och en spade som han brukar skotta snö med, han tar denne och bultar upp dörren ihopp om att låsa inne familjen. "De kommer säkert ut, horjävlarna" tänker han innan han lägger i backen och rullar ut från parkeringen.

Intermezzo
Ta en pepparkaka och lite glögg

del 2:
Han vet vart de bor, familjen Rashid, han har plockat upp Molly där en gång när hon fortfarande var hans dotter. Nu sitter han utanför hyreshuset och försöker gissa vilken våning de bor på, det måste vara lägenheten utan julstjärnan, han kramar skaftet på yxa.
Tredje våningen, nu är tiden äntligen här, dags att segla det här skeppet i hamn. Han ringer på dörrklockan, nervositeten sätter in när ingen öppnar dörren, men tillslut glider dörren försiktigt upp. Det är Hakims lillasyster, Saajeda, hon är bara 7 år gammal. "Vem är det?" hörs från vardagsrummet men innan hon hinner svara så har baksidan på Jörgens yxa och hennes ansikte mötts och hon faller livslös till backen. Jörgen blir glad när han inser hur lätt det är att ta en människas liv, "min mänsklighet dog när jag försakade julen" tänker han för sig själv och stiger in i lägenheten. Han möter upp pappan i hallen som med sina frågande ögon går en blodig död till mötes när yxans blad klyver den sneda halsmuskeln, sternocleidos mastoideus. Han skriker de få sekunderna som han har kvar av medvetande. En glasskål hörs krossas mot golvet i köket och Jörgen ser kvinnan som måste vara mamman i familjen stå i dörren till köket, hon vänder sig om och springer in i köket igen. Jörgen är inte sen att följa efter och finner henne ihopkurad i ena hörnet med en telefon i handen, han höjer yxan och låter den falla.

Nu är det bara Hakim kvar, den lilla tjyven som stal hans lilla flickas oskuld och sedan försökt stjäla hennes jul.
Han går från rum till rum i en lägenhet som såg mindre ut från första anblick, "jävla maffiapengar" hinner han precis tänka innan han finner Hakim liggandes i sin säng med hörlurarna på full volym och ögonen stängda. "Det är nästan för lätt, men jag är inte den som tackar nej när något är gratis" viskar han och slickar sig om munnen. Jörgen hugger, och hugger och hugger, tillslut finns det inga större delar kvar av den unga mannen, allt är bara köttfärs och blod, Jörgen tar fram pennan och pappret som legat i hans bakficka. Med blodiga fingrar avslutar han sin sista juledikt:

"Snötäckta tak och gröten på spisen
Allt som återstår är döden"

Sedan kastar han sig framåt och landar på yxan, vilket på nåt sätt dödar honom.

God Jul från vända kappan efter vinden - redaktionen

tisdag 16 december 2008

måndag 8 december 2008

2009

Vända kappan efter vinden - redaktionen blickar framåt

lördag 6 december 2008

RECENSION: Att handla droger i Göteborg


Jag kan berätta här och nu att jag inte anser mig själv som en kriminell person, visst, ibland slänger jag skräp på marken för skojs skull, jag laddar ner och det har hänt att jag någon gång jobbat svart. Men att säga att jag är kriminell vore att ta i, jag träffar sällan kriminella människor, jag känner absolut ingen och för det är jag ganska tacksam för. Men som de flesta 20-something vita killar så gillar jag att ibland get my drink on, and my smoke on then go home with, something to poke on, så denna recension kommer handla om två saker; marijuana och kriminella människor, det bästa och det sämsta, ur en värld jag inte tillhör.

För lite mer än en månad sedan så hade halloween kommit till staden, överallt sprang människor i alla åldrar omkring i löjliga små kostymer, men inte jag, fan heller. Jag och Bollen hade andra planer. Bollen hade, genom en oändlig labyrint av flyktiga vänner fått ett telefonnummer till en annan vän som råkade sälja gräs, marijuana, mary jane, the big kahuna, hur man nu vill kalla det. Vi hade fått tydliga instruktioner om att möta denna vän på Brunnsbotorg på Hisingen, ett litet torg så obetydligt att inte ens spårvagnar går dit. När vi väl kommer dit, 5 minuter för tidigt så ringer vi denna person, som då ger oss ytterligare ett nummer till, detta gjorde oss lite ställda, varför boka ett möte om man inte tänkt dyka upp? Hade de bokat en tid för att lämna ytterligare ett nummer? Vad vet jag? Jag är inte en del av den världen och förstår inte deras oskrivna lagar.
Denna person ber oss återkomma till detta torg om en timme, vilket gjorde mig frustrerad men vad ska man göra? Beggars can’t be chooser, det är inte som att vi kan gå till nästa knarklangare i protest, vi kan inte skriva till konsumentombudsmannen och klaga. Så vi tog buss 19 tillbaka till staden och tittade på när fulla 40+are och 14 åringar spydde ner sina Buttericks-kostymer på öppen gata. Väl tillbaka en timme senare på det öde torget så låtsas jag röka i den kalla luften medans Bollen ringer upp våra kära vän åter igen. Igen får vi höra att vi måste återkomma om en timme, den uppenbart pårökta mannen är kvar i Angered och ”väntar på en polare”. Vi känner direkt att det är dags att ta kontroll över situationen, vi kan inte stå kvar där och vänta på att sir smoke-a-lot ska få sin stenade röv ur soffan och ta sig till oss, vi måste möta honom på egen planhalva.
Vi ser till vår förtjusning att det går en direktbuss från torget till Angered, den tar 30 minuter och jag hoppar motvilligt på, farkosten låter konstigt när den svänger och vid första åsyn så verkar däcken inte helt OKEJ.
Bussen dundrar fram i mörkret och vi fördriver tiden genom att diskutera boken ”AlieNation is my Nation” och konstaterar att det inte är sir smoke-a-lots fel att han måste tvingas sälja droger, det är samhällets. Väl framme så skäller killen ut oss i telefonen när vi frågar vilken buss vi måste ta för att komma ännu mer norrut och äntligen möta honom, uppenbarligen så ”dödar vi hans buzz”.
Nästa buss dundrar fram i mörkret, jag känner mig som captain Willard i apocalypse now, ständigt upp för floden och mörkret blir bara mer påtagande och samma gäller galenskapen. Busschafförer är vår ledsagare och han spelar Vangelis högt i den tysta bussen, jag darrar och frågar mig själv vad som kommer hända härnäst.
Vi hoppar av vid en bestämd hållplats, det är helt folktomt och kylan är mer bitande än tidigare, och vi väntar…
När killen är 15 minuter försenad så ringer vi igen och han ber oss möta honom på vägen, så vi börjar promenera och tillslut så ser vi två figurer på motsatt riktning av vägen, vi korsar och möter, Bollen skakar hand och i samma veva lämnar över pengarna, jag ser inte själva överlämnandet av gräs. Killen säger ”de e bra grejer, rök det”, ”jojo” säger vi och vänder på klacken, vaddå ”de e bra grejer”? Det är inte som att han kommer säga; ”det är dåliga grejer, mest damm!” Och vaddå ”rök det”? Vafan tänkte han att vi skulle göra?
Vi tar oss tillbaka till människobyn, helt utmattade. Äventyret har tagit runt 3 timmar och vi är båda stelfrusna. Tårar av glädje väller fram när jag ser 7-11et på järntorget, vi är äntligen tillbaka på en plats där fysikens lagar gäller. Den natten somnade jag hög som ett hus framför ”Cops” på sexan, men just innan John Blund la sin stilla hand över mina ögon, så svär jag en stilla förbannelse över svensk lag och dess upphovsmän, som tvingar en laglydig människa att tampas med pårökta skurkar och banditer.

Jag ger den här upplevelsen en överkryssad fyr.

söndag 30 november 2008

Mörkrets hjärta

När jag var 12 år gammal så bevittnade jag mitt första misshandel. Jag undrar än idag hur det har påverkat mig som person, ren instinktivt så vill jag säga ”inget alls” för jag känner mig inte speciellt berörd, jag såg det hända men thats it. Men sen tänker jag ”hur kan jag inte känna mig berörd av att se tio person misshandla en försvarslös människa”, och jag undrar om jag ändå inte har blivit en annan person ändå.
Min pappa arbetade under den tiden för SIDA i staden Mwanza, Tanzania. Det var ett stort vattenprojekt som hette HESAWA (Health, Sanitation, Water) vilket innebar att han reste runt på landsbygden och upprättade brunnar med rent vatten åt lokalbefolkningen (vi kan kalla det för den vita mannens börda).
Mina bästa kompis på den tiden hette Marc och var halvt holländsk och halvt tanzanian, hans pappa jobbade med ett AIDS-projekt. Jag brukade skämta och säga att hans projekt var att hålla den svarta mannen på knä genom att sprida AIDS. Då brukade Marc, som var två huvuden längre än mig, slå mig i magen så att luften gick ur. Jag och Marc höll alltid till på Yachtklubben på vår fritid, ett såkallat ”rikemansnäste” där vita människor hade sina båtar vid den förgiftade Victoriasjön.
En kväll utanför en nästintill tom Yachtklubb så hörde vi skrik och höga röster, och unga och dumma som vi var så gick vi för att se vad som hände. Utanför så stod en folksamling på ca tio personer och i mitten skymtade jag någon som låg på marken. Min första tanke var att det var någon som hade fått en hjärtattack eller något liknande, men så var inte fallet. Det stod snart klart att mannen i mitten inte var omtyckt av resten att gruppen, de skrek glåpord och någon kastade grus på honom. Marc, som talade bättre kiswahili än mig, förklarade att han var en tjuv, jag förstod själv detta då jag kände igen det välbekanta ordet ”mwizi”(tjuv). Någon presenterade högljutt ”bevisen”: 200 schilling (typ 2 kr) och folk började skrika ännu mer. Jag frågade Marc varför de tror att han stulit något och han förklarade än en gång hur hård och orättvis världen är för de fattigaste av de fattigaste, något jag egentligen visste. Mannen visade sig vara en flykting från Kongo och även om de också pratar swahili där, så är dialekten väldigt olik och han hade ingen chans att förklara sig.
Plötsligt dyker en man upp i en extremt vit skjorta, han har ett runt ansikte, prydd med en mustasch och kortklippt hår. Han går med självsäkra steg fram till mannen och börjar sparka, han sparkar 3-4 gånger och jag känner hur en klump bildar sig i min mage och jag frågar Marc om vi inte borde göra något, hans ord fick blodet i mina ådror att stelna: ”Inte om du också vill få stryk”. Skulle de verkligen misshandla mig också? En 12 årig vit pojke? Jag sa inget utan fortsatte att se på. Mannen i den vita skjortan ledde nu kampanjen mot ”tjuven” i mitten, han pekade på någon och sa några hårda ord jag inte förstod, denne gick iväg för att snabbt återkomma med en stor sten. Han slog höga och hårda slag mot mannens ena fotled, mer exakt på ”kulan” vilket fick mig att bita ihop och kisa, men jag slutade inte att titta. Jag minns inte hur mannen skrek, man skulle kunna tänka sig att jag skulle göra det men jag måste ha glömt det, eller förträngt det, jag vet inte. Jag minns allt annat väldigt tydligt. En efter en så slog de och sparkade på mannen i mitten.
Plötsligt dök någon upp med en stor brun tygpåse, jag hade hört historier om detta och visste vad som skulle hända, men jag visste inte om jag skulle klara av det. Historierna berättar att en tjuv slängs in i påsen och sedan tänds eld på. Mannen med den vita skjortan höll upp påsen framför ansiktet på mannen och skrek några ord, sedan öppnades den redan utspridda cirkeln och mannen tilläts resa sig och stappla iväg. Jag trodde att det var över men mannen i den vita skjortan följa efter honom i några meter och sparkade honom i baken, såsom man tänker sig att en olydig hund blir sparkad av en redneck-amerikan. Sedan försvann mannen in i mörkret.

Jag gick hem och la mig, utan att reflektera över det som hänt, det är först nu som mina fingrar darrar när jag skriver detta. Jag undrar vad som hände med den mannen, lever han fortfarande?

torsdag 20 november 2008

söndag 16 november 2008

Att kasta sten i Guds hus


Bilen luktade nytt. Fräsht. Jag öppnade dörren lite försiktigt.
”Wow” sade jag lite dämpat samtidigt som jag strök handen över stolsryggen. ”Äkta läder” sade Tårtan och satte sig i förarsätet. Lacken på hans Phantom gnistrade som en ficklampa i lustiga huset när Kaliforniens varma solsken dansade över den. Solstrålarna kunde knappt hålla sig kvar utan studsade bort på ett nära på sensuellt vis, som en strippdansös med bara fötter på glödande kol.
Jag satte mig på passagerarplats och tittade ut genom vindrutan.

Stranden. Kritvit sand så långt ögat kunde nå och brunbrända kroppar som skruvade på sig med samma frekvens som man vänder ett stekt ägg. Jag kunde verkligen känna hur svettpärlorna började formas i pannan. ”Hur snabbt går den?” Frågade jag, nästan lite darrigt på rösten. Tårtan som hade greppat ratten, böjde på nacken och tittade mig i ögonen, ”350 kilometer i timmen Bollen”. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag höll tyst. Tårtan började gräva bland sina cd-skivor.
Han såg cool ut. Nya råtvättade jeans, ironisk tisha med ett fototryck av Ushers bringa och en scarf knuten runt halsen.
Under tiden som jag betraktat honom hade Tårtan hittat vad han letade efter. Han ploppade in skivan och vred om nyckeln så att T.I.s – get ya shit together började pumpa ur bilens maxade högtalarsystem. Jag kände hur jag började skaka av förväntan. Hörde hur motorn brummade och hur basen dundrade. Tårtan började bobba på huvudet.

Jag hade väntat på den här dagen länge. Faktiskt så länge som jag och Tårtan varit i Los Angeles faktiskt. Visst hade all sightseeing varit nice. Vi såg Jaws hoppa upp ur vattnet på universal studios-touren. Maten hade varit god och Gräddnos och Hatten hade till och med hälsat på för att hjälpa oss annordna en sjuhelvetes mensfest (aldrig hade väl någon fått äta fler tamponger).
Problemet var att jag försökt studera samtidigt. En kvällskurs i drejning, som gräddnos rekommenderat. Och jag hade helt enkelt blivit utbränd av detta. Så länge jag lärt mig hur lera fungerade hade jag närt en dröm om att skapa något större, något mycket större. Jag ville inte göra ett konstverk. Jag ville bli ett.

Och nu var den dagen här.
Jag kunde inte behålla fattningen och släppte ut ett skrik av desperation blandat med upphetsning: ”Gör det! GÖR DET NU!”. Och Tårtan lade i växeln och rivstartade motorn. På 4 sekunder var vi uppe i 100 km/h. Sanden sprutade omkring oss. Jag såg var han var på väg. Volleybollgänget.
Tårtan sjöng med i låten medan vi närmade oss de intet ont anande strandturisterna i vad som kändes som ljusets hastighet. ”ROLL THE DRO UP THEN GO POST UP!” vrålade han så spottet i hans mun drällde ut över hakan innan han tryckte pellen i botten.

150, 200 km/h.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet och gjorde mig beredd. Tårtan spände fast sitt. Jag började gräva i mina shorts och hittade kuk. Hård jävla konstnärskuk. Helvete vad fort det gick. Volleybollplanen som för någon minut sedan sett ut som en myrkoloni var nu i nära sina verkliga proportioner. Jag onanerade för fulla muggar medan Tårtan sjöng och gasade allt han orkade.

Och så då: Tvärbromsen.

Jag kände hur stjärnorna slutade brinna för en mikrosekund ute i oändligheten när min skalle krossade rutan på bilen. En sekund av totalt hastighet där jag kunde se hur omgivningen blev till gröt med blodet från mitt huvud.
Min kropp slungades ut över Volleybollplanen och mitt blödande huvud fungerade som en sprinkler utöver den vita stranden som nu blivit min målarduk. Min kropp gjorde okontrollerade volter och fick sanden att likna en Jackson Pollock innan jag landade på rygg med en duns. Knappt vid medvetande men fortfarande med kuken framme (och fortfarande hård) tittade jag upp mot himmelen.
Jag hörde hur basen från bilen smällde på. Hur flickor skrek och pojkar kräktes. Jag kände hur jag svävade upp över allt och beskådade mitt konstverk. Ett konstverk så vackert att Gud, skaparen själv, drog något gammalt ruttet över sig.