Förmögen

Jag kände mig så inspirerad av 9 till 5 att jag denna afton bara "slängde ihop" lite mat... bara "sådär".

Först skär du små hål med en kniv i oxfilén, proppa dessa hål med feta ost - stek. Krydda med salt och peppar.

Stek hackad kålhuvud tillsammans med hackad purjolök. Tillsätt grädde, vitlöksklyfta, en halv buljongtärning, vitpeppar och svartpeppar.

Servera tillsammans med grönsaker i ugnen:

200 grader

- morötter
- potatis
- tomat
- aubergin
- gul paprika

Drick tillsammans med en kall Vodka Lime

- Vodka
- Lime
- Is

Tips: Lyssna på Evert Taube samtidigt som du gör allt detta

Presentation:

Ensam, småfull framför ett gammalt Arrested Development avsnitt, kan ni känna livskvaliteten?!

Gästblogg: Cecilia Gyllenhammar och Jassica Zandén

Hej alla läsare av Vända kappan efter vinden!

Ja, ni har säkert redan läst vår uppmärksammade blogg (och del 2) där vi uppmanar till en regelriktig förändring av debattklimatet gällande sex, lust och passion. Med ett annat ord: livskvalitet.
Som det ser ut nu är det ju bara en massa flator med hår både under armarna och i musen som pratar om jämställdhet utan att att ta hänsyn till biologiska fakta: Nämligen att riktiga kvinnor vill bli våldtäktsknullade av kriminella psykopater. Detta är något vi måste erkänna som allmän evolutionsfast sanning innan vi kan gå vidare.
Eftersom responsen varit så massiv kände vi oss tvungna att förtydliga och precisera vad vår uppfattning av livskvalitativt sex innebär. Så här följer några enkla punkter vi uppmuntrar alla som vill känna sig riktigt kvinnliga att prova på:

1. Zippo för vårtgård.

Att Apoteket börjat sälja sexleksaker ser många som konstruktivt, men vi vet att detta bara är en effekt av att vi lever i en kultur där män är fjollor som runkar till sina våldtäktsfantasier inne på muggen. Och de lär inte komma ut och lugga av oss håret så länge det finns ett parti kallat F!
Därför behöver vi riktiga kvinnor en ordentlig sexleksak och en grovt underskattad sådan är eld.
Att låta potentiell herre gå lös med en zippotändare på mina bröstvårtor är inte bara en personlig preferens utan något vi (enligt Darwins forskning) gemensamt som kvinnliga människor blir kåta av. flejm on ladies, you're gonna love it!

2. Trasig kaffemugg i nyllet

Att kyssar och smek skulle vara bra förspel är hollywoodskt slisk och hårdfeministisk "genus"propaganda - En riktig kvinna börjar sitt sex med att skållas av kokhett kaffe och sedan få muggen krossad mot pannbenet. Prova själva tjejer, ni kommer att bli tres våta.

3. Sparka in fittan

Vi har ju redan ställt frågan hur vi ska kunna hjälpa misshandlade kvinnor om vi inte erkänner att det finns ömhet i att få ett slag över munnen. Men egentligen: Vad signalerar kärlek bättre än att få en fotbollsparkande mansfot rätt upp i Madeleinekakan? Det ger ett riktigt pirr och verkar I förlängningen för att utrota möjligheten att skaffa barn. Vilket är bra. Riktiga, biologiskt luststyrda kvinnor överlåter saker som föräldraskap till de män vi verkligen inte vill bli knullade av: bögarna.
Ingen riktig karl skulle nedlåta sig till något så fjompigt och krama om nåt så litet, fjunigt och svagt som en bebis.


Detta var en snabbkurs i lust. Vi tackar Kappan-redaktionen för utrymmet och drar vidare på nya äventyr.
Lycka till alla starka, vackra och kåta kvinnor där ute!


Cecilia Gyllenhammar, författare
& Jassica Zandén, Skådespelerska



Fotnot: blogginlägget är satir och inte skrivet av Cecilia Gyllenhammar och Jassica Zandén (om nu någon retarderad person trodde det)

Hästpojken vänder kappan efter vinden

Och väljer nu att be oss om ursäkt.
Jag läser följande uttalande i kommenterarna på deras blogg:

"Simon said...

Ni blev nyss matade med en fet bajsmacka från det där "vända kappan"-gänget. de tyckte tydligen inte att erat svar var speciellt roligt."

"Hästpojken said...simon>> Var det löjligt av mig att skriva det där? Jag börjar tvivla på att det var rätt sak att göra... Men av svaret att döma så togs det lite på fel sätt. Jag ville bara klargöra att vi sett det lilla sprattet och att det inte har något med oss att göra. --- Den här delen är totalt befriad från ironi: Kanske borde jag be om ursäkt till bollens turnéblogg? Jag ber därför om ursäkt för att jag var stel, gubbig och trist när jag belyste det faktum att någon skrev turnéblogg för oss. Jag borde naturligtvis kännt stolthet för att någon tog sig den tiden. Förlåt. Härmed upphör beefen."

Ursäkt godtagen.
Det krävs en stor ponny att inse att ponny har rätt, men kanske en ännu större för att se när häst gnäggar fel. Livskvalitet kan vara ödmjukhet. Det tycker vi på Vända Kappan efter vinden. Och vi borde veta. Vi lever för att misslyckas.


Hästpojken har en låt som heter "utan personlig insats". Titeln är som den här tjejen (som f.ö har en jävligt clean kappa på sig):

Livskvalitet som konst

Vända kappan efter vindens frilansare, Karl, är inte bara en practical-joker utan även en sann konstnärsjäl. Nu har vi här på kappan-redaktionen utrustat honom med en kamera och hoppas på att detta ska resultera i några konstfilmer som ska illustrera det svårdefinierade begreppet livskvalitet.
Här kommer i alla fall första filmen som handlar om vardagföraktets dyra pris; depression. Vi tittare får här lyssna på när Karl berättar om hjärnbrus till fina bilder på det ensamma älskandet; onani.

Försök till gästblogg: Stig Larsson

Av en slump så råkade jag, för typ en månad sedan, snubbla över författaren Stig Larssons adress. Ni vet han som bland annat skrev böckerna Autisterna och Nyår , samt manuset till hyllade Kaninmannen och guldbagge-vinnaren; Miraklet i Valby. En av Sveriges bästa författare. Hursomhelst så bestämde jag mig för att skriva ett brev till Stig. Jag ville skriva och fråga om han kunde tänka sig att gästblogga här på Vända kappan efter vinden. Nu kanske ni tycker att jag är helt dum i huvudet, Stig har ju typ gått under jorden och säger att han inte alls vill skriva nå mer. Nej jag är inte dum i huvudet, det handlar om att våga fråga. "Frågar man inget så blir det jävligt svårt att casha in någon livskvalitet " , som Bollen brukar säga.

Såhär såg i alla fall brevet ut som jag skickade till Stig per traditionell post:

Hej Stig Larsson!

Mitt namn är ****** och du känner inte mig.
Varför kommer jag då som en objuden gäst, i form av ett brev, och inkräktar i din privata sfär? Ja för det första så måste jag komma med den obligatoriska rosen man alltid ska ge till en författare när man skriver den ett brev. Jag läste nyligen, för första gången, din bok Autisterna och blev överkörd. "Man kan säga att den handlar om en man som upptäcker världen , som alla romaner typ" , var orden som lockade mig att läsa den. Jag har snubblat över ditt namn många gånger i mitt liv , kommer bland annat ihåg att min far hade Nyår i bokhyllan , men jag har tyvärr aldrig läst något du skrivit förrän nu. Började igår på Komedin 1 och har Nyår som ligger och väntar på mig , nu i min egna bokhylla då jag numera själv är en far.
Det i ditt sätt att skriva som förförde mig , nu kommer klyschorna , var igenkänningen. Dels rent tekniskt; kommatecken , ordval , meningslängd. Din teknik är en sådan jag själv alltid velat ha. Sen var det detta med handlingen. Jag kände att sökandet , efter vad jag väljer att kalla livskvalitet , är något som genomsyrade hela Autisterna och mig.

Så varför skriver jag och prisar en, och en halv, av dina romaner?
Jo jag tänkte faktiskt "göra en Martin" och fråga om du inte skulle vara intresserad av en comeback. Nu är det inte så att jag är med i Svenska författarkatalogen och vill att du ska skriva en roman, inspirerad från en resa runt om i Sverige. Nej jag vill helt enkelt fråga om du skulle vilja gästskriva ett litet stycke åt min blogg.
Nu är det ju 2008 och bloggar är ett fantastiskt uttjatat begrepp, så jag förstår om det smakar illa. Men jag fick en vision som sa att jag borde fråga dig Stig, om du skulle vela skriva något som kan vara allt från ett ord till hur lång som helst. Du får skriva under pseudonym , det gör jag själv , eller under ditt riktiga namn. Jag vill förtydliga att det bara handlar om ett inlägg en gång , så du inte tror att det är en livsuppgift jag frågar dig om.
Bloggen heter iaf - Vända kappan efter vinden - en blogg om livskvalitet.

http://vandakappaneftervinden.blogspot.com

Den är ungefär precis vad den heter , förutom att kappan inte har så mycket med saken att göra. Vi skriver oftast små anekdoter om ett sökande efter en livskvalitet , genom att bryta sociala regler och vända på vad som definieras som ont respektive gott.
Jag själv skriver under pseudonymen ; Gräddnos , också har jag två medskribenter i detta anonyma filosofiska internetkollektiv.
Ha det mer än väl Stig Larsson.

MVH / ******* , Göteborg 260208
*******@hotmail.com
073*******



Ok. Sen så gick det någon vecka också plötsligt en dag , närmare bestämt idag , så ringde ett 08 nr till min telefon.
"Hallå" , svarade jag. "Hej detta är Stig Larsson" , sa en man i andra änden av luren.

Stig: "Du skrev ett brev till mig och frågade om jag kunde skriva en text till din blogg"
Jag: "Ja precis!"
Stig: "Tyvär så kan jag inte det "
Jag: "Nej det var det jag trodde , du skriver väl inte längre?"
Stig: "Jag är lite rädd för det här med bloggar"
Jag: "Det ska man vara , uttjatat och så in åt helvete stort det har blivit"
Stig: "Ja.."
Jag: "Vad snällt av dig att ringa och ge svar så snabbt , jättetrevligt!"
Stig : "Ja , inga problem , ha det så bra"
Jag: "Detsamma , ha det jättebra!, tack igen för att du ringde!"

KLICK!

Att älska två män

Armbågsleden var av. Jag spottade i regnet medan Alfons Åberg tjöt av smärta i en hög av skräp nere på asfalten. "Om han bara hade struntat i att försöka bli kompis med mig", tänkte jag, så hade han sluppit allt det här.
"Vad är det som händer här egentligen?" Undrade en äldre farbror med colabottnar i fejset som spatserade förbi. "Inte ett jävla skit" förklarade jag pedagogiskt och stirrade in i hans erfarna ögon. De hade säkert sett ett och annat de där ögonen tänkte jag. Kanske inte direkt något krig, men förmodligen en och annan gråtande kvinna och skrikande barn. Alfons gnydde ynkligt fram ett "H-h-h-...." där han låg i vattenpölen jag kastat honom.

"Det ser inte ut som ingenting direkt" sade farbrorn som om han fann hela scenen motbjudande. "Jasså du" sade jag, "Det kanske beror på att din syn är ett jävla skämt?" Farbrorn tittade sig omkring, ingenstans på hela torget såg han någon att vända sig till efter hjälp.
Han tog ett steg åt sidan, som om han övervägde att gå vidare, men vände sig sedan tillbaka. "Nå, hur ska du ha det? Stanna eller gå?" frågade jag honom.
Han tvekade.

Jag gick fram till Alfons, böjde mig ner och greppade tag i hans tröja i halsen och slet honom uppåt. Jag vände mig sedan igen och tittade farbrorn i ögonen, fortfarande hållandes Alfons krage och frågade "Ja?" innan jag kysste Alfons på munnen så hårt jag kunde. Han försökte slita sig bort så jag lade händerna på hans bakhuvud. Jag blundade och Alfons ögon var vidöppna. Hans enda arm var ingen match för mina två starka.
"Sluta!" skrek gubben. "Lämna honom i fred!".
Jag var blöt om munnen när jag släppte greppet om Alfons huvud och lät honom dunsa ned i vattnet igen. Ett "Uufgh!" och ett ljud av lungor som tömt på luft hördes tydligt.
Jag ställde mig mig upp och rätade på ryggen. Tittade upp mot himlen och log samtidigt som jag torkade av mig slemmet i ansikte med tröjarmen.

Jag gick fram till gubben, stannade bara några decimeter från hans ansikte. Och nu såg jag vem det var: Molgan. Han hade sannerligen inte åldrats med värdighet. "Du tror du vet något..." sade jag. "V-va?" svarade han märkbart skrämd. "Ja, du tror att du vet vad livskvalitet är va?" var orden jag yttrade innan jag sparkade honom i pungen så hårt jag bara kunde, jag kände verkligen hur de runda bollarna försvann till outforskade domäner genom min egna fot.
Han föll ned på knä med ett knastrande ljud från knäskålarna när de träffade den hårde marken och ett slags vedervärdigt kippande och gurglande efter luft kom från han strupe. Jag ställde mig framför honom och lyssnade på Alfons gråt samtidigt som jag hade gubbens ansikte i jämnhöjd med mitt skrev.
jag rullade ned strumpbyxorna och kände regnet i mitt hår, sedan började jag massera fittan. Ja, jag var ju redan våt och mina vårtor var hårda som sten. Orgasmen närmade sig långsamt. Jag skakade på huvudet så att det våta håret slog mig på kinderna. Samtidigt som jag kom skrattskrek jag, nu även kippandes efter luft precis som han gjorde i all sin smärta, och jag i upphetsningens crescendo: "Hah.. haaah! du tror att du vet, men du har fan aldrig upplevt riktig livskvalitet som mig ditt jävla SEPE!!!" och så sprutade jag ned Molgans colabottnade glasögon med saften från min bästa fitta.

Mörkrets antikrist

Att uppnå en god livskvalitet handlar om att våga välja den långa vägen, när vi bor i ett land där den största delen av invånarna verkar leva i en slags vardagspsykos. En psykos som inte tillåter oss att känner efter. Istället vandrar vi som spöken genom veckan.

Man möter den nästan varje vardag , denna klagan. Vardagshatet och livströttheten. Arbetskollegor nämner dagligen hur tråkigt och grått allting är.
"Finns det verkligen liv och kärlek i denna gråa sörja som kallas för vardagen?", frågar dom mig.
Sedan börjar det tjatas om helgen och att vi ska bli fulla på en fest. För mig har det sedan länge handlat om att istället för att fly vardagen så möter jag den med glädje. Vi förenas till en perfekt ande, vardagen och jag.
Efter år av vilja och tvång har jag blivit den jag är idag; en sann vardagsromantiker. Medan omgivningen blöder så är jag i full färd med att skörda dagens livskvalitet. Tillåt dig att se vardagens konstverk som ständigt omger oss.
En konst som ,lik all annan konst, har som enda funktion att spela på våra sinnen.
Likt den antika konsten , vilken då var jämställd ungefär med dagens hantverksarbete , så är inte vardagens konst endast en fröjd för ögat. Denna frukt av livskvalitet jag dagligen skördar leker även med lukten,smaken och känseln. Alla känslor kan förenas och förvandlas till en enda stor och positiv kärleksexplosion. Då har du skördat din vardag som en riktig proffsbonde.
Du ska våga experimentera med känslor och sociala situationer. Tänj på dina personliga ramar och våga njuta av den förbjudna kunskapen. Du lär dig med tiden att aldrig tacka nej när ormen erbjuder dig frukten som mättar och förstärker ditt medvetande.
Du lär dig skapa den glada konsten , som sedan romantiken alltmer har blivit förbjudet. Det är inte längre viktigt för dig att söka bekräftelse i destruktivitet och hjärtesorg. Istället vänder du dig mot ljuset och säger, "Ge mig det glada och förbjudna min lyckans herre!"

Jag står och tjuvlyssnar utanför en toalett och hör hur pappret dras över kuken på min favoritkollega som torkar sitt kön. Jag går till lunchrummet och dricker kaffe när jag plötsligt får ett infall och tar fram en liten bit papper som jag målar en häst på. Jag sitter där ett tag och tittar på min teckning. Efter ett tag går jag fram till en mycket ful tjej som jag ger den till. Hon ler mot mig. Ett leende som signalerar blyghet och förvirring. Jag ler tillbaka och hoppas att hon känner sig omtyckt. "Låt det fula lysa upp vår värld" , tänker jag och försöker minnas vem som sa det.

Väl på väg från lunchrummet så går jag förbi kopieringsrummet. Där står äldre kvinna i klänning och kopierar en hög med kompendier.
Jag hälsar och låtsas söka efter något i hyllorna. Jag hittar en penna som jag låter falla till golvet bredvid henne fötter. "Oj då" , säger jag och böjer mig ner för att ta upp den. När jag ska resa mig så låter jag min näsa stanna bara några centimeter från hennes underliv , jag blundar och låter luktsinnet arbeta. Jag ser att hon kollar på mig med en oförstående blick. Istället för att säga något till henne så går jag bara därifrån och försöker bestämma mig om det var fittlukt eller bara textila dofter jag kände. "Varje fitta har sin lukt", kommer jag ihåg att Tårtan brukar säga.
Nu väljer jag att gå ut ur byggnaden för att glida in på fiket som ligger dörr i dörr.
Jag beställer en kopp svart kaffe och sätter mig vid ett fönster. Jag smuttar försiktigt och försöker bestämma mig om jag tycker fasaden på andra sidan gatan är fin eller inte. Jag andas tungt för hela lokalen luktar underbart av dagens lunch , lasange tycker jag det känns som. En tonåring med bag går förbi och jag är snabb med att dra upp långfingret och mima , "fuck you asshole" åt honom. Han stannar och kollar på mig kaxigt. Jag bara ler och efter ett tag går han vidare.
När jag kommer ut från fiket så ser jag en narkoman gå runt och tigga pengar från folk som står vid en busshållplats. Jag drar fram en tjuga, springer till kuren och ger den till knarkaren. Han kramar mig och luktar äckligt. Jag känner mig som en ängel. "I am the angel of death" , säger jag till knarkaren. Han fattar noll.
Jag går tillbaka till jobbet samtidigt som jag funderar på om jag ska ringa den där tjejen jag är kär i. "Livet är en fest", tänker jag och minns mycket väl vem som sa det.

Livskvalitet enligt wikipedia.

"Livskvalitet är den upplevda känslan av att leva ett gott liv, där man oftast avser andra faktorer än sådana av ekonomisk natur eller av överlevnadsnatur.
Exempel på fenomen som är viktiga för människors livskvalitet är den fysiska miljön, psykosociala miljön, estetiska, transcendentala och religiösa upplevelser, etc.
Man kan ockå som i den externa källan nedan beskriva det som att vara aktiv, ha gemenskap, självkänsla och en grundstämning av glädje."

Bra sagt Wikipedia!

Vårkänslor

När jag var yngre brukade jag stå och hänga vid staketet, som skiljde vår gård från grannens , blängandes på den lilla grannflickan som brukade sitta och leka med sin docka på gräsplätten vid garageuppfarten.
Hon satt för det mesta och nynnade på Idas sommarvisa medan hon kammade den brunhåriga dockas hår bestämt , en så idyllisk scen att mina ögon alltid tårades.
Jag brukade stå där, tårögd, och blinka mot henne med båda ögonen varje gång hon tittade åt mitt håll. En gest för att visa att jag minsann också var lekfull.
Hon brukade ibland slänga mig en kyss, för att sedan titta ner generat mot dockan som låg där tryggt i hennes famn.
Vår relation hade byggts upp på ögonkontakt , gester, och leenden, lilla Hanna och jag.

Men så en dag , en varm augustimorgon , lånade jag min pappas van för att ta en tur runt kvarteret , spanandes efter skoj.
Plötsligt kom en boll rullandes ut på vägen och jag tvärnitade sekunden innan lilla Hanna skulle till och bli mosad av min kofångare. - Gick allt väl ? , frågade jag och hon nickade mot mig med ett kritvitt lätt chockat ansikte. - Vill du åka med på en sväng? , frågade jag, och ledde in henne genom bakdörren innan hon ens hunnit svara.
Jag satte mig i förarsätet och körde runt i byn i flera timmar , innan jag slutligen valde att stanna till på rastplatsen vid ån. Jag gick ut genom förardörren , öppnade bakdörren, och såg solen lysa över Hannas lilla kropp som låg hopkurad i ett hörn av bilen.
Jag klev in och möttes av hennes skräckslagna blick som sa att hon visst inte ville vara med på någon dum biltur med mig. Jag brydde mig inte utan tog istället av mig mitt bälte, band fast hennes händer i järnräcket som fanns under rutan och tog fram en låda nål och tråd som låg gömd under sätet.
Sakta började jag sy igen hennes vänstra öga och fingrade upp en stump läppstift från fickan som jag drog över hennes läppar tills dom blev helt röda.
Med hjälp av ett rakblad jag hittat i handskfacket skrapade jag bort hudbitar från mina underarmar som jag sedan limmade fast i hennes nacke.
Jag tvingade henne att lukta i några flaskor rengöringsmedel så hon blev luddig innan jag lade henne i min famn och började kamma hennes lockiga flickhår. -Du och jag Hanna , sa jag, och började stilla nynna på Idas sommarvisa.

Nästa morgon bör hon ha vaknat upp hemma i sitt flickrum , kanske med en liten trådstump hängandes från ena ögat, men hos en mamma som aldrig någonsin varit så glad över att se henne.

Just say NO!

När jag var ung så sökte, liksom nu, efter livskvalité, men ung och dum som jag var så letade jag på fel ställen. 

Året var 1997 och under två månaders tid så hade jag backpackat runt i Europa, sökandes efter livskvalité, men bara funnit ytlig vänskap och tröst i främmande mäns armar i nedsläckta parker.

Vid just detta tillfälle så befann sig Europa i en seglivad värmebölja, jag fann migsjälv kämpa mot svettet på min panna, i ljuset av ett stroboskop. Vi backar bandet och berättar från början.

 Två ryska preteens som jag träffat på en Australiensisk bar hade tvingat med mig ned mot hamnen, skulle de knulla mig eller rånmörda mig? Jag brydde mig inte längre, min dröm om livskvalitet var nog bara en dröm. Vi anlände till hamnen och följde vattenlinjen några hundra meter tills jag hörde musiken, människorna och kände stadens andedräkt blåsa emot mig, det luktade surt. 

Vi behövde inte betala inträde, den ena lolitan hade tagit ”vakten” vid armen och lett honom runt hörnet. Vi kom in i ett stort rum med människor liggandes på golvet och utmed väggarna, några sköt heroin, några sov, en kvinna var mitt i sin förlossning och några av hennes pundarkompisar försökte hjälpa henne, andra sket i henne. Det enda ljuset som fanns kom från dansgolvet i rummet bredvid, vi gick mot ljusskenet.

Jag hade varit på rave tidigare, men denna gång var annorlunda, med mitt hopp bortblåst hade febern fått fri lejd. Musiken dånade och det skickade vibrationer genom min sargade kropp, jag kände mig yr, svettet rann och ljuseffekterna irriterade mina ögon. Min petita vän för kvällen hade märkt min bristande entusiasm och skrek i mitt öra "Ta en sånhär, den ger dig vingar att flyga ifrån dina bekymmer!" Mellan fingrarna så höll hon ett litet piller med glada ögon och ett välkomnande leende på. Jag hade aldrig tagit droger innan, men någon gång måste vara första gången "Den här är för pappa" tänkte jag och svalde. 

Det blev mörkt, glimtar ur tiden visade sig med jämna mellanrum, någon skrek, musikens monotona slinga dånade, mörker, jag är i ett rum med en säng, jag är i ett rum med en naken tjej, hon ligger på sängen. Skrik bryter förtrollningen och jag står på sängen, jag är naken, jag har något i händerna, ett ben, benet fortsätter till den nakna tjejjen, hon skriker och gråter, vad händer? Jag har en välbekant men sällsynt smak i munnen, blod? Dimman lättar och jag ser att hennes ben blöder, hon blöder. In stormar en man som greppar och slänger mig tvärs genom rummet. Jag vet inte vad som har hänt, båda skriker åt mig och jag börjar gråta, jag skriker "Förlåt!" Mannen går långsamt fram till mig, han böjer sig ned och säger "Vad söker du efter, min vän?" Jag säger inget, jag bara huttrar, det är kallt. "Jag ska berätta vad du söker efter, du söker efter livskvalitet". Jag tittar upp och ser honom i ögonen, plötsligt slår det mig att han pratar svenska. Det var första gången jag träffade Gräddnos, och jag är skyldig honom ALLT.

blogginlägg om livskvalitét av författaren Bollen

Hon såg ut som en häst. Tandköttet var mycket dominant i hennes ansikte, samtidigt som hennes hållning sluttade.
Hästflickan hade hon kunnat heta. Men nu hette hon istället något vanligt, kanske var det Lisa? Hon pratade om sin lägenhet, gestikulerade och grimaserade. Det var med passion hon nästintill skrek fram att "Ja och sen kan jag ju bara sälja den om räntan går upp!". När hennes saliv träffade min hand kände jag att någon var tvungen att hejda henne. "Lugn. Herregud vad du är passionerad". Sade jag lite skojfriskt. Hon skrattade lite som om hon inte förstod skämtet och fortsatte veva med armarna i luften. Hennes kropp var fast och välformad, förmodligen tränade hon sådär ohälsosamt mycket, fem-sex dagar i veckan, vilket skulle förklara hennes amfetaminstinna energinivå. Men det gick som sagt inte att anmärka på hennes kropp, (eller det klart att det gick, men inte i förhållande till hennes ansikte) vilken jag lät mina ögon vila på medan jag såg hennes mun frusta ur sig banaliteter. Att ligga med henne kändes, hur mycket jag än ansträngde mig, som ett ogenomförbart projekt. Dels fanns där känslan av att vi redan haft sex och att jag kommit att ångra det. När söndagsångesten infinner sig på idéstediet är detalltså inte tal om några Neil Strausstricks. Dessutom har intellektuell pedofili blivit mindre och mindre hett ju äldre jag blivit. Jag gav henne en sista överblick. "Syns det var jag har snusen`!?" Skrek hon och spärrade upp ett gnäggande leende. Jag försökte visualisera min kuk få en avsugning av munnen i fråga men klarade mig inte förbi mardrömmen att min mandom troligtvis skulle bli avbiten av de där ständigt morotshungriga hästkäkarna.


Jag tittade mig omkring. Hennes vännina Grisa såg bra ut, men hade på sig några slags spetshandskar som i motvikt såg ut som skit. Detaljer förvisso, lika obetydliga som den här bloggen. Åtminstone för några timmar framöver.
På bussen in till stan charmade jag kjolen av denna Grisa. Jag hånade henne friskt över att hon kom från en bondgård där hon, likt tjejen i arlareklamerna, bar omkring på kossor och levde sitt liv med att mjölka. Hon verkade bli lite klädsamt förnärmad och bytte snart säte från tvärs över gången till tvärs över mig. "Han var så trött" sade hon och pekade på sin tidigare sittgranne på bussen. En överviktig man med afrikanskt utseende. "Jaha" sade jag. "Han var ju neger" fortsatte Grisa. "Ehh, det var väl inte därför han var trött?" Undrade jag lite försiktigt, samtidigt gick det upp för mig att hur gärna jag än skulle vilja så är det svårt att gamea en nazist. Hur gör man liksom? Börjar man med att snacka"myten om förintelsen" och take it from there, eller ska man helt enkelt ljuga och säga att man polar med John Ausonius? Som tur var lämnade hon mig ifred efter att jag örfilat henne ett par tre gånger.
Jag bestämde mig istället för att ägna mig åt lite mer raffinerat skoj och började stöta på hennes storasyster. En 35 årig förvaltare med ett kön som drypit efter kuk de senaste tre åren som hon använt till att komma tillbaka i form efter en kraftig viktökning, detta i samband med hennes första skilsmässa. Den här storasystern behövde bara behandlas lagom patrialkaliskt med stjärtklappar och gammalt hederligt förminskande av hennes yrke och fritidsintressen för att hon skulle börja blåsa mig så fort hon fick chansen. Jag tryckte upp två fingrar i hennes fitta och luktade på saften. Smakade på den.
"Livskvalitét", tänkte jag, "Det klipper jag imorgon".