ett utdrag ur Edward Bloms memoarer: "Att leva är att lida"

Som blott en 22-åring på rymmen i Europa, undan min dominanta far, greven Artur af Blom, så var jag, Edward Blom, bara ett spädbarn, ännu ej förlöst, när det kom till Europas finare kultur. Visst, jag kunde de tyska studentsångerna lika väl som den näste, men det tog mig många år och dagar innan jag behärskade det såkallade goda livet.

Under mitt fantastiska liv så har det funnits många män och kvinnor som med sina kroppar och sinnen tuktat och lärt mig hur man är blir karl och hur en karl för sig. Min far var inte en utav dessa, hans idéer om skolning och disciplin var lika omogna som en klase druvor från Château Lafite Rothschild i maj.

Ett namn som står ut bland alla dessa vackra individer var Alfonso, en fattig men stolt bonde från Frankrikes västkust, han tog in mig och gav mig bröd och vatten, och även om han visste lite, om ens något, om världens alla ostar och viner, så visste han hur man närde och utnyttjade den libido som vår gode Skapare givit oss.

På nätterna så sov jag ute i stallet, men om jag såg att Alfonso hade tänt den smutsiga oljelampa som hängde i fönstret ut mot gården, så visste jag att han ville ha mig där.
Dörren var alltid olåst och inne i sovkammaren satt han och hans fru Charlotte och väntade på mig, att tala var absolut förbjudet, och det var där, i tystnaden, som tre blev ett. Att kalla det sex eller samlag vore att förminska den energi som skapades de nätter vi var tillsammans. Jag var med Alfonso, han med henne- genom mig, han älskade med henne genom mig! Hade ni varit där hade ni förstått, men inte kunnat förklara det, ingen människa kan förklara vad det var som hände i det där sovrummet.

En dag visste jag att det var dags att färdas vidare, jag kände det i mitt hjärta, och Alfonso bekräftade det för mig när han en dag, när vi satt i skogen sa till mig; Jag har lärt dig allt jag kan, du måste resa vidare Edward! Du måste finna nya smaker och färger, dofter och idéer som du kan ta till dig och sen dela med andra, det är ett heligt uppdrag du är på Edward!

Nästa dag tog jag min kappsäck och gav mig iväg, utan att säga adjö, ett adjö var överflödigt.

I Paris träffade jag på Charlotte en sista gång, men den historien tar vi en annan dag!

Gutår!