Some really bad news

Jag har inte bloggat på ett tag. Eller jag har inte bloggat på typ en vecka - vilket känns som väldigt länge. Det har nämligen varit en seg vecka, påskveckan. En väldigt fin vän till mig fick det hemska beskedet att han har cancer, och en livshotande sådan i bukspottkörteln. Kristoffer Viita heter han och jag lärde faktiskt känna honom här i bloggarnas bajsnödiga värld. Efter en tid av chatt i olika kommentarsfält så började vi gå på man-dates IRL och insåg att vi njöt av varandras sällskap.

Hursomhelst så var det förra fredagen som Kristoffer och jag var på Sahlgrenska och mottog det dystra beskedet om att han utvecklat en livshotande tumör i bukspottskörteln; den farligaste cancern som finns. Man kan säga att fredagen blev lång. Den blev nog lika lång för Kristoffer som den var för Jesus år 33.
Dagen efter, påskafton, blev en mörk historia där vi istället för att fira satt, ett gäng, och pratade om allt som hänt och bad till Gud om att Kristoffer ska få nog med styrka att klara sig ur denna tragedi.

Sen har hela veckan spenderats på sjukhus och i krissamtal.
Igår när jag besökte honom i hans sal så tog han mina händer och sa:
- Varför drabbar det här mig? Varför drabbar den här skiten mig och Patrick Swayze.
- Jag menar , jag tränar ju martial arts , äter nyttigt , dricker måttligt och all den där skiten. - Ja fan till och med Cigarretter har jag ju slutat med.

Nä Kristoffer, det är fan orättvist. Patrick Swayze och hans 60 cigg om dagen är förståeligt men du... Du är ju en fighter.
Du kommer klara det här! jag lovar min vän.
Annars så är det goodbye my beautiful zebra. I cancer finns det fan ingen livskvalitet.

Mörkrets antikrist

Att uppnå en god livskvalitet handlar om att våga välja den långa vägen, när vi bor i ett land där den största delen av invånarna verkar leva i en slags vardagspsykos. En psykos som inte tillåter oss att känner efter. Istället vandrar vi som spöken genom veckan.

Man möter den nästan varje vardag , denna klagan. Vardagshatet och livströttheten. Arbetskollegor nämner dagligen hur tråkigt och grått allting är.
"Finns det verkligen liv och kärlek i denna gråa sörja som kallas för vardagen?", frågar dom mig.
Sedan börjar det tjatas om helgen och att vi ska bli fulla på en fest. För mig har det sedan länge handlat om att istället för att fly vardagen så möter jag den med glädje. Vi förenas till en perfekt ande, vardagen och jag.
Efter år av vilja och tvång har jag blivit den jag är idag; en sann vardagsromantiker. Medan omgivningen blöder så är jag i full färd med att skörda dagens livskvalitet. Tillåt dig att se vardagens konstverk som ständigt omger oss.
En konst som ,lik all annan konst, har som enda funktion att spela på våra sinnen.
Likt den antika konsten , vilken då var jämställd ungefär med dagens hantverksarbete , så är inte vardagens konst endast en fröjd för ögat. Denna frukt av livskvalitet jag dagligen skördar leker även med lukten,smaken och känseln. Alla känslor kan förenas och förvandlas till en enda stor och positiv kärleksexplosion. Då har du skördat din vardag som en riktig proffsbonde.
Du ska våga experimentera med känslor och sociala situationer. Tänj på dina personliga ramar och våga njuta av den förbjudna kunskapen. Du lär dig med tiden att aldrig tacka nej när ormen erbjuder dig frukten som mättar och förstärker ditt medvetande.
Du lär dig skapa den glada konsten , som sedan romantiken alltmer har blivit förbjudet. Det är inte längre viktigt för dig att söka bekräftelse i destruktivitet och hjärtesorg. Istället vänder du dig mot ljuset och säger, "Ge mig det glada och förbjudna min lyckans herre!"

Jag står och tjuvlyssnar utanför en toalett och hör hur pappret dras över kuken på min favoritkollega som torkar sitt kön. Jag går till lunchrummet och dricker kaffe när jag plötsligt får ett infall och tar fram en liten bit papper som jag målar en häst på. Jag sitter där ett tag och tittar på min teckning. Efter ett tag går jag fram till en mycket ful tjej som jag ger den till. Hon ler mot mig. Ett leende som signalerar blyghet och förvirring. Jag ler tillbaka och hoppas att hon känner sig omtyckt. "Låt det fula lysa upp vår värld" , tänker jag och försöker minnas vem som sa det.

Väl på väg från lunchrummet så går jag förbi kopieringsrummet. Där står äldre kvinna i klänning och kopierar en hög med kompendier.
Jag hälsar och låtsas söka efter något i hyllorna. Jag hittar en penna som jag låter falla till golvet bredvid henne fötter. "Oj då" , säger jag och böjer mig ner för att ta upp den. När jag ska resa mig så låter jag min näsa stanna bara några centimeter från hennes underliv , jag blundar och låter luktsinnet arbeta. Jag ser att hon kollar på mig med en oförstående blick. Istället för att säga något till henne så går jag bara därifrån och försöker bestämma mig om det var fittlukt eller bara textila dofter jag kände. "Varje fitta har sin lukt", kommer jag ihåg att Tårtan brukar säga.
Nu väljer jag att gå ut ur byggnaden för att glida in på fiket som ligger dörr i dörr.
Jag beställer en kopp svart kaffe och sätter mig vid ett fönster. Jag smuttar försiktigt och försöker bestämma mig om jag tycker fasaden på andra sidan gatan är fin eller inte. Jag andas tungt för hela lokalen luktar underbart av dagens lunch , lasange tycker jag det känns som. En tonåring med bag går förbi och jag är snabb med att dra upp långfingret och mima , "fuck you asshole" åt honom. Han stannar och kollar på mig kaxigt. Jag bara ler och efter ett tag går han vidare.
När jag kommer ut från fiket så ser jag en narkoman gå runt och tigga pengar från folk som står vid en busshållplats. Jag drar fram en tjuga, springer till kuren och ger den till knarkaren. Han kramar mig och luktar äckligt. Jag känner mig som en ängel. "I am the angel of death" , säger jag till knarkaren. Han fattar noll.
Jag går tillbaka till jobbet samtidigt som jag funderar på om jag ska ringa den där tjejen jag är kär i. "Livet är en fest", tänker jag och minns mycket väl vem som sa det.