4

Detta inlägg kommer genom ett obefintligt samarbete med Fredagslistan att presenteras som en lista.

1. I en sann Vända kappan efter vinden-anda så bestämmer jag mig för att resa själv på en weekendresa till London.
"En ung man som upptäcker världen" , tänker jag om mig själv innan planet lyfter.

2. En t-shirt, fem linnen, en skjorta, byxorna som jag hatar, inga hygien-produkter what so ever...Jag har självfallet firat min ensamresa med att gå ut på klubb kvällen innan, vilket resulterade i att packningen jag gjorde tio minuter innan flygbussen, senare kom att te sig för mig mycket märklig.

3. Att resa som student innebär att man bor i en sovsal på ett hostel. Väl i "mitt" rum svär jag över att mina glassiga dagar i Wien (alltid femstjärnigt) är över. Här förfogar jag över den nedre slafen i en våningssäng, samt ett skåp som för tankarna till högstadiet.
Jag delar rummet med två Nya Zeeländare och en ensam man från Brasilien.

4. Britter ja. Här på mitt hostel är det britter som är överrepresenterade bland gästerna. Och är det inte britter så är det slavar från de brittiska kolonierna; Australien och Nya Zeeland. Voice-over rösten från "Uncut! uncovered" -serien, som fyran sände halv tre på natten för en massa år sedan, hörs konstant i mitt huvud: "Meanwhile Gräddnos is trying to buy Karen and Meg some tequilashots to hopefully get them so drunk that they will show him their boobs".

5. London har världens längsta tunnelbana, 215 stationer. En massiv renovering pågår just nu på många av dessa stationer, vilket medför såväl långa, som många, omvägar för en vilsen turist som mig.

6. Gatan jag bor på heter Borough High Street och förutom att den inhyser kända Borough Market, så finns där även ett irländskt fyllo. Ja varje dag finns där samma irländska fyllo. Jag kunde strosa i godan ro för att plötsligt höra han skrika: "What a fuck are you looking at?, åt mig. Numera är jag en expert på Borough High Streets omvägar.

7. Äter man ensam på restaurang så är det bra att ta med sig en bunt tidningar. Inget kan kännas så sorgligt som att sitta med sin hälleflundra på Gordon Ramsey at Claridges och bara stirra tomt in i väggen.

8. "Är man ensam så ljuger man", som Tårtans pappa Göran brukar säga. Varje människa som jag har en längre konversation med utsätts för mina lögner. "Im here to do som research for my book - Turning the coat as the wind blows", säger jag och får bekräftande dunkar i ryggen. En rumänsk tjej med grishy tar mig på kuken. "It's an author cock", säger jag med ett leende. Hon går därifrån.

9. Några nyfunna vänner drar med mig på en karaoke bar. Top-hits som "Bed of roses" , och duettklassikern "Where the wild roses grow", rivs av.
En övertaggad man, uppenbarligen den ansvarige för detta sångspektakel, försöker få mig att gå upp på scenen och som svensk visa var skåpet ska stå genom att sjunga en valfri Abba låt. "Okie Karaoke, but no" , svarar jag. Blicken jag får till svar verkar se på mig som en mycket torr ung man.

10. Oktoberfest är just nu stort bland londons svennar. Det festas på tyskt vis och jag kan inte undgå att tänka på "Ett päron till farsa". Själv köper jag en Scientific American, njuter av att vara ensam i mitt rum, och passar samtidigt på att onanera till lukten av min rumskamrats kvarglömda trosor.

11. Jag träffar bloggaren Me & my precious på Oxford street. Vi hånglar och slickar på en glass.

12. Brittisk humor:

Författarskolan , del 3

På grund av OS i Peking har mitt tidigare planerade inlägg om det fria fallet tills vidare skjutits upp. Då tar jag istället i sann Göteborgsk anda och fortsätter den populära serien "Författarskolan", och behandlar i denna tredje del författarskapets svåraste ögonblick; debuten.

När jag var liten brukade min morfar säga att "en debut ska å ena sidan vara ett rättesnöre, men samtidigt ska den fungera som ett övergrepp på läsaren".
Han , Richard, kände att det var hans plikt som människa att lära den unge Gräddnos hur debutromanens väsen ska spegla författarens inre och dess roll i samtiden. Det är i debuten som författaren ska blotta sina fördomar, sin lust och ta tillfället i akt att kritisera. De flesta debutanterna inbillar sig dock att debuten ska innehålla en spännande intrig som bjuder upp till en dans utanför verklighetens ramar. Det är en av nutidens största tragedier, denna verklighetsflykt som alltmer genomsyrar mänskligheten. En djävul som får oss att förbise den sanna njutningen och livskvaliteten i att vända blicken mot det vardagliga.

Om vi tar och tittar på den största dikotomin inom den svenska litteraturen, Röda rummet kontra Autisterna, så är det första vi ser hur den äldre och konservativa litteratureliten ställs mot den yngre liberala. Men om vi ser förbi kontexten och tittar på böckerna i sig så ser vi två romaner som vänder blicken mot vardagen och konstruerar därmed en inre logik som gör vardera verk till en icke-utopisk känga som tvingar läsaren till en förening med författarens inre väsen. Den litterära debuten är alltså, till skillnad från den sexuella debuten, något som ska förena två själar och framtvinga ett utbyte i mänsklighet. Sen blir kanske debuten bara ett dåligt minne, eller ett nödvändigt ont, för att uppnå en tillfredsställande litterär livsstil. Men den lever ändå kvar inom en som ett ting skapat av två; författaren (hanen) , som under tvång får läsaren (honan) att förenas med dess inre.
I Autisterna så ger oss Stig Larsson ett utomordentligt exempel på hur du som författare kan uppnå denna våldtäktsliknande situation, utan att gå utanför de skönlitterära ramarna; att inte begränsa sig till bara en huvudperson. I Autisterna leker Larsson med sin Jag-identitet och låter den vara något nytt i varje kapitel.

Men låt nu inte detta stressa upp er. Man kan på bara några rader lyckas med att såväl inspirera, som att kritisera samtiden.
Som ni nu avslutningsvis får ett exempel på i ett utdrag ur Tårtans kommande debutroman, Bortom min kontroll.

"Rummet var mörkt. Den vajande gatlyktan utanför fönstret tvingade skuggorna att dansa längst väggarna. Jag log, för jag visste att detta skulle bli ännu en natt utan sömn. Jag luktade på mina fingrar. Dom luktade tvål, fast i mina drömmar luktade dom fitta. Jag var inte längre ensam. Mitt liv hade förvandlats till en saga. Jag började onanera. Bakom mina stängda ögon så sög hon av mig med läppar mjuka som silke. Lät mina händer omfamna hennes skalle och tvingade henne till att deepthroata. Inte ens en kväljning. Hon var den perfekta kvinnan, och nu var hon min för alltid."

"Jag ångar ingenting"

Förra veckan satt vi här på Kappan-redaktionen och skålade. Vi hade fixat vår första gästblogg -en midsommarspecial med en av Göteborg/Sveriges största rockstjärnor. En sann berättelse om en avlägsen incest. Dagen innan midsommar drog han sig ur. "Tänk om någon får reda på att det är JAG som skrivit detta, inte ens en pseudonym garanterar ju ett hundraprocentigt skydd", stod det i ett sms han skickade mig. Inga hard feelings , men vi tycker alla här på redaktionen att det känns tråkigt att inte kunna leverera första klassens material till er läsare. Och det var verkligen det här. Första klassens material.

Tårtan är och hälsar på sin pappa. En pensionerad snickare som på största allvar liknar sig själv med Jesus K och har Funny Games - The Remake som favoritfilm.
Bollen är i Stockholm och förbereder Pride. Jag själv har just kommit hem från en veckas semester i skärgården. I släktens gamla herrgård.
Att vara där innebär att gamla minnen bubblar upp; dans med djävulen. Jag sprang på grannen, Nicklas, och blev förvånad över att han kommit ut från psyket.
Historien om Nicklas är något utöver det vanliga. En man i 45-års åldern som hela sitt liv har fascinerats av ånga. När jag var liten brukade Nicklas pappa berätta för mig att Nicklas var näst intill besatt av ångmaskiner och ånglok redan som 3-åring. När han kom upp i tonåren så började han på sitt första, av vad som visade sig bli flera, ångprojekt. Han byggde sin egna ångbåt. Den var visserligen liten, men ack så imponerande. Allt var byggt för hand. Stålskrovet hade han stått och bankat på i ett helt år där hemma i garaget. Frustrerat. Som en pedofil på en öde ö med påklädda barn. Han var så nära sin dröm, men ändå så långt borta. Skrovet var ett nödvändigt ont på vägen till himmelen; ångmotorn. "En ångbåt utan skrov är ju faktiskt ren idioti", brukade Nicklas säga för att trösta sig själv.

När han en dag öppnade garageporten och insåg att ståldjävulen äntligen kunde flyta så sägs det att han sköt hunden av ren lycka. Sen byggde han ångmotorn. Och som han byggde den. Under flera år så, ja bara byggde han, vad som blev sin första egna custom made ångmotor. Han missade tonårstidens: förlora oskulden, skägg och Axe Africa, på grund av vad som utvecklats till ett slavförhållande under ångmotorns gudomlighet. Just när han fyllt tjugo blev han klar. Nu skulle här ångas. Ja "Nu ska hela världen ånga", sa Nicklas när han körde ångbåten till hamnen för dess jungfrufärd. Vad Nicklas inte visste var att inte bara hans värld, utan även hans själ, skulle förvandlas till den svartaste ångan. Jag tror att han körde ångbåten i en vecka innan han insåg att den inte räckte till. Den puffande demonen som vaknat till liv inom honom skrek efter mer. Han byggde en ångtraktor, en ångbil, ett ångdrivet hem... Ja nu drevs hela hans liv av ånga. Nästan...Han hade ju skaffat sig en familj under tiden. Detta tyckte Nicklas var ett problem. "Hur ska jag kunna leva i denna ånga med en familj vars blotta existens svärtar dess glans", skrev han i sin dagbok. Nicklas var inte längre en entusiast, Han var galen.

Två barn hade han. Madeleine och Victor. Sonen var lätt att jaga från huset, det var bara att skrämma iväg honom som man skrämmer räven, med kastruller och rop. Madeleine blev dock ett problem. Hon var utvecklingsstörd och bortom denna verklighet. Nicklas fick istället använda sig av en annan taktik. Han väckte henne i ottan. "Kom, vi ska ut och leka i trädgården" , sa han till henne, när hon oförstående och trött gned sina handikappade ögon i flickrummets säng. Nicklas satte sig på en pall, mitt i trädgården, och åt en korvmacka medan Madeleine sprang omkring och lekte sig trött med sina dockor. Med en duns satte hon sig i gräset flämtades. Nicklas gled upp bakom henne, drog fram en gömd revolver från jackfickan, och avrättade henne som en hund. Nu var det bara frugan kvar. Eva, som hon hette, hade varit hos sina föräldrar över helgen och kom nu körandes i sin bil in på garageuppfarten. "Bingo" , väste Nicklas till sig själv, och gick för att möta henne. Ett kärlekspars blickar möts , en kram, och en dold hammare att knacka i hennes huvud tills det det sprack. Äntligen fri. Han gick ner i källaren och drog bort skynket som dolt vad han i hemlighet redan påbörjat. En ny familj driven av ånga. Stela kroppar av stål med skorstenar och könsorgan av gummi. En familj värdig hans värld. Där tog det stopp. Han fick dom aldrig att leva. En dag kom polisen. Victor hade golat...Så när vi stod där på stranden kunde jag inte låta bli att fråga hur han nu mådde. "Jag ångar ingenting" , sa han och flinade.

Love Actually.

Ursäkta vår dåliga närvaro hör på bloggen just nu. Eller ursäkten är kanske mest till oss själva. Jag har spenderat några dagar i kärlekens mörker medan Bollen och Tårtan arbetar på en HIV-dokumentär på uppdrag av SVT. Hursomhelst ska jag åka en sväng till Frankrike och vandra i Le Corbusiers fotspår så för min del kommer här inget storslaget att hända på en vecka. En glad nyhet är dock att vår praktikant/frilansare (vad han nu är) Karl Linus har gjort klart film nr 2 i den exklusiva konstfilmserien som behandlar livskvalitet. Här är det Karl själv som står framför kameran i ett försök att få sin yttre skönhet att tränga in i den egna kroppen för att sedan stötas ifrån. Vackert? javisst! Fånigt? Nej faktiskt inte.
Au revoir!


PS. Nine Inch Nails har gjort en ny skiva som är gratis och finns här. Stökig och riktigt jävla lovande måste jag säga. Kolla särskilt Head Down. Blir inte så mkt bättre än så. Skulle vara den här då.

Livskvalitet som konst

Vända kappan efter vindens frilansare, Karl, är inte bara en practical-joker utan även en sann konstnärsjäl. Nu har vi här på kappan-redaktionen utrustat honom med en kamera och hoppas på att detta ska resultera i några konstfilmer som ska illustrera det svårdefinierade begreppet livskvalitet.
Här kommer i alla fall första filmen som handlar om vardagföraktets dyra pris; depression. Vi tittare får här lyssna på när Karl berättar om hjärnbrus till fina bilder på det ensamma älskandet; onani.

Euphemisms

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Att förlora hela sin familj

När jag var liten hade jag en lillebror. Johan , som han hette, var min Skorpan från Bröderna Lejonhjärta; ofta sjuk , liten till växten, och misslyckades med det mesta han tog sig för. Jag själv var kanske ingen Jonathan direkt, utan mer en Kain. Vi bråkade ofta och jag uppfann en särskild lek som gick ut på att jag brottade omkull honom, satte mig på hans mage, och stoppade mina fingrar så långt ner i halsen på honom att han började kräkas. En bonus var om han hostade samtidigt så snor for ur näsan och ner i de host-kväljda kräkningarna; en fusion av barnäckel, dvs barnglädje. Johan dog hursomhelst ung, som den Skorpan han var.

Det var i en bilolycka, vi var på väg att besöka morbror Anders som fyllde 40, som en kaxig chaufför , i en allt annat än kaxig Trabant, fått för sig att det där med frontalkrockar var minsann något som han ville prova på. Det enda jag egentligen minns från själva krocken är att jag sitter med upprivna byxor på motorvägen och ser att min far ligger bredvid mig i fosterställning helt kritvit i ansiktet. Sen blev det svart och jag vaknade upp på sjukhuset av att min mor strök mig i håret. Hon berättade, med en saklig röst, att Johan hade fått så svåra skallskador att dom inte hade kunnat rädda hans liv. Han hade dött precis när dom skulle till att rulla in honom på sjukhuset. Jag frågade var pappa var och hon sa att han hade vägrat att prata sedan han fått beskedet att Johan dött. Han bara låg där i sin sal och tittade tyst upp i taket.

Efter några dagar åkte jag och mamma hem. Pappa hade redan åkt hem i förväg och jag hade inte sett till honom under hela min tid på sjukhuset.
Taxin körde upp på garageuppfarten och innan vi klev ur sa mamma att jag inte skulle bli rädd ifall pappa verkade lite konstig.
När vi kom in i villan så var det helt tyst. Allt såg ut som vanligt förutom att dörren till Johans rum var försett med ett stort hänglås. Jag gick runt ett tag men kunde inte se pappa någonstans. När jag frågade mamma så sa hon att hon misstänkte att pappa var i garaget. Jag gick dit och när jag klev in genom dörren så såg jag pappa sitta på målarbänken med händerna för ögonen, fortfarande invirad i ambulansfilten han blev insvept i för att motverka chocken efter olyckan. Han tittade på mig och jag blev rädd när jag såg att han var helt grå i ansiktet.
Jag frågade varför han var i garaget och han svarade att han hade tänkt bo här ett tag för att få vara ifred. Allt som min pappa någonsin varit; vacker, välklädd och med en god hållning, var som bortblåst. Framför mig satt en ful och sorglig varelse som såg helt trickfilmad ut. När jag sa att jag ville att han skulle bo med mig och mamma så fräste han likt en katt åt mig. Jag blev rädd och sprang in i huset igen. Min mor stod vid spisen och tillredde vardagens odödliga klassiker; stekt korv med makaroner. Istället för att skära korven i centimetertjocka bitar så använde hon en sax och klippte den slarvigt i tjocka skeva bitar. Ja allt som involverade skärning, avsmakning och servering skötte hon med saxen. Hon slängde till och med gaffeln och kniven på golvet och åt med saxen. Jag fann det hela väldigt olustigt men valde att inte säga något utan vi åt istället under total tystnad.

Veckorna gick och pappa höll sig fortfarande i garaget, han satte aldrig sin fot i huset, så vi fick gå in med mat åt honom tre gånger per dag. Mamma , ja hon hade bara blivit konstigare och konstigare. Hon använde sin kära sax till allting numera. Det var som om hon helt gett upp händerna och börjat leva som Edward Scissorhands. Jag kommer ihåg en gång när vi var på stan och jag råkade gå in i en stolpe, jag hade väldigt långt hår på den tiden som skymde sikten, och mamma bara tog sin sax och klippte två titthål i luggen på mig. Som en rånarluva...

Vi ses Johan, och då ska jag fan brotta ner dig och få dig att kräkas som aldrig förr. Mina föräldrar kan dra åt helvete för att dom visade sig vara så svaga att dom gav upp allt och lät mig gå kärlekslös hela min tonårstid. En dag ska jag hämnas. En vacker vårdag ska ni få äta upp alla de gånger ni inte har brytt er. Som Varg Vikernes skulle ha sagt: "Jeg skal gjøre det med flammer og maskingevær"

Gör det själv: Splenektomi

Har för mig att jag var i Wien, eller så kanske det var Rotterdam?
Hursomhelst var jag konstant hög på såväl livet som på amfetamin (som jag av någon anledning fått för mig var schysst på den tiden). Det hade varit mycket festande och jag hade de senaste veckorna börjat sköta festandet från sängen, så jag slapp stiga upp och stå på mina egna ben. Jag ringde bara upp en massa folk till stugan som jag hyrde och lät min dåvarande butler, Frank , sköta de rent praktiska skyldigheterna en god värd har.

Det var så skönt att kunna ligga under mitt kattskinnstäckte och liggdansa, sjunga, prata livskvalitet och slicka fitta (det enda sexuella jag orkade med). Tjejerna brukade slåss med kuddar och hoppa omkring i sängen där jag låg; ett beteende som visade att dom inte ljög när dom sa att dom var unga. På nätterna , när dygderna kommer fram, så brukade jag beordra Frank att knulla någon av flickorna bredvid mig i sängen. Jag trivdes i rollen som betraktare. Han brukade behålla tjänstevästen på sig, en sådan som Nestor har i Tintin som vi funnit på en herrekipering i Belgien, och jag brukade känna hans mjölkvita bara röv slå hårt mot mig när han knullade i sidled.

Det var en väldigt trivsam tid som jag dock fick betala ett högt pris för. Notan blev allvarliga skador på min vackra insida. Det var en tidig morgon, i ett rum som dånade av snarkningar, då jag kände att något var fel. Det smärtade på insidan och jag trodde först att det var min själ som var döende. Jag hade fel. Mina år av studier inom medicinen sa mig att mitt vilda festande måste ha orsakat skador på min mjälte. Amfetaminen var nog den största boven i dramat då det under fel omständigheter, i samband med överkonsumtion, allvarlig kan skada de inre organen. Vilken jävla amatör jag kände mig som.

Hursomhelst så låg jag i några minuter och funderade på vad jag skulle ta mig till. En invärtes blödning är inget man bara kan "tänka bort". På nattygsbordet låg några tops, en halvdrucken flaska vodka samt en stillett. Jag tog flaskan, drack några stora munnar, fällde ut stilletten och började skära i mig. Medan jag skar lät jag vodkan sakta droppa i såret för att rena (objudna bakterier är nämligen kirurgens värsta fiende).

När jag slutligen, efter några om och men, kunde blotta min mjälte så lät jag topsen arbeta försiktigt på de synbara såren, även här lät jag vodkan göra sitt jobb. Det var snabbt jag kunde konstatera att mjälten ej behövde avlägsnas utan det rörde sig, som tur var, bara om en blödning.
När jag kände att jag gjort allt jag kunde så drog jag en tråd från mitt täcke, höll ihop såret med hjälp av några hårnålar, och sydde sedan försiktigt.
Frank fick hämta några vitlöksklyftor , i brist på antibiotika, som jag sköljde ner med det sista av vodkan. Jag började känna mig trött igen så jag valde att sova lite till. Det tyckte jag ändå man kunde unna sig.

Att sparka Bollen i mål

Ni får ursäkta Bollens dåliga närvaro här på bloggen. Han har fått för sig att jobba/knarka med den omtalade slusk-orkestern Hästpojken.
Ja han har tydligen gjort ett så jävla bra jobb så att dom till och med tackar honom på deras blogg. Tydligen har dom lurat på honom att sälja gitarren också. Den fina gitarren som han fick av sin grisöronsmaskande morfar i födelsedagspresent. "Den här gitarren ska jag aldrig sälja , den är min tredje arm", sure Bollen , du står vid dina ord märker jag. Ryktet säger att dom snart ska sparka den lilla tjocka bankirsonen som spelar tamburin och ersätta honom med, hör och häpna, Bollen.
Det kan bli kul att få se dig stå där och rassla med amfetamin-ringar under ögonen och göra fittslickar-tecknet till småtjejerna i publiken.

Ring mig när du slutat leka rockstjärna Bollen.
Tills dess, vågar man be om en turnédagbok exklusivt för kappan?


Tryck på bilderna och se själva:

Some really bad news

Jag har inte bloggat på ett tag. Eller jag har inte bloggat på typ en vecka - vilket känns som väldigt länge. Det har nämligen varit en seg vecka, påskveckan. En väldigt fin vän till mig fick det hemska beskedet att han har cancer, och en livshotande sådan i bukspottkörteln. Kristoffer Viita heter han och jag lärde faktiskt känna honom här i bloggarnas bajsnödiga värld. Efter en tid av chatt i olika kommentarsfält så började vi gå på man-dates IRL och insåg att vi njöt av varandras sällskap.

Hursomhelst så var det förra fredagen som Kristoffer och jag var på Sahlgrenska och mottog det dystra beskedet om att han utvecklat en livshotande tumör i bukspottskörteln; den farligaste cancern som finns. Man kan säga att fredagen blev lång. Den blev nog lika lång för Kristoffer som den var för Jesus år 33.
Dagen efter, påskafton, blev en mörk historia där vi istället för att fira satt, ett gäng, och pratade om allt som hänt och bad till Gud om att Kristoffer ska få nog med styrka att klara sig ur denna tragedi.

Sen har hela veckan spenderats på sjukhus och i krissamtal.
Igår när jag besökte honom i hans sal så tog han mina händer och sa:
- Varför drabbar det här mig? Varför drabbar den här skiten mig och Patrick Swayze.
- Jag menar , jag tränar ju martial arts , äter nyttigt , dricker måttligt och all den där skiten. - Ja fan till och med Cigarretter har jag ju slutat med.

Nä Kristoffer, det är fan orättvist. Patrick Swayze och hans 60 cigg om dagen är förståeligt men du... Du är ju en fighter.
Du kommer klara det här! jag lovar min vän.
Annars så är det goodbye my beautiful zebra. I cancer finns det fan ingen livskvalitet.

Kvinnofängelset

Jag har just läst inledningen till Michel Foucaults bok, Övervakning och straff, där Sune Sunesson inleder med att berätta om när han läste boken för tredje gången. Det var denna tredje gång han insåg vad Foucault menade med att själen är kroppens fängelse. Det är en väldigt fin berättelse, som jag tycker ni bör läsa, där Sune minns en fest som slutade med att han låg berusad i en säng och skrattade åt sin egna kropps fångenskap. På andra sidan väggen , i grannrummet, hör han värden ligga och gråta åt samma insikt.

All detta snack om själens eventuella roll som fångvaktare får mig oundvikligen att tänka på Platon, och mig själv. Såklart, jag tänker ju alltid på mig själv. "Du finns i dina egna tankar Gräddnos" , som mamma brukade säga.

För att nu återgå till denna Platon, som såg idé-världen som den sanna oföränderliga världen, så är just idén runt Gräddnos den som kvinnor vill ha av mig. Jag har , självförvållat , skapat den perfekta idé-versionen av min vackra gestalt. En tillflyktsort dit upptagna kvinnor vallfärdar för att fly undan sin vardagsfördömande festman. Jag erbjuder en semester från parrelationens dekadens genom mina idéers många uttryck. Jag blir en famn att krypa upp i som står för det farligt förbjudna , ett bröst att återigen kunna suga mammas trygga mjölk ur för att åka tillbaka till den idealiserade barndomen där rätt och fel var något du fortfarande skulle lära dig. Jag serverar en ostbricka att smaka där varje ost symboliserar en lust; samlaget du alltid velat ha , kunskapens goda frukt och modet att skapa sin egna värld. Du kan sedan doppa denna gåva i den tillhörande plommonmarmeladen; känslan av att hålla i lyckan förkroppsligad. Kryssning i Karibien, my ass! Här är ett Jag som är uppochner, det perfekta Jag:et att leva i.

Dom får aldrig nog , kvinnorna som söker sig till mig. Beredda att ge upp allt för att kunna stanna där med mig som vägledare. Jag är grindvakten som äger nyckeln till moralens och normens mörka cell. Jag säger alltid nej när det blir för mycket. Ingen ska kunna tro att dom någonsin kommer att kunna ha mig som sin. Jag är ingens men samtidigt till för alla som vill, om bara för ett tag. En vardagens härskare med min omgivning som slavar. Kommer ni för nära så står jag där med maskingeväret och pepprar er fulla. Men kommer du trots allt en dag , min prinsessa , ska du få rida på mitt arabiska fullblod och leva för alltid.
Själen är vad samhället förväntar sig av dig din jävel.

Practical Joke

Vända kappan efter vinden har fått sin första frilansare , Karl Linus , som har varit och roat sig redigt på internet. Karl är en sann practical joke-man , han skojar bara i praktiken. Han har nog fan aldrig dragit ett verbalt skämt i hela sitt liv. Well nu har han skojat lite på den übersöta sidan cute-pets.net; en sida som publicerar söta djurbilder som läsarna skickat in. Karl har skickat in en bild på Hitlers hundvalpar , döpt dom till nå fåniga namn , och nu har sidan alltså publicerat detta. Fantastiskt roligt. Bara tanken på att Hitler hade hundvalpar är ju underbar. Underbarare är dock att vad cute-pets.net läsaren tror är tre oskyldiga söta valpar i själva verket tillhör historiens kändaste judehatare. Se först här , bilden nere till vänster. Och kolla sen här.

Ett gott skratt är fan livskvalitet!

Majblomman

Dörrklockan rang och där satt jag med en sked fil i munnen och ”Roccos storverk” i VHSen. Vem vågar störa mig mitt i min morgonritual? Jag öppnar dörren och där står en liten pojke, med snorig näsa och en liten ”låda på magen” fylld av olika typer av majblommor. ”Vill herrn köpa en majblomma?” Han kunde inte ha varit mer än 8 år gammal, och med mössan så neddragen, tvungen att luta bak huvudet för att se mig. Vilken ful liten unge vi har här. Precis innan jag ber ungen ta sina små äckliga platsblommor och trycka upp den i hans mammas anal, så avbryts vi av Roccos s.k. ”Cum-roar”. Han reagerar och lutar sig in i hallen för att se vad som föregick i vardagsrummet, naturligtvis så la jag märke till detta, och med min lenaste röst säger ”Självklart, kom in vettja, jag ska bara gå och hämta min plånbok, vad heter du förresten?”. Han säger ”Milton” med vag röst och jag hör han knappt för jag är redan påväg ut ur rummet och in i mitt sovrum. Jag tar av mig min morgonrock, greppar min plånbok och träder sedan in i vardagsrummet helt naken. ”Hörru Milton, vill du tjäna lite pengar?” Han nickar lydigt, på tv så blir en tjej knullad av Rocco samtidigt som hennes huvud trycks ned i en toalett. Jag vänder honom ryggen och tar ut ett gäng kondomer ur en byrålåda. ”Jag vill att du tar av dig kläderna Milton.” jag vänder mig om igen och hinner inte reagera innan min egen käpp, den med silvernäven, träffar mig över huvudet.

Jag vaknar upp och inser att jag ligger på mage, mitt huvud bultar och min mun och händer igenförtejpade. Utan att säga något så går Milton fram till mig med käppen i högsta hugg, han gör något bakom mig som jag inte kan se, och plötsligt så känner jag det kalla stålet mellan skinkorna, det är hårt, men också väldigt kletigt, jag ser ett att ett smörpaket på golvet bara några meter ifrån mig. Jag kniper och kniper men Milton trycker hårdare än något som min ringmuskel kan stå emot. Han är inne, och det gör ont, väldigt ont. På tvn så blir en kvinna tagen i varje hål av Rocco och hans vänner. Längre och längre glider det svarta träet in i mina mest privata utrymmen, tillslut så ryker det till och en våg sveper över mig. En skönare känsla jag aldrig tidigare känt fyller mina sinnen och jag tillåter mig själv bli knullad av silvernäven. Han är en ihärdig pojke, Milton, och fram och tillbaka rör sig staven tills den välbekanta känslan arbetar sig från min pung till änden av min kuk för att sen explodera i en stor sats som kladdas ut under mitt skrev och mage. Han stannar upp, jag flämtar hårt genom näsan, tejpen har gjort det svårt att andas, jag svimmar.

När jag vaknar upp så ligger jag fortfarande på mage, men tejpen kring min mun och händer är borta, Milton sitter tyst på soffan. ”Var Milton en duktig pojke?” frågar han enfaldigt. ”Milton var en jätte duktig pojke” svarar jag, ”Var en ännu duktigare pojke och hämta pappa Tårtan en cigarett från hans jackficka. Han kommer strax tillbaka och jag ligger nu på rygg, han sätter cigaretten mellan mina läppar och tänder den med min Prinsessan Diane-tändare.

”Vill herrn köpa en majblomma?” frågar han igen. Jag ler.

Försök till gästblogg: Stig Larsson

Av en slump så råkade jag, för typ en månad sedan, snubbla över författaren Stig Larssons adress. Ni vet han som bland annat skrev böckerna Autisterna och Nyår , samt manuset till hyllade Kaninmannen och guldbagge-vinnaren; Miraklet i Valby. En av Sveriges bästa författare. Hursomhelst så bestämde jag mig för att skriva ett brev till Stig. Jag ville skriva och fråga om han kunde tänka sig att gästblogga här på Vända kappan efter vinden. Nu kanske ni tycker att jag är helt dum i huvudet, Stig har ju typ gått under jorden och säger att han inte alls vill skriva nå mer. Nej jag är inte dum i huvudet, det handlar om att våga fråga. "Frågar man inget så blir det jävligt svårt att casha in någon livskvalitet " , som Bollen brukar säga.

Såhär såg i alla fall brevet ut som jag skickade till Stig per traditionell post:

Hej Stig Larsson!

Mitt namn är ****** och du känner inte mig.
Varför kommer jag då som en objuden gäst, i form av ett brev, och inkräktar i din privata sfär? Ja för det första så måste jag komma med den obligatoriska rosen man alltid ska ge till en författare när man skriver den ett brev. Jag läste nyligen, för första gången, din bok Autisterna och blev överkörd. "Man kan säga att den handlar om en man som upptäcker världen , som alla romaner typ" , var orden som lockade mig att läsa den. Jag har snubblat över ditt namn många gånger i mitt liv , kommer bland annat ihåg att min far hade Nyår i bokhyllan , men jag har tyvärr aldrig läst något du skrivit förrän nu. Började igår på Komedin 1 och har Nyår som ligger och väntar på mig , nu i min egna bokhylla då jag numera själv är en far.
Det i ditt sätt att skriva som förförde mig , nu kommer klyschorna , var igenkänningen. Dels rent tekniskt; kommatecken , ordval , meningslängd. Din teknik är en sådan jag själv alltid velat ha. Sen var det detta med handlingen. Jag kände att sökandet , efter vad jag väljer att kalla livskvalitet , är något som genomsyrade hela Autisterna och mig.

Så varför skriver jag och prisar en, och en halv, av dina romaner?
Jo jag tänkte faktiskt "göra en Martin" och fråga om du inte skulle vara intresserad av en comeback. Nu är det inte så att jag är med i Svenska författarkatalogen och vill att du ska skriva en roman, inspirerad från en resa runt om i Sverige. Nej jag vill helt enkelt fråga om du skulle vilja gästskriva ett litet stycke åt min blogg.
Nu är det ju 2008 och bloggar är ett fantastiskt uttjatat begrepp, så jag förstår om det smakar illa. Men jag fick en vision som sa att jag borde fråga dig Stig, om du skulle vela skriva något som kan vara allt från ett ord till hur lång som helst. Du får skriva under pseudonym , det gör jag själv , eller under ditt riktiga namn. Jag vill förtydliga att det bara handlar om ett inlägg en gång , så du inte tror att det är en livsuppgift jag frågar dig om.
Bloggen heter iaf - Vända kappan efter vinden - en blogg om livskvalitet.

http://vandakappaneftervinden.blogspot.com

Den är ungefär precis vad den heter , förutom att kappan inte har så mycket med saken att göra. Vi skriver oftast små anekdoter om ett sökande efter en livskvalitet , genom att bryta sociala regler och vända på vad som definieras som ont respektive gott.
Jag själv skriver under pseudonymen ; Gräddnos , också har jag två medskribenter i detta anonyma filosofiska internetkollektiv.
Ha det mer än väl Stig Larsson.

MVH / ******* , Göteborg 260208
*******@hotmail.com
073*******



Ok. Sen så gick det någon vecka också plötsligt en dag , närmare bestämt idag , så ringde ett 08 nr till min telefon.
"Hallå" , svarade jag. "Hej detta är Stig Larsson" , sa en man i andra änden av luren.

Stig: "Du skrev ett brev till mig och frågade om jag kunde skriva en text till din blogg"
Jag: "Ja precis!"
Stig: "Tyvär så kan jag inte det "
Jag: "Nej det var det jag trodde , du skriver väl inte längre?"
Stig: "Jag är lite rädd för det här med bloggar"
Jag: "Det ska man vara , uttjatat och så in åt helvete stort det har blivit"
Stig: "Ja.."
Jag: "Vad snällt av dig att ringa och ge svar så snabbt , jättetrevligt!"
Stig : "Ja , inga problem , ha det så bra"
Jag: "Detsamma , ha det jättebra!, tack igen för att du ringde!"

KLICK!

Mothers little helper

Söndagsmorgonen är nog ändå min favorit morgon. Det är ju liksom så grymt att bara ligga där en timme och titta i taket. Titta på figurerna på tapeterna, leka att dom lever och gör saker , drömma sig bort i en fantasivärld. Man kan känna sig fri. Även fast jag tycker att lördagar som helhet är en bättre dag , så har söndagar ändå dom bästa morgnarna. Man vet att det är dags sen på måndag, men man börjar inte tänka på det förrän senare, på eftermiddagen då det börjar bli tråkigt. På lördag är morgonen fin fast man är lite spänd , det är ju så mycket kul på tv att se fram emot.

När jag har legat där ett tag ,och nästan fantiserat bort mig totalt, så brukar verkligheten återkomma med doften av scones. Mamma bakar alltid scones på söndagar. Härliga varma scones, som får smöret att smälta och förvandlas till en härlig salt sörja, som rinner ner på handen så man måste slicka av den. Om inte pappa hinner före då förstås , fast han stoppar ju hela handen i munnen och drar sen läpparna mot varje finger. Gottegris.
Sen brukar jag få vara med honom en stund innan han går till kyrkan. Pappa går oftast själv till kyrkan. Mamma gillar också Gud , fast utanför kyrkan. Därför så brukar jag först få vara med pappa, så tiden räcker till. Sen får jag vara med mamma.

När vi hör pappa starta bilen så brukar jag hjälpa mamma att städa bort. Ofta är det jätte mycket smör som droppat på bordet. Det brukar helt enkelt bli så efter scones. Sen tar mamma alltid den stora bunken, den som ska upp på den högsta hyllan, sist. Efter som det är så högt så måste mamma ta pall-stegen. Hon har alltid klänning på sig och går högst upp , fast hon måste ändå sträcka sig så hon står på tå. Då är det min tur. Jag går upp bakom henne , sticker in långfingret i stjärten och börjar röra det i en "kom-hit"-rörelse. Hon frustar. Jag står på knä på pall-stegens lägsta trappsteg och ser hur hennes knän darrar. Hon står fryst , som om man tryckt på paus , med stora bunken "nästan" uppe på hyllan. Efter några minuter släpper hon den på hyllan så det låter "klonk". Hon kliver ner och tar mitt finger i sin mun. Sen brukar vi spela diamantspelet. Det där när man är i Afrika och jagar en försvunnen diamant.

/Milton

Celebrating Differences

Hon hatade sitt jobb, somliga ogillar sitt jobb men hon hatade sitt jobb. Men det var inte på Power Pipe AB hon skulle sluta, inte som en simpel städerska på ett företag som sysslar med fjärrvärre, speciellt inte i Hisings Kärra. Hon skulle inte sluta som en städerska på ett fjärrvärmeföretag i Hisings Kärra. Hon hade en väg ut, hon studerade till högstadielärare på göteborgs universitet, men det var på halvtid och det har ju sina för- och nackdelar, det var ju praktiskt att inte behöva ta studielån, men när det kommer till halvtid så tar det ju dubbelt så lång tid att bli färdig, och varje dag på Power Pipe kändes som en livstid i helvetet. Power Pipes lager var en plats för samhällets kastlösa. Invandrare, utvecklingsstörda you name it, människor som inte kan fylla någon annan funktion i samhället annat än att bära och lasta rör hela dagarna, det hade varit billigare med en elefant men det hade facket säkert haft något emot.

Sen hade hon sina politiska ambitioner, och det gjorde det inte lättare att jobba med stökiga invandrare dag ut och dag in. Uppdragen inom SD hade blivit mer och mer ansvarskrävande, hon gladde sig över detta, folk litade på henne och tillsammans så skulle de förändra samhället. Tillsammans skulle de göra något åt invandrarproblemet, och göra Sverige svenskt igen. Men egentligen ville hon göra mer, egentligen ville hon kasta ut varenda invandrare, andra- tredje generationen, det spelade ingen roll, hon gillade inte hur de luktade och hon gillade inte hur de betedde sig offentligt. Bort med all bistånd med, hon brydde sig inte om tredje världens problem, låt de svälta. Om detta sa hon inget till någon, SD hade arbetat hårt med att tvätta bort nazistrykten och att bli exkluderad ur partiet vore att krossa allt hårt arbete hon lagt ned. Till sina arbetskollegor sa hon inget om sin lojalitet till SD, det hade inte suttit rätt i och med att nästan alla hon jobbar med har någon form av invandrarbakgrund, istället bar hon sitt hat djupt inom sig och räknade dagarna.

Just denna dag var speciell, efter jobbet så skulle hon på dejt. Det hade gått tre månader sedan hon och Erik hade gjort slut och hans slappa wienerballe hade nästan gjort henne lesbisk, aldrig förr hade hon varit så nära på att ge upp hoppet om män, men nu var det dags för nya tag och det var ju faktiskt riktigt länge sedan hon haft en riktig kuk i köttgrottan. Dagen till ära så hade hon smitit in på toaletten timmen innan utstämpling för att sminka sig och trä på de speciella underkläderna, Tommy skulle hämta henne direkt efter jobbet och de skulle åka till FLAME på Chapmans Torg i Majorna för att äta och spela biljard.
Hon stirrade på klockan samtidigt som hennes kaffe blev kallt, klockan var 16:40 och snart var det dags, hon visualiserade Tommys tjocka påle i ett mörkt rum med bara några få stearinljus att lysa upp härligheten med, Nordmans nya på repeat, när hennes chef plötsligt dök upp. "Va fan siter du här och dakdrömmer? klokkan är bara tjogo i, och ingen har hemtat in soporna från fikarommena, marsch pannkakka lillflikkan!" Hon hatade Pekka mest av allt, han var ett tjockt jävla as och hans finska brytning fick honom att verka som ännu ett större as.

Hon suckade djupt och ställde sig upp och gick ut genom dörren och ned för korridoren, två fikarum och två sopor som skulle hämtas in. Första rummet var tomt och sopsäcken var bara halvfull, men det var i nästa rum alla tydligen höll till. Hon räknade snabbt till 16 personer kring fikaborden och alla stannade de upp när hon klev in i rummen, det blev tyst och allas ögon följde hennes rörelser som hökar. Hon undrade vad de stirrade på när hon plötsligt insåg att hon aldrig gått till jobbet sminkad, inte minst i finkläder. "Jävla invandrare!" tänkte hon men behöll sitt pokerface.
Den andra soppåsen var överfylld och när hon försökt knyta ihop den så rasade det papperskoppar ned på golvet, hon svor och böjde sig ned för att plocka upp då hon hörde en kollektiv flämtning från skaran bakom henne, försent insåg hon att hennes stringtrosor stack upp på ryggen och det svarta tyget underströk det tatuerade ordet "HORA" vid hennes ryggslut. Hon frös ihop, vad skulle hon göra? 16 kåta och vidriga män hade precis sett halva hennes stjärt och hela hennes pinsamma tatuering som hon gjort när hon var 14 år nere i Berkas källare. Hon stod frusen och försökte greppa läget, men vad höll hon på med? Stod hon kvar med rumpan i vädret, helt exponerad för dessa odjur, varför skylde hon sig inte? Var det så att hon kanske gillade situationen? Gillade hon att de stirrade på hennes privata delar? Det fanns bara ett sätt att ta reda på sanningen. Hon ställde sig upp, rykte upp byxorna över höften och böjde sig ned igen, men denna gång vänd mot vargarna vars ögon glimtade av kåthet och förundran, hennes djupa urringning sken som solen och alla fick titta. Allt kändes rätt, hon gillade vad som hände, hon gillade det så mycket att hon rättade till BH:n så att männen med bäst syn fick sig en tjuvtitt på hennes högra bröstvårta. En till flämtning svepte genom rummet som en varm vind och nu satt hon på golvet. "Ska ni jävla blattar bara stirra? Eller ska ni göra något nyttigt för en gång skull och knulla mig?" Hennes ord lamslog varenda man i rummet, hon visste att de inte skulle klara av det, men spänningen och att se chocken i deras ögon var värt allt skitsnack som förmodligen skulle cirkulera här år framöver. Alla satt helt stilla, och med mun på vidgavel och ögonen uppspärrade så rykte alla synkroniserat till när dörren plötsligt flög upp och Pekka klev in i rummet.

"Vad henter her da?" Mullrade hans finska brytning. "Ho-Ho-Hon sa att hon ville bli kn-kn-knullad" stammade Roine fram, "Va!? Knollad! Ja jevlar, da ska hon fa smaka på finsk stokk!" han tog två steg och plockade upp henne som en kvist, "Nej!" han hon ge ifrån sig innan Pekka satt sin hand för hennes mun, "Om horan vill bli knollad så ska horan bli knollad!" Sen drog han ner hennes tröja över axlarna så att hennes bröst hoppade fram men hennes armar bands fast av tröjans hals. Männen i rummet hade förvandlats till en flock hyenor som girigt slickade sig om munnarna, vi måste hålla i tanken att många av dessa män inte fått knulla sen företagsresan till Tallinn förra året, de var svultna och nu skulle det ätas.

"Nu har jag verkligen gjort bort mig" tänkte hon och bad en tysta bön, hon hade bara tänkt reta och nu har allt spunnit ur kontroll. Hon känner männens händer över hela hennes kropp, hon känner sig smutsig och aldrig förr har hon varit så utsatt, "Jag älskar det!" skrek hennes kropp men hennes huvud hade ännu inte bestämt sig. "Knulla mig ditt äckliga missfoster!" skrek hon när handen försvann från hennes mun och ner i hennes trosor, hennes huvud hade äntligen bestämt sig. Kläderna slets i stycken av de håriga, smutsiga och grova händer som nu ägde hela hennes kropp. Hon fann sig på knä, omgiven av kukar i alla storlekar, några var små och några var stora, men alla hade de något gemensamt, de hade alla behövt en rejäl ansning. Störst var Pekkas och han var också först med att trycka in den i hennes mun. Med en kuk i varje hand så kämpade hon mot kräkreflexen som Pekkas ficklampa frammanade. Lättnad sköljde över henne när han tillslut drog ut den och en mycket mindre halvslak kuk tog dess plats. "No er det dags for knoll!" Utropade Pekka som om det vore nyår, innan han ställde sig bakom hennes fasta stjärt, han skrattade ett elakt skratt när han såg hennes tatuering.

I periferin så la hon märke till en person som inte tycktes leka med de andra tjurarna, det var Jonte, en taning kille som hon länge trott varit utvecklingsstörd. Jonte sa sällan något, undvek alltid hennes blick och hade en gång försökt ha en mustasch tills han blivit så utskrattad att han gått hem tidigt för att raka av den. "Jonte! Kom hit" flåsade hon. Han gick försiktigt fram till henne och stannade med skrevet mot hennes ansikte. Hon drog ned dragkedjan och grävde runt tills hon fick grepp på den grövsta kuken hon någonsin hållit i, hon började suga på kukhuvudet och Jonte log. "Det här var alldeles underbart" tänkte hon tills en annorlunda smak fyllde hennes mun, det var kiss! Jonte kissade i hennes mun!

Där stod de, 16 män som alla trängdes kring en naken kvinna, och hon, omgiven av 16 män som alla försöker sätta sin kuk i henne på ett eller annat sätt. En efter en började de täcka henne med sin säd, några kissade på henne efter att de tömt sin pung. "Du var ett riktikt herligt knoll Tårtan, vi ses på måndag! HAHAHA!"

De lämnade henne i en pool av kiss och säd. Hon hade aldrig mått bättre.

Hon älskade sitt jobb, somliga gillar sitt jobb men hon älskar sitt jobb.

Inside creamnose throat

En sak jag verkligen hatade när jag bodde i Stockholm var SSU-krogen Crazy Horse. Nu tycker ni kanske att det är underligt att man kan hata en krog , man väljer ju trots allt att gå dit, men jag skyller på mina dåvarande vänner. Crazy Horse var, då i alla fall, stället där man kunde träffa undergroundsvennen. Ni vet den där svennen som var först med Von Dutch kepsen, formel 1 skon och helrövmåsen från Evisu. Hade man tur så var han där , på dansgolvet , gnidandes sin kuk mot en Natasha Peyre lookalike som bara ville ha den. Jag älskade att se honom. Eller dom , det var inte bara en. Nä undergroundsvennen var faktiskt; undergroundsvennarna, plural. Ett trendsättande gäng, samma som alla andra, typ Weekdaygänget på Bam Bam i Göteborg.

Well hursomhelst, jag blev i alla fall ofta, mer eller mindre, tvungen att följa med till Crazy för att hänga vid Jack Vegas maskinerna - i hopp om att vinna femhundra spänn.
Men en kväll , närmare bestämt den 4:e mars 2002 , så såg jag honom för första gången. Bollen alltså. Han satt där helt ensam vid ett bord i hörnet av lokalen och hade , likt en finnig tonårspojke, fötterna upplagda sådär nonchalant på bordet. Nu var det egentligen inte så mycket som skiljde honom från alla andra i lokalen , förutom då en sak; hans ögon. Lika kalla som ishavet där torsken simmar runt. Ja dom var fanimej lika kalla som den där januarinatten jag spenderade i tält på Sibirien. Hursomhelst så besvarade Bollen min blick direkt med att hånle och stirra tillbaka på mig, så intensivt så att det kändes som att han såg rakt in i min själ. Han bara tittade på mig , som Ghaal från Gorgoroth , utan att blinka. Jag blev , vilket jag nästan aldrig blir, skitskraj. Han bara satt där och stirrade på mig med ett snett leende. I säkert fem minuter stod jag bara där och tog hans kalla blick samtidigt som jag nervöst försökte låtsas att det inte berörde mig.

Tillslut tog jag dock mod till mig och avancerade fram till hans bord. "Varför tittar du så konstigt på mig?" , sa jag och lutade mig kaxigt fram, stödd med hjälp av nävarna mot bordet. "Jag kan se att du och jag har mycket gemensamt...Fast långt därinne är du bara en ynklig jävel" , svarade han och tog en klunk från sin flasköl. Han var så rak och verkade så jävla obrydd så jag kunde inte med att försöka ge mig in i en fight med denna kille, istället valde jag att slå mig ned.

Under hela vår följande timslånga konversation så tyckte jag för det mesta att han var en ganska dryg jävel. Kort och avvisande , fast med en jävla allmänbildning och ett självförtroende av järn. Vi pratade om det mesta , fast det kändes som att samtalet tillslut fick sitt egna liv och ledde sig självt in på ämnet livskvalitet. "Livskvalitet , ja visst vet jag vad det är. Jag har det varje dag, HELA TIDEN" , sa Bollen och kallade servitrisen för "lilla stumpan" när han dricksade henne. Så vi började tala om att fånga dagen och all såndär shit som jag älskar mer än allt annat.

Slutligen började det att bli dags att röra sig hemåt så vi bestämde oss för att dela en taxi , då det visade sig att han bodde nära mig. "Nytorget tack" , sa Bollen till chauffören när vi steg in. Väl i taxin blev stämningen aningen tryckt och jag kommer ihåg att jag tänkte att om jag haft en kniv skulle jag kunna skära luften i bitar och äta mig mätt på den. Bollen gav mig en blick , som nästan skrek "JAG HAR STÅND", och hade sin tunga hängande utanför munnen. "Orkade han inte stoppa in tungan ens? hur cool kan man vara?" , tänkte jag och försökte mig nu på att stirra in i hans själ. Plötsligt knäppte han upp brallorna , tog fram kuken , tog sin hand bakom min nacke och tvingade min mun att suga honom. Och som jag sög honom , med tårar rinnandes nedför mina kinder till tonerna av mina konstanta kväljningar. Han kom i min hals och tvingade mig att svälja hans säd så den skulle "sprida liv i min mage" , vilket han sa med ett hånskratt. Nu är Bollen min bästa vän och jag har förlåtit honom. Jag förstår nu varför han våldtog min mun, han ville knäcka mig ,för att kunna bygga upp mig till den självständiga sökaren jag är idag. Jag älskar dig för det Bollen.