Att förlora hela sin familj

När jag var liten hade jag en lillebror. Johan , som han hette, var min Skorpan från Bröderna Lejonhjärta; ofta sjuk , liten till växten, och misslyckades med det mesta han tog sig för. Jag själv var kanske ingen Jonathan direkt, utan mer en Kain. Vi bråkade ofta och jag uppfann en särskild lek som gick ut på att jag brottade omkull honom, satte mig på hans mage, och stoppade mina fingrar så långt ner i halsen på honom att han började kräkas. En bonus var om han hostade samtidigt så snor for ur näsan och ner i de host-kväljda kräkningarna; en fusion av barnäckel, dvs barnglädje. Johan dog hursomhelst ung, som den Skorpan han var.

Det var i en bilolycka, vi var på väg att besöka morbror Anders som fyllde 40, som en kaxig chaufför , i en allt annat än kaxig Trabant, fått för sig att det där med frontalkrockar var minsann något som han ville prova på. Det enda jag egentligen minns från själva krocken är att jag sitter med upprivna byxor på motorvägen och ser att min far ligger bredvid mig i fosterställning helt kritvit i ansiktet. Sen blev det svart och jag vaknade upp på sjukhuset av att min mor strök mig i håret. Hon berättade, med en saklig röst, att Johan hade fått så svåra skallskador att dom inte hade kunnat rädda hans liv. Han hade dött precis när dom skulle till att rulla in honom på sjukhuset. Jag frågade var pappa var och hon sa att han hade vägrat att prata sedan han fått beskedet att Johan dött. Han bara låg där i sin sal och tittade tyst upp i taket.

Efter några dagar åkte jag och mamma hem. Pappa hade redan åkt hem i förväg och jag hade inte sett till honom under hela min tid på sjukhuset.
Taxin körde upp på garageuppfarten och innan vi klev ur sa mamma att jag inte skulle bli rädd ifall pappa verkade lite konstig.
När vi kom in i villan så var det helt tyst. Allt såg ut som vanligt förutom att dörren till Johans rum var försett med ett stort hänglås. Jag gick runt ett tag men kunde inte se pappa någonstans. När jag frågade mamma så sa hon att hon misstänkte att pappa var i garaget. Jag gick dit och när jag klev in genom dörren så såg jag pappa sitta på målarbänken med händerna för ögonen, fortfarande invirad i ambulansfilten han blev insvept i för att motverka chocken efter olyckan. Han tittade på mig och jag blev rädd när jag såg att han var helt grå i ansiktet.
Jag frågade varför han var i garaget och han svarade att han hade tänkt bo här ett tag för att få vara ifred. Allt som min pappa någonsin varit; vacker, välklädd och med en god hållning, var som bortblåst. Framför mig satt en ful och sorglig varelse som såg helt trickfilmad ut. När jag sa att jag ville att han skulle bo med mig och mamma så fräste han likt en katt åt mig. Jag blev rädd och sprang in i huset igen. Min mor stod vid spisen och tillredde vardagens odödliga klassiker; stekt korv med makaroner. Istället för att skära korven i centimetertjocka bitar så använde hon en sax och klippte den slarvigt i tjocka skeva bitar. Ja allt som involverade skärning, avsmakning och servering skötte hon med saxen. Hon slängde till och med gaffeln och kniven på golvet och åt med saxen. Jag fann det hela väldigt olustigt men valde att inte säga något utan vi åt istället under total tystnad.

Veckorna gick och pappa höll sig fortfarande i garaget, han satte aldrig sin fot i huset, så vi fick gå in med mat åt honom tre gånger per dag. Mamma , ja hon hade bara blivit konstigare och konstigare. Hon använde sin kära sax till allting numera. Det var som om hon helt gett upp händerna och börjat leva som Edward Scissorhands. Jag kommer ihåg en gång när vi var på stan och jag råkade gå in i en stolpe, jag hade väldigt långt hår på den tiden som skymde sikten, och mamma bara tog sin sax och klippte två titthål i luggen på mig. Som en rånarluva...

Vi ses Johan, och då ska jag fan brotta ner dig och få dig att kräkas som aldrig förr. Mina föräldrar kan dra åt helvete för att dom visade sig vara så svaga att dom gav upp allt och lät mig gå kärlekslös hela min tonårstid. En dag ska jag hämnas. En vacker vårdag ska ni få äta upp alla de gånger ni inte har brytt er. Som Varg Vikernes skulle ha sagt: "Jeg skal gjøre det med flammer og maskingevær"

Let's wrestle

Flickan jag hade fått med mig hem var kanske bara 18 år gammal. För visst var det en flicka. Hon visade mig sina "rop-på-hjälp"-ärr på handlederna, samtidigt som hon retade min svullna erektion.

"Säg till om jag ska sluta" sa jag hela tiden motsägelsefullt och smekte hennes bröst och ass. När jag närmade mig fittan log hon och skickade hela tiden iväg min hand nån annanstans. Mina närmanden blev mer och mer påverkade av min kåthet och, ska vi säga passionerade? Tills det hela slutade i en brottningsmatch som hon verkade uppskatta mer än mig. Hon var helt klart galet kåt det såg jag ju, men varför? Hade hon ett behov av att bli pissigt behandlad?Hon fortsatte att streta emot samtidigt som hon klädde sig med ett upphetsande leende på läpparna. "Vad håller vi pååå med?" sade hon till slut, pubertalt som bara en liten 18-åring kan. Som om hon inte visste det? Jag sade något om att "det är svårt med närhet om man bara stöter bort någon" - lite sådär stött, i hopp om att ge henne lite skuldkänslor för den evighetslånga teasen, och lade mig sedan för att somna.

"Jag hoppas att det inte blir konstigt i skolan nu" sade hon på morgonen.

"Nej då, det blir det inte" Sade jag moget (men det blev det förstås).

När hon hade gått hittade jag en blodfläck på lakanet där hon legat. "AHAAAAA" tänkte jag då för mig själv.

Helgen efter det hade jag 8 missade samtal på en timme, från henne. När klockan var kvart över två såg jag de missade samtalen, tryckte på den gröna teleonsymbolen och jag minns att jag tänkte "vafan, jag är ändå 29, singel och med ovanligt friska spermier". Sedan slängde jag upprymt mina kondomer i en papperskorg, ikväll skulle lillbruden få smaka på en hämnd som räcker resten av livet. Och det, det är fan ett löfte om livskvalitet.

Fortsättning följer.

2007

Det är för mig svårt att inte ligga och tänka på 2007 idag denna onsdagsmorgoneftermiddag 13 februari 2008.
Med ett sjukhusfika på Sahlgrenska inplanerat så känner jag mig stimulerad i ett liv som till störst del bara handlar om sköna bagateller. 2007 var överlag ett ganska händelselöst år men ändå så sjukt magiskt.

2007 så reste jag fan inte utomlands en enda gång. Inte ens till Norge.
2007 så låg jag med 6 tjejer (inkl fd flickvän). Den sjunde tillät jag inte ens suga av mig.
2007 så knarkade jag tre gånger och det var tre gånger för lite.
2007 var året utan slagsmål. Bara verbala vuxna ordmål.
2007 var året då jag ena veckan kände mig som en olycklig vuxen sambo för att nästa känna mig som en ung sluskig ungkarlsrebell.
2007 så höll jag på att få sparken men försökte istället tjata till mig en tjej sparkad.
2007 var året jag insåg att jag inte gillar så många av mina gamla vänner utan jag gillar istället dom jag har nu av hela mitt hjärta.
2007 var året jag började må bättre än någonsin typ.
2007 var första gången jag upplevde och blev rädd för impotens.
2007 var för mig hatbloggarnas år och jag började läsa igen efter mitt långa rökbloggsuppehåll.
2007 var året jag upptäckte att Prince Highlandtaste är en förjävla fin cigarett.
2007 var året som Säffle Bussen tog mig till ett vårvackert Gränna med en fantastiskt fin Vättern i bakgrunden.
2007 var året av practical jokes med pizzor som aldrig blev varma, skojiga köp åt vänner från systemet och att tvinga sig genom alla avsnitt av Kung av Queens.
2007 var året då Curb your Enthusiasm knullade mig och jag blev kär.
2007 var året jag blev den jag är idag.

2007
and trough with you
it was 2007
and singing to you
there's nothing true
when I'm with you

Livskvalité , ja vad är det?

Det finns ju faktiskt ett ord som heter livsglädje men jag tror man ska akta sig för att jämföra det med livskvalité. Livsglädje är väl att man typ är tacksam för att man lever medan livskvalité är så mycket mer och så mycket mer det man ska eftersträva att ha. Att leva ett liv med en godare kvalité än den gråa genomsnittsmänniskan kan ju handla om att till exempel ha en hetare flickvän än din bästa väns uppstyrda schabrak till sambo. Eller att kanske alltid se sig som en stor jävla vinnare även fast man blir misshandlad och förnedrad framför en mobilkamera som hålls av GAIS-halsduken i en mörk gränd vid brunnsparken.
Jag kan berätta att jag av egen erfarenhet vet att det är helt fantastiskt för ens livskvalité att visa fingret åt en skolbuss fylld med glatt vinkande downs syndrom elever.
-Du är en stor jävla vinnare Gräddnos.
Livskvalité handlar ju om att man vågar visa sig ynklig för den starka och att man inte bryr sig så mycket om att man blir hånad. Också handlar det om att man gör eller har något som din omgivning tycker är grymt coolt och önskar att dem själva hade eller vore.
Du är en blue-ray film eller en Kalmartrissa. Stiffler's Mom eller en Tupolev TU-95 färdig att öppna sina kamrar och låta sin last regna över en självgod amerikan.
Ja livskvalité handlar alltså om att våga låta andra njuta och skrämmas av dom där känslorna som du älskar att skämmas för. Eller så kanske du får kvalité av att helt enkelt våga handla utan tanke på konsekvenser.
En Sverigedemokrat hade kanske sagt att livskvalité är att bo i Hörby och slippa ha en fläskvägrande muslim som granne. Jag säger att Hörby kan brinna i helvetet och fläsket kan gott kan vägras.