Har för mig att jag var i Wien, eller så kanske det var Rotterdam?
Hursomhelst var jag konstant hög på såväl livet som på amfetamin (som jag av någon anledning fått för mig var schysst på den tiden). Det hade varit mycket festande och jag hade de senaste veckorna börjat sköta festandet från sängen, så jag slapp stiga upp och stå på mina egna ben. Jag ringde bara upp en massa folk till stugan som jag hyrde och lät min dåvarande butler, Frank , sköta de rent praktiska skyldigheterna en god värd har.
Det var så skönt att kunna ligga under mitt kattskinnstäckte och liggdansa, sjunga, prata livskvalitet och slicka fitta (det enda sexuella jag orkade med). Tjejerna brukade slåss med kuddar och hoppa omkring i sängen där jag låg; ett beteende som visade att dom inte ljög när dom sa att dom var unga. På nätterna , när dygderna kommer fram, så brukade jag beordra Frank att knulla någon av flickorna bredvid mig i sängen. Jag trivdes i rollen som betraktare. Han brukade behålla tjänstevästen på sig, en sådan som Nestor har i Tintin som vi funnit på en herrekipering i Belgien, och jag brukade känna hans mjölkvita bara röv slå hårt mot mig när han knullade i sidled.
Det var en väldigt trivsam tid som jag dock fick betala ett högt pris för. Notan blev allvarliga skador på min vackra insida. Det var en tidig morgon, i ett rum som dånade av snarkningar, då jag kände att något var fel. Det smärtade på insidan och jag trodde först att det var min själ som var döende. Jag hade fel. Mina år av studier inom medicinen sa mig att mitt vilda festande måste ha orsakat skador på min mjälte. Amfetaminen var nog den största boven i dramat då det under fel omständigheter, i samband med överkonsumtion, allvarlig kan skada de inre organen. Vilken jävla amatör jag kände mig som.
Hursomhelst så låg jag i några minuter och funderade på vad jag skulle ta mig till. En invärtes blödning är inget man bara kan "tänka bort". På nattygsbordet låg några tops, en halvdrucken flaska vodka samt en stillett. Jag tog flaskan, drack några stora munnar, fällde ut stilletten och började skära i mig. Medan jag skar lät jag vodkan sakta droppa i såret för att rena (objudna bakterier är nämligen kirurgens värsta fiende).
När jag slutligen, efter några om och men, kunde blotta min mjälte så lät jag topsen arbeta försiktigt på de synbara såren, även här lät jag vodkan göra sitt jobb. Det var snabbt jag kunde konstatera att mjälten ej behövde avlägsnas utan det rörde sig, som tur var, bara om en blödning.
När jag kände att jag gjort allt jag kunde så drog jag en tråd från mitt täcke, höll ihop såret med hjälp av några hårnålar, och sydde sedan försiktigt.
Frank fick hämta några vitlöksklyftor , i brist på antibiotika, som jag sköljde ner med det sista av vodkan. Jag började känna mig trött igen så jag valde att sova lite till. Det tyckte jag ändå man kunde unna sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar