Att vara ung. Att vara skör

Min mamma var pälsallergiker och det betydde att jag, liksom miljoner andra barn här i världen, aldrig fick möta min pappa i farstun med en liten Rosa eller en liten Rex. För detta så hatade jag min mamma, allt kändes orättvist, det var ju inte jag som var allergisk, varför skulle jag behöva lida? Jag vågade inte ens fantisera om en valp, så jag kastade alla mina gamla mjukisdjur, t.o.m. Fia, min absoluta favorit som jag annars inte kunde sova utan, nu kunde jag inte sova med henne. Det hände att jag vaknade i tårar, jag slutade äta och le, min barnatro försvann och med den, mina fräknar och solbränna. Detta undgick självklart inte mina föräldrar.
Det var en solig dag i maj, men jag brydde mig inte, när jag kom hem från skolan så slängde jag min ryggsäck på golvet, lät jackan falla ned från min rygg och landa på de avtagna skorna. När jag öppnade dörren till mitt rum så stod mamma, pappa och morbror Arne och väntade på mig. Förstå detta kära läsare, att mötas av tre jättar i sitt hem, som annars skulle ha varit tomt, var en oerhört chockerande upplevelse. Jag skrek till och slängde mig på golvet likt en halvduktig skådespelare på någon off-broadway pjäs. När jag tänker tillbaka så måste det ha sett väldigt melodramatiskt och löjligt ut, men där låg jag, ihopkrupen likt Bollen och räknade till tio i det tysta. När jag räknat klart så kikade jag upp och såg att de fortfarande stod kvar, lika stilla, det slog mig att jag inte hade något att vara rädd för, de var ju trots allt min familj och inga spöken eller monster. Jag ställde mig upp och mötte deras blickar, ”Är du klart nu?” Frågade min pappa mig. Jag nickade, och ut sträckte hans sina händer i en kupa, och i kupan låg en sten. ”Ta den”, jag gjorde som han sa, jag höll den i min hand, vägde den och studerade den, det var ingen vanlig sten, för från en hålighet så kickade plötsligt en liten korv ut, en korv med ögon och mun, jag skrek till, kastade saken på marken, min föräldrar försökte hejda mig men det var för sent, jag hade den krossat den under min fot. Sedan den dagen så fick jag inga fler husdjur, och mina föräldrar var aldrig sena med att påminna mig att det var helt och hållet mitt eget fel.