"Det är fult att ljuga" brukade min dagisfröken säga. Själv höll jag inte med. Jag har alltid tyckt att lögnen är kärlekens främsta smörjmedel. Om jag skulle säga vad jag egentligen tyckte skulle det ju bli ett jävla liv på varenda utemiddag på Sturehof. Därför säger jag nästan aldrig någonting. Jag vågar inte öppna munnen för att jag är så rädd över vad som ska hoppa ut. Ni förstår, min hjärna är lite som en popcornmaskin, det bar poppar upp en massa tankar hela tiden. Och iblnd handlar de inte om dyr mat, kavajslag eller bilhandskar. Ibland handlar de om att jag känner mig så fruktansvärt ensam att jag vill skrika. Men jag skriker aldrig, och jag pratar aldrig. Jag tänder bara en cigarett.
Translation: It's not a lie, if you belive it.
PS. Förlåt att jag inte bloggat på några dagar, men jag har mått så dåligt, i själen. Och faktum är att det här blir mitt sista inlägg. Men oroa er inte. En kompis till mig och till alla som läser niotillfem, Underbaraklara och Elsa Billgren kommer snart börja gästablogga här. Adios mina vänner, nu skall jag för alltid vara tyst. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar