Gästblogg : Ward om the do's & don't's of BEAT

Första gången vi träffade Ward så var han inte det vi förväntade oss, en lång, smal kille med fjunit bockskägg och stora ringar i öronen. "Ward?" sa vi försiktigt när vi närmade oss honom på café Tintin och han sken upp som en sol där tidigare bara fanns mörker. Till språket var det dock samma Ward som driver den notoriska bloggen Ills 'n' Thrills. Vi försökte inte ge sken av det, men Ills 'n' Thrills är en blogg vi på redaktionen i hemlighet avundas och vill antingen härska över eller förgöra, vi får hoppas på att den här gästbloggen är första steget till det tidigt nämnda.

Nu väntar vi bara på att de kevlarflator som äger Superklubben ska höra av sig så att den assimileringen också kan påbörjas.
Men nu ska jag sluta babbla och överlåta ordet till Ward.

***

Jag har älskat och vårdat beatkulturen ända sedan jag var elva år ung, då jag kuskade runt i Europa under några heta sommarveckor, inpackad i baksätet av en ljusgul Volvo 850. Mitt enda nöje var en kopia av Kerouacs På Drift som min pappa bokstavligt talat slängde på mig när vi körde på Autobahn någonstans i Ruhr-området och jag klagade över hur tygsätet skavde mot mina bara lår. Jag fullkomligt älskade den. Varenda mening, varenda ord rann som sirap mellan mina tänder. Jag gillar det. Att låta orden liksom flöda ur munnen alltså. Jag tänker dagligen på dessa stunder och har länge närt en vilja att bygga vidare på den. Jag har någon gång hört att barndomskärlek är den renaste och finaste av all kärlek och ju mer jag tänker efter håller jag med om det. Därför var det extra roligt att Bollen, Tårtan och Gräddnos frågade mig om jag ville åta uppdraget att skriva beat på deras blogg.

Det var en förmiddag i december och jag satt, som vanligt, på kaféet i Guldhedens vattentorn, sörplandes iskallt kaffe från en kvarglömd kopp, när de tre vise männen tågade fram. Jag försökte låtsats som ingenting och satt därför fortfarande djupt försjunken i kaffesumpen när Tårtan, den spjuvern, tog initiativ och gick fram och hälsade. När vi skakat hand gastade han på Bollen som studsade fram mellan borden. Kvinnorna som satt och ammade sina nyfödda på bordet bredvid såg på oss med surmulen blick där vi högljutt satt och konfererade, på de utnötta stolarna med Guldheden sceneri utanför de meterhöga panoramafönstren. Det var idel skratt och glada miner från våra munnar. I tid och otid sneglade jag dock över till andra sidan rummet där Gräddnos fortfarande stod lutad mot väggen, som någon slags cowboy i en gammal film med ena benet vikt mot väggen, armar i kors och en tandpetare mellan läpparna som gurglades långsamt från sida till sida. Bollen sa att han var lite ”avig” i början, vilket han hade mer än rätt i då Tårtan till slut fick springa över rummet, ta tag i hans arm och dra honom till vårt bord. Men sen var allt bra. Vi satt kvar där länge, vi fyra, och pratade om allt möjligt. Om livets goda och dåliga sidor, om det fult vackra och det vackert fula, om betänkligheter, stora som små. Vi rundade av kvällen med ett par ”järn”, som Bollen så jovialiskt uttryckte det, på en av Andra Långgatans många krogar, innan vi, höga på livet och kroatiskt metaamfetamin, ramlade in i Gräddnos lägenhet i Johanneberg. Där satt vi hela natten och skrev vad som kommer härnäst; en regelbok över beatens do’s & don’t’s samt en liten komponerad historia.

1. Först och främst ska sinnet ansättas och det ska vara ett av sprudlande improvisation. Man ska förvisso aldrig hindra själen tala sitt språk, men ett sådant beteende är enklare att mena än att utföra. Tänk jazz. Tänk Dogma. Tänk Coltrane och von Trier. Tänk ÄKTHET. Tips: Om du finner denna manöver svår finns sinnesutvidgande medel att finna här och var. Burroughs använde heroin, Kerouac flörtade med andlighet. Var man har sin smak, så testa dig fram!

2. När sinnet är ansatt korrekt blir nästa led en enkel manöver; den att ansätta tonen, vilket snarare är en förlängning av första regeln än en självständig punkt. Det känns ändå rätt att poängtera den. Trots allt är vi alla barn från början och barn behöver som bekant uppfostran för att undgå frestelsens bojor, vare sig de heter föräktenskapligt samlag eller knark. Men för att återgå; om du lyckats blockera ut och mota bort de stötar samhället skänkt din själ, har du med största sannolikhet också slutat tänka i inbundna termer som ”rätt” och ”fel”. Inte för att beat inte kan vara anständigt, något spott och spe är det inte tal om. Snarare bryr sig inte beat om det anständiga; det är som luft, det vill säga dig inte värd tanken. Tonen är av samma art; ett organ oberoende av andra infall än dina egna.

3. Processerna ovan är för all del viktiga för själva skrivandet, men å andra sidan är dessa ansträngningar poänglösa om de inte mynnar ut i en produkt. Skrivandet kan i sin tur delas upp i två huvudkomponenter, varav det första, ramarbetet, behandlas här. Ramarbetet är lika färgad av maskinell teknik som det är av sinnet. När man skriver beat vill man att pennan ska fara fram över pappret som vore det någon sorts vätska som avger krumelurer, vilka sammansatta bildar ord, meningar och till slut också en berättelse. Det utvidgade sinnet ska på något sätt ta över skrivhanden; orden ska inte forceras fram, de ska flöda fritt. För ett otränat öra må det låta suspekt, men vem är dem att döma? Otränade och därför också okunniga människor ska vara tysta och inget annat.

4. Del två av skrivandet hänger naturligtvis ihop med del ett. Någonting annat vore absurt. När ramarbetet kan bemästras, bör man försöka pränta in det prosaiska beräknandet i det samma. Dessa berättelser du plitat ner ska upplästa glida varsamt mellan dina tänder som vore det en lång dikt, fast inte lika högtravande och omständlig. Det handlar inte om någon sorts revision, utan om total samklang mellan ditt sinne, din moral, din pennföring och din berättarteknik. Om hade man enbart suddat ut vissa delar och ersatt med nytta, hade ju den berömda äktheten ni fick lära er om i första stycket varit som bortblåst, eller hur?

5. Om du lärt dig bemästra punkt ett till fyra till fullo, är du redo för nummer fem, vilket är både den svåraste och enklaste av dem allihop; glöm allt jag har sagt. Dessa regler, hur välvilliga dem än är, slår kättingar kring din själ med konformitet, vilket som ni vid det här laget måste förstå är själva motsatsen till vad beat handlar om. Mina råd består dock, lär er punkt ett till fyra innan ni ger er i kast med punkt fem. Så gjorde Judas hos Jesus, och tror ni verkligen att ni är bättre än han?

Så slutligen till den enkla historian som vi gärna vill kalla Och jag stod kvar i farstun:

500 dör i Kongo varje dag och så bryr vi oss om en sketen bomb i Gaza skriker jag nästan så högt jag kan. Tidningspojken som står i farstun nickar bara stumt och tittar på mig med en min som skriker att han vill gå därifrån så jag smäller igen dörren i ansiktet på honom och beklagar mig över SITUATIONEN för mig själv istället. Jag gillar att beklaga mig över SITUATIONEN inför andra annars men just idag har jag ingen lust att skrämma stackars pojkar så det får vara. Och jag står kvar i farstun när jag skummar igenom tidningen som innehåller ditten och datten och mest en massa annonser om livet, döden och prylar. Nu för tiden kan man annonsera om vad som helst tänker jag och bläddrar vidare men jag bläddrar förbi ekonomidelen för jag hatar siffror. Och sen står det lite om sport och en snubbe är arg för att en annan snubbe slog honom på käften och lite längre fram står en massa resultat uppradade i prydliga högar men jag är alldeles för ointresserad för att läsa igenom dom alla så jag går raskt vidare till KULTURDELEN där alla KULTURSKRIBENTER är så oroade över KUKLTUREN så man nästan kiknar. Ingen vill gå och se teater längre eller titta på tavlor eller läsa böcker och det diskuteras en hel massa hur KULTUREN verkligen tar skada av det här. När jag tänker tillbaka har samma diskussion pågått i snart ett decennium och jag undrar om inte alla dessa gubbar och tanter får magsår över att vara så jävla oroade jämt. Sen är det nöje som är lite som KULTUR fast inte lika fint av någon anledning och sen är det en massa annonser igen fast nu om bio och sånt där och sist kommer en slags tablå över vad som visas på tv ikväll. Vissa människor ringar in vad dom vill se i tv-bilagan men det har jag aldrig förstått vitsen med. Glömmer man av det annars eller? Så jag står kvar i farstun ett tag och tänker på att 500 är en mycket högre siffra 130 och funderar på om jag borde upplysa dom på tidningen det men efter ett tag skakar jag av mig dom tankarna och går istället ifrån farstun, ut genom dörren och köper ett paket spaghetti hos kurden som driver butiken över gatan. Jag frågar honom om han vet att 500 är mer än 130. Han nickar och jag kan gå därifrån med åtminstone någon form av stolthet.

Och så bygger man ett beat, bitch.

Tårtan vs Kajsa L del 2 + Förord

Innan jag fortsätter med min saga om Kajsa L så vill jag först förklara min frånvaro de sista två veckorna. Som de flesta vet så har jag och Bollen arbetat med en dokumentär om AIDS i Istanbul vilket har tagit oerhört mycket kraft av mig, psykisk som fysiskt. Den här dokumentären har genomgått en slags metamorfos, där jag tillbörjan injicerade ett frö i Bollens mage, sen tillsammans så levde vi och närde vi ett växande foster, i Bollens mage. Vi har bråkat och skedat, hatat och älskat och sen i en kaskad av blod, svordomar och tårar så föddes lilla ”AIDS in Istanbul – the Love-virus”.
Men sagan slutade inte där, inte för mig i alla fall. För när det var dags att ta våra kameror och stativ för att bege oss hem så sa jag adjö till Mamman som gett oss hushåll, ett handskak sen var vi iväg. I taxin hem så frågade Bollen mig om jag någonsin rörde Mamman, jag sa att vi skakade hand till vilket Bollen sa ”Ja det var det Tårtan, nu har du AIDS och nu kommer du att dö.” Han sa inget mer resten av färden, jag sa inte heller något utan svimmade när det snurrande rummet och kallsvetten tillslut blev för mycket. Det första jag gjorde när jag kom hem var att köpa ett munskydd och ett par svarta läderhandskar, sen gick jag för att testa mig. Tyvärr så tar det minst en vecka för svaren att nå fram, den veckan var den värsta i mitt liv. För rädd för att gå ut och handla mat så levde jag på ost, pumpafrön, olivolja och Ajvar. Jag snurrade runt i en feberyra och skrev haikudikter på mina väggar, jag försökte kommunicera med silverfiskarna under mitt badkar, jag försökte slå på min dator men läderhandskarna var för tjocka. Jag försökte med många saker. Lättnade kom efter en vecka då svaret kom och det visade sig att jag inte hade AIDS, bara gonnoré. Nu är det enda som rör sig i mitt huvud tankar om att mörda Bollen… och Kajsa L .

Tårtan vs. Kajsa L del 2

del 1

Det pirrade i fittan när hon tänkte på honom, tillslut så var hon tvungen att onanera för en tredje gång för att få spänningarna att försvinna. De skulle träffas om fyra timmar och 36 minuter, det är för länge tänkte hon och slog på Jeff Buckleys ”Hallelujah” för att sedan drömma sig bort i 4:56 minuter. När klockan väl närmade sig sju så blev hon superstressad, allt skulle vara perfekt, det var inte vemsomhelst hon skulle träffa, det var ju trots allt livskvalitet-bloggaren Bollen som hade tröstat henne med sin enorma kuk, hennes första vän och hennes första älskar här i stora stora göteborg.

Han mötte henne på järntorget och tillsammans så vandrade de upp linnégatan, tänk att han bodde här, där kultureliten drack sitt rosévin på kvällarna, hon drömde en kort sekund om att flytta ihop med honom och tillsammans så skulle de sitta med alla hans coola kompisar på ”Rumpanbar” och skratta och pika åt de som red ettans spårvagn till Frölunda.
Lägenheten var nedsläckt men i ljuset av stearinljusen så levde vardagsrummet verkligen upp till hennes förväntningar, möbler från designtorget och en bokhylla fylld av böcker av författare hon aldrig hört talas om. – Vänta här sa han, jag ska bara hämta en flaska vin. Hon stod där och försökte förstå att hon äntligen stod i hans coola lägenhet, och snart så skulle de älska och hon äntligen skulle få känna hans trygga barm mot sitt huvud, höra hans hjärta slå och känna hans fingrar glida genom hennes hår.
Han kom in i rummet igen med två glas vin i händerna, hon smuttade lätt på sitt, det smakade fränt men hon låtsades tycka om det. De pratade om lätta saker och hon försökte att dricka sitt vin lika nonchalant som han, men det var svårt, hon hade aldrig riktigt tyckt om vin, cider var mer hennes grej. Hennes armar började kännas tunga, det här förvånade henne, hon hade bara druckit ett glas och hon kände sig inte full, bara 100kg tyngre. – Hur mår du? Hon kunde inte svara, hon bara föll åt sidan och kunde inte komma upp igen. Det ringde på dörren, ligg kvar du, sa han, ställde sig upp och skrattade till lite grann. In kliver 4 figurer klädda i smutsiga overaller. Hennes hjärta börjar slå hårdare och skräcken sköljer över henne från hennes ryggrad och ut genom varje nervcell. De står över henne och i ögonvrån så ser hon Bollen hålla i en videokamera, vad är det som pågår!
Jag heter inte Bollen, jag heter Tårtan, och jag ska se så att alla dina önskningar går i uppfyllelse. Han log. – Vikken fin litten hora, grymtade den tjockaste på finlandssvenska samtidigt som de successivt klär av henne all de plagg hon noggrant valt ut bara några timmar innan. – Värm opp den lilla fittan innan jak gor min äntré, brölade han nu när hon låg naken på soffan, oförmögen att röra sig, hennes sinnen var dock på hög nivå och hon kunde känna varenda beröring. De la henne på mage på sängen sen försvann de i vad som kändes som en evighet, vad skulle hända härnäst? Skulle de våldta henne? Skräcken kände inga gränser. Från ingenstans så dök de alla upp igen, de var alla nakna förrutom Tårtan, han bar på sin kamera. En efter en började de knulla henne bakifrån, de använde glidmedel för att lätta sin framkomlighet. Deras storlek var inget hon upplevt tidigare och tårar var de enda hon kunde frammana. Någon satte sin kuk i hennes mun och nu kunde hon knappt andas, allt hon ville göra nu var att dö. – Såjja krappar, no ska hon känna på Pekkas fikklamppa! Han la sig på henne och kände världens största påk försöka tränga sig in i henne, hur skulle den få plats?! Hon svimmade.

När hon vaknade så var hon täckt i säd, det brann i hennes fitta men hon kunde fortfarande inte röra sig. En kameralins låg bara några centimeter från hennes ansikte, hon ville skrika efter hjälp men kunde inte ens sätta sig upp. Tårtan grät och skrattade samtidigt, hon såg nu vilket monster han sannerligen var. – Du bad om det här Kajsa! Du bad om det här!

Puss på dig Kajsa L :D