Svensson, Svensson firar jul

del 1:
"Snötäckta tak och gröten på... på... gröten på... spisen?" Jörgen smakade på orden innan han smakade på glöggen. "Det här kommer bli en bra julafton" viskade han tyst för sig själv innan han andas på rutan och ritar en glad mun och två ögon på imman. "Kom nu jörgen, vi måste börja med sillsalladen!" ropar Åsa-Lena från köket och avbryter Jörgen mitt i tänkandet.
- Hur går det med rimmandet?
- Hur många gånger måste jag säga det Åsa, dikter måste inte rimma.
- Jaja, skär nu upp potatisen. Hon ger honom det där lite fräcka ansiktsuttrycket som han älskat sedan första gången han såg henne. De kysser varandra.

I rummet bredvid sitter Molly och hennes bror Jakob och sjunger med till "Fairytale in New York", en lite väl grov låt men trots alla fula ord så handlar den ändå om julen - och det är vad som betyder mest. Jörgen och Åsa-Lena hör deras sånger och skratt, till vilket Jörgen ger sin fru ett lätt bekrymrat ögonkast.
- Var inte en sån tråkmåns Jörgen, det är deras generations sätt att fira julafton, jag minns hur våra föräldrar jämrade sig över hur vi lyssnade på Elvis "In the Ghetto"?.
Jörgen suckar instämmande och återgår till sillen.

Två timmar senare så ska Kalle Anka strax börja, och med hela familjen framför Benjamin Syrsa så bestämmer sig Molly för att droppa bomben:

- Mamma, Pappa, jag tänkte... kanske att... jag... kunde åka till Hakim efter Kalle Anka...

Ingen säger någonting, plötsligt känns rummet lite väl litet, brasan lite väl nära.
Åsa-Lena bryter tystnaden precis då Pluto insett att det finns några ekorrar i julgranen.

- Ehhh... tror du inte att Hakims familj vill fira... med bara... sin familj, Julen är ju trots allt en helg för familjen...

Åsa-Lena blickade försiktigt över till Jörgen som suttit tyst ända sen Kalle kom på.

- ABSOLUT INTE... proklamerade han med tydlig och sträng röst, - DOM VILL INTE HA NÅGRA BESÖKARE PÅ JULAFTON OCH VI VILL INTE SLÄPPA IVÄG DIG... PUNKT.

- Men Hakims familj firar inte julafton, dom är muslimer, fast! Alltså, inte typ farliga muslimer, dom är liksom inte så troende, dom firar bara inte julafton.

När Jörgen hör detta så ställer han sig upp, ingenting känns rätt och golvet under honom böljar som på en båt. Han försöker ta några steg men faller rakt fram och i i granen. Åsa-Lena, sjuksköterska sen 17 år tillbaka, tror sig se sin mans första stroke och springer genast fram till honom.

- Jörgen!
- Flytta på dig kärringjävel! Skriker han och sätter sin hand över ansiktet på frun sin och skjuter henne åt sidan. Svett rinner ned för hans röda och rakade huvud, polyesterskjortan med med tomten på baksida slickas nu fast på hans torso av svett och panik. Han reser sig upp.
- I helvete att du ska iväg till ett gäng otacksamma svartingar som bara tar och tar!
- Vad menar du pappa! Skriker Molly med tårar rinnandes ned för kinderna, vad är de otacksamma för! Vad har dom gjort dig!?
- Du ska inte tro för en sekund att jag tänker släppa iväg min enda dotter till ett gäng socialbidragssnyltande invandrare som inte har vetten att ta seden dit de kommer!
- "Ta seden dit de kommer" härmar hon honom med trots i rösten.
- Kommer man till Sverige så ska man tamefan leva efter den svenska kulturen!
- Jag förstår ingenting! Vad pratar du om!!!
- JULAFTON...! det är JULEN jag pratar om! Väljer man att flytta till ett land där alla firar julafton, då ska man tamefan också göra det!
- Men Jörgen! Vad är det jag hör! Åsa-Lena har stått och lyssnat förstår inte hur det kan vara samma man som hon sovit i samma säng med i 18 år som säger dessa hemska ord, du är ju med i 'Föräldrar mot Rasism'!
- Åt helvete med dem! Åt helvete med Kristdemokraterna! Åt helvete med julen! Och åt helvete med ER!
Det är det sista familjen hör innan ytterdörren smäller igen.
Lilla Jakob, blott 10 år, sitter som fastfrusen i rädsla över vad som precis har hänt, kisset i soffkudden har nu blivit kallt och är inte alls lika skönt som för någon minut sedan.

Ute i garaget så slänger Jörgen allt han får tag på omkring sig, han välter en hink med sand över hela golvet och sparkar på Molly trasiga cykel. det är först när han får syn på julklapparna som han stannar upp.
Den nya vedyxan från Rusta sitter fint i handen, den är lätt och precisionen är utmärkt tänker Jörgen när han frenetiskt hackar på paketen. De hårda kartongerna gav motstånd och klyvs lätt av bladet, de mjuka paketerna absorberar träffarna och klarar sig.
- Jag hatar mjuka paket! Skriker Jörgen samtidigt som han korkar upp T-röden och börjar hälla. En tändsticka senare och paketen brinner nu som hans hjärta en gång brann för julafton. Han stiger ut ur garaget bärandes på en yxa och en spade som han brukar skotta snö med, han tar denne och bultar upp dörren ihopp om att låsa inne familjen. "De kommer säkert ut, horjävlarna" tänker han innan han lägger i backen och rullar ut från parkeringen.

Intermezzo
Ta en pepparkaka och lite glögg

del 2:
Han vet vart de bor, familjen Rashid, han har plockat upp Molly där en gång när hon fortfarande var hans dotter. Nu sitter han utanför hyreshuset och försöker gissa vilken våning de bor på, det måste vara lägenheten utan julstjärnan, han kramar skaftet på yxa.
Tredje våningen, nu är tiden äntligen här, dags att segla det här skeppet i hamn. Han ringer på dörrklockan, nervositeten sätter in när ingen öppnar dörren, men tillslut glider dörren försiktigt upp. Det är Hakims lillasyster, Saajeda, hon är bara 7 år gammal. "Vem är det?" hörs från vardagsrummet men innan hon hinner svara så har baksidan på Jörgens yxa och hennes ansikte mötts och hon faller livslös till backen. Jörgen blir glad när han inser hur lätt det är att ta en människas liv, "min mänsklighet dog när jag försakade julen" tänker han för sig själv och stiger in i lägenheten. Han möter upp pappan i hallen som med sina frågande ögon går en blodig död till mötes när yxans blad klyver den sneda halsmuskeln, sternocleidos mastoideus. Han skriker de få sekunderna som han har kvar av medvetande. En glasskål hörs krossas mot golvet i köket och Jörgen ser kvinnan som måste vara mamman i familjen stå i dörren till köket, hon vänder sig om och springer in i köket igen. Jörgen är inte sen att följa efter och finner henne ihopkurad i ena hörnet med en telefon i handen, han höjer yxan och låter den falla.

Nu är det bara Hakim kvar, den lilla tjyven som stal hans lilla flickas oskuld och sedan försökt stjäla hennes jul.
Han går från rum till rum i en lägenhet som såg mindre ut från första anblick, "jävla maffiapengar" hinner han precis tänka innan han finner Hakim liggandes i sin säng med hörlurarna på full volym och ögonen stängda. "Det är nästan för lätt, men jag är inte den som tackar nej när något är gratis" viskar han och slickar sig om munnen. Jörgen hugger, och hugger och hugger, tillslut finns det inga större delar kvar av den unga mannen, allt är bara köttfärs och blod, Jörgen tar fram pennan och pappret som legat i hans bakficka. Med blodiga fingrar avslutar han sin sista juledikt:

"Snötäckta tak och gröten på spisen
Allt som återstår är döden"

Sedan kastar han sig framåt och landar på yxan, vilket på nåt sätt dödar honom.

God Jul från vända kappan efter vinden - redaktionen

FistListan

2009

Vända kappan efter vinden - redaktionen blickar framåt

RECENSION: Att handla droger i Göteborg

Jag kan berätta här och nu att jag inte anser mig själv som en kriminell person, visst, ibland slänger jag skräp på marken för skojs skull, jag laddar ner och det har hänt att jag någon gång jobbat svart. Men att säga att jag är kriminell vore att ta i, jag träffar sällan kriminella människor, jag känner absolut ingen och för det är jag ganska tacksam för. Men som de flesta 20-something vita killar så gillar jag att ibland get my drink on, and my smoke on then go home with, something to poke on, så denna recension kommer handla om två saker; marijuana och kriminella människor, det bästa och det sämsta, ur en värld jag inte tillhör.

För lite mer än en månad sedan så hade halloween kommit till staden, överallt sprang människor i alla åldrar omkring i löjliga små kostymer, men inte jag, fan heller. Jag och Bollen hade andra planer. Bollen hade, genom en oändlig labyrint av flyktiga vänner fått ett telefonnummer till en annan vän som råkade sälja gräs, marijuana, mary jane, the big kahuna, hur man nu vill kalla det. Vi hade fått tydliga instruktioner om att möta denna vän på Brunnsbotorg på Hisingen, ett litet torg så obetydligt att inte ens spårvagnar går dit. När vi väl kommer dit, 5 minuter för tidigt så ringer vi denna person, som då ger oss ytterligare ett nummer till, detta gjorde oss lite ställda, varför boka ett möte om man inte tänkt dyka upp? Hade de bokat en tid för att lämna ytterligare ett nummer? Vad vet jag? Jag är inte en del av den världen och förstår inte deras oskrivna lagar.
Denna person ber oss återkomma till detta torg om en timme, vilket gjorde mig frustrerad men vad ska man göra? Beggars can’t be chooser, det är inte som att vi kan gå till nästa knarklangare i protest, vi kan inte skriva till konsumentombudsmannen och klaga. Så vi tog buss 19 tillbaka till staden och tittade på när fulla 40+are och 14 åringar spydde ner sina Buttericks-kostymer på öppen gata. Väl tillbaka en timme senare på det öde torget så låtsas jag röka i den kalla luften medans Bollen ringer upp våra kära vän åter igen. Igen får vi höra att vi måste återkomma om en timme, den uppenbart pårökta mannen är kvar i Angered och ”väntar på en polare”. Vi känner direkt att det är dags att ta kontroll över situationen, vi kan inte stå kvar där och vänta på att sir smoke-a-lot ska få sin stenade röv ur soffan och ta sig till oss, vi måste möta honom på egen planhalva.
Vi ser till vår förtjusning att det går en direktbuss från torget till Angered, den tar 30 minuter och jag hoppar motvilligt på, farkosten låter konstigt när den svänger och vid första åsyn så verkar däcken inte helt OKEJ.
Bussen dundrar fram i mörkret och vi fördriver tiden genom att diskutera boken ”AlieNation is my Nation” och konstaterar att det inte är sir smoke-a-lots fel att han måste tvingas sälja droger, det är samhällets. Väl framme så skäller killen ut oss i telefonen när vi frågar vilken buss vi måste ta för att komma ännu mer norrut och äntligen möta honom, uppenbarligen så ”dödar vi hans buzz”.
Nästa buss dundrar fram i mörkret, jag känner mig som captain Willard i apocalypse now, ständigt upp för floden och mörkret blir bara mer påtagande och samma gäller galenskapen. Busschafförer är vår ledsagare och han spelar Vangelis högt i den tysta bussen, jag darrar och frågar mig själv vad som kommer hända härnäst.
Vi hoppar av vid en bestämd hållplats, det är helt folktomt och kylan är mer bitande än tidigare, och vi väntar…
När killen är 15 minuter försenad så ringer vi igen och han ber oss möta honom på vägen, så vi börjar promenera och tillslut så ser vi två figurer på motsatt riktning av vägen, vi korsar och möter, Bollen skakar hand och i samma veva lämnar över pengarna, jag ser inte själva överlämnandet av gräs. Killen säger ”de e bra grejer, rök det”, ”jojo” säger vi och vänder på klacken, vaddå ”de e bra grejer”? Det är inte som att han kommer säga; ”det är dåliga grejer, mest damm!” Och vaddå ”rök det”? Vafan tänkte han att vi skulle göra?
Vi tar oss tillbaka till människobyn, helt utmattade. Äventyret har tagit runt 3 timmar och vi är båda stelfrusna. Tårar av glädje väller fram när jag ser 7-11et på järntorget, vi är äntligen tillbaka på en plats där fysikens lagar gäller. Den natten somnade jag hög som ett hus framför ”Cops” på sexan, men just innan John Blund la sin stilla hand över mina ögon, så svär jag en stilla förbannelse över svensk lag och dess upphovsmän, som tvingar en laglydig människa att tampas med pårökta skurkar och banditer.

Jag ger den här upplevelsen en överkryssad fyr.