Bagarens son

Vi var tre bröder som fått ärva farsans gamla bageri. Pekka, Jorma och jag.
Pekka, som var äldst, hade alltid hatat farsan. Jorma däremot var sedan alltid Farsans favorit. Mellanbarn som han var hade han fått fina leksaker om jularna. Modelltåg, stora leksaksdinosaurier och fantastiska plastvapen. Roliga leksaker.
Pekka däremot, hade alltid fått praktiska saker. Hårda verktyg eller varma tröjor. En jul när han fyllt 14 var det slut på presenterna för Pekkas del. "Du har blivit för gammal" löd Farsans motivering, ett uttryck han fortsatte återvinna så snart andra gåvohögtider dök upp. T ex när Pekka fyllde år, konfirmerades och tog studenten fick grabben ofta stå med armarna i kors medan hans kamrater jämförde nya presenter. Att Jorma dock aldrig verkade bli för gammal för Farsans gåvor var en annan femma. Visst var det den lille favoriten Farsan hade i åtanke när han lät all oss tre ta över familjeverksamheten. Att Pekka stod som ägare var mest en juridisk detalj. Jorma hade en prick i registret från ett gammalt pojkstreck. Ett pojkstreck jag minns att farsan var väldigt förlåtande av, till skillnad från när Pekka kom hem stupfull och 16. Han fick inte bara en fot upp i arslet, utan blev vidare tvingad att äta upp en hel bröllopstårta. Tårtan skulle ut till en beställning dagen efter men Farsan var en bakkonstnär och kunde lätt svänga ihop en ny bröllopstårta på ett par timmar om han så ville. Pekka åt och åt av tårtan mitt i natten hemma i vårt brunmålade lilla funkiskök (inte helt nykter som jag minns). Han spydde fem gånger innan han ens klarat att proppa i sig halva tårtan. "Du får fortsätta imorgon" hade pappa sagt innan Pekka däckat av ren psykisk utmattning. Mycket riktigt fick Pekka tårtan till frukost dagen efter, serverad i knogmacka.
Pekka var av oidipala skäl ingen lämplig arvtagare till bageriet. Men nu när farsgubben gått i pension och Pekka dessutom hade slut A-kassedagar att stämpla ut framför dagtidsteven hade han inte mycket val än att snöra på sig förklädet och doppa fingrarna i mjölet.

Själv är jag, som ni vid det här laget förstått, yngst.
Mamma och pappas "misstag". Jag minns hur jag skulle göra frukost en morgon, på min 12-årsdag då jag valsade in i köket för att koka mig själv lite gott kaffe. Farsan satt redan där och när jag kom in kikade han upp från morgontidningen. Jag öppnade kylskåpet och såg i ögonvrån i hur farsan fortsatte läsa. När jag av misstag råkade drälla mjölk över hela köksbordet släppte han tidningen.
För en sekund trodde jag att han skulle säga något uppfostrande, "Du måste lära dig hantera mjölk om du ska ta över bageriet sen" ungefär, men det kom aldrig.
Plötsligt öppnade han istället bara sin stora min och brölade ur sig ett rått skratt som påminde om ekot från en grotta. "Aahah! Det var sådär jag fick dig!".
Jag tittade frågande på honom och hann inte fråga vad Farsan menade, innan han fyllde i: "Jag spillde! AHAHAHAHAH!!!".

Just då kändes det inte som en så stor grej, men så här i efterhand var det ju en rätt elak sak att säga. Det var också därför jag fått namnet Bollen, förklarade han, mitt liv var ett ironiskt skämt om att ofrivilligt skjuta Bollen i mål.

Farsan brukade alltid ta hem olika kvinnor som han flirtat med på jobbet. Den ena fulare än den andra. Vi pojkar blev alltid avundsjuka när de stod en gammal tant på 18 år och diskade efter middagen.
När jag var 7-8 år gammal brukade jag ha en mardröm att jag föll rakt ner, i flera timmar kunde jag bara falla och sedan vaknade jag kallsvettig i min röda lilla racerbilssäng. De nätter som jag vaknade brukade jag gå upp och ta ett glas mjölk. De nätterna när pappa hade brudbesök vågade jag aldrig gå in upp till köket. Av någon anledning höll Farsan och hans tjejer alltid till där inne. Jag brukade höra klafsande ljud och små dämpade stön. Den enda slutsats jag kunde dra var att Farsan och hans kvinna bakade och kavlade en särskilt överjävligt jobbig lantbrödssmet där inne.

Det var när jag hade fyllt 19 var bageriet mitt och mina bröders. Det var ett litet ställe. Inga tapeter, oslipade träväggar och en lång disk med bakverk framför de många hyllorna där bröden låg i sina halmkorgar. Det luktade alltid bullar, inte för att vi bakade särskilt mycket mer bullar än något annat, utan för att vi köpt syntetisk rökelse som utsöndrade behagliga bulldofter. Farsan sa alltid att "fake it til you make it". Något han dock misslyckats utan att lyckas med när det gällde företagsekonomi. Bageriet hade skulder upp över limporna, vilket vi märkte först när kontraktet skrevs över på oss. Farsan lät oss inte bara ärva hans största åstadkommelse utan också hans overkligt framtunga skuldbaguette.

En liten trappa ledde upp till ingången. Vid kassan togs kunderna emot av Jormas Jeremy-Irons-valpiga leende som satte an en nerv hos varje kvinna att "ta hand om honom". Jorma förde Farsans fana vidare genom att se till att varje villig kvinna fick skäl att hålla för sin egen mun när de blev knullade bakifrån av Jormas stora kavel. Jag smög alltid in för att titta på och tyckte bäst om när Jorma knullade två på en gång. Helst en blond och en brunett.
När han knullade den ena bakifrån och den andra låg på rygg framför. Hans hårda stötar tvingade brunetten att kyssa blondinen väldigt hårt för att klara av att kyssa henne alls. Jorma knullade mekaniskt och plikttroget, som farsan skulle ha gjort, och han lät brunetten jobba för at nå blondinens läppar. När hennes kropp penetrerades med kraftiga dunkar var hennes kyssförsök förgäves och hon fortsatte fingra blondinen i fittan.
Det var under sessioner som denna jag förstod var det där klafsande och stönande ljudet som jag hört Farsan göra i köket under min barndom, hade sitt ursprung.

Det var lite lustigt att Jorma fick knulla så mycket tyckte jag, han som hade en ganska rundand ölmage och slafsig skäggväxt. Länge trodde jag at det var hans sviniga Bukowski-manlighet som attraherade traktens frånskilda innebandymorsor, men sedan förstod jag att hans bästa verktyg för framgång med kvinnor var sättet han förde in sex i varje samtal. Jorma kunde få två croissonter att handla om ett sprutvått samlag om han så ville.
Filmerna som jag spelade in via mitt kikhål sålde jag till en av doktoranderna på mitt universitet där jag läste en skrivkurs på halvfart. Doktoranden streamade i sin tur ut Bageriporren via sina kontakter och gav mig 50% av intäkterna, på det sättet slapp jag gå på CSN som en annan vörthjärna.

Pekka stod ofta och jobbade med bakandet, tog order av farsan via telefon, som han sedan bittert utförde. Sedan år av psykisk misshandel kunde inte Pekka säga nej och hatade istället sin husbonde i tysthet. Ibland när ”bägaren rann över” för Pekka och han kände sig extra hårt mobbad av Farsan kastade han åt mig arbetsuppgifterna.
Han gav mig de tyngsta jobben.

Klappa katten del 2

Det är dagar som denna som jag ibland finner mig själv tomt stirrandes på superklubbens blogg, apati rinner genom mina porer och jag frågar mig själv varför jag gör något överhuvudtaget. Det är dagar som denna som min blick rör sig längst mitt kontors väggar, för ovanför mitt mahognyskrivbord så hänger ett fotografi nästan lika gammalt som den som skriver detta. Med vikta hörn och blekta färger så ger den mig alltid en bitterljuv känsla när jag ser den.
Det var en regnig dag i augusti och jag var bara 7 år gammal när min pappa ville ta ett fotografi på mig, förmodligen för att, i framtiden, bli påmind om den tid då jag fortfarande innehöll hopp om bättre tider. Jag sitter i köket på mammas trista ikeastol och i min famn ligger min allra bästaste vän i världen: Kisse. Vi kallade honom detta i brist på annat namn; ”Kisse! Kisse!” Ropade vi när han sprang iväg och vi saknade honom. Men han hade inget riktigt namn, jag ville varje vecka ge honom ett nytt namn men inget fastnade, han förblev ”Kisse” ända till graven.
Graven mötte ”Kisse” bara någon månad efter att jag fyllt 11. I flera månader hade jag vetat att vi skulle flytta till Tanzania, men varje gång jag hade frågat vad det skulle bli av ”Kisse” så hade mina föräldrar smidigt bytt ämne och jag, bara barnet, följde glatt med. Jag undrar än idag om det inte var förnekelsen som tillät mig att inte haka mig upp på frågor gällande ”Kisses” öde. Men så en dag, månader kvar tills vår avresa, så kunde jag inte hitta min älskade katt, jag hade sett honom på morgonen, men nu var han ingenstans att finna. Jag letade i alla rum, tittade ut för att se om han var fastspänd i selen som gick i en linbana runt gården (en genialisk uppfinning som min far, Jesus, hade byggt) men han var inte där. Jag trodde först att han slitit sig lös från kopplet (vilket han ibland gjorde, men kom alltid tillbaka) så jag hittade min mamma och frågade denne: Har du sett ”Kisse”? Hennes svar fick mig att falla i tårar och springa till mitt rum där jag begravde mitt ansikte djupt i den tjocka prydnadskudden. Pappa hade tidigt den morgonen satt ”Kisse” i en bur och skjutsat honom till veterinären. De hade inget sagt till mig för de visste att jag vägrat låta honom ta min katt. Jag grät och grät och min mamma försökte trösta mig med ord som ”Kisse var gammal” eller ”vi hade ingen som kunde ta hand om honom” eller min favorit: ”Han har det bättre nu”. Jag känner än idag ett visst förakt för mina föräldrar för att de åtminstone inte gav mig chansen att säga farväl till min älskade katt. Den dagen så köpte min mamma tillbaka min kärlek genom att betala min ”GZA – the liquid sword” - skiva som jag beställt.

Jag vet att katter inte har höga tankar om oss människor på samma sätt som hundar avgudar oss, de är inte flockdjur och behöver ingen ledare. Detta visste jag inte när jag var liten utan kramade ”Kisse” när jag var ledsen och tänkte inte på att han inte kramade mig tillbaka. Om jag hittade honom på min obäddade säng så brukade jag svepa in honom i täcket så han inte kunde röra sig och placerade en Kalle Anka framför honom så han kunde läsa när bekvämt låg där. Nuförtiden undrar jag om han verkligen låg så bekvämt, men det har inte hindrat mitt från att ”bädda in” alla kvinnor som sover i min säng. När jag gör det så brukar jag stryka min hand över deras huvuden och låtsas att det är min älskade katt jag klappar.