Klappa katten del 2

Det är dagar som denna som jag ibland finner mig själv tomt stirrandes på superklubbens blogg, apati rinner genom mina porer och jag frågar mig själv varför jag gör något överhuvudtaget. Det är dagar som denna som min blick rör sig längst mitt kontors väggar, för ovanför mitt mahognyskrivbord så hänger ett fotografi nästan lika gammalt som den som skriver detta. Med vikta hörn och blekta färger så ger den mig alltid en bitterljuv känsla när jag ser den.
Det var en regnig dag i augusti och jag var bara 7 år gammal när min pappa ville ta ett fotografi på mig, förmodligen för att, i framtiden, bli påmind om den tid då jag fortfarande innehöll hopp om bättre tider. Jag sitter i köket på mammas trista ikeastol och i min famn ligger min allra bästaste vän i världen: Kisse. Vi kallade honom detta i brist på annat namn; ”Kisse! Kisse!” Ropade vi när han sprang iväg och vi saknade honom. Men han hade inget riktigt namn, jag ville varje vecka ge honom ett nytt namn men inget fastnade, han förblev ”Kisse” ända till graven.
Graven mötte ”Kisse” bara någon månad efter att jag fyllt 11. I flera månader hade jag vetat att vi skulle flytta till Tanzania, men varje gång jag hade frågat vad det skulle bli av ”Kisse” så hade mina föräldrar smidigt bytt ämne och jag, bara barnet, följde glatt med. Jag undrar än idag om det inte var förnekelsen som tillät mig att inte haka mig upp på frågor gällande ”Kisses” öde. Men så en dag, månader kvar tills vår avresa, så kunde jag inte hitta min älskade katt, jag hade sett honom på morgonen, men nu var han ingenstans att finna. Jag letade i alla rum, tittade ut för att se om han var fastspänd i selen som gick i en linbana runt gården (en genialisk uppfinning som min far, Jesus, hade byggt) men han var inte där. Jag trodde först att han slitit sig lös från kopplet (vilket han ibland gjorde, men kom alltid tillbaka) så jag hittade min mamma och frågade denne: Har du sett ”Kisse”? Hennes svar fick mig att falla i tårar och springa till mitt rum där jag begravde mitt ansikte djupt i den tjocka prydnadskudden. Pappa hade tidigt den morgonen satt ”Kisse” i en bur och skjutsat honom till veterinären. De hade inget sagt till mig för de visste att jag vägrat låta honom ta min katt. Jag grät och grät och min mamma försökte trösta mig med ord som ”Kisse var gammal” eller ”vi hade ingen som kunde ta hand om honom” eller min favorit: ”Han har det bättre nu”. Jag känner än idag ett visst förakt för mina föräldrar för att de åtminstone inte gav mig chansen att säga farväl till min älskade katt. Den dagen så köpte min mamma tillbaka min kärlek genom att betala min ”GZA – the liquid sword” - skiva som jag beställt.

Jag vet att katter inte har höga tankar om oss människor på samma sätt som hundar avgudar oss, de är inte flockdjur och behöver ingen ledare. Detta visste jag inte när jag var liten utan kramade ”Kisse” när jag var ledsen och tänkte inte på att han inte kramade mig tillbaka. Om jag hittade honom på min obäddade säng så brukade jag svepa in honom i täcket så han inte kunde röra sig och placerade en Kalle Anka framför honom så han kunde läsa när bekvämt låg där. Nuförtiden undrar jag om han verkligen låg så bekvämt, men det har inte hindrat mitt från att ”bädda in” alla kvinnor som sover i min säng. När jag gör det så brukar jag stryka min hand över deras huvuden och låtsas att det är min älskade katt jag klappar.