Förresten

Måste bara berätta om ett minne som dök upp. Det var när Tårtan för första gången skulle låta mig se hans stolthet. Hans arabiska fullblod. Vi hade varit vänner ett tag jag och Tårtan. Ett bra tag. En dag så skulle jag äntligen få följa med honom till stallet. Som han hade pratat om sin kära häst. Allt hade blivit en enorm hype. Jag hade tjatat på honom i månader, ja till och med år , om att få se hästen. Jag är egentligen inte ens intresserad av hästar. Men denna verkade vara något i hästväg. Tårtan hämtade mig på morgonen med sin bil. Det var en perfekt höstmorgon för att rida. Dimman låg tät. Löven var gula. Jag märkte hur glad Tårtan var över att snart få återse sin kära häst. Han smålog när vi under tystnad färdades mot stallet. Sorkträsk 1km stod det på en skylt. Där svängde vi in. Stallet låg i anslutning till en herrgård som någon i Tårtans släkt ägde. Någon som verkade vara en Carl-Jan Grankvist typ. En ensam man med guldknappar på klubb-blazern. Det knarrade när vi svängde in på grusvägen som ledde till stallet. Tårtan saktade in bilen på ett vuxet sätt. Så att det inte skulle bli fula sladdspår i gruset. Vi gick ut. Jag måste erkänna att jag darrade. Skulle hästen ens vara hälften av allt jag hört så skulle det vara en helt fantastisk häst. - Vänta här, sa Tårtan, och gick in i stallet. Jag stod stilla och huttrade. Det var kyligt ute och jag kände mig åter som ett barn när låtsades att röken som kom ur min mun var röken från en cigarett. Efter ungefär fem minuter kom han ut igen. Med en fet liten shetlandsponny vid sin sida. Det är fult att ljuga Tårtan.