Pojken som kallades Kusk

DEL 1.

Jag sitter helt klädd i vitt och tänker tillbaka på det som varit. Som vårbäcken är minnet; lika oförutsägbart, otämjbart och viljestarkt. Det var längesedan jag luktade på luften utanför fönstret och om jag rannsakar mig själv har jag heller ingen lust, kanske eftersom jag vet att det inte är tillåtet, inte ännu i alla fall. Snart, säger dom. Till våren, säger dom, till våren, säger hjälpredorna. Precis som vårbäcken måste mina minnen mynna ut någonstans. När jag tänker och känner efter så noggrant och ärligt jag bara kan så vet jag att allt jag gjort och kommer att göra både börjar och slutar med Farsan. Jag försöker koppla pennan fri från resten av min kropp och själ som är allt annat än rationell.

Snön tinar sakta men säkert och vårbäcken börjar porla och så smått. Pennan gör inget motstånd, den följer med strömmen.

Korta fiskar i ån och blankt gräs. Det luktar häst. Mitt första minne, jag kan inte ha varit mer än tre-fyra år gammal. Jag hade fått följa med honom, Farsan, till stallet. Han var stallets allt-i-allo och skötte utfodringen och borstade manarna. Mockade och stökade. Jag tyckte om att vara i stallet, trots mitt redan då obefentliga hästintresse. Det vilade någonting fridfullt över stället. Jag minns en underbar känsla av frihet under inga som helst former av ansvar och Farsans svarta arbetsskor med stålhätta. Det var fina tider och jag var fortfarande ett vackert barn. Jag kände livskvalitet och ägde ett namn.

Nu strömmar det. Våren är här. Det känns skönt efter en sån jävla evighetsvinter.

De få gånger jag hörde Farsan, de papperstunna väggarna i lägenheten som var belägen någonstans kring Västra Haninge var mer än generösa om man ville tjyvlyssna, tala om det förflutna var det utan några som helst undantag i samband med utbrotten. Ordet, jag hör det, ser det framför mig, bokstäverna lika tydliga som karlavagnen en stjärnklar novembernatt, jag alltid kunde urskilja ur det tumultartade kaoset och kakofonin av skrik blandat med gråt och ångest och sprit, var Victory. Jag var ett tag övertygad om att han led av megalomani; hans fäbless för de romerska kejsarna var jag även som ung mycket väl medveten om. Det inrökta vardagsrummet som gick i en konsekvent brun färgskala var nämligen i ordets rätta bemärkelse tapetserat med idol-posters på de stora fältherrarna: Konstantin, Caligula och den stora favoriten Nero. Caesar lyste med sin frånvaro. Om ändå historien hade varit så enkel och Farsans till synes ytterst märkliga kejsarinresse någonting annat än meningslös trivalia. Nej, Victory var namnet på den travhäst min far och på den tiden bästa vän och vapendragare Stig H Johansson, den numera legendariska stjärnkusken, genom åratal av slit och avel lyckads göra till tidernas allra mest framgångsrika travhäst.

Nu är våren äntligen här.

De växte upp på tillsammans på Cicerongatan i Hudiksvall, Farsan och Stig. Förenade i ett utanförskap som var den givna produkten av ett uselt sinne för bollsporter i kombination med ytterst låg social kompetens smet dom en kall oktoberkväll in bakvägen på travet och efter det var dom oskiljaktliga. De fick sin första utlösning tillsammans. Skakade kladdiga händer. Sprutbröder, skrockade Stig. Drack sig fulla tillsammans. Spybröder, garvade Stig. Upptäckte kärleken till travsporten. Hästbröder. Åren gick och de växte från fjuniga tonåringar till unga män, redo att upptäcka världen.

Century, var ett avelssto med potential. Med Stig H som hjärnan och Farsan som musklerna arbetade de två in absurdum med att lokalisera den ultimata hingsten. Genom perfekt genetisk precision skulle dom visa världen att två slynglar från Glada Huddik kunde göra skillnad. Våren '68 gick dem obemärkt förbi. Rocken hann födas, dö och återuppstå. I utkanterna av Eindhoven i Holland fann de till sist den sista pusselbiten, Raam. Raam var av förstklassigt hästblod och det genomsyrade hela hans sätt att föra sig. Precis som människor är hästar bundna till en genetisk hierarki likt det gamla feodalsamhället och likt människor från det övre klasskiktet förde sig Raam med en grace, elegans och finess som endast de riktigt lyckligt lottade välsignas med. 1995 föddes Victory Tilly.

Kanske är ett levnadsöde bortom all kontroll, kanske betyder karlavagnen lika lite som Nero på en poster, kanske allt är förgängligt, fult och äckligt. Vårbäcken porlar i alla fall för första gången på väldigt länge. Jag känner varken bitterhet eller smärta men jag har inget namn. Jag är pojken som kallades Kusk och det här är min historia.

Pojken som kallades Kusk del 2 publiceras om sju dagar.