Gästblogg : Ward om the do's & don't's of BEAT

Första gången vi träffade Ward så var han inte det vi förväntade oss, en lång, smal kille med fjunit bockskägg och stora ringar i öronen. "Ward?" sa vi försiktigt när vi närmade oss honom på café Tintin och han sken upp som en sol där tidigare bara fanns mörker. Till språket var det dock samma Ward som driver den notoriska bloggen Ills 'n' Thrills. Vi försökte inte ge sken av det, men Ills 'n' Thrills är en blogg vi på redaktionen i hemlighet avundas och vill antingen härska över eller förgöra, vi får hoppas på att den här gästbloggen är första steget till det tidigt nämnda.

Nu väntar vi bara på att de kevlarflator som äger Superklubben ska höra av sig så att den assimileringen också kan påbörjas.
Men nu ska jag sluta babbla och överlåta ordet till Ward.

***

Jag har älskat och vårdat beatkulturen ända sedan jag var elva år ung, då jag kuskade runt i Europa under några heta sommarveckor, inpackad i baksätet av en ljusgul Volvo 850. Mitt enda nöje var en kopia av Kerouacs På Drift som min pappa bokstavligt talat slängde på mig när vi körde på Autobahn någonstans i Ruhr-området och jag klagade över hur tygsätet skavde mot mina bara lår. Jag fullkomligt älskade den. Varenda mening, varenda ord rann som sirap mellan mina tänder. Jag gillar det. Att låta orden liksom flöda ur munnen alltså. Jag tänker dagligen på dessa stunder och har länge närt en vilja att bygga vidare på den. Jag har någon gång hört att barndomskärlek är den renaste och finaste av all kärlek och ju mer jag tänker efter håller jag med om det. Därför var det extra roligt att Bollen, Tårtan och Gräddnos frågade mig om jag ville åta uppdraget att skriva beat på deras blogg.

Det var en förmiddag i december och jag satt, som vanligt, på kaféet i Guldhedens vattentorn, sörplandes iskallt kaffe från en kvarglömd kopp, när de tre vise männen tågade fram. Jag försökte låtsats som ingenting och satt därför fortfarande djupt försjunken i kaffesumpen när Tårtan, den spjuvern, tog initiativ och gick fram och hälsade. När vi skakat hand gastade han på Bollen som studsade fram mellan borden. Kvinnorna som satt och ammade sina nyfödda på bordet bredvid såg på oss med surmulen blick där vi högljutt satt och konfererade, på de utnötta stolarna med Guldheden sceneri utanför de meterhöga panoramafönstren. Det var idel skratt och glada miner från våra munnar. I tid och otid sneglade jag dock över till andra sidan rummet där Gräddnos fortfarande stod lutad mot väggen, som någon slags cowboy i en gammal film med ena benet vikt mot väggen, armar i kors och en tandpetare mellan läpparna som gurglades långsamt från sida till sida. Bollen sa att han var lite ”avig” i början, vilket han hade mer än rätt i då Tårtan till slut fick springa över rummet, ta tag i hans arm och dra honom till vårt bord. Men sen var allt bra. Vi satt kvar där länge, vi fyra, och pratade om allt möjligt. Om livets goda och dåliga sidor, om det fult vackra och det vackert fula, om betänkligheter, stora som små. Vi rundade av kvällen med ett par ”järn”, som Bollen så jovialiskt uttryckte det, på en av Andra Långgatans många krogar, innan vi, höga på livet och kroatiskt metaamfetamin, ramlade in i Gräddnos lägenhet i Johanneberg. Där satt vi hela natten och skrev vad som kommer härnäst; en regelbok över beatens do’s & don’t’s samt en liten komponerad historia.

1. Först och främst ska sinnet ansättas och det ska vara ett av sprudlande improvisation. Man ska förvisso aldrig hindra själen tala sitt språk, men ett sådant beteende är enklare att mena än att utföra. Tänk jazz. Tänk Dogma. Tänk Coltrane och von Trier. Tänk ÄKTHET. Tips: Om du finner denna manöver svår finns sinnesutvidgande medel att finna här och var. Burroughs använde heroin, Kerouac flörtade med andlighet. Var man har sin smak, så testa dig fram!

2. När sinnet är ansatt korrekt blir nästa led en enkel manöver; den att ansätta tonen, vilket snarare är en förlängning av första regeln än en självständig punkt. Det känns ändå rätt att poängtera den. Trots allt är vi alla barn från början och barn behöver som bekant uppfostran för att undgå frestelsens bojor, vare sig de heter föräktenskapligt samlag eller knark. Men för att återgå; om du lyckats blockera ut och mota bort de stötar samhället skänkt din själ, har du med största sannolikhet också slutat tänka i inbundna termer som ”rätt” och ”fel”. Inte för att beat inte kan vara anständigt, något spott och spe är det inte tal om. Snarare bryr sig inte beat om det anständiga; det är som luft, det vill säga dig inte värd tanken. Tonen är av samma art; ett organ oberoende av andra infall än dina egna.

3. Processerna ovan är för all del viktiga för själva skrivandet, men å andra sidan är dessa ansträngningar poänglösa om de inte mynnar ut i en produkt. Skrivandet kan i sin tur delas upp i två huvudkomponenter, varav det första, ramarbetet, behandlas här. Ramarbetet är lika färgad av maskinell teknik som det är av sinnet. När man skriver beat vill man att pennan ska fara fram över pappret som vore det någon sorts vätska som avger krumelurer, vilka sammansatta bildar ord, meningar och till slut också en berättelse. Det utvidgade sinnet ska på något sätt ta över skrivhanden; orden ska inte forceras fram, de ska flöda fritt. För ett otränat öra må det låta suspekt, men vem är dem att döma? Otränade och därför också okunniga människor ska vara tysta och inget annat.

4. Del två av skrivandet hänger naturligtvis ihop med del ett. Någonting annat vore absurt. När ramarbetet kan bemästras, bör man försöka pränta in det prosaiska beräknandet i det samma. Dessa berättelser du plitat ner ska upplästa glida varsamt mellan dina tänder som vore det en lång dikt, fast inte lika högtravande och omständlig. Det handlar inte om någon sorts revision, utan om total samklang mellan ditt sinne, din moral, din pennföring och din berättarteknik. Om hade man enbart suddat ut vissa delar och ersatt med nytta, hade ju den berömda äktheten ni fick lära er om i första stycket varit som bortblåst, eller hur?

5. Om du lärt dig bemästra punkt ett till fyra till fullo, är du redo för nummer fem, vilket är både den svåraste och enklaste av dem allihop; glöm allt jag har sagt. Dessa regler, hur välvilliga dem än är, slår kättingar kring din själ med konformitet, vilket som ni vid det här laget måste förstå är själva motsatsen till vad beat handlar om. Mina råd består dock, lär er punkt ett till fyra innan ni ger er i kast med punkt fem. Så gjorde Judas hos Jesus, och tror ni verkligen att ni är bättre än han?

Så slutligen till den enkla historian som vi gärna vill kalla Och jag stod kvar i farstun:

500 dör i Kongo varje dag och så bryr vi oss om en sketen bomb i Gaza skriker jag nästan så högt jag kan. Tidningspojken som står i farstun nickar bara stumt och tittar på mig med en min som skriker att han vill gå därifrån så jag smäller igen dörren i ansiktet på honom och beklagar mig över SITUATIONEN för mig själv istället. Jag gillar att beklaga mig över SITUATIONEN inför andra annars men just idag har jag ingen lust att skrämma stackars pojkar så det får vara. Och jag står kvar i farstun när jag skummar igenom tidningen som innehåller ditten och datten och mest en massa annonser om livet, döden och prylar. Nu för tiden kan man annonsera om vad som helst tänker jag och bläddrar vidare men jag bläddrar förbi ekonomidelen för jag hatar siffror. Och sen står det lite om sport och en snubbe är arg för att en annan snubbe slog honom på käften och lite längre fram står en massa resultat uppradade i prydliga högar men jag är alldeles för ointresserad för att läsa igenom dom alla så jag går raskt vidare till KULTURDELEN där alla KULTURSKRIBENTER är så oroade över KUKLTUREN så man nästan kiknar. Ingen vill gå och se teater längre eller titta på tavlor eller läsa böcker och det diskuteras en hel massa hur KULTUREN verkligen tar skada av det här. När jag tänker tillbaka har samma diskussion pågått i snart ett decennium och jag undrar om inte alla dessa gubbar och tanter får magsår över att vara så jävla oroade jämt. Sen är det nöje som är lite som KULTUR fast inte lika fint av någon anledning och sen är det en massa annonser igen fast nu om bio och sånt där och sist kommer en slags tablå över vad som visas på tv ikväll. Vissa människor ringar in vad dom vill se i tv-bilagan men det har jag aldrig förstått vitsen med. Glömmer man av det annars eller? Så jag står kvar i farstun ett tag och tänker på att 500 är en mycket högre siffra 130 och funderar på om jag borde upplysa dom på tidningen det men efter ett tag skakar jag av mig dom tankarna och går istället ifrån farstun, ut genom dörren och köper ett paket spaghetti hos kurden som driver butiken över gatan. Jag frågar honom om han vet att 500 är mer än 130. Han nickar och jag kan gå därifrån med åtminstone någon form av stolthet.

Och så bygger man ett beat, bitch.