På promenad med pappa Jesus

Om ni inte har märkt det eller bara inte brytt er så har jag faktiskt varit borta från den här bloggen i över en månad. En månad som kändes som tolv.
Ni förstår, min pappa är inte lik andra pappor, jag insåg det redan på lågstadiet när alla pappor skulle följa med sina barn till skolan. Min bästa kompis, Klepto, hade tagit med sin pappa och han var brandman. Jag var så liten och förstod väldigt lite, så när min pappa presenterade sig själv som Jesus och sen ville driva ut demonerna ut Damp-Davve så tyckte jag mest att min pappa var grymmare än alla andra. När jag blev 12-13 så började jag förstå mer vad som var fel på min pappa. Strået som bröt kamelens rygg kom när all vår mat försvann när vi var ute med klassen och tältade i sjuan. Plötsligt dyker min far upp, helt klädd i vitt, bärandes en korg fylld av bröd och torkad fisk. Den dagen så försakade jag min far. Nu på senare år så har jag bestämt mig för att ge honom en sista chans, jag vill så gärna att vi skiljs som vänner när han dör.
Men lätt har det inte varit. För det första så finns det ingen el i hans stuga. En måste hajka genom skogen för att komma dit, hade jag inte varit tvärsäker så hade jag kunnat gissa att min far var nästa UNA-bombare. Varken papper eller penna finns i hans lilla stuga, ”sådant är till för lagmän och syndare!” Jag fick rista in titeln ”Mannen som älskade måndagar” på mitt lår med en kniv för att inte glömma att skriva berättelse nedanför.
Sen vägrade han plocka upp mer än en fisk varje gång vi var ute och fiskade, varje måltid så försökte han äta upp den flera gånger. Detta gick ju naturligtvis inte, jag levde mestadels på tallbarr-thé och bär - jag har förlorat 10 kilo på en månad – mestadels muskler.
Jag bestämde mig att resa tidigt en morgon när jag vid stranden såg min pappa komma promenerandes över vattnet (!). Han sträckte ut sina armar och sa ”Var inte rädd min son, det är bara jag, kom nu till mig”. Jag gick ned för bryggan, och när jag skulle kliva ner i vattnet så sjönk min fot genom havsytan, ”Tvivlar du på mig så mycket älskade Tårtan?” Jag bara stammade, jag visste inte vad jag skulle säga, ”förlåt” var det enda som dök upp i mitt huvud. Jag tittade upp för att bedja om hans förlåtelse, då jag plötsligt ser att han står på en sten mitt ute i vattnet, nej, flera stenar! Jag vände om, gick upp till huset, slängde ihop mina grejer och promenerade raka vägen hem. Hoppas han halkar på de där jävla stenarna.

Skönt att vara tillbaka, känner mig lite ringrostig. Har förresten satt upp en facebookgrupp för er som håller på med sådant; Vända kappan efter vinden – en blogg om livskvalitet heter den, jag har ett medlemskap där, men jag tror inte facebook kommer godkänna mitt namn. Ses där!