Gästblogg: Cecilia Gyllenhammar och Jassica Zandén

Hej alla läsare av Vända kappan efter vinden!

Ja, ni har säkert redan läst vår uppmärksammade blogg (och del 2) där vi uppmanar till en regelriktig förändring av debattklimatet gällande sex, lust och passion. Med ett annat ord: livskvalitet.
Som det ser ut nu är det ju bara en massa flator med hår både under armarna och i musen som pratar om jämställdhet utan att att ta hänsyn till biologiska fakta: Nämligen att riktiga kvinnor vill bli våldtäktsknullade av kriminella psykopater. Detta är något vi måste erkänna som allmän evolutionsfast sanning innan vi kan gå vidare.
Eftersom responsen varit så massiv kände vi oss tvungna att förtydliga och precisera vad vår uppfattning av livskvalitativt sex innebär. Så här följer några enkla punkter vi uppmuntrar alla som vill känna sig riktigt kvinnliga att prova på:

1. Zippo för vårtgård.

Att Apoteket börjat sälja sexleksaker ser många som konstruktivt, men vi vet att detta bara är en effekt av att vi lever i en kultur där män är fjollor som runkar till sina våldtäktsfantasier inne på muggen. Och de lär inte komma ut och lugga av oss håret så länge det finns ett parti kallat F!
Därför behöver vi riktiga kvinnor en ordentlig sexleksak och en grovt underskattad sådan är eld.
Att låta potentiell herre gå lös med en zippotändare på mina bröstvårtor är inte bara en personlig preferens utan något vi (enligt Darwins forskning) gemensamt som kvinnliga människor blir kåta av. flejm on ladies, you're gonna love it!

2. Trasig kaffemugg i nyllet

Att kyssar och smek skulle vara bra förspel är hollywoodskt slisk och hårdfeministisk "genus"propaganda - En riktig kvinna börjar sitt sex med att skållas av kokhett kaffe och sedan få muggen krossad mot pannbenet. Prova själva tjejer, ni kommer att bli tres våta.

3. Sparka in fittan

Vi har ju redan ställt frågan hur vi ska kunna hjälpa misshandlade kvinnor om vi inte erkänner att det finns ömhet i att få ett slag över munnen. Men egentligen: Vad signalerar kärlek bättre än att få en fotbollsparkande mansfot rätt upp i Madeleinekakan? Det ger ett riktigt pirr och verkar I förlängningen för att utrota möjligheten att skaffa barn. Vilket är bra. Riktiga, biologiskt luststyrda kvinnor överlåter saker som föräldraskap till de män vi verkligen inte vill bli knullade av: bögarna.
Ingen riktig karl skulle nedlåta sig till något så fjompigt och krama om nåt så litet, fjunigt och svagt som en bebis.


Detta var en snabbkurs i lust. Vi tackar Kappan-redaktionen för utrymmet och drar vidare på nya äventyr.
Lycka till alla starka, vackra och kåta kvinnor där ute!


Cecilia Gyllenhammar, författare
& Jassica Zandén, Skådespelerska



Fotnot: blogginlägget är satir och inte skrivet av Cecilia Gyllenhammar och Jassica Zandén (om nu någon retarderad person trodde det)

Värdelösheten

Nu har jag legat på mitt golv i tre timmar och jag vet fortfarande inte hur jag ska få livet att bli roligt igen.
De senaste månaderna har jag arbetat hårt och produktivt. Nästan alla kvinnor jag träffat har velat ligga med mig och varje kvinna jag legat med har påstått att jag varit hennes bästa knull. Efter varje föreläsning har jag blivit både rik, berömd och i förlängningen också fått knulla ännu fler män och kvinnor som alla säger att jag är det bästa knull de haft.
Jag har varit en kung med makt att påverka människors åsikter och de har respekterat och sett upp till mig för det.
Nu, den senaste månaden har jag fått nej. Och då menar jag plural. Ladies and gentlemen, welcome to the month of NO! Så hade väl konfrenciern för konferensen om mitt liv sammanfattat.

Vi tar det från början:

Jag har under sommarmånaderna jobbat sjukt hårt med att utarbeta den perfekta föreläsningen. Varje litet ord har planerats in i minsta detalj. varje liten gest och nyans i mitt kroppsspråk har slipats lika fina som diamanterna på P.Diddys kondomer. Föreläsningen byggde på en populärkulturell analys av nästa stora grej, djurlika porslinsfigurer som sexverktyg. Jag hade låtit hela skiten med tal, gång och swagger analyseras av både retoriker, journalister och andra föreläsare som alla varit överens: Att min föreläsning var värd att knarkas med minst en tuseneurosedel.
Men då hände det. INGEN ville veta av mig. Var jag än försökte sälja mig själv var det ingen som nappade på idén. Betänk nu att jag arbetat med den här grejen i över en månads tid, så jag tänkte väl att materialet skulle tala för sig själv, bortom all svågerpolitik. Om nåt sånt var anledningen har jag förstås ingen aning om men jag fann mig själv helt förstörd när jag idag fick mitt femtonde nej på två veckor. Och det är utan att räkna alla de som inte ens svarat. Idag bad till och med en av spekulanterna på ett av de mer prestigefyllda universiteten (om man mäter i makt) att jag skulle skriva om hela min rutin från början om det skulle fungera.
En månads arbete. Från början.
Spekulanten som är expert inom området tyckte inte att jag förstått hur en föreläsning skulle gå till, trots att jag gjort det hela mitt liv. Nu dög det plötsligt inte.
”Had I been kidding myself all this time?” Så hade en klyschig berättarröst kanske lagt ut det (för alla som ännu inte förstått vad fan den här texten handlar om).
Det var nu vissa svårigheter med min egen identitet gjorde sig synliga.

Jag är kanske inte är så bra som jag trodde, jag kanske är helt jävla värdelös? I så fall kanske jag inte längre är världen bästa knull, och det skulle i så fall stämma väldigt bra överens med att ingen av mina sexpartners för tillfället vill prata med mig, än mindre knulla mig.
För en psykolog hade det varit lätt att diagnostisera mig som deprimerad. Den som bara ser det negativa i sin situation är förstås någon väldigt oattraktiv enligt gällande normer.
Munnen den ska skratta och va glad.
Men det här är ingen protest som verkar för att få vidga öppenhet för förbittrade misstagsproffs. Det är bara en historia om uppgång och fall. En bloggversion av Gudfadern om ni så vill. Och jag förringar heller inte mina framgångar. Att spruta piss på en lyxhora och en Vice VD för en av världens största mediekoncerner, och som bara väntar på sitt bästa knull i ett hotellrum med obegränsad och företagsbetald mini och maxi bar, det har bara varit förrätten i min buffé av hårt förtjänad dekadens. Det har varit fantastiskt. Kanske är det också därför 15 nej (alltså nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej!) blir ett så svidande nederlag för mig.

Nu har jag två dagar på mig att göra om en dryg månads jobb. Utöver det är det tänkt att jag ska vara charmig nog för någon att vilja knulla mig, bara så att jag skall kunna prestera som det bästa knullet.
Det är någonstans här ett vägskäl blir till i min lilla hjärna. Antingen tar jag och struntar i allt. Röker ner mig i weed och frossar i glass utan en tanke på morgondagens effekter. Eller så gör jag som jag brukar göra. Jobbar utav helvete tills jag kommer fram till målet. Tyvärr har jag insett att det inte finns något osexigare än att göra just det senare. Stefan Holm är en sån person, en som ”älskar utmaningar”. Och Stefan Holm är nog knappast världens bästa knull. Sex är nämligen en konst, inte en sport. Och vad vore egentligen kulturen utan en looser att älska?

Nyligen taggade Gräddnos ett inlägg med orden ”misstag innebär nya tag”. Det är sant.
Men idag säger jag som Ice-Cube: ”Fuck School, Imma be a dopedealer”.

Klappa katten

Om man röstar rött, intresserar sig för filosofi och skapar becksvart konst så måste man ju bo i Majorna, tänkte jag och flyttade dit. Till ett landshövdingshus med en tillhörande mysig innergård. Inget konstigt med det. Och som på de flesta innergårdarna i majorna, så finns även här en gårdskatt. Inget konstigt med det heller, om det inte vore för tre saker. För det första råkar just den här gårdskatten heta Karl-Otto. Smaka på det. Karl-Otto. Ett dubbelnamn på en katt. Mäktigt. För det andra så råkar denna Karl-Otto ha ett efternamn. Romanov. Karl-Otto Romanov. För det tredje så slutar inte hans namn att överaska där. Nä för Karl-Otto Romanov har även en titel. Hela hans namn är; Prins Karl-Otto Romanov. Nu är det ju tyvärr så att man får lov att ge djur vilka namn och titlar vill, och djurägare gör det. Hundar döps till Kung Buster, höns till Prinsessan Agda. Men Prins Karl-Otto Romanov är inte resultatet av någon lustig clownhora till matte. Nej han har äkta blått kattblod pumpandes under pälsen. Nyfiken som man är så gjorde jag ett djupdyk i Prins Karl-Otto Romanovs historia genom hans nuvarande husse, Johannes, och kom fram till följande:

Han föddes i Holland, inom den kungliga kattfamiljen Romanov, som vid 1800-talets början emigrerade till Holland från Ryssland. Kapitalismens uppkomst i väst, i kombination med Rysslands nedgång i öst, tvingade Tsar Alexandr II att sälja sin kära katt Markiz Oscar Romanov till den holländska baronen Henry Vassall-Fox. Den holländska ekonomin gick strålande och adeln badade bokstavligen i lyxvaror. Baron Henry Vassall-Fox hade länge varit en känd djursamlare och köpte markiz Oscar Romanov som en sista pusselbit till sitt kattpalats.
Väl i Holland lät han Markiz Oscar Romanov para sig med den holländska honan Keizerin Margareta De Silentz, och resten är historia. Kattfamiljen Romanov levde i generationer i sitt palats utanför Utrecht. Men i början av tvåtusentalet så upplöstes den holländska kattadeln, i samband med en reform efter Pim Fortuyns död. Hela kattfamiljen Romanov avlivades, förutom Karl-Otto som med en f.d betjänts hjälp lyckades fly till Göteborg. Nu bor han alltså här i Majorna och mitt hjärta slår alltid hårdare då jag inser att det är ett levande stycke historia jag skådar när jag stressar till spårvagnen. Han har hängmage och är således kastrerad.

Författarskolan , del 3

På grund av OS i Peking har mitt tidigare planerade inlägg om det fria fallet tills vidare skjutits upp. Då tar jag istället i sann Göteborgsk anda och fortsätter den populära serien "Författarskolan", och behandlar i denna tredje del författarskapets svåraste ögonblick; debuten.

När jag var liten brukade min morfar säga att "en debut ska å ena sidan vara ett rättesnöre, men samtidigt ska den fungera som ett övergrepp på läsaren".
Han , Richard, kände att det var hans plikt som människa att lära den unge Gräddnos hur debutromanens väsen ska spegla författarens inre och dess roll i samtiden. Det är i debuten som författaren ska blotta sina fördomar, sin lust och ta tillfället i akt att kritisera. De flesta debutanterna inbillar sig dock att debuten ska innehålla en spännande intrig som bjuder upp till en dans utanför verklighetens ramar. Det är en av nutidens största tragedier, denna verklighetsflykt som alltmer genomsyrar mänskligheten. En djävul som får oss att förbise den sanna njutningen och livskvaliteten i att vända blicken mot det vardagliga.

Om vi tar och tittar på den största dikotomin inom den svenska litteraturen, Röda rummet kontra Autisterna, så är det första vi ser hur den äldre och konservativa litteratureliten ställs mot den yngre liberala. Men om vi ser förbi kontexten och tittar på böckerna i sig så ser vi två romaner som vänder blicken mot vardagen och konstruerar därmed en inre logik som gör vardera verk till en icke-utopisk känga som tvingar läsaren till en förening med författarens inre väsen. Den litterära debuten är alltså, till skillnad från den sexuella debuten, något som ska förena två själar och framtvinga ett utbyte i mänsklighet. Sen blir kanske debuten bara ett dåligt minne, eller ett nödvändigt ont, för att uppnå en tillfredsställande litterär livsstil. Men den lever ändå kvar inom en som ett ting skapat av två; författaren (hanen) , som under tvång får läsaren (honan) att förenas med dess inre.
I Autisterna så ger oss Stig Larsson ett utomordentligt exempel på hur du som författare kan uppnå denna våldtäktsliknande situation, utan att gå utanför de skönlitterära ramarna; att inte begränsa sig till bara en huvudperson. I Autisterna leker Larsson med sin Jag-identitet och låter den vara något nytt i varje kapitel.

Men låt nu inte detta stressa upp er. Man kan på bara några rader lyckas med att såväl inspirera, som att kritisera samtiden.
Som ni nu avslutningsvis får ett exempel på i ett utdrag ur Tårtans kommande debutroman, Bortom min kontroll.

"Rummet var mörkt. Den vajande gatlyktan utanför fönstret tvingade skuggorna att dansa längst väggarna. Jag log, för jag visste att detta skulle bli ännu en natt utan sömn. Jag luktade på mina fingrar. Dom luktade tvål, fast i mina drömmar luktade dom fitta. Jag var inte längre ensam. Mitt liv hade förvandlats till en saga. Jag började onanera. Bakom mina stängda ögon så sög hon av mig med läppar mjuka som silke. Lät mina händer omfamna hennes skalle och tvingade henne till att deepthroata. Inte ens en kväljning. Hon var den perfekta kvinnan, och nu var hon min för alltid."

En gång till

Mina fingrar darrade.
och ja, svetten i pannan var det minsta av mina problem.
Förutom att min kuk var stenhård hade jag fruktanvärt ont i ryggen. Nu skulle jag alltså ta på mig gitarren igen?
"En gång till! En gång till! En gång till!" skrek de jävlarna där ute. Hur många var de egentligen? 10 000? Jag svepte en hel ramlösa utan att det minsta klunkmotstånd och tittade på resten av gänget.
Mitt vackra band. Fy fan vilka fina människor. En av dem en bättre musiker än den andre.
Och i tystnad tittade vi på varandra innan jag tog initiativet och pekade på trummisen Otto som marcherade ut först av alla.
"En gång till! En gång till! En gång....WOOOOOOOOOO!!!!!!!"
Jag slängde upp armarna i total lycka och jag och mitt tiomannaband rusade in på scenen och spelade våra tio sista låtar.

När vår sista låt, Children of shit, var över visste vi alla hur natten skulle sluta. Den skulle brinna upp.
Vi hade ju repat i flera månader och nu skulle vara musikaliska färdigheter ställas på sin yttersta spets. Knivspets that is.
jag plockade fram köksskäraren som jag lånat från farmors äldreboende och gick fram till Frasse bakom pianot. Medan han slog fingrarna över instrumentet tryckte jag in kniven i hans hals. Blodet bara sprutade över hela mitt ansikte och musiken sprutades in i mina öron mer nu än någon annan gång.
Frasse tittade på mig med skönhet i sin blick samtidigt som han föll till golvet. Mitt hjärta kändes som en tryckkokare redo att explodera av lycka när jag sedan snabbt stack kniven in och ut genom Robertas mage.
Hon tappade ståbasen framför sig och slog så småningom också nacken i den.

Publikens jubel visste inga gränser när snabbt vände mig bakåt och rent kastade mig rakt in i trumsetet. jag genomborrade Ottos skallben med mitt blodröda stål, någon i publiken fick ut ett "yeah!" och framför scenen filmades alltsamans uppmärksamt.
Jag tog en paus för att skruva loss två av symbalerna som jag gav till gitarristen Roffe.
Och mycket riktigt: Likt en liten apa började han sedan slå dem samman där han stod mitt på scenen. Så började han stampa takten. Fantastiskt.
Under krossljudet av två symbaler tittade jag ut på de tusentals människorna som kommit för att se mig och mitt band.
Några sträckte upp sina tändare i skyn. Andra lyfte upp händerna över huvudet och klappade som vilda djur.
Själv slickade jag mig om nävarna.