Författarskolan , del 3

På grund av OS i Peking har mitt tidigare planerade inlägg om det fria fallet tills vidare skjutits upp. Då tar jag istället i sann Göteborgsk anda och fortsätter den populära serien "Författarskolan", och behandlar i denna tredje del författarskapets svåraste ögonblick; debuten.

När jag var liten brukade min morfar säga att "en debut ska å ena sidan vara ett rättesnöre, men samtidigt ska den fungera som ett övergrepp på läsaren".
Han , Richard, kände att det var hans plikt som människa att lära den unge Gräddnos hur debutromanens väsen ska spegla författarens inre och dess roll i samtiden. Det är i debuten som författaren ska blotta sina fördomar, sin lust och ta tillfället i akt att kritisera. De flesta debutanterna inbillar sig dock att debuten ska innehålla en spännande intrig som bjuder upp till en dans utanför verklighetens ramar. Det är en av nutidens största tragedier, denna verklighetsflykt som alltmer genomsyrar mänskligheten. En djävul som får oss att förbise den sanna njutningen och livskvaliteten i att vända blicken mot det vardagliga.

Om vi tar och tittar på den största dikotomin inom den svenska litteraturen, Röda rummet kontra Autisterna, så är det första vi ser hur den äldre och konservativa litteratureliten ställs mot den yngre liberala. Men om vi ser förbi kontexten och tittar på böckerna i sig så ser vi två romaner som vänder blicken mot vardagen och konstruerar därmed en inre logik som gör vardera verk till en icke-utopisk känga som tvingar läsaren till en förening med författarens inre väsen. Den litterära debuten är alltså, till skillnad från den sexuella debuten, något som ska förena två själar och framtvinga ett utbyte i mänsklighet. Sen blir kanske debuten bara ett dåligt minne, eller ett nödvändigt ont, för att uppnå en tillfredsställande litterär livsstil. Men den lever ändå kvar inom en som ett ting skapat av två; författaren (hanen) , som under tvång får läsaren (honan) att förenas med dess inre.
I Autisterna så ger oss Stig Larsson ett utomordentligt exempel på hur du som författare kan uppnå denna våldtäktsliknande situation, utan att gå utanför de skönlitterära ramarna; att inte begränsa sig till bara en huvudperson. I Autisterna leker Larsson med sin Jag-identitet och låter den vara något nytt i varje kapitel.

Men låt nu inte detta stressa upp er. Man kan på bara några rader lyckas med att såväl inspirera, som att kritisera samtiden.
Som ni nu avslutningsvis får ett exempel på i ett utdrag ur Tårtans kommande debutroman, Bortom min kontroll.

"Rummet var mörkt. Den vajande gatlyktan utanför fönstret tvingade skuggorna att dansa längst väggarna. Jag log, för jag visste att detta skulle bli ännu en natt utan sömn. Jag luktade på mina fingrar. Dom luktade tvål, fast i mina drömmar luktade dom fitta. Jag var inte längre ensam. Mitt liv hade förvandlats till en saga. Jag började onanera. Bakom mina stängda ögon så sög hon av mig med läppar mjuka som silke. Lät mina händer omfamna hennes skalle och tvingade henne till att deepthroata. Inte ens en kväljning. Hon var den perfekta kvinnan, och nu var hon min för alltid."