Läger för Bollspel

”He who makes a beast of himself gets rid of the pain of being a man” – Samuel Johnsson.

Citatet står skrivet i stora tjocka versaler på en vit plansch som hänger på väggen. Omkring mig står våningssängar. Jag sitter ensam i rummet i min egna bunk, längst ner, längst in i hörnet är platsen jag valt.
Jag är först här. De andra lägerkillarna verkar inte ha kommit än.
Jag är förväntansfull, lite nervös. Vad ska jag egentligen få lära mig? Förhoppningsvis något jag inte redan vet, som vilka drinkar som ger bäst effekt tillsammans med Rohypnol. Kids stuff det där. Och nu har jag ju betalat över 20 000 kronor för att resa hit och betala inträdesavgiften. ”Det är fan bäst att det är värt” tänker jag.
20 minuter går och jag läser lite i Katrine Kielos bok ”våldtäkt och romantik” vars titel jag märker är missledande.
30 minuter har gått sedan den utsatta starttiden och jag börjar fundera över om det kommer att dyka upp någon överhuvudtaget. Jag leker lite med min keps, böjer till skärmen ordentligt och lägger den på sniskan på huvudet. Jag speglar mig i den stora helkroppsspegeln. Jag har bara ett linne på mig, fy fan vad mitt deffande under sommaren har gett resultat, mina armar ser ut som trädstammar, och har lika många konturer som barken på en tall. ”Hörde jag skål?” frågar jag spegelbilden. Så skrattar jag till lite åt min egen fjantighet.
Så hör jag stressade steg utanför stugan och en tung andhämtning innan dörren öppnas bakom mig. Jag tittar mig över axeln och ser en man vars överkropp ser ut at vara hämtad ur en serietidning. Hans muskler är de största och mest vältrimmade jag någonsin sett, hans linne sitter perfekt över hans explosionstränade bröstmuskler. Han har kepsen bak och fram över sin rakade skalle och han tittar på mig med små plirande ögon genom ett ansikte för litet för resten av huvudet. ”Are you…” han tar upp ett papper ur fickan ”Bollen?”.
”Yeah”, svarar jag. Jag går fram för at skaka biffens hand. Pang! En örfil över kinden så att min truckerkeps flyger av. ”Here you have to earn everything Bollen, do you understand?” Jag tittar in i hans rödsprängda amerikanska ögon och noterar en ”McCain/Palin”-pin på hans cargoshorts innan jag tvingar tillbaka tårarna och svarar ”I understand sir!”.
”Good” svarar han, ”Welcome to Rapecamp!”

Min flickvän som läser genusvetenskap var orolig innan min resa. ”Är det inga tjejer på rapecamp?” minns jag hur hon frågade med sina genusglasögon på. ”Jovisst, de är där och blir raped” blev svaret, sen tittade jag på henne som om hon vore helt dum i huvudet. Vad fan trodde hon? Att tjejer också kan våldta?

Nu är jag här. Mississippi, i en håla gud vet vart, och visst finns det tjejer här som vi använder för de olika övningarna. Förutom instruktören, som jag lärt mig heter Steve, är det bara jag som skrivit upp mig för tvåveckorslägret under den här perioden i oktober. Steve har sett till att dagarna är hårt uppstrukturerade och att jag lär mig saker hela tiden. För två dagar sedan fick jag utföra en gruppsession och lyckades galant med att slutföra. Efter det klappade Steve mig på axeln. ”For starters, this isn’t about sex. It’s about science”, förklarar Steve för mig. Och det har han ju rätt i. Jag hade aldrig gått igenom så pass mycket skolning om det inte hade ett högre syfte än mitt eget nöje. Vem som helst kan ju köpa jägershots tills baren stänger och sedan bära hem klubbens fetaste tjej för att laja lite med hennes livlösa kropp. Men det krävs en sann doktorand för att tysta en skrikande 18-åring och dessutom bygga upp en tolerans mot hennes pepparspray. Det är sånt jag lär mig här. Och det är sånt jag vill bli bäst på.
”For the greater good of strong men like us everywhere” flinar Steve innan han bjuder in mig att dela ett byte han just fångat på en lokal galleria. ”Double up”. Säger han, vänder kepsen bak och fram, och stryker den medvetslösa flickan över håret. Jag ignorerar spyan som lurar sig upp i min hals, försöker koncentrera tankarna hos zoomen på dv-kameran och hur på hård min kuk är.


Två veckor senare.


Hemma i Sverige är allt som vanligt. Med bagaget på ryggen köper jag en pizza på vägen hem. En ”Hawaii”. Jag spatserar in på innergården och ser hur min granne och hennes hund står vid porten. Kvinnans feta ansikte är förvridet i sorg när hon tittar mot mig. Hennes ludna lilla paket till hund gläfser lätt. ”usch vad är det som ligger där borta” frågar hon mig. Jag vänder mig om och ser en duva som ligger i en lövhög och kippar efter luft. Den är döende. Jag vänder mig om igen och tittar på kvinnan. Hon är stor som ett hus. Väger säkert 200 kilo. Hennes ansikte är rödmosigt och likaså hennes lockiga rödfärgade hår. Det ser ut som att tårarna är på väg fram. ”vad ääääär det där” gnäller hon. ”Ja det är en duva…” säger jag osäkert. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska hantera kvinnan. ”Åh gud, jag klarar inte av sånt här” säger hon och hennes ansikte krymper ihop i en grimas. Jag försöker lugna henne, säger att ”Ja usch vad obehagligt” med en stillande röst och drar ett bloss av min cigarett, innan jag går in i porten. Kvinnans hund börjar skälla på mig. En ful liten lurvig sak med öron som liknar dem på en vintermössa.
”Nej, nej! Sluta Betty, han är ju vår kompis” säger hon åt hunden, på skarpen också. Hunden blir genast tyst och går sedan fram och nosar vänlig på mig. ”Åååh gud vad ska vi göra” bölar hon och tittar villrådigt på mig. Nu har jag fått nog. ”Jag ringer någon som får ta hand om det” säger jag och låtsas gå upp till mig. Men så snart jag hör grannkvinnan låsa om sig går jag ut och tittar på duvan. Den lever fortfarande.
Jag plockar upp den i famnen och stryker den över fjädrarna och hör hur den lider. Jag fimpar cigaretten innan jag förlöser den från sitt lidande. Någon måtta får det väl ändå vara.
Jag slänger duvan i soporna och plingar sedan på hos grannkvinnan. Om Steve lärt mig något så är det att våldtäkt inte är ett nöje, i så fall är det bara en bonus, utan att det mest av allt är en plikt. Och ikväll ska jag praktisera min plikt på årets grymmaste finlandsfärja.
Men först – lite target practice.
”Oh shit just helvete”, jag hinner precis vända kepsen bak och fram och trycka ner min pillerpåse i kalsongerna innan hon öppnar dörren. ”Jag tänkte att jag kan få bjuda på en kopp kaffe?” säger jag och ler.
”Åh vad snällt. Det skulle vara jättetrevligt efter allt det här, det tycker väl du också Betty? Ja visst gör du Betty?”

En ung pojke runt en gammal mans lem

1996. Vi gick ofta till kyrkogården detta år, mamma och jag. Moster Ann-Britt hade nyligen gått bort och familjen var mitt uppe i post-död fasen; att åter landa.
När man är elva år gammal är inte det där med kyrkogårdar så värst roligt. Detta var, för mig , ett mänskligt mellanår; ena sekunden kunde jag ägna mig åt att lekta kull, för att nästa smeka min glans penis till fantasin av lena flickläppar. Jag var odefinierbar. Mellan två världar. Varken psykos eller neuros, snarare borderline. En pojkman, ännu inte manpojke. Men nu var jag alltså här på kyrkogården, vars enformighet och symbolik kvävde mina preteen symptom. Mamma gick ofta ner på knä när hon grät. Hon bar alltid kjol och jag tänkte att hon ville låta sina bara knän röra vid jorden, som en mänsklig länk mellan sitt liv och mosters död. Vid hennes fjärde gråtattack fick jag nog. Det var dags att ha lite roligt nu. Jag vandrade ensam iväg på kyrkogården. Bland gravstenar och blommor lät jag min fantasi skena.

Gräddnos har upphört, nu fanns bara Lina. En vacker ung kvinna med våt snippa. Hennes vänner brukade kalla henne för den bästa köttflöjtspelerskan. Den kuk som ej fick sin ägare att stöna de ljuvaste tonerna av hennes bett fanns inte.
Och där promenerade hon alltså nu, Lina, på Gustaf Kyrkas gård i Carlshamn. Vid en gravsten längre ned på grusgången såg hon en man stå och flina. En skäggig man med pipa och oljerock. Han vinkade åt henne att komma. Skulle hon verkligen våga gå fram till en främmande man? Det vågade hon. "Är du ensam här på kyrkogården?", frågade mannen. "Ja, jag har just varit och spelat på en av mina köttflöjtar och är nu på väg hem", svarade Lina. "Köttflöjtar säger du?" , sade mannen och skrockade nöjt. "Då borde du ju följa med mig in i kyrkan och bikta dig lite", sa han och började traska mot kyrkporten. "Du får flörta med mig, men inte ljuga. Jag vet mycket väl att inget biktbås finns i denna kyrka" , sa Lina och följde efter. Den gigantiska träporten öppnades med ett knarr. I kyrkan var det härligt svalt. "Hallå?", ropade mannen men fick inget svar. Vetskapen om deras ensamhet fick honom att omfamna Lina, och hon lät honom till en början. När hans fingrar letat sig ända ner till hennes trosor puttade hon bort honom.

"Jag vill bara pröva, bara lite grann, sticka in den några ynka centimeter bara", väser han i hennes öra.
Han pussar henne på kinden, ett stadigt tag runt det späda flicklivet, kjolen lyfts upp.
Han knäpper upp sina svarta 501. Hon kan höra ljudet av hans förhud dras tillbaka. Hans ollon nuddar nu hennes rövhål. Det känns som att en blöt hundnos är där och luktar. Det bränner till. "Aj inte så långt in, du sa ju bara några centimeter", säger hon. Han låtsas inte höra. Allteftersom han glider längre in i henne så kan hon känna hur hans flåsningar i nacken kommer närmare och närmare. Hon stönar lätt, han frustar som en häst. Visst gör det ont, men smärta kan ju ibland vara skönt. Mannen med oljerocken är nu helt vild och knullar bokstavligen skiten in i Lina. Nu skriker hon,delvis av smärta men mest av njutning. Oljerocken är inte längre en häst, snarare en vrålapa. "OOOOO" , ropar han, och hon känner hur rövhålet fylls inifrån. I samma ögonblick hör jag hur det knarrar, kyrkporten öppnas och mamma kommer in.

Bilfärden hem blir tyst. Mamma har blicken fixerad på vägen, bortom all kontakt. Vi kör upp på garageuppfarten till villan, bilen stängs av. Vi sitter kvar där i säkert fem minuter, under totalt tystnad. Jag hör hur hennes läppar säras, vill hon säga något? Nej. Det är tyst i säkert fem minuter till. "Mm, Jaa, Nee, Huu," , obegripliga ord kommer ur hennes mun. "Det var inte jag mamma, det var Lina", skriker jag med gråten i halsen. Jag hade för första gången insett hur min fantasi kan förvandla den fulaste verkligheten till någonting vackrare och bättre.

Bortom min kontroll

Det har pratats mycket om min bok-to be, Bortom min kontroll. Detta är på både gott och ont, gott för att det är kul med uppmärksamhet, men ont för att jag har sådan fruktansvärd prestationsångest.
Jag tänkte i alla fall berätta lite grann om mitt livsverk, sådär för att öka HAJPEN.

Jag har inte gjort något riktigt arbete på flera månader nu, finanskrisen har krossat wall street och för någon orsak så litar ingen på mig längre. Oroliga är jag dock inte, ty jag väntar bara på USAs krispaket ska kicka in. 700 miljarder dollar och på dessa, tänker jag äta mig fet på. Länge leve den fria marknaden.
Denna finanskris är det bästa som hänt mig, det har gett mig gott om tid för mina hobbies; resa och skriva. Men boken då? Varför har den tagit sådan lång tid?

”Bortom min kontroll” är nämligen skriven för hand och kommer att släppas i två exempel, svenska och engelska. Jag använder bara bläck, så varje misstag innebär att jag måste börja om.
Den var först tänkt vara en sk. Samtidsromen, sen blev den en Samvetsroman, tillslut bestämde jag mig för att den ska bli en Sammetsroman. Den ska alltså vara inslagen i sammet.
Vad är då dess tema? Är det fact or fiction? Det är varken av det, jag skulle definiera den som ’anekdoter från en livsstil’, och fattar ni inte det så får ni helt enkelt läsa den.”

Den kommer att släppas 2009

”Beyond my control” is written by hand and will be released in two copies, swedish and english. I only use ink, so every mistake forces me to write it all over again.
It was first intended to be a so-called contemporary-novel, then i changed my mind and it became a conscience-novel. I finally settled with writing a Velvet-novel (swedish play with words). It will be wrapped in velvet.
What is it about? It is to be fakta eller fiktion? It is neither, I would define it as ’anecdotes from a lifestyle’, and if you can’t make sense of that, well, you’ll just have to read it.

It is to be released 2009


”Kokainet viskade söta ord i mina öron, jag var inte längre Tårtan, jag var Clive Owen i ’Children of men’. Horan med sina läppar runt mitt kukhuvud arbetade hårt, huvudet guppade upp och ned samtidigt som hon arbetade febrilt med sin hand. Situationen var både erotisk och infantil, jag tände på att det kändes infantilt. Det var år sedan jag fick penis polerad i ett flickrum, men det är lika fantastiskt varje gång. Tokio Hotel-skivan i cdspelaren, EMD-affischer på väggarna, jag tänder på det infantila, jag är bara sådan.”

”The cokain whispered sweet, sweet words in my ears. I was no longer Cake, I was Clive Owen in ’Children of men’. The Who-er with her lips around my cock-head is a busy bee ,while at the same time, her hand works like a pistone. The situation is both erotic and juvenile. Its been years since I hade my penis polished in a girlroom, but its just as amazing every time. A Tokio Hotel-record in the cd-player and EMD-posters on the walls. Juvenile turns me on, its just the way I am.”

Less than zero

Igår high-fiveade jag Kristoffer Viita på Weekdays öppningsfest. Det var mäktigt. Han stod där med ett stadigt, rebell-handske prytt, grepp om sin varmkorv, flinade, och sa: -Gräddnos, jag fylls alltid av blandade känslor när jag ser ditt blonda ansikte. Vi kramades. Jag gillar Kristoffer. Mer än vad jag gillar Weekday.
Visst hade vi roligt igår Kristoffer? I ett hav av långa jackor och upprullade fiskarmössor.

Pojken som kallades Kusk

DEL 1.

Jag sitter helt klädd i vitt och tänker tillbaka på det som varit. Som vårbäcken är minnet; lika oförutsägbart, otämjbart och viljestarkt. Det var längesedan jag luktade på luften utanför fönstret och om jag rannsakar mig själv har jag heller ingen lust, kanske eftersom jag vet att det inte är tillåtet, inte ännu i alla fall. Snart, säger dom. Till våren, säger dom, till våren, säger hjälpredorna. Precis som vårbäcken måste mina minnen mynna ut någonstans. När jag tänker och känner efter så noggrant och ärligt jag bara kan så vet jag att allt jag gjort och kommer att göra både börjar och slutar med Farsan. Jag försöker koppla pennan fri från resten av min kropp och själ som är allt annat än rationell.

Snön tinar sakta men säkert och vårbäcken börjar porla och så smått. Pennan gör inget motstånd, den följer med strömmen.

Korta fiskar i ån och blankt gräs. Det luktar häst. Mitt första minne, jag kan inte ha varit mer än tre-fyra år gammal. Jag hade fått följa med honom, Farsan, till stallet. Han var stallets allt-i-allo och skötte utfodringen och borstade manarna. Mockade och stökade. Jag tyckte om att vara i stallet, trots mitt redan då obefentliga hästintresse. Det vilade någonting fridfullt över stället. Jag minns en underbar känsla av frihet under inga som helst former av ansvar och Farsans svarta arbetsskor med stålhätta. Det var fina tider och jag var fortfarande ett vackert barn. Jag kände livskvalitet och ägde ett namn.

Nu strömmar det. Våren är här. Det känns skönt efter en sån jävla evighetsvinter.

De få gånger jag hörde Farsan, de papperstunna väggarna i lägenheten som var belägen någonstans kring Västra Haninge var mer än generösa om man ville tjyvlyssna, tala om det förflutna var det utan några som helst undantag i samband med utbrotten. Ordet, jag hör det, ser det framför mig, bokstäverna lika tydliga som karlavagnen en stjärnklar novembernatt, jag alltid kunde urskilja ur det tumultartade kaoset och kakofonin av skrik blandat med gråt och ångest och sprit, var Victory. Jag var ett tag övertygad om att han led av megalomani; hans fäbless för de romerska kejsarna var jag även som ung mycket väl medveten om. Det inrökta vardagsrummet som gick i en konsekvent brun färgskala var nämligen i ordets rätta bemärkelse tapetserat med idol-posters på de stora fältherrarna: Konstantin, Caligula och den stora favoriten Nero. Caesar lyste med sin frånvaro. Om ändå historien hade varit så enkel och Farsans till synes ytterst märkliga kejsarinresse någonting annat än meningslös trivalia. Nej, Victory var namnet på den travhäst min far och på den tiden bästa vän och vapendragare Stig H Johansson, den numera legendariska stjärnkusken, genom åratal av slit och avel lyckads göra till tidernas allra mest framgångsrika travhäst.

Nu är våren äntligen här.

De växte upp på tillsammans på Cicerongatan i Hudiksvall, Farsan och Stig. Förenade i ett utanförskap som var den givna produkten av ett uselt sinne för bollsporter i kombination med ytterst låg social kompetens smet dom en kall oktoberkväll in bakvägen på travet och efter det var dom oskiljaktliga. De fick sin första utlösning tillsammans. Skakade kladdiga händer. Sprutbröder, skrockade Stig. Drack sig fulla tillsammans. Spybröder, garvade Stig. Upptäckte kärleken till travsporten. Hästbröder. Åren gick och de växte från fjuniga tonåringar till unga män, redo att upptäcka världen.

Century, var ett avelssto med potential. Med Stig H som hjärnan och Farsan som musklerna arbetade de två in absurdum med att lokalisera den ultimata hingsten. Genom perfekt genetisk precision skulle dom visa världen att två slynglar från Glada Huddik kunde göra skillnad. Våren '68 gick dem obemärkt förbi. Rocken hann födas, dö och återuppstå. I utkanterna av Eindhoven i Holland fann de till sist den sista pusselbiten, Raam. Raam var av förstklassigt hästblod och det genomsyrade hela hans sätt att föra sig. Precis som människor är hästar bundna till en genetisk hierarki likt det gamla feodalsamhället och likt människor från det övre klasskiktet förde sig Raam med en grace, elegans och finess som endast de riktigt lyckligt lottade välsignas med. 1995 föddes Victory Tilly.

Kanske är ett levnadsöde bortom all kontroll, kanske betyder karlavagnen lika lite som Nero på en poster, kanske allt är förgängligt, fult och äckligt. Vårbäcken porlar i alla fall för första gången på väldigt länge. Jag känner varken bitterhet eller smärta men jag har inget namn. Jag är pojken som kallades Kusk och det här är min historia.

Pojken som kallades Kusk del 2 publiceras om sju dagar.

5

För några månader sedan så visade det i Stockholm något slags maraton med filmer om
barn och ondskans krafter, jag är inte säker på det här, jag var upptagen med annat, men temat var alltså ’onda barn’. En skräckfilm blir alltså extra obehaglig när man slänger in en besatt unge i handlingen. Jag vet inte om jag håller med, barn är små och klena och går jätte lätt sönder. Men jag har alltid känt ett visst obehag inför att möta barn… och hundar. Jag är fullt övertygad om att de har ett sjätte sinne och på så vis kan se ”det onda inom mig” och kommer på beställning att börja skrika så fort jag närmar mig dem.

Men det här nummer fem i youtube ordningen (egentligen borde det ju naturligtvis vara nummer ett eftersom det är en countdown, men vad ska man göra?) så nu tänkte jag också gå på det här med barn-tema, och ta upp tre exempel på barn eller barnalikt - framträdande på youtube.

Första är livskvalitet i pixelform. Hur kan man inte bli glad av att se den här lilla spelevinken skratta åt faderns små lustiga ljud? När det börjar närma sig slutet och barnet hänger som på en tråd av förväntning på ännu ett nytt ljud, ja, då smälter t o m hjärtat på de hårdaste av män.



Här börjar det bli obehagligt. Visst är skrattet likt det tidigare? Jag ställer mig frågor såsom: Vad fan skrattar han åt? Vad försöker kamelen göra? Och vad är Werner Herzog egentligen för galet geni?


Här blandas humor med obehag. ”I wanted vanilla-twist” är en underbar last-line och visst är hon sockersöt det lilla livet? Hon ville ha vanilla twist men fick en strawberry supreme istället. Livet är konstigt på det viset.

4

Detta inlägg kommer genom ett obefintligt samarbete med Fredagslistan att presenteras som en lista.

1. I en sann Vända kappan efter vinden-anda så bestämmer jag mig för att resa själv på en weekendresa till London.
"En ung man som upptäcker världen" , tänker jag om mig själv innan planet lyfter.

2. En t-shirt, fem linnen, en skjorta, byxorna som jag hatar, inga hygien-produkter what so ever...Jag har självfallet firat min ensamresa med att gå ut på klubb kvällen innan, vilket resulterade i att packningen jag gjorde tio minuter innan flygbussen, senare kom att te sig för mig mycket märklig.

3. Att resa som student innebär att man bor i en sovsal på ett hostel. Väl i "mitt" rum svär jag över att mina glassiga dagar i Wien (alltid femstjärnigt) är över. Här förfogar jag över den nedre slafen i en våningssäng, samt ett skåp som för tankarna till högstadiet.
Jag delar rummet med två Nya Zeeländare och en ensam man från Brasilien.

4. Britter ja. Här på mitt hostel är det britter som är överrepresenterade bland gästerna. Och är det inte britter så är det slavar från de brittiska kolonierna; Australien och Nya Zeeland. Voice-over rösten från "Uncut! uncovered" -serien, som fyran sände halv tre på natten för en massa år sedan, hörs konstant i mitt huvud: "Meanwhile Gräddnos is trying to buy Karen and Meg some tequilashots to hopefully get them so drunk that they will show him their boobs".

5. London har världens längsta tunnelbana, 215 stationer. En massiv renovering pågår just nu på många av dessa stationer, vilket medför såväl långa, som många, omvägar för en vilsen turist som mig.

6. Gatan jag bor på heter Borough High Street och förutom att den inhyser kända Borough Market, så finns där även ett irländskt fyllo. Ja varje dag finns där samma irländska fyllo. Jag kunde strosa i godan ro för att plötsligt höra han skrika: "What a fuck are you looking at?, åt mig. Numera är jag en expert på Borough High Streets omvägar.

7. Äter man ensam på restaurang så är det bra att ta med sig en bunt tidningar. Inget kan kännas så sorgligt som att sitta med sin hälleflundra på Gordon Ramsey at Claridges och bara stirra tomt in i väggen.

8. "Är man ensam så ljuger man", som Tårtans pappa Göran brukar säga. Varje människa som jag har en längre konversation med utsätts för mina lögner. "Im here to do som research for my book - Turning the coat as the wind blows", säger jag och får bekräftande dunkar i ryggen. En rumänsk tjej med grishy tar mig på kuken. "It's an author cock", säger jag med ett leende. Hon går därifrån.

9. Några nyfunna vänner drar med mig på en karaoke bar. Top-hits som "Bed of roses" , och duettklassikern "Where the wild roses grow", rivs av.
En övertaggad man, uppenbarligen den ansvarige för detta sångspektakel, försöker få mig att gå upp på scenen och som svensk visa var skåpet ska stå genom att sjunga en valfri Abba låt. "Okie Karaoke, but no" , svarar jag. Blicken jag får till svar verkar se på mig som en mycket torr ung man.

10. Oktoberfest är just nu stort bland londons svennar. Det festas på tyskt vis och jag kan inte undgå att tänka på "Ett päron till farsa". Själv köper jag en Scientific American, njuter av att vara ensam i mitt rum, och passar samtidigt på att onanera till lukten av min rumskamrats kvarglömda trosor.

11. Jag träffar bloggaren Me & my precious på Oxford street. Vi hånglar och slickar på en glass.

12. Brittisk humor:

3

Kappan-redaktionen har också fått tillåtelse från skivbolaget att låta medlemmarna från en av Sveriges mest hypade akter just nu, turnéblogga exklusivt.

Så without further adue, Maskinens turnéblogg 2008:

Yo. Vi har så jävla mycket att göra just nu. Typ tusen collabos, mash-ups och remixer som ska in, men de kan jag inte riktigt snacka om, och turnén som är så... Uh!
Det är rätt svårt att scora med tanke på att ingen vet vilka vi är. Men trots det: Vi körde Nässjö igår motherfuckers! Det var fett. Kanske det fetaste och längsta bloggelectrolivesetet som någon kört. Vi körde tre låtar.

Intensivt är mitt mellannamn. Ett ruttet självhjälpsland, jag söker stash för att flytta till spenderarland. Overstay my welcome in spendingcountry. way-cay utan visum i Spending country resorts. Bygga en koja vid spenderarlandets gränskontroll, som ett jävla troll, utan någon större koll. Jag studsar som författaren till den här bloggen gör, han är en boll. Nästa helg ska vi till Örebro och västkusten. Då får vi se vem som smäller som dusten.
Jag hörde något om en Storm där nere, "Fittstormen" sade F, jag bara "Där ska jag vara nästa vecka grabbar!" och gjorde fittslickartecknet, innan jag pullade luften.


Oh, sorry, jag började freestyla lite.

/Maskinen



Indeed, Maskinen har fattat vad det handlar om.

2

Ja, detta är nummer två av fem i nedräkningen inför inlägget "Pojken som kallades Kusk". vilket kommer bli något alldeles extra.
Killen i klippet är en god vän till mig. Ni som läst mitt inlägg om 100 hårda fattar varför han var med på top tio.