En ung pojke runt en gammal mans lem

1996. Vi gick ofta till kyrkogården detta år, mamma och jag. Moster Ann-Britt hade nyligen gått bort och familjen var mitt uppe i post-död fasen; att åter landa.
När man är elva år gammal är inte det där med kyrkogårdar så värst roligt. Detta var, för mig , ett mänskligt mellanår; ena sekunden kunde jag ägna mig åt att lekta kull, för att nästa smeka min glans penis till fantasin av lena flickläppar. Jag var odefinierbar. Mellan två världar. Varken psykos eller neuros, snarare borderline. En pojkman, ännu inte manpojke. Men nu var jag alltså här på kyrkogården, vars enformighet och symbolik kvävde mina preteen symptom. Mamma gick ofta ner på knä när hon grät. Hon bar alltid kjol och jag tänkte att hon ville låta sina bara knän röra vid jorden, som en mänsklig länk mellan sitt liv och mosters död. Vid hennes fjärde gråtattack fick jag nog. Det var dags att ha lite roligt nu. Jag vandrade ensam iväg på kyrkogården. Bland gravstenar och blommor lät jag min fantasi skena.

Gräddnos har upphört, nu fanns bara Lina. En vacker ung kvinna med våt snippa. Hennes vänner brukade kalla henne för den bästa köttflöjtspelerskan. Den kuk som ej fick sin ägare att stöna de ljuvaste tonerna av hennes bett fanns inte.
Och där promenerade hon alltså nu, Lina, på Gustaf Kyrkas gård i Carlshamn. Vid en gravsten längre ned på grusgången såg hon en man stå och flina. En skäggig man med pipa och oljerock. Han vinkade åt henne att komma. Skulle hon verkligen våga gå fram till en främmande man? Det vågade hon. "Är du ensam här på kyrkogården?", frågade mannen. "Ja, jag har just varit och spelat på en av mina köttflöjtar och är nu på väg hem", svarade Lina. "Köttflöjtar säger du?" , sade mannen och skrockade nöjt. "Då borde du ju följa med mig in i kyrkan och bikta dig lite", sa han och började traska mot kyrkporten. "Du får flörta med mig, men inte ljuga. Jag vet mycket väl att inget biktbås finns i denna kyrka" , sa Lina och följde efter. Den gigantiska träporten öppnades med ett knarr. I kyrkan var det härligt svalt. "Hallå?", ropade mannen men fick inget svar. Vetskapen om deras ensamhet fick honom att omfamna Lina, och hon lät honom till en början. När hans fingrar letat sig ända ner till hennes trosor puttade hon bort honom.

"Jag vill bara pröva, bara lite grann, sticka in den några ynka centimeter bara", väser han i hennes öra.
Han pussar henne på kinden, ett stadigt tag runt det späda flicklivet, kjolen lyfts upp.
Han knäpper upp sina svarta 501. Hon kan höra ljudet av hans förhud dras tillbaka. Hans ollon nuddar nu hennes rövhål. Det känns som att en blöt hundnos är där och luktar. Det bränner till. "Aj inte så långt in, du sa ju bara några centimeter", säger hon. Han låtsas inte höra. Allteftersom han glider längre in i henne så kan hon känna hur hans flåsningar i nacken kommer närmare och närmare. Hon stönar lätt, han frustar som en häst. Visst gör det ont, men smärta kan ju ibland vara skönt. Mannen med oljerocken är nu helt vild och knullar bokstavligen skiten in i Lina. Nu skriker hon,delvis av smärta men mest av njutning. Oljerocken är inte längre en häst, snarare en vrålapa. "OOOOO" , ropar han, och hon känner hur rövhålet fylls inifrån. I samma ögonblick hör jag hur det knarrar, kyrkporten öppnas och mamma kommer in.

Bilfärden hem blir tyst. Mamma har blicken fixerad på vägen, bortom all kontakt. Vi kör upp på garageuppfarten till villan, bilen stängs av. Vi sitter kvar där i säkert fem minuter, under totalt tystnad. Jag hör hur hennes läppar säras, vill hon säga något? Nej. Det är tyst i säkert fem minuter till. "Mm, Jaa, Nee, Huu," , obegripliga ord kommer ur hennes mun. "Det var inte jag mamma, det var Lina", skriker jag med gråten i halsen. Jag hade för första gången insett hur min fantasi kan förvandla den fulaste verkligheten till någonting vackrare och bättre.