Läger för Bollspel

”He who makes a beast of himself gets rid of the pain of being a man” – Samuel Johnsson.

Citatet står skrivet i stora tjocka versaler på en vit plansch som hänger på väggen. Omkring mig står våningssängar. Jag sitter ensam i rummet i min egna bunk, längst ner, längst in i hörnet är platsen jag valt.
Jag är först här. De andra lägerkillarna verkar inte ha kommit än.
Jag är förväntansfull, lite nervös. Vad ska jag egentligen få lära mig? Förhoppningsvis något jag inte redan vet, som vilka drinkar som ger bäst effekt tillsammans med Rohypnol. Kids stuff det där. Och nu har jag ju betalat över 20 000 kronor för att resa hit och betala inträdesavgiften. ”Det är fan bäst att det är värt” tänker jag.
20 minuter går och jag läser lite i Katrine Kielos bok ”våldtäkt och romantik” vars titel jag märker är missledande.
30 minuter har gått sedan den utsatta starttiden och jag börjar fundera över om det kommer att dyka upp någon överhuvudtaget. Jag leker lite med min keps, böjer till skärmen ordentligt och lägger den på sniskan på huvudet. Jag speglar mig i den stora helkroppsspegeln. Jag har bara ett linne på mig, fy fan vad mitt deffande under sommaren har gett resultat, mina armar ser ut som trädstammar, och har lika många konturer som barken på en tall. ”Hörde jag skål?” frågar jag spegelbilden. Så skrattar jag till lite åt min egen fjantighet.
Så hör jag stressade steg utanför stugan och en tung andhämtning innan dörren öppnas bakom mig. Jag tittar mig över axeln och ser en man vars överkropp ser ut at vara hämtad ur en serietidning. Hans muskler är de största och mest vältrimmade jag någonsin sett, hans linne sitter perfekt över hans explosionstränade bröstmuskler. Han har kepsen bak och fram över sin rakade skalle och han tittar på mig med små plirande ögon genom ett ansikte för litet för resten av huvudet. ”Are you…” han tar upp ett papper ur fickan ”Bollen?”.
”Yeah”, svarar jag. Jag går fram för at skaka biffens hand. Pang! En örfil över kinden så att min truckerkeps flyger av. ”Here you have to earn everything Bollen, do you understand?” Jag tittar in i hans rödsprängda amerikanska ögon och noterar en ”McCain/Palin”-pin på hans cargoshorts innan jag tvingar tillbaka tårarna och svarar ”I understand sir!”.
”Good” svarar han, ”Welcome to Rapecamp!”

Min flickvän som läser genusvetenskap var orolig innan min resa. ”Är det inga tjejer på rapecamp?” minns jag hur hon frågade med sina genusglasögon på. ”Jovisst, de är där och blir raped” blev svaret, sen tittade jag på henne som om hon vore helt dum i huvudet. Vad fan trodde hon? Att tjejer också kan våldta?

Nu är jag här. Mississippi, i en håla gud vet vart, och visst finns det tjejer här som vi använder för de olika övningarna. Förutom instruktören, som jag lärt mig heter Steve, är det bara jag som skrivit upp mig för tvåveckorslägret under den här perioden i oktober. Steve har sett till att dagarna är hårt uppstrukturerade och att jag lär mig saker hela tiden. För två dagar sedan fick jag utföra en gruppsession och lyckades galant med att slutföra. Efter det klappade Steve mig på axeln. ”For starters, this isn’t about sex. It’s about science”, förklarar Steve för mig. Och det har han ju rätt i. Jag hade aldrig gått igenom så pass mycket skolning om det inte hade ett högre syfte än mitt eget nöje. Vem som helst kan ju köpa jägershots tills baren stänger och sedan bära hem klubbens fetaste tjej för att laja lite med hennes livlösa kropp. Men det krävs en sann doktorand för att tysta en skrikande 18-åring och dessutom bygga upp en tolerans mot hennes pepparspray. Det är sånt jag lär mig här. Och det är sånt jag vill bli bäst på.
”For the greater good of strong men like us everywhere” flinar Steve innan han bjuder in mig att dela ett byte han just fångat på en lokal galleria. ”Double up”. Säger han, vänder kepsen bak och fram, och stryker den medvetslösa flickan över håret. Jag ignorerar spyan som lurar sig upp i min hals, försöker koncentrera tankarna hos zoomen på dv-kameran och hur på hård min kuk är.


Två veckor senare.


Hemma i Sverige är allt som vanligt. Med bagaget på ryggen köper jag en pizza på vägen hem. En ”Hawaii”. Jag spatserar in på innergården och ser hur min granne och hennes hund står vid porten. Kvinnans feta ansikte är förvridet i sorg när hon tittar mot mig. Hennes ludna lilla paket till hund gläfser lätt. ”usch vad är det som ligger där borta” frågar hon mig. Jag vänder mig om och ser en duva som ligger i en lövhög och kippar efter luft. Den är döende. Jag vänder mig om igen och tittar på kvinnan. Hon är stor som ett hus. Väger säkert 200 kilo. Hennes ansikte är rödmosigt och likaså hennes lockiga rödfärgade hår. Det ser ut som att tårarna är på väg fram. ”vad ääääär det där” gnäller hon. ”Ja det är en duva…” säger jag osäkert. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska hantera kvinnan. ”Åh gud, jag klarar inte av sånt här” säger hon och hennes ansikte krymper ihop i en grimas. Jag försöker lugna henne, säger att ”Ja usch vad obehagligt” med en stillande röst och drar ett bloss av min cigarett, innan jag går in i porten. Kvinnans hund börjar skälla på mig. En ful liten lurvig sak med öron som liknar dem på en vintermössa.
”Nej, nej! Sluta Betty, han är ju vår kompis” säger hon åt hunden, på skarpen också. Hunden blir genast tyst och går sedan fram och nosar vänlig på mig. ”Åååh gud vad ska vi göra” bölar hon och tittar villrådigt på mig. Nu har jag fått nog. ”Jag ringer någon som får ta hand om det” säger jag och låtsas gå upp till mig. Men så snart jag hör grannkvinnan låsa om sig går jag ut och tittar på duvan. Den lever fortfarande.
Jag plockar upp den i famnen och stryker den över fjädrarna och hör hur den lider. Jag fimpar cigaretten innan jag förlöser den från sitt lidande. Någon måtta får det väl ändå vara.
Jag slänger duvan i soporna och plingar sedan på hos grannkvinnan. Om Steve lärt mig något så är det att våldtäkt inte är ett nöje, i så fall är det bara en bonus, utan att det mest av allt är en plikt. Och ikväll ska jag praktisera min plikt på årets grymmaste finlandsfärja.
Men först – lite target practice.
”Oh shit just helvete”, jag hinner precis vända kepsen bak och fram och trycka ner min pillerpåse i kalsongerna innan hon öppnar dörren. ”Jag tänkte att jag kan få bjuda på en kopp kaffe?” säger jag och ler.
”Åh vad snällt. Det skulle vara jättetrevligt efter allt det här, det tycker väl du också Betty? Ja visst gör du Betty?”