Telefonen ringer. Det är en ytligt bekant som vill träffa mig. Jag förstår ingenting. Vi känner ju knappt varandra. Han är en såndär människa som man stöter på då och då genom andra. Hursomhelst så gick jag med på att möta honom på restaurang Iran klockan åtta. Telefonen lades på. Nu var det dags att träna. Sit-ups , armhävningar och hantlar. Jag skulle ju träffa henne vid lunchtid. Även fast vi har haft ett förhållande i ett år så vill jag alltid se perfekt ut när vi ses. Så rädd att göra henne besviken. Jag vill ju den där pojkvännen som ser sådär sjukt fit och välvårdad ut när vi går hand i hand på stan. När jag kramar henne ska hon känna en svagt lukt av Burberry Touch. Rent och manligt. Alltid top of the line kläder. Hon ska fan aldrig tvivla på mig. Kanske är jag rädd för att visa min icke existerande intressanta personlighet?, så jag gömmer mig istället bakom min skönhet. Svettas som fan. In i duschen. Peeling över hela kroppen. Tar sedan på mig rena dyra kläder. Ser ut som den där modellen som Marc Jacobs har på sin hemsida. Taxi till stan.
Mitt hjärta bultar när jag ser henne. Fy fan vad hon är vacker. Vi har en okej lunch. Hon behandlar mig visserligen som skit, men jag är ju van. Det är bara att ducka. Den här bruden är nog det största nervvrak jag någonsin träffat. All kritik hon gett mig är nog egentligen riktat till henne själv. Freud hade gillat henne. Men jag tar det såklart. Alla har ju sina dåliga sidor, eller hur? Visserligen är hennes ganska stor men... Vi skiljs åt. Hon låter mig inte pussa henne. "Du förstör ju min frisyr då din jävla klant". Jag åker ändå hem med ett leende på läpparna. Tårtan ringer, men jag orkar inte svara. Är för infekterad av hennes dos; att inte ge mig uppmärksamhet. Vilar istället. Intalar mig att jag har världens bästa tjej. Mitt undermedvetna säger att jag inte har det. "Håll käften" säger jag till det. Freud hade nog gillat mig med. Mobilen piper till. En påminnelse om middagen på restaurang Iran. "Kuk" , "Snippa". Jag springer.
Iran ser stängt ut från utsidan. Helt mörkt därinne. Jag tvekar men rycker försiktigt i dörren. Den går upp. När jag går in så tänds plötsligt lysrören i taket, dörren slår igen bakom mig och jag hör hur det klickar till som att den låste sig själv. "En magisk dörr?" hinner jag tänka innan ett trettiotal människor stormar in i restaurangen via köksdörren. Jag blir glad. Är det en överraskningsfest? När jag ser hur tomma deras blickar är inser jag att så inte är fallet. Där står han, Jakob, den ytligt bekanta som ringde hit mig. Plötsligt slår det mig att alla dessa människor är just ytliga bekanta till mig. Det är knäpptyst. Jakob drar fram en stol och ber mig sitta. Fortfarande knäpptyst. Nu harklar han sig, blir tyst i några sekunder, och säger " Gräddnos, vi har samlats här för att prata om ditt förhållande med Helena. Vi kan inte längre bara se på när du låter henne sakta döda allt som är fint med dig". Han tittar mig djupt i ögonen. Jag bryter ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar