1

Okej kära läsare. Härmed börjar nedräkningen till denna bloggs genom tiderna bästa inlägg: "Pojken som kallades Kusk". Nedräkningen kommer att bestå av fem stycken Youtube videos, väl utvalda av oss här på redaktionen, och "Pojken som kallades Kusk" blir således inlägg nr 101 på denna blogg. Alltid något att fira med en härlig dos kvalitet.

Författaren Sigge Eklund gästar Kappan: Kontroversiellt rundabordssamtal.

Sigge Eklund annordnar ytterligare ett av sina (ö)kända rundabordssamtal med svenska kulturpersonligheter.

Bakgrund: För knappt ett år sedan skapade Sigge en väldigt kontroversiell debatt kring ämnet SEX. Samtalen i det publicerade reportaget handlade att hur både musiker och journalister hade haft snuskiga fantasier om ”inte-så-pk-sex”.
Alla minns väl hur Lasse Lindh pratade om hur många horor som var lyckliga och hur ivrig han var på att suga av sug själv till sina egna låtar?
Sigge har också anordnat en diskussion om sk ”neo-narcissism” där Filip Hammar (känd tv-profil från kanal fem) berättade hur mycket mycket han ljugit för att få intervjuer.

Nu senast höll Eklund i ett seminarie där han bjöd fem Stockholmskändisar på renat och pratade om SPRIT i flera timmar. Samtalet kan vara något av det mest edgy som publicerats inom svensk popkulturjournalistik.

Tills nu.

Sigge Eklund har efter hårt egenbestämda mallar fått ta plats här på Vända kappan efter vinden, för att agera samtalsledare om det mest kontroversiella samtalsämnet i dagens läge: Rock n roll.



Medverkande:

Calle Schulman, nöjesentrepreneur för siten 1000apor.
Kuriosa: Kallar sig själv för ”knullsmurfen”.

Eye-n-I, Programledare för MTVs Off beat.
Kuriosa: Slog igenom tillsammans med Thomas Rusiak och låten ”hiphopper”.

Fillipa Reinfeldt, Fru till Statsminister Fredrik och även hon någon slags politiker.
Kuriosa: ”Allt är väl redan offentligt?”.

Björn Gustafsson, Komiker.
Kuriosa: Har aldrig druckit en droppe vin.

Sophia Somajo, musiker. Aktuell med nya skivan ”Laptop diaries”.
Kuriosa: skrev hela skivans texter på en laptop.



Såhär har samtalet gått till:

Sigge har låtit deltagarna lyssna på en Rock n Roll-låt varje 40 minuter, för att sedan diskutera låten och dess effekt på det egna psyket.

Att ha i åtanke: Olika hjärnor reagerar olika på rock n rollmusik och för vissa intellekt tar det längre tid att bryta ner en rock n roll-låt än för andra. Det har att göra med ålder, men är även genetiskt betingat.

SIGGE: Okej, vad har ni för förhållande till Rock?
FILLIPA: Jag var igång i tolvårsåldern, sen hade jag en otrolig rock n rollperiod mellan 15 och 20. Sen fick jag mitt första barn, då lyssnade jag inte på någonting, i princip. Och sen har det väl stadigt ökat. Jag flyttade från stan i 30-års åldern och sen dess har jag lyssnat på Rock n roll-musik relativt konstant.
SOPHIA: Jag började lyssna när jag var 12 år. Black Sabbath. Skitäckligt. Jag lyssnar inte på hårdrock idag på grund av det.
BJÖRN: Jag blev ”Rock n rollad” första gången när jag var 13 år. Rock var något man var rädd för. Jag växte upp på en ö, där pingströrelsen var stark. Så det var inte mycket rock för mig alls, inte ens i tonåren. Rock var farligt liksom.
SIGGE: Det där minns jag, man var ju ute på minerad mark de första gångerna man ploppade in en Guns n Roses i freestylen. Man visste inte vad som fanns runt hörnet efter nästa Maiden-solo. Ganska länge var Rock n roll ganska skrämmande för mig, tills jag insåg att den hjälpte mig bli mindre blyg. jag ser den fortfarande som främst ett hjälpmedel socialt. När man går på konsert har man ju alltid ett gemensamt samtalsämne: Bandet!
Så skälet till att jag lyssnar på Rock n Roll minst två gånger i veckan är min blyghet, så enkelt är det. Att lyssna på, t ex Oasis nya platta, gör det lättare att smälta samman med folk, och det är ju målet.
CALLE: Jag har fått en nyfunnen respekt för Black Metal. Det är skillnad nu mot för två år sen. Jag känner att nu... Gaahl är min vän.
SIGGE: När lyssnar du på Gorgoroth?
CALLE: På natten.
SIGGE: Men när?
CALLE: Två, tre. Efter midnatt i alla fall. Och nåt som är lite störande, och lite skambelagt, är att jag faktiskt får en påtaglig känsla av pirr och välbehag.
EYE-N-I: Jag började lyssna på Rock mitt på dagen när jag var 14 bast. När jag kom hem från skolan hade morsan laddat stereon med Toto. Så jag satt där och spelade lufttrummor och drack saft.
Det var liksom inga konstigheter. Jag var en adhd-unge. Det enda jag gjorde var att lyssna på Toto, Queen och Twisted Sisters. Klart att de köpte en skivspelare åt mig, det var ju ett sätt att hålla mig på banan liksom. Men vadå? Idag sitter jag här med ett eget program på MTV och har det ganska bra. Du vet, mitt jobb är ett där det liksom förväntas att jag ska lyssna mycket på Rock n Roll.

SIGGE: Hur sugna är ni på att höra första låten?
CALLE: Just nu? Nae.
EYE-N-I: Sjukt peppad!
FILIPPA: Inte så sugen.
BJÖRN: Tryck play mister Eklund.
SOPHIA: Go go!


Första låten är Metallica – Enter Sandman.

Några av deltagarnas kroppsspråk blir svävande och påminner om luftgitarrspel om än lite mer...diffust. Det märks att stämningen blir mer uppsluppen när James Hetfields råa röst skär genom luften tillsammans med hårda riffs.

FILLIPA: jag tror verkligen att summan av lyssnandet är konstant. När jag slutade lyssna på Elvis var det Rutchkanebana av först Creedence och sedan både Cannibal Corpse och sen Slipknot. Allt blev maniskt. Först lyssnade jag extremt mycket.
CALLE: Exakt hur mycket Ultima Thule blev det?
FILLIPA: Extremt mycket Ultima Thule. Hade det gått en dag utan att jag hört en distad gitarrmutering av svenska nationalsången kände jag att det fanns ett problem. Folk omkring mig blev så arga, de tyckte att jag var ansvarslös. Så till slut slutade jag med det och började lyssna på Christer Sjögren igen. Men då gick jag upp fem kilo istället.
EYE-N-I: Hur kan man gå upp fem kilo av att lyssna på Christer Sjögren?
FILLIPA: Va?
SIGGE: Hur känner ni er nu? Kan ni beskriva ”Rocken”?
BJÖRN: Jag är rock. Rock n Roll helt enkelt.
SOPHIA: Jag vill göra en hitlåt.
CALLE: Jag är lite kåt jag.
EYE-N-I: Jaa, rockkåtheten är ju den bästa.
SIGGE: Hur kommer det sig att man blir så fruktansvärt kåt av Rock n Roll?
BJÖRN: Det där känner jag inte alls igen.
EYE-N- I: Vem bryr sig, det där är inte intressant att diskutera i Sverige ändå. Men om man bor i Tyskland, eller Amerikanska södern och lyssnar på rockmusik och är kåt. Då kan vad som helst hände. Då kan höra Willie Nelson på en Chili cook off. Här liksom, vad kan hända?

Låt nummer två är Led Zeppelin – Black Dog.

Folk headbangar ordentligt och stampar takten i marken. Några mindre försök till ”strutting” (tänk Mick Jjagger) genomförs innan låten är slut.

SOPHIA: Åh fy fan, vad gött det där var.
CALLE: Det är så satans jävla gött.
EYE-N-I: Så som jag känner mig nu...då brukar jag vanligtvis starta en mosh-pit. Om jag är på spelning med typ Adam Tensta.
SIGGE: Har ni lyssnat på någon rock den här helgen?
BJÖRN: Ja, det finns ett hus i Haninge. Vi åker dit. Till Haninge, och vi lyssnar på Refreshments och ligger, och gör grejer. Jag åkte dit i fredags.
EYE-N-I: Jag var i Borlänge igår. Och bölade.
CALLE: Bölade för att du lyssnade på Refreshments?
EYE-N-I: Nej. Stryk böla från protokollet.
SOPHIA: Nej! Stryk ingenting.


Låt nummer tre (den sista) är The Beatles – Twist and shout

Stämningen är vild. Folk står upp och hoppar på plats. Vissa ligger på golvet i försök att göra ” the worm” men majoriteten twistar som om de inte tror på morgondagen.

SIGGE: Är ni er själva nu?
CALLE: Bra fråga.
FILLIPA: Jag tror att alla här inne är vana att spela en roll. Rollen av sig själv.
EYE-N-I: Aldrig. Jag spelar aldrig en roll. Jag lever ut en roll. Men jag kan ju inte ens spela triangel. Hur ska jag då kunna spela en roll?
FILLIPA: Jo, alla här.
EYE-N-I: Jag är ingen jävla komiker som står och spelar Allan. jag jobbar med teve. Du blandar ihop mig och Björn!
BJÖRN: Höhö, EYE-N-I är kvällens Axl Rose, när kommer första bitattacken måntro?
FILLIPA: Han är kvällens Peps Persson, det är vad han är.
SIGGE: Har ni varit helt ärliga ikväll?
SOPHIA: Självklart inte. Ingen har ju sagt vad det egentligen handlar om.
SIGGE: Gör det då.
SOPHIA: Nej, det går inte att diskutera inom lagens gränser. Ute på internationella vatten, eller på en finlandsfärja kan det funka.
CALLE: Den stora sorgen har vi inte kommit till.
FILLIPA: Vad är den stora sorgen?
CALLE: Den stora sorgen är mysteriet. Varför är Veronica Maggio så fuckable? Varför låter Jimi Hendrix gitarrsolon så jävla bra? Om man pratar om Rock n Roll måste man prata om det.
SIGGE: Så låt oss prata om det.
CALLE: Det går inte att formulera i ord.
EYE-N-I: Det är ju därför vi lyssnar på Rock allihop.

Intervention

Telefonen ringer. Det är en ytligt bekant som vill träffa mig. Jag förstår ingenting. Vi känner ju knappt varandra. Han är en såndär människa som man stöter på då och då genom andra. Hursomhelst så gick jag med på att möta honom på restaurang Iran klockan åtta. Telefonen lades på. Nu var det dags att träna. Sit-ups , armhävningar och hantlar. Jag skulle ju träffa henne vid lunchtid. Även fast vi har haft ett förhållande i ett år så vill jag alltid se perfekt ut när vi ses. Så rädd att göra henne besviken. Jag vill ju den där pojkvännen som ser sådär sjukt fit och välvårdad ut när vi går hand i hand på stan. När jag kramar henne ska hon känna en svagt lukt av Burberry Touch. Rent och manligt. Alltid top of the line kläder. Hon ska fan aldrig tvivla på mig. Kanske är jag rädd för att visa min icke existerande intressanta personlighet?, så jag gömmer mig istället bakom min skönhet. Svettas som fan. In i duschen. Peeling över hela kroppen. Tar sedan på mig rena dyra kläder. Ser ut som den där modellen som Marc Jacobs har på sin hemsida. Taxi till stan.

Mitt hjärta bultar när jag ser henne. Fy fan vad hon är vacker. Vi har en okej lunch. Hon behandlar mig visserligen som skit, men jag är ju van. Det är bara att ducka. Den här bruden är nog det största nervvrak jag någonsin träffat. All kritik hon gett mig är nog egentligen riktat till henne själv. Freud hade gillat henne. Men jag tar det såklart. Alla har ju sina dåliga sidor, eller hur? Visserligen är hennes ganska stor men... Vi skiljs åt. Hon låter mig inte pussa henne. "Du förstör ju min frisyr då din jävla klant". Jag åker ändå hem med ett leende på läpparna. Tårtan ringer, men jag orkar inte svara. Är för infekterad av hennes dos; att inte ge mig uppmärksamhet. Vilar istället. Intalar mig att jag har världens bästa tjej. Mitt undermedvetna säger att jag inte har det. "Håll käften" säger jag till det. Freud hade nog gillat mig med. Mobilen piper till. En påminnelse om middagen på restaurang Iran. "Kuk" , "Snippa". Jag springer.

Iran ser stängt ut från utsidan. Helt mörkt därinne. Jag tvekar men rycker försiktigt i dörren. Den går upp. När jag går in så tänds plötsligt lysrören i taket, dörren slår igen bakom mig och jag hör hur det klickar till som att den låste sig själv. "En magisk dörr?" hinner jag tänka innan ett trettiotal människor stormar in i restaurangen via köksdörren. Jag blir glad. Är det en överraskningsfest? När jag ser hur tomma deras blickar är inser jag att så inte är fallet. Där står han, Jakob, den ytligt bekanta som ringde hit mig. Plötsligt slår det mig att alla dessa människor är just ytliga bekanta till mig. Det är knäpptyst. Jakob drar fram en stol och ber mig sitta. Fortfarande knäpptyst. Nu harklar han sig, blir tyst i några sekunder, och säger " Gräddnos, vi har samlats här för att prata om ditt förhållande med Helena. Vi kan inte längre bara se på när du låter henne sakta döda allt som är fint med dig". Han tittar mig djupt i ögonen. Jag bryter ihop.

Vinnare

Genusglasögonen har fått en vinnare. Grattis Josefin. Det var ditt stjärntecken som avgjorde. Jag har nämligen lovat att alltid prioritera mina kära medlejon. Ni andra får hålla ut. En tävling med jultema kommer i december. Vi har så sjukt mycket prylar här på redaktionen som vi vill bli av med.

" Avsugerskan gjorde entré. Det var hon som hade skrattade mest när vi låste in Waldemar i hönshuset. Jag hatade henne för det. Fullt medveten om att det var jag som gjort det rent praktiska. Men att skratta sådär. Det var verkligen djävulskt. Barn må göra dåd, det hör barndomen till. Men att bara se på för njutningens skull... Jag saknar ord.. Imorgon ska jag klä ut mig till en tupp och väcka henne i gryningen. Då får vi se vem som skrattar sist. Eller hur Waldemar? " / Tårtan - Bortom min kontroll.

Ett genusperspektiv på livskvalitet

Vår verklighet är en verklig verklighet. Självklart så ser vägen till uppnådd livskvalitet, och livskvaliteten självt, olika ut för kvinnor och män. Man har även inom detta område börjat tillämpa ett så kallat: genusperspektiv för att tolka verkligheten.
Studier har visat att livskvalitet generellt är något som är lättare att uppnå som man. En tänkbar aspekt är att män i regel har det lättare att såväl delta, som att avancera, i de sociala-sfärerna vi kommer i kontakt med till vardags. De manliga egenskaperna som norm har med sin konstant dominerande position genererat ett utmärkt fundament för den unge vite mannen att utvecklas suveränt. Till skillnad mot kvinnan som tidigt får lära sig att leva i skuggan av detta maktens fundament, och tvingas därmed till en fördjupning i sina biologiskt passivare egenskaper.

Denna situation har medfört att mannen är van att leva en fri livsstil med få motgångar, vilket - som tidigare konstaterat - är det perfekta verktyget för att utvinna den vardagliga glädjen. Kvinnan få kämpa hårt för att få endast begränsade doser av denna, för män, självklara livsstil. Denna kvinnliga kamp går stundtals till överdrift, exempelvis finns det många kända fall där kvinnor har försökt ikläda sig en manlig sexualitet, med det självklara resultatet; hora.

Nya rön pekar på att hela synen på livskvalitet måste förändras och uppdelas i en manlig, respektive kvinnlig, livskvalitet. Vägen till livskvalitet bör således ses som två. En lerväg, med 30-hastighet, för kvinnor och en nyasfalterad autobahn för män.

OBS!! TÄVLING - Vinn ett par genusglasögon.

Att se ur ett genusperspektiv är inte lätt. Men varför inte göra det lättare?
Nu kan alltså DU vinna ett par snygga genusglasögon som gör det både lättare och snyggare att se livskvaliteten i just ditt kön.
Det enda du behöver göra är att skriva en kommentar där du anmäler ditt intresse, så kommer vi att utse en vinnare när vi känner för det.
Med tanke på att den här bloggens kommentar-aktivitet är relativt stilla så har DU med andra ord en helt kanoners chans att vinna genusglasögonen på bilden ovan.

en kväll i götet

En höger jabb mot hans revben och jag känner hur min handled börjar vika sig. ”Nu skulle det sitta fint med lite bindningstejp” men sånt finns inte, inte just nu. Måste fortsätta att arbeta, måste fortsätta att trycka när han är på defensiven. En vänster uppercut kommer snett och jag bara touchar sidan på hans ansikte. Ingen tid att gråta över spilld mjölk. Jag tar tag med mina händer bakom huvudet hans och trycker mitt knä mot torso.
Han faller till backen men varför sluta där? Han andas fortfarande, jag hör hans stön. Som Malin Bayard på en häst så rider jag honom medans mina nävar haglar över hans blodiga ansikte. Händerna han försöker skydda sig med är blodiga och skrapade, jag ser att några fingrar är stukade, ”jag vill höra honom skrika!” Nu börjar jag sikta strategiska slag med hela min kroppstyngd, hoppas bara att han inte får några idéer nu när slagen inte är lika återkommande. Det gör han inte.

Andas han fortfarande? Jag vet inte. Adrenalinet är påtok för högt, jag kan inte stilla mitt hjärta. Jag tittar upp och ser att hans flickvän gråter, ”bra”, men lever han fortfarande? Det pulserar fortfarande luftbubblor av blod från hans mun, han lever, är det bra? Jag ställer mig upp, tar tag i hans hår och släpar honom längst backen, nu ska jäveln få smaka på en kalldusch, eller kallbad :D
Ner över kanten, ned i det kalla svarta havet. Det enda ljus som finns är en ensam lyktstolpe miljoner mil ovanför oss, den kan inget göra annat än att titta på.
Han sjunker, bra, nu lever han inte längre.
”VARFÖR!?” skriker flickvännen från backen, jag hämtar hennes rullstol från buskarna och slänger den i vattnet. ”Varför?” svarar jag, ”därför att GAIS är bäst, ingen protest.”

Sen går jag hem, jag bor inte långt borta.

Renegade

Ett uttryck man ibland stöter på är ”Tystnaden var öronbedövanden”, någon som turistat norrbotten vet precis hur det låter. Trots att musiken dundrar, taket på bilen är nere, motorn och vinden skapar tillsammans en monoton, apokalyptisk ljudslinga så det som hörs mest är tystnaden mellan två människor, ensamma i en bil på en väg längst Mexikos kust. Jag började långsamt ångra att jag plockade upp min liftare.

Han är bränd av solen, typ sådär äckligt röd (tänk killen med atombomben i ”Pestens tid”), så han måste ha stått länge längst vägkanten utan att någon stannat. Han var nästan skallig men de få svarta lockar som fanns kvar var långa och spretiga. Han presenterade sig som Fritiof, vi kom överens om att han skulle få skjuts till någon pissig håla längre fram men efter det så blev det tyst.

Jag vill bara klargöra att jag inte är okej med obekväm tystnad, jag tror att det har något med att min mamma låtsades att jag inte fanns under hela min barndom, ni kan göra väl i att minnas det om ni någon gång träffar mig på Heaven 23.

Paniken börjar nu sätta in, mina händer mot rattens mjuka trä badar nu i sina egna vätskor, jag är ”on a one-way ticket to my personal hell” som Bollen brukar säga (på fullaste allvar). Jag kan inte längre se vägen ordentligt, mina ögon flimrar, brytpunkten är nära, något måste göras!
- Sååååå… vad pysslar du med? (Det börjar omedelbart kännas lite bättre).
- Jag gör lite allt möjligt, reser mest runt.
- Ja där ser man…
- …
Det blev tyst igen! Fan! Fan! Fan!
-MEN! (yes!) Mina riktiga talanger… han kollar noga för att se om jag verkligen lyssnar, är dessa! Han håller stolt upp sina två händer, fladdrar med fingrarna och gör en ”Jazzhands” några gånger. Min entusiasm var som bortblåst, hans ”MEN!” skrev en check utan täckning. Han måste ha sett min besvikna min och väntade inte med att åter försöka vinna min gunst.
- Du förstår, mina händer är på gränsen till magiska! Ingen jag har träffat har grymmare händer än mig.
Vi stirrar på varandra, han nickar glatt med munnen på vid gavel, och jag med ett ansikte fyllt av tvivel.
- Och du gör… vad med dina ”magiska händer”?
- Everything and nothing! Everything för att jag kan göra vad som helst, och nothing för att du inte hinner se mig göra det innan det är… försent!
Jag började överväga att öppna passagerardörren och sparka fyllot ut ur min 2009 års modell Aston Martin DBS.
Han måste ha läst mitt ansikte och mina tankar för han bytte snabbt samtalsämne:
- Snygg bil.
- Tack! Just got it.
- Hur snabbt går den?
- Jag är inte säker, jag har pressat upp den i 140 en gång, jag skulle inte ha svarat för nu glimtade det till i hans små rödsprängda ögon.
- Du är inte sugen på att gå fullt ut?
- Näää, jag tror inte det…
- Kom igen nu, är du inte ens liiiiite sugen på att testa?
- Asså, jag vill inte att nåt ska hända.
- Vad ska hända? Vi är mitt ute i ingenstans med en öppen väg och vädret blir inte bättre än såhär. Kom igen nu, knäck nu en ny öl, höj volymen på stereon och push dat peddal to dat metall.
Jag tittar på honom med en skeptisk blick.
- Känns lite onödigt med en sån grym bil när man bara ska köra som en gammal kärring. Han försökte låta besviken.
- Jaja! Bara du håller käften! Jag försöker låta upprörd men innerst inne så var hans förslag väldigt kittlande.
Jag la i en lägre växel och bilen accelererade som ett skott ur ett gevär. 140… 160… 180! 190! 200! Varvmätaren har långt kvar till det röda! Vad har jag hyrt för monster egentligen!? 220! Vi skriker båda utav eufori, adrenalin och frihet! Jag kniper så hårt jag bara kan runt träratten, minsta ryck och vi kommer båda att high fiva varandra i Nangijala. Jag släpper gasen och låter hjärtat hinna ikapp min hjärna. Vi high fivar, skålar och skrattar, det där måste jag göra igen när det här retardet inte svettar ner mina säten!
Men lyckan är kortvarig då en mörk skugga täcker min backspegel och en välbekant melodi klyver luften - en svart grop börjar nu forma sig i min maggrop.
Bilen saktar långsamt in längst vägkanten, den låga hastigheten känns overklig, jag förbannar mig själv för att jag gått med på något så barnsligt, för att jag plockade upp det här sepet. Vad fan kommer att hända nu? Polisen sitter kvar i bilen, vad väntar han på egentligen? Tillslut så stiger han ut, polisbrickan glittrar i solen, han är ung men hans tjocka svarta mustasch får honom att se äldre ut. Ljudet vindrutan ger ifrån sig när den försvinner skär i hjärtat.
- Jaha! Och what da fuck tror du att du sysslar med? Han bär på ett kontrollerat raseri.
- Ehh.. jag.. ehh.. jag vet inte, svarar jag med en ynklig röst.

Jag vill bara klargöra att jag alltid haft ett problem med väpnad auktoritet, jag tror att det har något att göra med att jag en gång blev knullad i analen av en polis pistolpipa i Haga efter att ha ertappats med offentlig urinering.

- Lajsens and räggistration… PLIIS!
Jag darrar okontrollerat på handen när jag räcker honom de rätta papperna, jag ser att han gillar min nervositet.
- Jag tänker TA ditt körkort, här är det 110… ONLY! Han skrattar rått när han ser tårar falla ned för min kind, det här är slutet på eran lilla bögresa!
Polisbilen river iväg ett moln av sand och ett riktigt mexikanskt tjut av seger hörs, jag tror han avfyrar några skott i luften också! Han hade rätt, utan nycklar och körkort så är den här lilla resan över. Ärligt talat så vet jag inte vem jag hatar mest, mig själv eller min passagerare? På tal om min passagerare så verkar det som om han har brustit ut i ett skrattanfall, jag vet nu vem jag hatar mest.
- Va fan skrattar du åt!
- Cryin’ like a little baby!
- Passa dig jävligt noga! Jag greppade efter fjäderbatongen som strategiskt låg i dörrfickan.
- Lugn essay! Det ordnar sig!
- Hur?! Fittan tog nycklarna OCH mitt körkort, vi är fucked! Jag skulle aldrig ha plockat upp dig!
- Lugn, I have it covered!
Hans hand glider ner i byxfickan och upp dyker mitt körkort och mina nycklar!
- Hur..hur..fan.. är allt jag får fram.
- Magic fingers!
Det är inte sant, jag undersöker tingen noga och kan konstatera att det verkligen är mina grejer.
- Du tittar just nu på västvärldens bästa ficktjuv, kanske världens, jag vet inte.
- Det är inte sant, helt jävla sjukt! Du var ju inte ens i närheten av polisen, han var ju på andra sidan bilen!
- Jadu, hehe, är det här dina skosnören?
Han håller två svarta, enkla skosnören i handen, jag tittar ner och rummet börjar snurra, mina skor är öppna och snörena saknas, vad är det som egentligen händer?!
- Kör nu, säger han och tittar lugnt framåt, men mitt hjärta kan inte varva ned.
- Vaddå kör?! Berätta hur du gjorde det där! Berätta! Det flyger lite spott ur munnen på mig, jag skäms och stannar upp.
- Jag sa ju det, jag har världens snabbaste händer, det är inte mer än så, kör nu.
Jag stirrar lite trotsigt, tar ett djupt andetag, sedan vrider jag försiktigt igång bilen, övertygad om att allt är en illusion och nycklarna strax kommer att försvinna. Bilens motor ger ifrån sig ett familjärt vrål när jag varvar den, växel två, växel fyra, motorn är stark, vi flyger iväg.

to be continued

Konst och kritik

- Ge hit den där!
- Haha! Försök ta den då!

Danne håller en stor burk sprayfärg i näven, och han riktar den mot en av Weins vackraste fasader och äldsta kulturarv.
Jag vill inte vara här, särskilt inte nu när jag har bokat tid på Vernissage Elit, en av Österrikes hårdast bevakade elitklubbar för konst. På Vernissage Elit händer allt, jag vill dit och sälja konst till dyra priser om sköter mina kort rätt vill säga. Klubben frekventeras av stadens inneklick av musiker, filmare och högsta politiker, och så jag då. Om det inte vore för Danne vill säga...

- Alltså, fattar du inte vad som händer om du sprayar ner den där. Du får fängelse i tio år.
- Yeah well. Det struntar jag i, fattar du hur snygg den här väggen kommer att bli?
- Sluta snälla...

Jag känner mig ynklig när jag vädjar. Det är på precis samma sätt som jag annars brukar få årets studenter att ynkligt vädja efter ”bara en strimma solljus”. Men jag hatar att han vill förstöra min stad.
- Kom igen, du kan få spraya ner mina väggar hemma? Försöker jag.
- Hah, Åh nej. Det är inte samma sak. Hur kul är det egentligen, kan du svara på det?
- Nä okej, men...
Han ler. Och sprayar.
Stora spretiga bokstäver, Danne kan inte ha sett ens ett youtubeklipp av graffitimålare, annat än av misstag.
Han pratar uppspelt om sin vecka medan han låter färgen dansa, och han målar första stora K:et

- Igår gjorde jag det äckligaste jag någonsin gjort. Flinar han uppspelt samtidigt som han målar ett ”U”.
- Jag somnade med en lössnus i munnen, fattar du eller? Så sjukt vidrigt.

Danne sprutar klart det sista K:et och vänder sig om med ett stort grin över hela sitt nekrofilskäggiga ansikte. Han har skrivit ”KUK” på en av Wiens äldsta kyrkor.

Danne kommer från min hemstad Sundsvall och är nu på besök i Wien. Vi är barndomsvänner och har spelat badminton i föräldrarnas sommarstugor när vi var små.
Vi har badat bastu och sett varandras snoppar.
En gång slickade jag på Dannes, bakom utedasset. Sedan växte vi isär sådär som man gör.

Plötsligt, 20 år senare, har nu Danne ringt och bjudit in sig själv. Hade har sagt att han har ”affärer” att göra, och juriststudent som han är verkar det inte omöjligt. Men nu står vi alltså med vad Danne kallar ”En Liljarolig kväll”.

- Vadå Lilja?
- Har du inte sett Lilja 4-ever? Sjukt rolig film! Ahahaha! Nää fy fan vad sjuk jag är. Jag har så jävla SJUK humor!

- Nu går vi och köper bärs och fixar brudar! Brölar Danne medan jag lider.
Gud så jag hatar att han använder ordet brudar.
Allt med Danne påminner mig om hur det är hemma i Sundsvall. Hur staden ständigt försöker pressa in mig i en roll av jag inte vill vara.
När jag är hemma är jag stadens egna lilla hora. Jag känner mig som knullad i alla hål av en fet torsk med pissig smak och pissiga värderingar och pissigt tråkig inställning till livet. Men det är ju mitt eget fel att det är så. Allt annat hade varit ett äckligt martyrskap. Men det är vad staden och minnena gör med mitt psyke. Suger ut all kreativ lust. Verkligen allt jag vill göra, det bara försvinner och blir till fullkomlig overklighet inom den här geografiska ramen. Sundsvall och Danne alltså, fy fan vilken antites till skönhet.

När jag vaknar nästa morgon har Danne möblerat om i min lägenhet och väcker mig genom att hålla för min näsa så att jag inte kan andas.
- God morgon gubben! Jag fixade i ordning lite här, tyckte att det passade bättre.
Han strosar omkring i bar överkropp med en spritfet liten kula som hänger ut över hans G-star jeans.
- Jaha... säger jag tyst och yrvaket innan jag hinner tänka på att bli irriterad.
Sedan inser jag att Danne är precis som Sundsvall, han försöker förändra mig. Insikten fyller mig med ett hat värdigt en hel farm råttor.

Danne käkar upp min frukost och sticker ut på stan för att göra sina ärenden, jag tar och runkar när jag äntligen har en stund för mig själv.

Hela min uppväxt har jag haft en fantasi om Sundsvall. Att om jag sparar ihop tillräckligt med pengar (när jag var 17 tänkte jag att det skulle gå via mitt extraknäck som romklämmare på fiskfabriken) så kan jag köpa 100 kilo explosivt material. Aptera sprängladdningar över hela centrum och spränga hela skiten. Och sen skulle jag frakta all den söndrade metallen, kaklet och blodet och bygga en ny bättre, vackrare stad av alla delar. jag skulle tapetsera en vägg med Sundsvalls hjärnsubstans.

Och när jag sitter och runkar just där, inser jag i orgasmens kulmen, att jag inte längre behöver fantisera. Gudarna har skickat Sundvall personifierad till mig i form av Danne.

När han stövlar in genom min ytterdörr med en kebab i handen vet han sekunden senare hur en stekpanna i axeln känns. Jag slår och slår med pannan. Jag vill smula sönder honom. Och det går bra. Men inte för små bitar bara.
När det sista livet är slut i Danne, och hans ögonlock välförtjänat går ner som en synkad ridå, då är det dags för sågen. Sedan hammaren.

Sen plockar jag fram lim och trolldeg. Danne skall bli mitt konstverk, det konstverk han försökte förstöra.

Jag är färdig och tittar på en hårt svetsad staty av ben, lera och blodströsslade piprensare.
Nu finns ingenting kvar av det fula, bara det vackraste väntar: Vernissage och livskvalitet.