Konst och kritik

- Ge hit den där!
- Haha! Försök ta den då!

Danne håller en stor burk sprayfärg i näven, och han riktar den mot en av Weins vackraste fasader och äldsta kulturarv.
Jag vill inte vara här, särskilt inte nu när jag har bokat tid på Vernissage Elit, en av Österrikes hårdast bevakade elitklubbar för konst. På Vernissage Elit händer allt, jag vill dit och sälja konst till dyra priser om sköter mina kort rätt vill säga. Klubben frekventeras av stadens inneklick av musiker, filmare och högsta politiker, och så jag då. Om det inte vore för Danne vill säga...

- Alltså, fattar du inte vad som händer om du sprayar ner den där. Du får fängelse i tio år.
- Yeah well. Det struntar jag i, fattar du hur snygg den här väggen kommer att bli?
- Sluta snälla...

Jag känner mig ynklig när jag vädjar. Det är på precis samma sätt som jag annars brukar få årets studenter att ynkligt vädja efter ”bara en strimma solljus”. Men jag hatar att han vill förstöra min stad.
- Kom igen, du kan få spraya ner mina väggar hemma? Försöker jag.
- Hah, Åh nej. Det är inte samma sak. Hur kul är det egentligen, kan du svara på det?
- Nä okej, men...
Han ler. Och sprayar.
Stora spretiga bokstäver, Danne kan inte ha sett ens ett youtubeklipp av graffitimålare, annat än av misstag.
Han pratar uppspelt om sin vecka medan han låter färgen dansa, och han målar första stora K:et

- Igår gjorde jag det äckligaste jag någonsin gjort. Flinar han uppspelt samtidigt som han målar ett ”U”.
- Jag somnade med en lössnus i munnen, fattar du eller? Så sjukt vidrigt.

Danne sprutar klart det sista K:et och vänder sig om med ett stort grin över hela sitt nekrofilskäggiga ansikte. Han har skrivit ”KUK” på en av Wiens äldsta kyrkor.

Danne kommer från min hemstad Sundsvall och är nu på besök i Wien. Vi är barndomsvänner och har spelat badminton i föräldrarnas sommarstugor när vi var små.
Vi har badat bastu och sett varandras snoppar.
En gång slickade jag på Dannes, bakom utedasset. Sedan växte vi isär sådär som man gör.

Plötsligt, 20 år senare, har nu Danne ringt och bjudit in sig själv. Hade har sagt att han har ”affärer” att göra, och juriststudent som han är verkar det inte omöjligt. Men nu står vi alltså med vad Danne kallar ”En Liljarolig kväll”.

- Vadå Lilja?
- Har du inte sett Lilja 4-ever? Sjukt rolig film! Ahahaha! Nää fy fan vad sjuk jag är. Jag har så jävla SJUK humor!

- Nu går vi och köper bärs och fixar brudar! Brölar Danne medan jag lider.
Gud så jag hatar att han använder ordet brudar.
Allt med Danne påminner mig om hur det är hemma i Sundsvall. Hur staden ständigt försöker pressa in mig i en roll av jag inte vill vara.
När jag är hemma är jag stadens egna lilla hora. Jag känner mig som knullad i alla hål av en fet torsk med pissig smak och pissiga värderingar och pissigt tråkig inställning till livet. Men det är ju mitt eget fel att det är så. Allt annat hade varit ett äckligt martyrskap. Men det är vad staden och minnena gör med mitt psyke. Suger ut all kreativ lust. Verkligen allt jag vill göra, det bara försvinner och blir till fullkomlig overklighet inom den här geografiska ramen. Sundsvall och Danne alltså, fy fan vilken antites till skönhet.

När jag vaknar nästa morgon har Danne möblerat om i min lägenhet och väcker mig genom att hålla för min näsa så att jag inte kan andas.
- God morgon gubben! Jag fixade i ordning lite här, tyckte att det passade bättre.
Han strosar omkring i bar överkropp med en spritfet liten kula som hänger ut över hans G-star jeans.
- Jaha... säger jag tyst och yrvaket innan jag hinner tänka på att bli irriterad.
Sedan inser jag att Danne är precis som Sundsvall, han försöker förändra mig. Insikten fyller mig med ett hat värdigt en hel farm råttor.

Danne käkar upp min frukost och sticker ut på stan för att göra sina ärenden, jag tar och runkar när jag äntligen har en stund för mig själv.

Hela min uppväxt har jag haft en fantasi om Sundsvall. Att om jag sparar ihop tillräckligt med pengar (när jag var 17 tänkte jag att det skulle gå via mitt extraknäck som romklämmare på fiskfabriken) så kan jag köpa 100 kilo explosivt material. Aptera sprängladdningar över hela centrum och spränga hela skiten. Och sen skulle jag frakta all den söndrade metallen, kaklet och blodet och bygga en ny bättre, vackrare stad av alla delar. jag skulle tapetsera en vägg med Sundsvalls hjärnsubstans.

Och när jag sitter och runkar just där, inser jag i orgasmens kulmen, att jag inte längre behöver fantisera. Gudarna har skickat Sundvall personifierad till mig i form av Danne.

När han stövlar in genom min ytterdörr med en kebab i handen vet han sekunden senare hur en stekpanna i axeln känns. Jag slår och slår med pannan. Jag vill smula sönder honom. Och det går bra. Men inte för små bitar bara.
När det sista livet är slut i Danne, och hans ögonlock välförtjänat går ner som en synkad ridå, då är det dags för sågen. Sedan hammaren.

Sen plockar jag fram lim och trolldeg. Danne skall bli mitt konstverk, det konstverk han försökte förstöra.

Jag är färdig och tittar på en hårt svetsad staty av ben, lera och blodströsslade piprensare.
Nu finns ingenting kvar av det fula, bara det vackraste väntar: Vernissage och livskvalitet.