Renegade

Ett uttryck man ibland stöter på är ”Tystnaden var öronbedövanden”, någon som turistat norrbotten vet precis hur det låter. Trots att musiken dundrar, taket på bilen är nere, motorn och vinden skapar tillsammans en monoton, apokalyptisk ljudslinga så det som hörs mest är tystnaden mellan två människor, ensamma i en bil på en väg längst Mexikos kust. Jag började långsamt ångra att jag plockade upp min liftare.

Han är bränd av solen, typ sådär äckligt röd (tänk killen med atombomben i ”Pestens tid”), så han måste ha stått länge längst vägkanten utan att någon stannat. Han var nästan skallig men de få svarta lockar som fanns kvar var långa och spretiga. Han presenterade sig som Fritiof, vi kom överens om att han skulle få skjuts till någon pissig håla längre fram men efter det så blev det tyst.

Jag vill bara klargöra att jag inte är okej med obekväm tystnad, jag tror att det har något med att min mamma låtsades att jag inte fanns under hela min barndom, ni kan göra väl i att minnas det om ni någon gång träffar mig på Heaven 23.

Paniken börjar nu sätta in, mina händer mot rattens mjuka trä badar nu i sina egna vätskor, jag är ”on a one-way ticket to my personal hell” som Bollen brukar säga (på fullaste allvar). Jag kan inte längre se vägen ordentligt, mina ögon flimrar, brytpunkten är nära, något måste göras!
- Sååååå… vad pysslar du med? (Det börjar omedelbart kännas lite bättre).
- Jag gör lite allt möjligt, reser mest runt.
- Ja där ser man…
- …
Det blev tyst igen! Fan! Fan! Fan!
-MEN! (yes!) Mina riktiga talanger… han kollar noga för att se om jag verkligen lyssnar, är dessa! Han håller stolt upp sina två händer, fladdrar med fingrarna och gör en ”Jazzhands” några gånger. Min entusiasm var som bortblåst, hans ”MEN!” skrev en check utan täckning. Han måste ha sett min besvikna min och väntade inte med att åter försöka vinna min gunst.
- Du förstår, mina händer är på gränsen till magiska! Ingen jag har träffat har grymmare händer än mig.
Vi stirrar på varandra, han nickar glatt med munnen på vid gavel, och jag med ett ansikte fyllt av tvivel.
- Och du gör… vad med dina ”magiska händer”?
- Everything and nothing! Everything för att jag kan göra vad som helst, och nothing för att du inte hinner se mig göra det innan det är… försent!
Jag började överväga att öppna passagerardörren och sparka fyllot ut ur min 2009 års modell Aston Martin DBS.
Han måste ha läst mitt ansikte och mina tankar för han bytte snabbt samtalsämne:
- Snygg bil.
- Tack! Just got it.
- Hur snabbt går den?
- Jag är inte säker, jag har pressat upp den i 140 en gång, jag skulle inte ha svarat för nu glimtade det till i hans små rödsprängda ögon.
- Du är inte sugen på att gå fullt ut?
- Näää, jag tror inte det…
- Kom igen nu, är du inte ens liiiiite sugen på att testa?
- Asså, jag vill inte att nåt ska hända.
- Vad ska hända? Vi är mitt ute i ingenstans med en öppen väg och vädret blir inte bättre än såhär. Kom igen nu, knäck nu en ny öl, höj volymen på stereon och push dat peddal to dat metall.
Jag tittar på honom med en skeptisk blick.
- Känns lite onödigt med en sån grym bil när man bara ska köra som en gammal kärring. Han försökte låta besviken.
- Jaja! Bara du håller käften! Jag försöker låta upprörd men innerst inne så var hans förslag väldigt kittlande.
Jag la i en lägre växel och bilen accelererade som ett skott ur ett gevär. 140… 160… 180! 190! 200! Varvmätaren har långt kvar till det röda! Vad har jag hyrt för monster egentligen!? 220! Vi skriker båda utav eufori, adrenalin och frihet! Jag kniper så hårt jag bara kan runt träratten, minsta ryck och vi kommer båda att high fiva varandra i Nangijala. Jag släpper gasen och låter hjärtat hinna ikapp min hjärna. Vi high fivar, skålar och skrattar, det där måste jag göra igen när det här retardet inte svettar ner mina säten!
Men lyckan är kortvarig då en mörk skugga täcker min backspegel och en välbekant melodi klyver luften - en svart grop börjar nu forma sig i min maggrop.
Bilen saktar långsamt in längst vägkanten, den låga hastigheten känns overklig, jag förbannar mig själv för att jag gått med på något så barnsligt, för att jag plockade upp det här sepet. Vad fan kommer att hända nu? Polisen sitter kvar i bilen, vad väntar han på egentligen? Tillslut så stiger han ut, polisbrickan glittrar i solen, han är ung men hans tjocka svarta mustasch får honom att se äldre ut. Ljudet vindrutan ger ifrån sig när den försvinner skär i hjärtat.
- Jaha! Och what da fuck tror du att du sysslar med? Han bär på ett kontrollerat raseri.
- Ehh.. jag.. ehh.. jag vet inte, svarar jag med en ynklig röst.

Jag vill bara klargöra att jag alltid haft ett problem med väpnad auktoritet, jag tror att det har något att göra med att jag en gång blev knullad i analen av en polis pistolpipa i Haga efter att ha ertappats med offentlig urinering.

- Lajsens and räggistration… PLIIS!
Jag darrar okontrollerat på handen när jag räcker honom de rätta papperna, jag ser att han gillar min nervositet.
- Jag tänker TA ditt körkort, här är det 110… ONLY! Han skrattar rått när han ser tårar falla ned för min kind, det här är slutet på eran lilla bögresa!
Polisbilen river iväg ett moln av sand och ett riktigt mexikanskt tjut av seger hörs, jag tror han avfyrar några skott i luften också! Han hade rätt, utan nycklar och körkort så är den här lilla resan över. Ärligt talat så vet jag inte vem jag hatar mest, mig själv eller min passagerare? På tal om min passagerare så verkar det som om han har brustit ut i ett skrattanfall, jag vet nu vem jag hatar mest.
- Va fan skrattar du åt!
- Cryin’ like a little baby!
- Passa dig jävligt noga! Jag greppade efter fjäderbatongen som strategiskt låg i dörrfickan.
- Lugn essay! Det ordnar sig!
- Hur?! Fittan tog nycklarna OCH mitt körkort, vi är fucked! Jag skulle aldrig ha plockat upp dig!
- Lugn, I have it covered!
Hans hand glider ner i byxfickan och upp dyker mitt körkort och mina nycklar!
- Hur..hur..fan.. är allt jag får fram.
- Magic fingers!
Det är inte sant, jag undersöker tingen noga och kan konstatera att det verkligen är mina grejer.
- Du tittar just nu på västvärldens bästa ficktjuv, kanske världens, jag vet inte.
- Det är inte sant, helt jävla sjukt! Du var ju inte ens i närheten av polisen, han var ju på andra sidan bilen!
- Jadu, hehe, är det här dina skosnören?
Han håller två svarta, enkla skosnören i handen, jag tittar ner och rummet börjar snurra, mina skor är öppna och snörena saknas, vad är det som egentligen händer?!
- Kör nu, säger han och tittar lugnt framåt, men mitt hjärta kan inte varva ned.
- Vaddå kör?! Berätta hur du gjorde det där! Berätta! Det flyger lite spott ur munnen på mig, jag skäms och stannar upp.
- Jag sa ju det, jag har världens snabbaste händer, det är inte mer än så, kör nu.
Jag stirrar lite trotsigt, tar ett djupt andetag, sedan vrider jag försiktigt igång bilen, övertygad om att allt är en illusion och nycklarna strax kommer att försvinna. Bilens motor ger ifrån sig ett familjärt vrål när jag varvar den, växel två, växel fyra, motorn är stark, vi flyger iväg.

to be continued