Förmögen

Jag kände mig så inspirerad av 9 till 5 att jag denna afton bara "slängde ihop" lite mat... bara "sådär".

Först skär du små hål med en kniv i oxfilén, proppa dessa hål med feta ost - stek. Krydda med salt och peppar.

Stek hackad kålhuvud tillsammans med hackad purjolök. Tillsätt grädde, vitlöksklyfta, en halv buljongtärning, vitpeppar och svartpeppar.

Servera tillsammans med grönsaker i ugnen:

200 grader

- morötter
- potatis
- tomat
- aubergin
- gul paprika

Drick tillsammans med en kall Vodka Lime

- Vodka
- Lime
- Is

Tips: Lyssna på Evert Taube samtidigt som du gör allt detta

Presentation:

Ensam, småfull framför ett gammalt Arrested Development avsnitt, kan ni känna livskvaliteten?!

Black confusion syndrome

Jag föddes för ganska precis tjugofyra år sedan. En regnig sommarnatt så tittade jag ut från mamma. Allt verkade helt normalt förutom att det tog någon minut innan jag började andas. "Inga skada verkar skedd", sa läkaren appropå min syrebrist. Men nog var en skada skedd. Det tog bara några år för mig att upptäcka den. Någon del av min hjärna verkar ha dött av syrebristen den där regniga sommarnatten för ungefär tjugofyra år sedan. Första gången jag upptäckte mitt handikapp var när jag och mamma tittade på Cosby tillsammans. I en scen kom sonen Theo nedsnubblandes för trappan, och jag blev mycket exalterad. "Axel Foley" sa jag till mamma och pekade på skärmen. Till historien hör att jag några dagar tidigare sett Snuten i Hollywood för första gången (jag spolade tillbaka och såg om strippbarscenen säkert trettio gånger). Mamma förklarade att den svarta pojken i Cosby knappast kunde vara Eddie Murphy. Han var ju säkert tjugo år yngre. Jag gnuggade mig för ögonen. Förstod ingenting. Han såg ju exakt ut som Eddie Murphy. Vad var skillnaden? Åren gick. Jag hade börjat undvika att se på Tv. I alla fall undvek jag program som innehöll svarta människor. Det kunde bli så många pinsamma stunder då. Jag kommer ihåg när vi i femman pratade om Rovdjuret på skolgården och jag sa att jag tyckte att "det var coolt att den svarta från Nyckeln till frihet varit med i den filmen." Och såhär är det fortfarande än idag. Började just se The Wire och tyckte att Forest Whitaker var bättre i The Shield. Till saken hör den att det just blev bestämt att jag under våren 2010 ska åka till Somalia i tre månader för att praktisera...alla mina chefer kommer att vara svarta...fan också...


Vem är vem?

Vindens Gästblogg: Lögner.

"Det är fult att ljuga" brukade min dagisfröken säga. Själv höll jag inte med. Jag har alltid tyckt att lögnen är kärlekens främsta smörjmedel. Om jag skulle säga vad jag egentligen tyckte skulle det ju bli ett jävla liv på varenda utemiddag på Sturehof. Därför säger jag nästan aldrig någonting. Jag vågar inte öppna munnen för att jag är så rädd över vad som ska hoppa ut. Ni förstår, min hjärna är lite som en popcornmaskin, det bar poppar upp en massa tankar hela tiden. Och iblnd handlar de inte om dyr mat, kavajslag eller bilhandskar. Ibland handlar de om att jag känner mig så fruktansvärt ensam att jag vill skrika. Men jag skriker aldrig, och jag pratar aldrig. Jag tänder bara en cigarett.

Translation: It's not a lie, if you belive it.

PS. Förlåt att jag inte bloggat på några dagar, men jag har mått så dåligt, i själen. Och faktum är att det här blir mitt sista inlägg. Men oroa er inte. En kompis till mig och till alla som läser niotillfem, Underbaraklara och Elsa Billgren kommer snart börja gästablogga här. Adios mina vänner, nu skall jag för alltid vara tyst. DS.

Niotillfem hotar med åtgärder.

Vår gästblogg med Niotillfems pojkvän Vinden har stött på patrull. Redan efter några inlägg blev Niotillfem väldigt illa berörd och skrev i sitt eget kommentarsfält:

"MEn VA FAN! ni vet att det där är olagligt va? tar ni inte bort inlägget eller dementerar kommer det sluta i något annat. låt honom vara!!!"

Ehm... Jag vet riktigt vad det är vi ska dementera? Att Vinden gästbloggar hos oss? Men Vinden är faktiskt allmän egendom, precis som eld, jord och vatten. Eller vill Sandra på niotillfem göra som ockupationsmakten i Sydamerika och börja beskatta vinden på samma sätt som de gjorde med vattnet?

Vindens gästblogg: Frihet

Ibland så måste jag komma bort från Sandras gnäll och uppleva den där friheten som Jack London pratade om. Jag vet vad ni tänker och nej, jag tänker inte gå på hajk, man är väl inte någon jävla skogmulle? Jag pratar naturligtvis om den öppna vägen, den där känslan av att släppa alla bekymmer och bara trycka gasen i botten. Jag förklarade för mitt hjortron att vi verkligen behövde en bil men trots mina argument om frihet och jack london så bestämde vi tillsammans att inte köpa en bil trots allt.

Men skam den som ger sig, igår så köpte jag mina första bilhandskar och världens häftigaste scarf på secondhand så att jag kan åka cykla genom Stockholm med stil!

Translation: Life on the road is easy with no bitches in the back nor any hoes in the front

Vindens gästblogg: Trench

Trots mitt namn har jag aldrig Vänt kappan efter Vinden. Däremot är jag ett stort fan av livskvalitet. Att njuta av vardagen är min grej helt och fullt. Och vet ni vad jag njuter av? Trenchcoats. Just det. Trench-motherfucking-coats. Finns det ett plagg jag avgudar mer? Nej. Finns det ett plagg jag skulle klara mig med om jag inte hade några andra kläder? (inte för att det ever skulel hända jag är ju fucking rich!) Nej. Finns det något annat plagg som gör att kappan vänder sig efter Vinden? NEJ.

Translation: The Coat blows where the wind wants it to. And nothing can fuck with the wind.

Vindens gästblogg: Min första klocka

pust, tung dag på jobbet. Drack många darriga kopar kaffe. Kan lägga upp en bild på mina darriga händer sen. Men, just nu drömmer jag bara om en sak: klockor. Jag älskar klockor. Har jag inte berättat det? Well, ända sedan min far, Carl Walter Vind, gav mig mitt första digitalur har jag varit helt fast. Jag minns det som igår. Han tog mig till klockaffären och lät mig välja. ”Peka på den du vill ha Vinden” sade han med pappas skrovliga röst. Och jag pekade på en stor guldklocka. Då pekade pappa direkt på en mycket billigare och fulare klocka och sade till expediten: ”Den där tar vi!” Pappa sneglade mot mig och log minns jag, som om han visste att jag skulle bli besviken.
Jag försökte protestera. Gnydde om att jag ville ha den stora guldklockan, medan pappa packeterade den digitala klumpedunsen. ”Man måste vara glad för vad man har” sade Pappa, och det har jag aldrig glömt.

Ikväll: Hummer. Jag ber min lilla havsläckerbit Sandra ta med kameran så att ni kan få se hur glad jag var.


Translation: A man always has the time to look at his watch.

Vindens gästblogg: Bästa Ölen

Oj, jag glömde att göra en lista i det förra inlägget. Och nu har några mailat och undrat över vilka mina favoritöler är. Här är listan:

Top-5 ÖL

1. Guiness (Öh, no shit?)
2. Heiniken (well, en klassiker)
3. Carl Oscars
4. Kung
5. Hunter S Thompson ölen (SOM ALDRIG KOMMER TILL SVERIGE!)

Translation: A list is not a list without a classic and a cool popculture reference to a writer i haven’t read anything from.

Exklusivt: Vinden Gästbloggar för kappan!

På senaste tiden har en trend hos kvinnliga bloggare uppmärksamats. I senaste numret av Amelia har en het debatt fått ta plats mellan en grupp bloggare som anklagats för att leva i det förflutna. Närmare bestämt 50-talet. Där gammal kristen tradition och bullbak fick prioritera individuell frigörelse. Den här nya generationen av kvinnliga bloggare har valt att damma av en slags hemmafrudoftande kvinnlighet. Det handlar om bloggar som ”Underbara Klara” och ”Niotillfem”.
Återkommande inslag i bloggarna är foton på dagens måltider, nya 50-talsklänningar och ung vardagsfilosofi och resor och kärlek till konsumtion.
Kritikerna menar att det känns en smula omodernt för 20-åringar att inte göra annat än fota sin egen mat. Medan bloggarna själva försvarar sig med att de ”får väl baka bullar om de vill”. Debatten kanske är viktig, men vi på Vända Kappan har valt att ge de osynliga, eller de syns ju på bild, men ohörda då, en röst istället. Nämligen de bloggande tjejernas flickvänner. Förlåt, pojkvänner.

Så utan vidare presentation: Niotillfems pojkvän Vindens gästblogg:

Igår var jag och älsklingen ute och åt igen. Det var god mat och Sandra hade på sig färgglada strumpbyxor som jag inte kunde slita blicken från. Men jag drömde mig ändå bort till mitt favoritresmål: Dublin. I Dublin myllrar det av pubar, en ölexperts tredje rike kan man säga, och där kan de fanimej tappa upp en guiness. Inte som i lilla fjantsverige direkt. Nej, i Dublin kan en man få känna sig som en man. Jag kunde röka pipa i Dublin. Förstår ni? Pipa! Och det kändes så rätt bara. Det går inte i Sverige, här tror de att man poserar. Men jag älskar att röka pipa.

Translation: In Dublin a man can smoke a peacepipe and be a man about it.