Gästblogg : DennisM om den ultimata dieten

DennisM har äntligen hittat den ultimata dieten : Jesus

I min ständiga jakt efter det magiska size zero måttet så har jag haft många förebilder, Victoria Beckham och Luisel Ramos för att nämna några. Och i min odyssé bland oändliga dieter beståendes av enbart rönnbär och kostråd från D-Flex så har jag plågat min kropp till det yttersta utan att någonsin bli riktigt nöjd. Men nu ska det bli ändring på saker och ting, äntligen har jag hittat den perfekta förebilden för både kropp och själ, nämligen Jesus från Nasaret – the ultimate Size Zero!
Det var under påsken då min mamma släpade med mig till hennes nya kyrka, Livets Ord, som jag äntligen såg ljuset. Där satt jag och försökte se uttråkad ut, då en tavla plötsligt fastnade i mitt synfält, en man som såg, om möjligt, ännu mer uttråkad ut än mig hängde på ett kors, och jag säger det pojkar och flickor, VILKEN KROPP!!11 Perfekt skulpterade muskler och inget kroppsfett, äntligen fanns det någon som såg världen med samma ögon som mig.
Pastor Ulf sa till mig att om jag verkligen ville det så kunde jag prata med Jesus när som helst, vilken tid som helst på dygnet, han sover inte och det gör ju inte jag heller så det passar ju som handen i handsken. Problem dök upp när jag fick reda på att Jesus inte har något mobilnummer eller blogg, och när jag googlade honom så visade det sig att han dog för typ 2000 år sedan! Jag berättade det här för pastor Ulf och han sa att jag måste be med mina tankar, att Jesus kunde höra mina tankar. Det lät helt sjukt men jag är en desperat man, jag bad och bad, jag skrek i mitt huvud men inget svar. Som i en feberartad dröm slet jag sidorna ur bibeln och slängde mig på knä och skrek ”Hur Jesus! Hur fick du fram den där magnifika kroppen!” Men inget svar, jag la mig ner på marken och började gråta då det plötsligt slog mig, ”Inget svar… inget svar… Jag har det! Euronymous!” Inget var svaret, Jesus åt ingenting!

Tack Jesus, för årtusendets diet.

Innelistan

Jesus – Need I say more?

Vändakappaneftervindengänget – Förr var jag agnostiker och då brukade Tårtan säga ”Är inte det en ateist utan stake?” för att sedan slå mig på kuken. Tack för att jag fick gästblogga här.

Utelistan

Krig – Helt sjukt dumt!

Pirate Bay och alla pirater – Hörrni! Lagar är faktiskt till för att följas.


satir?

Kvällen med Stephanie

Jag tittade in i hennes mörkgröna ögon. Jag kände mig inte störtförälskad, snarare lätt attraherad av hennes sätt att skratta åt mina råa skämt. Vi var ute på krogen, jag och Stephanie. Det var bara jag och hon, trots att vi träffats samma kväll på en utställning på världskulturmuseet - dit jag hade gått ensam och där hon jobbade. I vanliga fall om jag var sugen på en tjej brukar jag bjuda med henne till en gruppaktivitet á la "Jag och mina kompisar tänkte göra en cool grej, vill du följa med?" Men den här gången var jag rädd för att ett sånt beteende skulle placera mig i vänzonen direkt. Min känsla sade att Stephanie sällan blev raggad på, än mindre hade sex. Det var någonting i hennes politiskt korrekta övertygelse som gjorde att jag kände mig som en superhjälte varje gång jag drog ett skämt som bara var lite bortom gränsen för okej. Det var också hennes stiffa framtoning som gjorde att hade svårt att föreställa mig henne med en kuk i munnen, eller ens i sin hand. Självklart blev hon därför en större utmaning än vad säg, en 18 årig blondin med jobb på en grillbar, hade varit. Stephanie och jag var på var fjärde runda bärs, vi hade en outtalad tvåsamhet redan genom de gemensamma ölköpen. Vi var lite tipsy och Stephanie började luta sig in närmre och närmre min kropp när vi pratade. Hon tillät sig själv också att skratta högre, även om hon ibland höll för munnen och skämdes lite över att ha exploderat som en fnitterbomb efter ett bylineskämt om Dawit Isaac. Jag hade hittat min High note, det visste jag, men jag hade ett oprövat kort i min rockärm. En lång harang som hoppades skulle få henne att älska mig, vilket kanske var lite taskigt, jag ville ju inte mer med henne än just den kvällen. Nåja.
"Kommer det här funka?" minns jag att jag tänkte. Sedan körde jag.

"Hahahah!!! Guuuud det där är fan inte okej alltså!" Hon slog mig lite lätt på bröstkorgen och dröjde sig kvar lite för länge med handen.
"Heh, jooo man ska kunna skämta om allt. Det påminner mig förresten om en annan grej som hände mig." Jag ville dra ut på det så länge jag kunde.
"Vadå?" frågade hon och kastade med sitt bruna, långa hår.
"Låt säga att jag gjorde dig på smällen en gång..." Jag var tvungen att utstråla all karisma jag någonsin kunde uppmana för att komma undan med fortsättningen. "...Och det var efter en våldtäkt, alltså du vet, en fyllevåldtäkt ändå, inte hagamannen-style liksom". Hon fnittrade till, det var grönt ljus.
"Okej så jag våldtog dig då, och sen blev du alltså med barn. Och jag venne antar du ändå vill ha med mig i ditt liv eftersom du skickade ett inbjudningskort till din förlossning" Stephanies ansiktsuttryck hade stelnat, jag kunde inte läsa av henne. Men jag var tvungen att fortsätta. "Okej så du ligger där och flåsar, jag ser barnets huvud titta fram, men jag får panik! Jag vill väl förihelvete in ha barn med någon som jag våldtagit! Och varför skulle du vilja ha det med mig? Så när jag står där och ser hur du föder börjar jag hata dig och barnet. Så ploppar barnet ut, och då tar jag direkt och trär fostret över min kuk." "VA!!!!" Stephanie utbrast i en skräckslaget litet skrik och såg helt mållös ut, men jag kunde inte sluta nu. "Ja, jag trär över din och min son över kuken. Sen knullar jag dig med honom. Din fitta är ju väldigt utvidgad just då, så det går nog att knulla dig med ett foster på kuken. Och det blir ju liksom trippel incest: Jag knullar min son och han "knullar" (jag gjorde citattecknen i luften) dig. Som den sista pusselbiten av Oidipus och Elektra! Och för att jag ska få lite skönt själv sprutar jag grädde på mina ballar så kan din Schäfer Rufus komma och slicka dem.

En tystnad lade sig för första gången på några minuter och verkade vara påtaglig efter hur högljudd jag varit i mitt berättande. Steph, som jag börjat kalla henne, tittade länge på mig. Jag började känna svettdroppar i pannan av nervositeten. Jag var säker på att jag gått över gränsen. Hon greppade tag i min jacka och stirrade ner i marken. Hon stod stilla, men det kändes ändå som om hon rörde på sig. "Nu kommer örfilen" tänkte jag.
Sen märkte jag hur hon drog upp den andra handen från sina trosor. Hon höll upp fingrarna och lät mig smaka, hon var färdig.

Kärlek i Demensens tid

Kära dagbok.

Jag har inte skrivit i dig för att jag inte haft någon lust till det. Om jag ska vara ärlig så har det inte var så bra mellan mig och Nils på sistone, jag känner inte den där gnistan längre, "the spark".
Vi har typ aldrig sex längre, det har lixom blivit vardag av det hela.

Däremot så har jag en lösning, a final solution som det heter, vi ska båda dö, tillsammans, i varandras armar. En sista romantisk gest.

Igår så stal jag någon typ av medicin ut det låsta skåpet med narkotikaklassat läkemedel som finns inne i sjuksköterskornas kontor. Jag lånade nyckeln från Roxanna, sjuksköterskan som sov ruset av sig tidigt inne på kontoret, och plockade ut en burk med ett konstigt namn, typ Temgesic eller nåt, och jag hoppas att den kommer göra grejen.

Imorgon så ska jag mosa ner hela innehållet i lite jordgubbskräm och tillsammans så ska vi äta det och sedan krama varandra tills mörkret kommer över oss...

Puss och kram!

Kärlek i demensens tid

Kära dagbok!

Idag gjorde jag det! idag berättade jag för Nils att jag älskar honom!!!11 Det var när jag skulle mata honom på hans rum, försiktigt stängde jag dörren till hans "lägenhet", sen tände jag stearinljus, slog på "det vackraste jag vet" från CD-skivan jag bränt ut dagen innan, sen så viskade jag i hans hängiga öra: "jag älskar dig Nils, jag är din, är du min?" Hans svar bestod av dräggel och stön, vilket är helt naturligt efter de strokes som Nils fått utlida, men kärlek låter likadant på alla språk. Han älskar mig och jag älskar honom, det är det vackraste jag vet.

Puss o kram!

Kärlek #4

-Jo sommaren 98 var fin. Det var då som Sanna fick tits.

Kärlek i Demensens tid

Kära dagbok!

Vad händer egentligen om en man med kateter får orgasm?

Vi får väl se... spännande var det iaf.

Puss o krma!

Kärlek i Demensens tid

Kära dagbok!

Du kommer inte tro vad som hände idag!?!?!11 Idag var dagen då jag träffade mitt livs kärlek! Kan du fatta!!!! Han heter Nils och vi arbetar tillsammans, eller, jag arbetar med honom, på Morgonstjärnans äldreboende.
Det var nära att benen vek sig när de rullade in honom i matsalen. Hans krokiga rygg, hans röda tunga hängandes ur munnen, gud! Jag får rysningar!
Den sexuella spänningen mellan oss var som ett böljande hav av fjärilar! Och även om han inte kan prata, så såg jag lustans brinnande fackla i hans ögon, och när jag tänker på det så måste jag blunda och ta på mig själv.

Kan knappt vänta tills jag får duscha honom :D

Nä, nu måste jag göra ”annat” *wink*

Vi hörs imorgon!

Puss och kram

Kärlek #3

Jag älskar henne. Men tömmer ändå min röv ensam.

Kärlek #2

Med hjälp av lite klassisk romantik brukar jag tidigt klargöra vem det är som egentligen bestämmer av oss. - Du är en drottning och jag är din kung, säger jag innan vi somnar.

Den unge Hattens lidanden.

-Vad gör du Hatten?, frågar jag och slår på kaffebryggaren. -Jag skriver en text, svara han utan att titta upp från pappret. Vi befinner oss i köket i vårt gemensamma hem. Det är förmiddag för oss vuxna och tidig morgon för er tonåringar. -Skriver du för hand?, frågar jag. -Mmm, svara han. -Men varför har du kritor? Är det inte svårt att använda färgkritor när man ska skriva?, undrar jag sådär trevligt försiktigt. -Det är inte kritor! Det är faktiskt specialpennor. Ekologiska och miljövänliga. Karma serru, fräser han som svar. -Men Hatten lilla! Nu ljuger du ju. Det är ju en teckning du ritar!, säger jag efter att ha böjt mig över hans block. Hatten håller käften och slänger argt sina kritor och block i golvet. -Jaja förlåt! Men jag kan ju inte rå för att du har skrivkramp, säger jag och häller upp mitt kaffe.

Kärlek #1

Jag ska ta dig runt livet och lyfta dig mot skyn. Kasta dig mot himmelen, till änglarna där du hör hemma.

Bagarens son

Vi var tre bröder som fått ärva farsans gamla bageri. Pekka, Jorma och jag.
Pekka, som var äldst, hade alltid hatat farsan. Jorma däremot var sedan alltid Farsans favorit. Mellanbarn som han var hade han fått fina leksaker om jularna. Modelltåg, stora leksaksdinosaurier och fantastiska plastvapen. Roliga leksaker.
Pekka däremot, hade alltid fått praktiska saker. Hårda verktyg eller varma tröjor. En jul när han fyllt 14 var det slut på presenterna för Pekkas del. "Du har blivit för gammal" löd Farsans motivering, ett uttryck han fortsatte återvinna så snart andra gåvohögtider dök upp. T ex när Pekka fyllde år, konfirmerades och tog studenten fick grabben ofta stå med armarna i kors medan hans kamrater jämförde nya presenter. Att Jorma dock aldrig verkade bli för gammal för Farsans gåvor var en annan femma. Visst var det den lille favoriten Farsan hade i åtanke när han lät all oss tre ta över familjeverksamheten. Att Pekka stod som ägare var mest en juridisk detalj. Jorma hade en prick i registret från ett gammalt pojkstreck. Ett pojkstreck jag minns att farsan var väldigt förlåtande av, till skillnad från när Pekka kom hem stupfull och 16. Han fick inte bara en fot upp i arslet, utan blev vidare tvingad att äta upp en hel bröllopstårta. Tårtan skulle ut till en beställning dagen efter men Farsan var en bakkonstnär och kunde lätt svänga ihop en ny bröllopstårta på ett par timmar om han så ville. Pekka åt och åt av tårtan mitt i natten hemma i vårt brunmålade lilla funkiskök (inte helt nykter som jag minns). Han spydde fem gånger innan han ens klarat att proppa i sig halva tårtan. "Du får fortsätta imorgon" hade pappa sagt innan Pekka däckat av ren psykisk utmattning. Mycket riktigt fick Pekka tårtan till frukost dagen efter, serverad i knogmacka.
Pekka var av oidipala skäl ingen lämplig arvtagare till bageriet. Men nu när farsgubben gått i pension och Pekka dessutom hade slut A-kassedagar att stämpla ut framför dagtidsteven hade han inte mycket val än att snöra på sig förklädet och doppa fingrarna i mjölet.

Själv är jag, som ni vid det här laget förstått, yngst.
Mamma och pappas "misstag". Jag minns hur jag skulle göra frukost en morgon, på min 12-årsdag då jag valsade in i köket för att koka mig själv lite gott kaffe. Farsan satt redan där och när jag kom in kikade han upp från morgontidningen. Jag öppnade kylskåpet och såg i ögonvrån i hur farsan fortsatte läsa. När jag av misstag råkade drälla mjölk över hela köksbordet släppte han tidningen.
För en sekund trodde jag att han skulle säga något uppfostrande, "Du måste lära dig hantera mjölk om du ska ta över bageriet sen" ungefär, men det kom aldrig.
Plötsligt öppnade han istället bara sin stora min och brölade ur sig ett rått skratt som påminde om ekot från en grotta. "Aahah! Det var sådär jag fick dig!".
Jag tittade frågande på honom och hann inte fråga vad Farsan menade, innan han fyllde i: "Jag spillde! AHAHAHAHAH!!!".

Just då kändes det inte som en så stor grej, men så här i efterhand var det ju en rätt elak sak att säga. Det var också därför jag fått namnet Bollen, förklarade han, mitt liv var ett ironiskt skämt om att ofrivilligt skjuta Bollen i mål.

Farsan brukade alltid ta hem olika kvinnor som han flirtat med på jobbet. Den ena fulare än den andra. Vi pojkar blev alltid avundsjuka när de stod en gammal tant på 18 år och diskade efter middagen.
När jag var 7-8 år gammal brukade jag ha en mardröm att jag föll rakt ner, i flera timmar kunde jag bara falla och sedan vaknade jag kallsvettig i min röda lilla racerbilssäng. De nätter som jag vaknade brukade jag gå upp och ta ett glas mjölk. De nätterna när pappa hade brudbesök vågade jag aldrig gå in upp till köket. Av någon anledning höll Farsan och hans tjejer alltid till där inne. Jag brukade höra klafsande ljud och små dämpade stön. Den enda slutsats jag kunde dra var att Farsan och hans kvinna bakade och kavlade en särskilt överjävligt jobbig lantbrödssmet där inne.

Det var när jag hade fyllt 19 var bageriet mitt och mina bröders. Det var ett litet ställe. Inga tapeter, oslipade träväggar och en lång disk med bakverk framför de många hyllorna där bröden låg i sina halmkorgar. Det luktade alltid bullar, inte för att vi bakade särskilt mycket mer bullar än något annat, utan för att vi köpt syntetisk rökelse som utsöndrade behagliga bulldofter. Farsan sa alltid att "fake it til you make it". Något han dock misslyckats utan att lyckas med när det gällde företagsekonomi. Bageriet hade skulder upp över limporna, vilket vi märkte först när kontraktet skrevs över på oss. Farsan lät oss inte bara ärva hans största åstadkommelse utan också hans overkligt framtunga skuldbaguette.

En liten trappa ledde upp till ingången. Vid kassan togs kunderna emot av Jormas Jeremy-Irons-valpiga leende som satte an en nerv hos varje kvinna att "ta hand om honom". Jorma förde Farsans fana vidare genom att se till att varje villig kvinna fick skäl att hålla för sin egen mun när de blev knullade bakifrån av Jormas stora kavel. Jag smög alltid in för att titta på och tyckte bäst om när Jorma knullade två på en gång. Helst en blond och en brunett.
När han knullade den ena bakifrån och den andra låg på rygg framför. Hans hårda stötar tvingade brunetten att kyssa blondinen väldigt hårt för att klara av att kyssa henne alls. Jorma knullade mekaniskt och plikttroget, som farsan skulle ha gjort, och han lät brunetten jobba för at nå blondinens läppar. När hennes kropp penetrerades med kraftiga dunkar var hennes kyssförsök förgäves och hon fortsatte fingra blondinen i fittan.
Det var under sessioner som denna jag förstod var det där klafsande och stönande ljudet som jag hört Farsan göra i köket under min barndom, hade sitt ursprung.

Det var lite lustigt att Jorma fick knulla så mycket tyckte jag, han som hade en ganska rundand ölmage och slafsig skäggväxt. Länge trodde jag at det var hans sviniga Bukowski-manlighet som attraherade traktens frånskilda innebandymorsor, men sedan förstod jag att hans bästa verktyg för framgång med kvinnor var sättet han förde in sex i varje samtal. Jorma kunde få två croissonter att handla om ett sprutvått samlag om han så ville.
Filmerna som jag spelade in via mitt kikhål sålde jag till en av doktoranderna på mitt universitet där jag läste en skrivkurs på halvfart. Doktoranden streamade i sin tur ut Bageriporren via sina kontakter och gav mig 50% av intäkterna, på det sättet slapp jag gå på CSN som en annan vörthjärna.

Pekka stod ofta och jobbade med bakandet, tog order av farsan via telefon, som han sedan bittert utförde. Sedan år av psykisk misshandel kunde inte Pekka säga nej och hatade istället sin husbonde i tysthet. Ibland när ”bägaren rann över” för Pekka och han kände sig extra hårt mobbad av Farsan kastade han åt mig arbetsuppgifterna.
Han gav mig de tyngsta jobben.

Klappa katten del 2

Det är dagar som denna som jag ibland finner mig själv tomt stirrandes på superklubbens blogg, apati rinner genom mina porer och jag frågar mig själv varför jag gör något överhuvudtaget. Det är dagar som denna som min blick rör sig längst mitt kontors väggar, för ovanför mitt mahognyskrivbord så hänger ett fotografi nästan lika gammalt som den som skriver detta. Med vikta hörn och blekta färger så ger den mig alltid en bitterljuv känsla när jag ser den.
Det var en regnig dag i augusti och jag var bara 7 år gammal när min pappa ville ta ett fotografi på mig, förmodligen för att, i framtiden, bli påmind om den tid då jag fortfarande innehöll hopp om bättre tider. Jag sitter i köket på mammas trista ikeastol och i min famn ligger min allra bästaste vän i världen: Kisse. Vi kallade honom detta i brist på annat namn; ”Kisse! Kisse!” Ropade vi när han sprang iväg och vi saknade honom. Men han hade inget riktigt namn, jag ville varje vecka ge honom ett nytt namn men inget fastnade, han förblev ”Kisse” ända till graven.
Graven mötte ”Kisse” bara någon månad efter att jag fyllt 11. I flera månader hade jag vetat att vi skulle flytta till Tanzania, men varje gång jag hade frågat vad det skulle bli av ”Kisse” så hade mina föräldrar smidigt bytt ämne och jag, bara barnet, följde glatt med. Jag undrar än idag om det inte var förnekelsen som tillät mig att inte haka mig upp på frågor gällande ”Kisses” öde. Men så en dag, månader kvar tills vår avresa, så kunde jag inte hitta min älskade katt, jag hade sett honom på morgonen, men nu var han ingenstans att finna. Jag letade i alla rum, tittade ut för att se om han var fastspänd i selen som gick i en linbana runt gården (en genialisk uppfinning som min far, Jesus, hade byggt) men han var inte där. Jag trodde först att han slitit sig lös från kopplet (vilket han ibland gjorde, men kom alltid tillbaka) så jag hittade min mamma och frågade denne: Har du sett ”Kisse”? Hennes svar fick mig att falla i tårar och springa till mitt rum där jag begravde mitt ansikte djupt i den tjocka prydnadskudden. Pappa hade tidigt den morgonen satt ”Kisse” i en bur och skjutsat honom till veterinären. De hade inget sagt till mig för de visste att jag vägrat låta honom ta min katt. Jag grät och grät och min mamma försökte trösta mig med ord som ”Kisse var gammal” eller ”vi hade ingen som kunde ta hand om honom” eller min favorit: ”Han har det bättre nu”. Jag känner än idag ett visst förakt för mina föräldrar för att de åtminstone inte gav mig chansen att säga farväl till min älskade katt. Den dagen så köpte min mamma tillbaka min kärlek genom att betala min ”GZA – the liquid sword” - skiva som jag beställt.

Jag vet att katter inte har höga tankar om oss människor på samma sätt som hundar avgudar oss, de är inte flockdjur och behöver ingen ledare. Detta visste jag inte när jag var liten utan kramade ”Kisse” när jag var ledsen och tänkte inte på att han inte kramade mig tillbaka. Om jag hittade honom på min obäddade säng så brukade jag svepa in honom i täcket så han inte kunde röra sig och placerade en Kalle Anka framför honom så han kunde läsa när bekvämt låg där. Nuförtiden undrar jag om han verkligen låg så bekvämt, men det har inte hindrat mitt från att ”bädda in” alla kvinnor som sover i min säng. När jag gör det så brukar jag stryka min hand över deras huvuden och låtsas att det är min älskade katt jag klappar.

Gästblogg : Ward om the do's & don't's of BEAT

Första gången vi träffade Ward så var han inte det vi förväntade oss, en lång, smal kille med fjunit bockskägg och stora ringar i öronen. "Ward?" sa vi försiktigt när vi närmade oss honom på café Tintin och han sken upp som en sol där tidigare bara fanns mörker. Till språket var det dock samma Ward som driver den notoriska bloggen Ills 'n' Thrills. Vi försökte inte ge sken av det, men Ills 'n' Thrills är en blogg vi på redaktionen i hemlighet avundas och vill antingen härska över eller förgöra, vi får hoppas på att den här gästbloggen är första steget till det tidigt nämnda.

Nu väntar vi bara på att de kevlarflator som äger Superklubben ska höra av sig så att den assimileringen också kan påbörjas.
Men nu ska jag sluta babbla och överlåta ordet till Ward.

***

Jag har älskat och vårdat beatkulturen ända sedan jag var elva år ung, då jag kuskade runt i Europa under några heta sommarveckor, inpackad i baksätet av en ljusgul Volvo 850. Mitt enda nöje var en kopia av Kerouacs På Drift som min pappa bokstavligt talat slängde på mig när vi körde på Autobahn någonstans i Ruhr-området och jag klagade över hur tygsätet skavde mot mina bara lår. Jag fullkomligt älskade den. Varenda mening, varenda ord rann som sirap mellan mina tänder. Jag gillar det. Att låta orden liksom flöda ur munnen alltså. Jag tänker dagligen på dessa stunder och har länge närt en vilja att bygga vidare på den. Jag har någon gång hört att barndomskärlek är den renaste och finaste av all kärlek och ju mer jag tänker efter håller jag med om det. Därför var det extra roligt att Bollen, Tårtan och Gräddnos frågade mig om jag ville åta uppdraget att skriva beat på deras blogg.

Det var en förmiddag i december och jag satt, som vanligt, på kaféet i Guldhedens vattentorn, sörplandes iskallt kaffe från en kvarglömd kopp, när de tre vise männen tågade fram. Jag försökte låtsats som ingenting och satt därför fortfarande djupt försjunken i kaffesumpen när Tårtan, den spjuvern, tog initiativ och gick fram och hälsade. När vi skakat hand gastade han på Bollen som studsade fram mellan borden. Kvinnorna som satt och ammade sina nyfödda på bordet bredvid såg på oss med surmulen blick där vi högljutt satt och konfererade, på de utnötta stolarna med Guldheden sceneri utanför de meterhöga panoramafönstren. Det var idel skratt och glada miner från våra munnar. I tid och otid sneglade jag dock över till andra sidan rummet där Gräddnos fortfarande stod lutad mot väggen, som någon slags cowboy i en gammal film med ena benet vikt mot väggen, armar i kors och en tandpetare mellan läpparna som gurglades långsamt från sida till sida. Bollen sa att han var lite ”avig” i början, vilket han hade mer än rätt i då Tårtan till slut fick springa över rummet, ta tag i hans arm och dra honom till vårt bord. Men sen var allt bra. Vi satt kvar där länge, vi fyra, och pratade om allt möjligt. Om livets goda och dåliga sidor, om det fult vackra och det vackert fula, om betänkligheter, stora som små. Vi rundade av kvällen med ett par ”järn”, som Bollen så jovialiskt uttryckte det, på en av Andra Långgatans många krogar, innan vi, höga på livet och kroatiskt metaamfetamin, ramlade in i Gräddnos lägenhet i Johanneberg. Där satt vi hela natten och skrev vad som kommer härnäst; en regelbok över beatens do’s & don’t’s samt en liten komponerad historia.

1. Först och främst ska sinnet ansättas och det ska vara ett av sprudlande improvisation. Man ska förvisso aldrig hindra själen tala sitt språk, men ett sådant beteende är enklare att mena än att utföra. Tänk jazz. Tänk Dogma. Tänk Coltrane och von Trier. Tänk ÄKTHET. Tips: Om du finner denna manöver svår finns sinnesutvidgande medel att finna här och var. Burroughs använde heroin, Kerouac flörtade med andlighet. Var man har sin smak, så testa dig fram!

2. När sinnet är ansatt korrekt blir nästa led en enkel manöver; den att ansätta tonen, vilket snarare är en förlängning av första regeln än en självständig punkt. Det känns ändå rätt att poängtera den. Trots allt är vi alla barn från början och barn behöver som bekant uppfostran för att undgå frestelsens bojor, vare sig de heter föräktenskapligt samlag eller knark. Men för att återgå; om du lyckats blockera ut och mota bort de stötar samhället skänkt din själ, har du med största sannolikhet också slutat tänka i inbundna termer som ”rätt” och ”fel”. Inte för att beat inte kan vara anständigt, något spott och spe är det inte tal om. Snarare bryr sig inte beat om det anständiga; det är som luft, det vill säga dig inte värd tanken. Tonen är av samma art; ett organ oberoende av andra infall än dina egna.

3. Processerna ovan är för all del viktiga för själva skrivandet, men å andra sidan är dessa ansträngningar poänglösa om de inte mynnar ut i en produkt. Skrivandet kan i sin tur delas upp i två huvudkomponenter, varav det första, ramarbetet, behandlas här. Ramarbetet är lika färgad av maskinell teknik som det är av sinnet. När man skriver beat vill man att pennan ska fara fram över pappret som vore det någon sorts vätska som avger krumelurer, vilka sammansatta bildar ord, meningar och till slut också en berättelse. Det utvidgade sinnet ska på något sätt ta över skrivhanden; orden ska inte forceras fram, de ska flöda fritt. För ett otränat öra må det låta suspekt, men vem är dem att döma? Otränade och därför också okunniga människor ska vara tysta och inget annat.

4. Del två av skrivandet hänger naturligtvis ihop med del ett. Någonting annat vore absurt. När ramarbetet kan bemästras, bör man försöka pränta in det prosaiska beräknandet i det samma. Dessa berättelser du plitat ner ska upplästa glida varsamt mellan dina tänder som vore det en lång dikt, fast inte lika högtravande och omständlig. Det handlar inte om någon sorts revision, utan om total samklang mellan ditt sinne, din moral, din pennföring och din berättarteknik. Om hade man enbart suddat ut vissa delar och ersatt med nytta, hade ju den berömda äktheten ni fick lära er om i första stycket varit som bortblåst, eller hur?

5. Om du lärt dig bemästra punkt ett till fyra till fullo, är du redo för nummer fem, vilket är både den svåraste och enklaste av dem allihop; glöm allt jag har sagt. Dessa regler, hur välvilliga dem än är, slår kättingar kring din själ med konformitet, vilket som ni vid det här laget måste förstå är själva motsatsen till vad beat handlar om. Mina råd består dock, lär er punkt ett till fyra innan ni ger er i kast med punkt fem. Så gjorde Judas hos Jesus, och tror ni verkligen att ni är bättre än han?

Så slutligen till den enkla historian som vi gärna vill kalla Och jag stod kvar i farstun:

500 dör i Kongo varje dag och så bryr vi oss om en sketen bomb i Gaza skriker jag nästan så högt jag kan. Tidningspojken som står i farstun nickar bara stumt och tittar på mig med en min som skriker att han vill gå därifrån så jag smäller igen dörren i ansiktet på honom och beklagar mig över SITUATIONEN för mig själv istället. Jag gillar att beklaga mig över SITUATIONEN inför andra annars men just idag har jag ingen lust att skrämma stackars pojkar så det får vara. Och jag står kvar i farstun när jag skummar igenom tidningen som innehåller ditten och datten och mest en massa annonser om livet, döden och prylar. Nu för tiden kan man annonsera om vad som helst tänker jag och bläddrar vidare men jag bläddrar förbi ekonomidelen för jag hatar siffror. Och sen står det lite om sport och en snubbe är arg för att en annan snubbe slog honom på käften och lite längre fram står en massa resultat uppradade i prydliga högar men jag är alldeles för ointresserad för att läsa igenom dom alla så jag går raskt vidare till KULTURDELEN där alla KULTURSKRIBENTER är så oroade över KUKLTUREN så man nästan kiknar. Ingen vill gå och se teater längre eller titta på tavlor eller läsa böcker och det diskuteras en hel massa hur KULTUREN verkligen tar skada av det här. När jag tänker tillbaka har samma diskussion pågått i snart ett decennium och jag undrar om inte alla dessa gubbar och tanter får magsår över att vara så jävla oroade jämt. Sen är det nöje som är lite som KULTUR fast inte lika fint av någon anledning och sen är det en massa annonser igen fast nu om bio och sånt där och sist kommer en slags tablå över vad som visas på tv ikväll. Vissa människor ringar in vad dom vill se i tv-bilagan men det har jag aldrig förstått vitsen med. Glömmer man av det annars eller? Så jag står kvar i farstun ett tag och tänker på att 500 är en mycket högre siffra 130 och funderar på om jag borde upplysa dom på tidningen det men efter ett tag skakar jag av mig dom tankarna och går istället ifrån farstun, ut genom dörren och köper ett paket spaghetti hos kurden som driver butiken över gatan. Jag frågar honom om han vet att 500 är mer än 130. Han nickar och jag kan gå därifrån med åtminstone någon form av stolthet.

Och så bygger man ett beat, bitch.

Svensson, Svensson firar jul

del 1:
"Snötäckta tak och gröten på... på... gröten på... spisen?" Jörgen smakade på orden innan han smakade på glöggen. "Det här kommer bli en bra julafton" viskade han tyst för sig själv innan han andas på rutan och ritar en glad mun och två ögon på imman. "Kom nu jörgen, vi måste börja med sillsalladen!" ropar Åsa-Lena från köket och avbryter Jörgen mitt i tänkandet.
- Hur går det med rimmandet?
- Hur många gånger måste jag säga det Åsa, dikter måste inte rimma.
- Jaja, skär nu upp potatisen. Hon ger honom det där lite fräcka ansiktsuttrycket som han älskat sedan första gången han såg henne. De kysser varandra.

I rummet bredvid sitter Molly och hennes bror Jakob och sjunger med till "Fairytale in New York", en lite väl grov låt men trots alla fula ord så handlar den ändå om julen - och det är vad som betyder mest. Jörgen och Åsa-Lena hör deras sånger och skratt, till vilket Jörgen ger sin fru ett lätt bekrymrat ögonkast.
- Var inte en sån tråkmåns Jörgen, det är deras generations sätt att fira julafton, jag minns hur våra föräldrar jämrade sig över hur vi lyssnade på Elvis "In the Ghetto"?.
Jörgen suckar instämmande och återgår till sillen.

Två timmar senare så ska Kalle Anka strax börja, och med hela familjen framför Benjamin Syrsa så bestämmer sig Molly för att droppa bomben:

- Mamma, Pappa, jag tänkte... kanske att... jag... kunde åka till Hakim efter Kalle Anka...

Ingen säger någonting, plötsligt känns rummet lite väl litet, brasan lite väl nära.
Åsa-Lena bryter tystnaden precis då Pluto insett att det finns några ekorrar i julgranen.

- Ehhh... tror du inte att Hakims familj vill fira... med bara... sin familj, Julen är ju trots allt en helg för familjen...

Åsa-Lena blickade försiktigt över till Jörgen som suttit tyst ända sen Kalle kom på.

- ABSOLUT INTE... proklamerade han med tydlig och sträng röst, - DOM VILL INTE HA NÅGRA BESÖKARE PÅ JULAFTON OCH VI VILL INTE SLÄPPA IVÄG DIG... PUNKT.

- Men Hakims familj firar inte julafton, dom är muslimer, fast! Alltså, inte typ farliga muslimer, dom är liksom inte så troende, dom firar bara inte julafton.

När Jörgen hör detta så ställer han sig upp, ingenting känns rätt och golvet under honom böljar som på en båt. Han försöker ta några steg men faller rakt fram och i i granen. Åsa-Lena, sjuksköterska sen 17 år tillbaka, tror sig se sin mans första stroke och springer genast fram till honom.

- Jörgen!
- Flytta på dig kärringjävel! Skriker han och sätter sin hand över ansiktet på frun sin och skjuter henne åt sidan. Svett rinner ned för hans röda och rakade huvud, polyesterskjortan med med tomten på baksida slickas nu fast på hans torso av svett och panik. Han reser sig upp.
- I helvete att du ska iväg till ett gäng otacksamma svartingar som bara tar och tar!
- Vad menar du pappa! Skriker Molly med tårar rinnandes ned för kinderna, vad är de otacksamma för! Vad har dom gjort dig!?
- Du ska inte tro för en sekund att jag tänker släppa iväg min enda dotter till ett gäng socialbidragssnyltande invandrare som inte har vetten att ta seden dit de kommer!
- "Ta seden dit de kommer" härmar hon honom med trots i rösten.
- Kommer man till Sverige så ska man tamefan leva efter den svenska kulturen!
- Jag förstår ingenting! Vad pratar du om!!!
- JULAFTON...! det är JULEN jag pratar om! Väljer man att flytta till ett land där alla firar julafton, då ska man tamefan också göra det!
- Men Jörgen! Vad är det jag hör! Åsa-Lena har stått och lyssnat förstår inte hur det kan vara samma man som hon sovit i samma säng med i 18 år som säger dessa hemska ord, du är ju med i 'Föräldrar mot Rasism'!
- Åt helvete med dem! Åt helvete med Kristdemokraterna! Åt helvete med julen! Och åt helvete med ER!
Det är det sista familjen hör innan ytterdörren smäller igen.
Lilla Jakob, blott 10 år, sitter som fastfrusen i rädsla över vad som precis har hänt, kisset i soffkudden har nu blivit kallt och är inte alls lika skönt som för någon minut sedan.

Ute i garaget så slänger Jörgen allt han får tag på omkring sig, han välter en hink med sand över hela golvet och sparkar på Molly trasiga cykel. det är först när han får syn på julklapparna som han stannar upp.
Den nya vedyxan från Rusta sitter fint i handen, den är lätt och precisionen är utmärkt tänker Jörgen när han frenetiskt hackar på paketen. De hårda kartongerna gav motstånd och klyvs lätt av bladet, de mjuka paketerna absorberar träffarna och klarar sig.
- Jag hatar mjuka paket! Skriker Jörgen samtidigt som han korkar upp T-röden och börjar hälla. En tändsticka senare och paketen brinner nu som hans hjärta en gång brann för julafton. Han stiger ut ur garaget bärandes på en yxa och en spade som han brukar skotta snö med, han tar denne och bultar upp dörren ihopp om att låsa inne familjen. "De kommer säkert ut, horjävlarna" tänker han innan han lägger i backen och rullar ut från parkeringen.

Intermezzo
Ta en pepparkaka och lite glögg

del 2:
Han vet vart de bor, familjen Rashid, han har plockat upp Molly där en gång när hon fortfarande var hans dotter. Nu sitter han utanför hyreshuset och försöker gissa vilken våning de bor på, det måste vara lägenheten utan julstjärnan, han kramar skaftet på yxa.
Tredje våningen, nu är tiden äntligen här, dags att segla det här skeppet i hamn. Han ringer på dörrklockan, nervositeten sätter in när ingen öppnar dörren, men tillslut glider dörren försiktigt upp. Det är Hakims lillasyster, Saajeda, hon är bara 7 år gammal. "Vem är det?" hörs från vardagsrummet men innan hon hinner svara så har baksidan på Jörgens yxa och hennes ansikte mötts och hon faller livslös till backen. Jörgen blir glad när han inser hur lätt det är att ta en människas liv, "min mänsklighet dog när jag försakade julen" tänker han för sig själv och stiger in i lägenheten. Han möter upp pappan i hallen som med sina frågande ögon går en blodig död till mötes när yxans blad klyver den sneda halsmuskeln, sternocleidos mastoideus. Han skriker de få sekunderna som han har kvar av medvetande. En glasskål hörs krossas mot golvet i köket och Jörgen ser kvinnan som måste vara mamman i familjen stå i dörren till köket, hon vänder sig om och springer in i köket igen. Jörgen är inte sen att följa efter och finner henne ihopkurad i ena hörnet med en telefon i handen, han höjer yxan och låter den falla.

Nu är det bara Hakim kvar, den lilla tjyven som stal hans lilla flickas oskuld och sedan försökt stjäla hennes jul.
Han går från rum till rum i en lägenhet som såg mindre ut från första anblick, "jävla maffiapengar" hinner han precis tänka innan han finner Hakim liggandes i sin säng med hörlurarna på full volym och ögonen stängda. "Det är nästan för lätt, men jag är inte den som tackar nej när något är gratis" viskar han och slickar sig om munnen. Jörgen hugger, och hugger och hugger, tillslut finns det inga större delar kvar av den unga mannen, allt är bara köttfärs och blod, Jörgen tar fram pennan och pappret som legat i hans bakficka. Med blodiga fingrar avslutar han sin sista juledikt:

"Snötäckta tak och gröten på spisen
Allt som återstår är döden"

Sedan kastar han sig framåt och landar på yxan, vilket på nåt sätt dödar honom.

God Jul från vända kappan efter vinden - redaktionen

FistListan

2009

Vända kappan efter vinden - redaktionen blickar framåt

RECENSION: Att handla droger i Göteborg

Jag kan berätta här och nu att jag inte anser mig själv som en kriminell person, visst, ibland slänger jag skräp på marken för skojs skull, jag laddar ner och det har hänt att jag någon gång jobbat svart. Men att säga att jag är kriminell vore att ta i, jag träffar sällan kriminella människor, jag känner absolut ingen och för det är jag ganska tacksam för. Men som de flesta 20-something vita killar så gillar jag att ibland get my drink on, and my smoke on then go home with, something to poke on, så denna recension kommer handla om två saker; marijuana och kriminella människor, det bästa och det sämsta, ur en värld jag inte tillhör.

För lite mer än en månad sedan så hade halloween kommit till staden, överallt sprang människor i alla åldrar omkring i löjliga små kostymer, men inte jag, fan heller. Jag och Bollen hade andra planer. Bollen hade, genom en oändlig labyrint av flyktiga vänner fått ett telefonnummer till en annan vän som råkade sälja gräs, marijuana, mary jane, the big kahuna, hur man nu vill kalla det. Vi hade fått tydliga instruktioner om att möta denna vän på Brunnsbotorg på Hisingen, ett litet torg så obetydligt att inte ens spårvagnar går dit. När vi väl kommer dit, 5 minuter för tidigt så ringer vi denna person, som då ger oss ytterligare ett nummer till, detta gjorde oss lite ställda, varför boka ett möte om man inte tänkt dyka upp? Hade de bokat en tid för att lämna ytterligare ett nummer? Vad vet jag? Jag är inte en del av den världen och förstår inte deras oskrivna lagar.
Denna person ber oss återkomma till detta torg om en timme, vilket gjorde mig frustrerad men vad ska man göra? Beggars can’t be chooser, det är inte som att vi kan gå till nästa knarklangare i protest, vi kan inte skriva till konsumentombudsmannen och klaga. Så vi tog buss 19 tillbaka till staden och tittade på när fulla 40+are och 14 åringar spydde ner sina Buttericks-kostymer på öppen gata. Väl tillbaka en timme senare på det öde torget så låtsas jag röka i den kalla luften medans Bollen ringer upp våra kära vän åter igen. Igen får vi höra att vi måste återkomma om en timme, den uppenbart pårökta mannen är kvar i Angered och ”väntar på en polare”. Vi känner direkt att det är dags att ta kontroll över situationen, vi kan inte stå kvar där och vänta på att sir smoke-a-lot ska få sin stenade röv ur soffan och ta sig till oss, vi måste möta honom på egen planhalva.
Vi ser till vår förtjusning att det går en direktbuss från torget till Angered, den tar 30 minuter och jag hoppar motvilligt på, farkosten låter konstigt när den svänger och vid första åsyn så verkar däcken inte helt OKEJ.
Bussen dundrar fram i mörkret och vi fördriver tiden genom att diskutera boken ”AlieNation is my Nation” och konstaterar att det inte är sir smoke-a-lots fel att han måste tvingas sälja droger, det är samhällets. Väl framme så skäller killen ut oss i telefonen när vi frågar vilken buss vi måste ta för att komma ännu mer norrut och äntligen möta honom, uppenbarligen så ”dödar vi hans buzz”.
Nästa buss dundrar fram i mörkret, jag känner mig som captain Willard i apocalypse now, ständigt upp för floden och mörkret blir bara mer påtagande och samma gäller galenskapen. Busschafförer är vår ledsagare och han spelar Vangelis högt i den tysta bussen, jag darrar och frågar mig själv vad som kommer hända härnäst.
Vi hoppar av vid en bestämd hållplats, det är helt folktomt och kylan är mer bitande än tidigare, och vi väntar…
När killen är 15 minuter försenad så ringer vi igen och han ber oss möta honom på vägen, så vi börjar promenera och tillslut så ser vi två figurer på motsatt riktning av vägen, vi korsar och möter, Bollen skakar hand och i samma veva lämnar över pengarna, jag ser inte själva överlämnandet av gräs. Killen säger ”de e bra grejer, rök det”, ”jojo” säger vi och vänder på klacken, vaddå ”de e bra grejer”? Det är inte som att han kommer säga; ”det är dåliga grejer, mest damm!” Och vaddå ”rök det”? Vafan tänkte han att vi skulle göra?
Vi tar oss tillbaka till människobyn, helt utmattade. Äventyret har tagit runt 3 timmar och vi är båda stelfrusna. Tårar av glädje väller fram när jag ser 7-11et på järntorget, vi är äntligen tillbaka på en plats där fysikens lagar gäller. Den natten somnade jag hög som ett hus framför ”Cops” på sexan, men just innan John Blund la sin stilla hand över mina ögon, så svär jag en stilla förbannelse över svensk lag och dess upphovsmän, som tvingar en laglydig människa att tampas med pårökta skurkar och banditer.

Jag ger den här upplevelsen en överkryssad fyr.

Mörkrets hjärta

När jag var 12 år gammal så bevittnade jag mitt första misshandel. Jag undrar än idag hur det har påverkat mig som person, ren instinktivt så vill jag säga ”inget alls” för jag känner mig inte speciellt berörd, jag såg det hända men thats it. Men sen tänker jag ”hur kan jag inte känna mig berörd av att se tio person misshandla en försvarslös människa”, och jag undrar om jag ändå inte har blivit en annan person ändå.
Min pappa arbetade under den tiden för SIDA i staden Mwanza, Tanzania. Det var ett stort vattenprojekt som hette HESAWA (Health, Sanitation, Water) vilket innebar att han reste runt på landsbygden och upprättade brunnar med rent vatten åt lokalbefolkningen (vi kan kalla det för den vita mannens börda).
Mina bästa kompis på den tiden hette Marc och var halvt holländsk och halvt tanzanian, hans pappa jobbade med ett AIDS-projekt. Jag brukade skämta och säga att hans projekt var att hålla den svarta mannen på knä genom att sprida AIDS. Då brukade Marc, som var två huvuden längre än mig, slå mig i magen så att luften gick ur. Jag och Marc höll alltid till på Yachtklubben på vår fritid, ett såkallat ”rikemansnäste” där vita människor hade sina båtar vid den förgiftade Victoriasjön.
En kväll utanför en nästintill tom Yachtklubb så hörde vi skrik och höga röster, och unga och dumma som vi var så gick vi för att se vad som hände. Utanför så stod en folksamling på ca tio personer och i mitten skymtade jag någon som låg på marken. Min första tanke var att det var någon som hade fått en hjärtattack eller något liknande, men så var inte fallet. Det stod snart klart att mannen i mitten inte var omtyckt av resten att gruppen, de skrek glåpord och någon kastade grus på honom. Marc, som talade bättre kiswahili än mig, förklarade att han var en tjuv, jag förstod själv detta då jag kände igen det välbekanta ordet ”mwizi”(tjuv). Någon presenterade högljutt ”bevisen”: 200 schilling (typ 2 kr) och folk började skrika ännu mer. Jag frågade Marc varför de tror att han stulit något och han förklarade än en gång hur hård och orättvis världen är för de fattigaste av de fattigaste, något jag egentligen visste. Mannen visade sig vara en flykting från Kongo och även om de också pratar swahili där, så är dialekten väldigt olik och han hade ingen chans att förklara sig.
Plötsligt dyker en man upp i en extremt vit skjorta, han har ett runt ansikte, prydd med en mustasch och kortklippt hår. Han går med självsäkra steg fram till mannen och börjar sparka, han sparkar 3-4 gånger och jag känner hur en klump bildar sig i min mage och jag frågar Marc om vi inte borde göra något, hans ord fick blodet i mina ådror att stelna: ”Inte om du också vill få stryk”. Skulle de verkligen misshandla mig också? En 12 årig vit pojke? Jag sa inget utan fortsatte att se på. Mannen i den vita skjortan ledde nu kampanjen mot ”tjuven” i mitten, han pekade på någon och sa några hårda ord jag inte förstod, denne gick iväg för att snabbt återkomma med en stor sten. Han slog höga och hårda slag mot mannens ena fotled, mer exakt på ”kulan” vilket fick mig att bita ihop och kisa, men jag slutade inte att titta. Jag minns inte hur mannen skrek, man skulle kunna tänka sig att jag skulle göra det men jag måste ha glömt det, eller förträngt det, jag vet inte. Jag minns allt annat väldigt tydligt. En efter en så slog de och sparkade på mannen i mitten.
Plötsligt dök någon upp med en stor brun tygpåse, jag hade hört historier om detta och visste vad som skulle hända, men jag visste inte om jag skulle klara av det. Historierna berättar att en tjuv slängs in i påsen och sedan tänds eld på. Mannen med den vita skjortan höll upp påsen framför ansiktet på mannen och skrek några ord, sedan öppnades den redan utspridda cirkeln och mannen tilläts resa sig och stappla iväg. Jag trodde att det var över men mannen i den vita skjortan följa efter honom i några meter och sparkade honom i baken, såsom man tänker sig att en olydig hund blir sparkad av en redneck-amerikan. Sedan försvann mannen in i mörkret.

Jag gick hem och la mig, utan att reflektera över det som hänt, det är först nu som mina fingrar darrar när jag skriver detta. Jag undrar vad som hände med den mannen, lever han fortfarande?

Gästen.

Kappan gästar Superklubben.

Att kasta sten i Guds hus

Bilen luktade nytt. Fräsht. Jag öppnade dörren lite försiktigt.
”Wow” sade jag lite dämpat samtidigt som jag strök handen över stolsryggen. ”Äkta läder” sade Tårtan och satte sig i förarsätet. Lacken på hans Phantom gnistrade som en ficklampa i lustiga huset när Kaliforniens varma solsken dansade över den. Solstrålarna kunde knappt hålla sig kvar utan studsade bort på ett nära på sensuellt vis, som en strippdansös med bara fötter på glödande kol.
Jag satte mig på passagerarplats och tittade ut genom vindrutan.

Stranden. Kritvit sand så långt ögat kunde nå och brunbrända kroppar som skruvade på sig med samma frekvens som man vänder ett stekt ägg. Jag kunde verkligen känna hur svettpärlorna började formas i pannan. ”Hur snabbt går den?” Frågade jag, nästan lite darrigt på rösten. Tårtan som hade greppat ratten, böjde på nacken och tittade mig i ögonen, ”350 kilometer i timmen Bollen”. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag höll tyst. Tårtan började gräva bland sina cd-skivor.
Han såg cool ut. Nya råtvättade jeans, ironisk tisha med ett fototryck av Ushers bringa och en scarf knuten runt halsen.
Under tiden som jag betraktat honom hade Tårtan hittat vad han letade efter. Han ploppade in skivan och vred om nyckeln så att T.I.s – get ya shit together började pumpa ur bilens maxade högtalarsystem. Jag kände hur jag började skaka av förväntan. Hörde hur motorn brummade och hur basen dundrade. Tårtan började bobba på huvudet.

Jag hade väntat på den här dagen länge. Faktiskt så länge som jag och Tårtan varit i Los Angeles faktiskt. Visst hade all sightseeing varit nice. Vi såg Jaws hoppa upp ur vattnet på universal studios-touren. Maten hade varit god och Gräddnos och Hatten hade till och med hälsat på för att hjälpa oss annordna en sjuhelvetes mensfest (aldrig hade väl någon fått äta fler tamponger).
Problemet var att jag försökt studera samtidigt. En kvällskurs i drejning, som gräddnos rekommenderat. Och jag hade helt enkelt blivit utbränd av detta. Så länge jag lärt mig hur lera fungerade hade jag närt en dröm om att skapa något större, något mycket större. Jag ville inte göra ett konstverk. Jag ville bli ett.

Och nu var den dagen här.
Jag kunde inte behålla fattningen och släppte ut ett skrik av desperation blandat med upphetsning: ”Gör det! GÖR DET NU!”. Och Tårtan lade i växeln och rivstartade motorn. På 4 sekunder var vi uppe i 100 km/h. Sanden sprutade omkring oss. Jag såg var han var på väg. Volleybollgänget.
Tårtan sjöng med i låten medan vi närmade oss de intet ont anande strandturisterna i vad som kändes som ljusets hastighet. ”ROLL THE DRO UP THEN GO POST UP!” vrålade han så spottet i hans mun drällde ut över hakan innan han tryckte pellen i botten.

150, 200 km/h.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet och gjorde mig beredd. Tårtan spände fast sitt. Jag började gräva i mina shorts och hittade kuk. Hård jävla konstnärskuk. Helvete vad fort det gick. Volleybollplanen som för någon minut sedan sett ut som en myrkoloni var nu i nära sina verkliga proportioner. Jag onanerade för fulla muggar medan Tårtan sjöng och gasade allt han orkade.

Och så då: Tvärbromsen.

Jag kände hur stjärnorna slutade brinna för en mikrosekund ute i oändligheten när min skalle krossade rutan på bilen. En sekund av totalt hastighet där jag kunde se hur omgivningen blev till gröt med blodet från mitt huvud.
Min kropp slungades ut över Volleybollplanen och mitt blödande huvud fungerade som en sprinkler utöver den vita stranden som nu blivit min målarduk. Min kropp gjorde okontrollerade volter och fick sanden att likna en Jackson Pollock innan jag landade på rygg med en duns. Knappt vid medvetande men fortfarande med kuken framme (och fortfarande hård) tittade jag upp mot himmelen.
Jag hörde hur basen från bilen smällde på. Hur flickor skrek och pojkar kräktes. Jag kände hur jag svävade upp över allt och beskådade mitt konstverk. Ett konstverk så vackert att Gud, skaparen själv, drog något gammalt ruttet över sig.

Daddys Dream

Ååååh böj dig fram! Lite till, snälla! Jag kan nästan se vårtgården, förändringar i hudnyansen skymtas. Men vad gör jag? Kan hon se mig stirra?! Jag måste titta på något annat, fråga henne något, vad som helst…. Eller?… det är nog lugnt, hon stirrar ner i golvet, ner i sin mattebok, hon märker inget, det är fritt fram. ”Pappa, vad är roten ur 81?” Jag vaknar ur mitt drömmande för att svara henne, men det står still i huvudet när hon tittar på mig med sina vackra, blåa rådjursögon. ”Eh?! Nio, tror jag”, hon tittar ner igen, pinsamt om jag har fel. Tillbaka till den lilla bröstvårtan som precis är redo att glida fram. Nej! Fan! Hon ställer sig upp, går fram till sin väska och börjar gräva bland böckerna där. Är det bara jag, eller svankar hon lite väl mycket med rumpan? Jag böjer mig försiktigt åt sidan och gör mitt bästa för att se vad som finns under kjolen. Skymtar vitt tyg och kuken gör ett utspel som jag tvingas kväva med armbågen. Hon lägger sig i sängen på sidan med näsan djupt nere i en ny bok. Med ena benet rakt och det andra böjt så glider kjolen närmare höften och jag nästan kommer i byxorna, tänk på något annat! Vad läser hon? Stig Larson!? Vafan, det hjälper ju inte! Hennes hand glider ned för bröstkorgen över hennes bröst och ned till låret, jag tror hon precis tittade på mig, tänk om hon ser att jag stirrar, gud vad pinsamt! Hon är ju bara 14 år! Jag är hennes pappa! De kommer att slänga mig i fängelse för det här!
Hennes fingrar för långsamt klänning längre och längre ned för låret. ”Pappa?” Shit! ”Eh, ja min pärla?” Shit shit shit! ”Pappa, kan jag få… kan jag få se din… kuk?” Hennes ord slår mig bröstet som en rivningskula, fuck this tänker jag och fumlar med knapparna på Levisarna samtidigt som hennes fingrar försiktigt rör vi utsidan av hennes vita trosor. Hennes ögon står på vid gavel när jag äntligen lyckas fumla fram mina 11 centimeter. Röd, omskuren och bultande. ”Oj! Gud vilken stor kuk du har pappa!” Jag slickar mig runt munnen, ”Ja kom hit så…” Dörren flyger upp och plötsligt står Molly där! ”Mamma! Pappa! Va fan gör ni i mitt rum!?” Åsa-Lena flyger upp ”Älskling, det är inte vad du tror, det här…det här är för ditt eget bästa!” Molly rusar ut ur rummet ”Men Jörgen sitt inte bara där! Molly! Molly det är för din skull…” Hon springer efter.
Jag sitter kvar i fåtöljen med kuken i handen, så jag börjar runka.

Exklusiviteten: Navid Modiri gästar kappan med sin turnéblogg

Låtskrivaren, författaren, artisten, kritikern, radioprofilen och konstnären Navid Modiri har precis kommit hem från att ha annordnat en egen super sweet sixteen i Las Vegas. Trots att han snart fyller 65 och guldklockan ligger för handen tyckte Navid att det skulle vara kul att fira sin sextonårsdag igen, men rättmätigt. Dvs genom att hyra ut ett helt nöjesfält för sig själv att lattja på. Ryktet säger att radiobilarna och fiskedammen var populärast under festen.
Just nu är schemat tight inför kommande turné med boksineringar, workshops och fallskärmshoppningar. Men han har trots detta lovat att gästblogga från sitt liv on the road. Vilken kille va?

Så utan vidare presentation, Navid Modiris turnéblogg:

Åh! Jag är inte en ung man som upptäcker världen. Jag upptäcker universum! Detta mäktiga tomrum så fullt av potential. Jag har inte varit i alla städer - Jag har surfat över alla galaxer på min skateboard av silver. Sjungit om LIVET! Det är det musik handlar om. Och så döden. Denna mörka kladdiga gegga som sipprar ut ur min mun lite varje gång jag sover. jag vaknar i en pöl av dödsångest.
När jag upptäcker att jag dregglat på kudden hela natten. Varför har jag dödsångest undrar ni? För att Jag är en poet, en filosof.
Jag är en pojke en man, Jag är en stjärna. Ett kreativt liv som jag gjort till mitt konstverk. Och ni är?

Jag sjunger för hela världens obetydliga rekvisita och jag sjunger in musiken i en telefonsvarare. Kan du förstå vem jag är? Att jag är Pluto, saturnus och ja, jag är venus.


Vill ni onanera framför mitt ansikte?
Oh yeah daddy, that’s it. Men du gillar inte när jag pratar engelska?
Tänk om man skulle göra det helt tvärtom. Att jag skulle onanera framför era ansikten?
Då skulle jag komma. Ni är så jävla vackra att jag gråter.
Du har stulit mitt hjärta och jag hoppar och studsar i sängen.
Bara i kalsonger. Och du spelar percussions med mina känslor.


Saker jag gillar just nu:

Att torktumla kläder innan jag tar på mig dem (som Kramer gör)
Att lyssna på Gospel
Att på tisdag spelade vi i stadshuset i Jönköping. Snart spelar vi någon annastans. kanske hemma hos din mormor. Kom och dansa för mig, min favoritfärg är disco.

Peace.

//Navid



PS. Efter att du läst det här: tror du att du kan du göra det jag gör?

Inte utan min utvecklingsstörda dotter

Måndag. Måndag får mig ofta att tänka på tisdag. Tisdagen den nionde juni nittonhundraåttiofem föddes Mia. Hon är nu tjugotre år gammal och utvecklingsstörd. Hon bor med hennes pappa, jag, i Torslanda utanför Göteborg.
Att vara utvecklingsstörd är inte lätt, att vara pappa till en utvecklingsstörd blir således svårt. Man har ju träffat många människor genom åren, varav flertalet haft någon typ av brist i karaktären, vissa är dåliga på att passa tider, omotiverade eller blyga. Yttre brister som KAN försvåra samspelet med andra människor. Hos utvecklingsstörda däremot sitter bristerna på djupet och de försvårar ALLTID vid sociala situationer. Hela fundamentet som personen Mia rest sig ur är så sprucket, söndervittrat och poröst att min och Mias relation stundtals kan vara ett rent helvete.

Tisdag. Tisdag får mig ofta att tänka på onsdag. Onsdagen den fjärde maj tjugohundrafem så var Mia den tredje utvecklingsstörda i Sverige att få prova den nygamla tekniken inom den utvecklingsstörda psykologin; Gustav Theodor Fechners anknytningslina. En metod med rötter i den biologiska psykologin och som testades för första gången redan nittonhundratrettionio, men fick tyvärr inget större genomslag p.g.a den alltmer förändrade tyska attityden gentemot utvecklingsstörda.
Gustav Theodor Fechners anknytningslina lades på is ända till början av tvåtusentalet. Nya rön hade pekat på att en utvecklingsstörds "theory of mind", dvs förmågan att förstå andra människors tankar och beteenden, visst utvecklades på lika sätt som hos ett normalt barn, men den utvecklingsstörde kan ej använda sitt sociala schemata praktiskt då de ej förstår "den osynliga kopplingen" (fokuseringen) som krävs för att upprätthålla en fungerande kommunikation. Gustav Theodor Fechners anknytningslina är alltså en fysisk lina som man knyter mellan den utvecklingsstörde och personen/personerna den kommunicerar med för att symboliskt visa att socialt samspel innebär att man kopplar ihop sig mentalt till en annan person/personer.

Onsdag. Onsdag får mig ofta att tänka på söndag. Söndagen den första september tjugohundratre så dog Mias mamma, tillika min hustru, Clara. Det var Claras afrikanska ursprung som inte bara hade givit henne en sämre svensk behandling utan sickle cell anemian hade smygit sig på henne likt en varg i fårakläder (sickle cell anemia hör ihop med immunitet mot malaria). Vi lät pryda hennes grav med en halvmåne-formad figur; en hyllning till natten och som symbol för hennes död (vid sickle cell anemia blir blodkropparna formade till figurer som kan påminna om just en halvmåne). Claras död tog mig hårt, nu skulle inget någonsin bli sig likt. Att vara ensamstående är svårt, särskilt till Mia. När sömnen uteblev så blev nätterna långa. Jag började ägna mig enmanspingis (bordets ena skiva viks upp) och drack ofta sprit. Men att inte kunna somna på fyllan kan vara bland det jävligaste som finns, så jag fick med tiden sluta med det. Jag tror inte Mia helt och hållet förstod det där med Claras död. Hon verkade så oberörd. Ibland gjorde det mig uppretad. "Hur kan du inte komma ihåg mamma?, Clara, mamma Clara!, hon som alltid nattade dig med pappa", skrek jag och sprang in till sovrummet gråtandes, lade mig på sängen, kände hur hjärtat slog hårdare och trodde jag skulle dö. Ångesten tillät mig aldrig mer prata med Mia om hennes mamma.

Torsdag. Ibland brukar jag fuska lite. Jag vet ju hur mycket Mia tycker om tacos så jag brukar överraska henne med det på torsdagar, istället för på fredagar som det ska vara. Då tycker hon pappa är lite tokig. "Inte fredag, torsdag pappa!", säger hon också skrattar vi båda. Till mina tacos serverar jag ALLTID fetaost som jag smulat ned till ett gruskorns storlek.

Fredag. Varannan fredag brukar min syster, Tora, ta hand om Mia och det är en väldigt skön avlastning för mig. Tora och Mia kommer mycket bra överens och jag tycker det är bra att Mia har en kvinnlig förebild som kan lära henne den feminina livsstilen. Trots att pappa har genusglasögon så är det inte alltid lätt att uppfostra en dotter. När Mia var sjutton år så opererade läkarna på Sahlgrenska bort hennes mens. Även utvecklingsstörda kan känna ett kvinnligt utanförskap när reklam för bindor är på tv:n, eller om Carrie glömt köpa tamponger i Sex and the city. Så man kan säga att Toras klimakterie kom som en räddande ängel.

Lördag. Jag är en såndär pappa som aldrig kommer att sluta köpa lördagsgodis till mitt barn. Även om Mia inte varit utvecklingsstörd, och kunnat bo själv i låt oss säga Stockholm, så hade jag postat en påse karameller till henne varje onsdag. Godisköpet sammanfaller oftast med veckohandeln på ICA Fokus och smaskandet brukar börja redan i bilfärden hem. "Afrikanska djur" är Mias favorit. Två hela skopor blir det och en punchflaska till pappa.

Söndag. I och med Claras val av dag att dö på så brukar vi besöka hennes grav på just söndagar. Allra härligast är det på hösten då löven fallit, det känns liksom mer död då. Jag är inte den som räds döden utan tycker att ska man ha att göra med död så ska det göras på riktigt. Vi har alltid svarta kläder och tårarna sprutar när vi lägger varsin röd ros på Claras grav. "Du var mitt allt och jag kommer alltid att älska dig", viskar jag och kramar Mias hand. Jag gillar det. Att känna något, även om det är sorg. När jag var ung så var ett förhållandes slut min favorit. Man kände att man levde. Nu är veckan slut och en ny börjar snart. Men den vecka som blir utan min utvecklingsstörda dotter kommer jag aldrig att vela uppleva. Aldrig någonsin...

Selling out!

Enligt hemsidan bloggvarde.se så är denna blogg värd exakt 23 469 kr. När Gräddnos hörde detta så ville han omedelbart sälja, "SÄLJ!" skrek han, "SÄLJ!"
Jag ville inte, Hatten och Bollen visste inte var de stod, stämningen var hätsk. Först när vi insett att ingen ville köpa så blev allt normalt igen.

Kära läsare! Jag, Tårtan, vill berätta för er att VI, vändakappaneftervinden-redaktionen, ALDRIG kommer att sälja denna blogg, oavsett hur mycket ingen är villig att betala oss i låtsaspengar.

fridens liljor

Läger för Bollspel

”He who makes a beast of himself gets rid of the pain of being a man” – Samuel Johnsson.

Citatet står skrivet i stora tjocka versaler på en vit plansch som hänger på väggen. Omkring mig står våningssängar. Jag sitter ensam i rummet i min egna bunk, längst ner, längst in i hörnet är platsen jag valt.
Jag är först här. De andra lägerkillarna verkar inte ha kommit än.
Jag är förväntansfull, lite nervös. Vad ska jag egentligen få lära mig? Förhoppningsvis något jag inte redan vet, som vilka drinkar som ger bäst effekt tillsammans med Rohypnol. Kids stuff det där. Och nu har jag ju betalat över 20 000 kronor för att resa hit och betala inträdesavgiften. ”Det är fan bäst att det är värt” tänker jag.
20 minuter går och jag läser lite i Katrine Kielos bok ”våldtäkt och romantik” vars titel jag märker är missledande.
30 minuter har gått sedan den utsatta starttiden och jag börjar fundera över om det kommer att dyka upp någon överhuvudtaget. Jag leker lite med min keps, böjer till skärmen ordentligt och lägger den på sniskan på huvudet. Jag speglar mig i den stora helkroppsspegeln. Jag har bara ett linne på mig, fy fan vad mitt deffande under sommaren har gett resultat, mina armar ser ut som trädstammar, och har lika många konturer som barken på en tall. ”Hörde jag skål?” frågar jag spegelbilden. Så skrattar jag till lite åt min egen fjantighet.
Så hör jag stressade steg utanför stugan och en tung andhämtning innan dörren öppnas bakom mig. Jag tittar mig över axeln och ser en man vars överkropp ser ut at vara hämtad ur en serietidning. Hans muskler är de största och mest vältrimmade jag någonsin sett, hans linne sitter perfekt över hans explosionstränade bröstmuskler. Han har kepsen bak och fram över sin rakade skalle och han tittar på mig med små plirande ögon genom ett ansikte för litet för resten av huvudet. ”Are you…” han tar upp ett papper ur fickan ”Bollen?”.
”Yeah”, svarar jag. Jag går fram för at skaka biffens hand. Pang! En örfil över kinden så att min truckerkeps flyger av. ”Here you have to earn everything Bollen, do you understand?” Jag tittar in i hans rödsprängda amerikanska ögon och noterar en ”McCain/Palin”-pin på hans cargoshorts innan jag tvingar tillbaka tårarna och svarar ”I understand sir!”.
”Good” svarar han, ”Welcome to Rapecamp!”

Min flickvän som läser genusvetenskap var orolig innan min resa. ”Är det inga tjejer på rapecamp?” minns jag hur hon frågade med sina genusglasögon på. ”Jovisst, de är där och blir raped” blev svaret, sen tittade jag på henne som om hon vore helt dum i huvudet. Vad fan trodde hon? Att tjejer också kan våldta?

Nu är jag här. Mississippi, i en håla gud vet vart, och visst finns det tjejer här som vi använder för de olika övningarna. Förutom instruktören, som jag lärt mig heter Steve, är det bara jag som skrivit upp mig för tvåveckorslägret under den här perioden i oktober. Steve har sett till att dagarna är hårt uppstrukturerade och att jag lär mig saker hela tiden. För två dagar sedan fick jag utföra en gruppsession och lyckades galant med att slutföra. Efter det klappade Steve mig på axeln. ”For starters, this isn’t about sex. It’s about science”, förklarar Steve för mig. Och det har han ju rätt i. Jag hade aldrig gått igenom så pass mycket skolning om det inte hade ett högre syfte än mitt eget nöje. Vem som helst kan ju köpa jägershots tills baren stänger och sedan bära hem klubbens fetaste tjej för att laja lite med hennes livlösa kropp. Men det krävs en sann doktorand för att tysta en skrikande 18-åring och dessutom bygga upp en tolerans mot hennes pepparspray. Det är sånt jag lär mig här. Och det är sånt jag vill bli bäst på.
”For the greater good of strong men like us everywhere” flinar Steve innan han bjuder in mig att dela ett byte han just fångat på en lokal galleria. ”Double up”. Säger han, vänder kepsen bak och fram, och stryker den medvetslösa flickan över håret. Jag ignorerar spyan som lurar sig upp i min hals, försöker koncentrera tankarna hos zoomen på dv-kameran och hur på hård min kuk är.


Två veckor senare.


Hemma i Sverige är allt som vanligt. Med bagaget på ryggen köper jag en pizza på vägen hem. En ”Hawaii”. Jag spatserar in på innergården och ser hur min granne och hennes hund står vid porten. Kvinnans feta ansikte är förvridet i sorg när hon tittar mot mig. Hennes ludna lilla paket till hund gläfser lätt. ”usch vad är det som ligger där borta” frågar hon mig. Jag vänder mig om och ser en duva som ligger i en lövhög och kippar efter luft. Den är döende. Jag vänder mig om igen och tittar på kvinnan. Hon är stor som ett hus. Väger säkert 200 kilo. Hennes ansikte är rödmosigt och likaså hennes lockiga rödfärgade hår. Det ser ut som att tårarna är på väg fram. ”vad ääääär det där” gnäller hon. ”Ja det är en duva…” säger jag osäkert. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska hantera kvinnan. ”Åh gud, jag klarar inte av sånt här” säger hon och hennes ansikte krymper ihop i en grimas. Jag försöker lugna henne, säger att ”Ja usch vad obehagligt” med en stillande röst och drar ett bloss av min cigarett, innan jag går in i porten. Kvinnans hund börjar skälla på mig. En ful liten lurvig sak med öron som liknar dem på en vintermössa.
”Nej, nej! Sluta Betty, han är ju vår kompis” säger hon åt hunden, på skarpen också. Hunden blir genast tyst och går sedan fram och nosar vänlig på mig. ”Åååh gud vad ska vi göra” bölar hon och tittar villrådigt på mig. Nu har jag fått nog. ”Jag ringer någon som får ta hand om det” säger jag och låtsas gå upp till mig. Men så snart jag hör grannkvinnan låsa om sig går jag ut och tittar på duvan. Den lever fortfarande.
Jag plockar upp den i famnen och stryker den över fjädrarna och hör hur den lider. Jag fimpar cigaretten innan jag förlöser den från sitt lidande. Någon måtta får det väl ändå vara.
Jag slänger duvan i soporna och plingar sedan på hos grannkvinnan. Om Steve lärt mig något så är det att våldtäkt inte är ett nöje, i så fall är det bara en bonus, utan att det mest av allt är en plikt. Och ikväll ska jag praktisera min plikt på årets grymmaste finlandsfärja.
Men först – lite target practice.
”Oh shit just helvete”, jag hinner precis vända kepsen bak och fram och trycka ner min pillerpåse i kalsongerna innan hon öppnar dörren. ”Jag tänkte att jag kan få bjuda på en kopp kaffe?” säger jag och ler.
”Åh vad snällt. Det skulle vara jättetrevligt efter allt det här, det tycker väl du också Betty? Ja visst gör du Betty?”

En ung pojke runt en gammal mans lem

1996. Vi gick ofta till kyrkogården detta år, mamma och jag. Moster Ann-Britt hade nyligen gått bort och familjen var mitt uppe i post-död fasen; att åter landa.
När man är elva år gammal är inte det där med kyrkogårdar så värst roligt. Detta var, för mig , ett mänskligt mellanår; ena sekunden kunde jag ägna mig åt att lekta kull, för att nästa smeka min glans penis till fantasin av lena flickläppar. Jag var odefinierbar. Mellan två världar. Varken psykos eller neuros, snarare borderline. En pojkman, ännu inte manpojke. Men nu var jag alltså här på kyrkogården, vars enformighet och symbolik kvävde mina preteen symptom. Mamma gick ofta ner på knä när hon grät. Hon bar alltid kjol och jag tänkte att hon ville låta sina bara knän röra vid jorden, som en mänsklig länk mellan sitt liv och mosters död. Vid hennes fjärde gråtattack fick jag nog. Det var dags att ha lite roligt nu. Jag vandrade ensam iväg på kyrkogården. Bland gravstenar och blommor lät jag min fantasi skena.

Gräddnos har upphört, nu fanns bara Lina. En vacker ung kvinna med våt snippa. Hennes vänner brukade kalla henne för den bästa köttflöjtspelerskan. Den kuk som ej fick sin ägare att stöna de ljuvaste tonerna av hennes bett fanns inte.
Och där promenerade hon alltså nu, Lina, på Gustaf Kyrkas gård i Carlshamn. Vid en gravsten längre ned på grusgången såg hon en man stå och flina. En skäggig man med pipa och oljerock. Han vinkade åt henne att komma. Skulle hon verkligen våga gå fram till en främmande man? Det vågade hon. "Är du ensam här på kyrkogården?", frågade mannen. "Ja, jag har just varit och spelat på en av mina köttflöjtar och är nu på väg hem", svarade Lina. "Köttflöjtar säger du?" , sade mannen och skrockade nöjt. "Då borde du ju följa med mig in i kyrkan och bikta dig lite", sa han och började traska mot kyrkporten. "Du får flörta med mig, men inte ljuga. Jag vet mycket väl att inget biktbås finns i denna kyrka" , sa Lina och följde efter. Den gigantiska träporten öppnades med ett knarr. I kyrkan var det härligt svalt. "Hallå?", ropade mannen men fick inget svar. Vetskapen om deras ensamhet fick honom att omfamna Lina, och hon lät honom till en början. När hans fingrar letat sig ända ner till hennes trosor puttade hon bort honom.

"Jag vill bara pröva, bara lite grann, sticka in den några ynka centimeter bara", väser han i hennes öra.
Han pussar henne på kinden, ett stadigt tag runt det späda flicklivet, kjolen lyfts upp.
Han knäpper upp sina svarta 501. Hon kan höra ljudet av hans förhud dras tillbaka. Hans ollon nuddar nu hennes rövhål. Det känns som att en blöt hundnos är där och luktar. Det bränner till. "Aj inte så långt in, du sa ju bara några centimeter", säger hon. Han låtsas inte höra. Allteftersom han glider längre in i henne så kan hon känna hur hans flåsningar i nacken kommer närmare och närmare. Hon stönar lätt, han frustar som en häst. Visst gör det ont, men smärta kan ju ibland vara skönt. Mannen med oljerocken är nu helt vild och knullar bokstavligen skiten in i Lina. Nu skriker hon,delvis av smärta men mest av njutning. Oljerocken är inte längre en häst, snarare en vrålapa. "OOOOO" , ropar han, och hon känner hur rövhålet fylls inifrån. I samma ögonblick hör jag hur det knarrar, kyrkporten öppnas och mamma kommer in.

Bilfärden hem blir tyst. Mamma har blicken fixerad på vägen, bortom all kontakt. Vi kör upp på garageuppfarten till villan, bilen stängs av. Vi sitter kvar där i säkert fem minuter, under totalt tystnad. Jag hör hur hennes läppar säras, vill hon säga något? Nej. Det är tyst i säkert fem minuter till. "Mm, Jaa, Nee, Huu," , obegripliga ord kommer ur hennes mun. "Det var inte jag mamma, det var Lina", skriker jag med gråten i halsen. Jag hade för första gången insett hur min fantasi kan förvandla den fulaste verkligheten till någonting vackrare och bättre.

Bortom min kontroll

Det har pratats mycket om min bok-to be, Bortom min kontroll. Detta är på både gott och ont, gott för att det är kul med uppmärksamhet, men ont för att jag har sådan fruktansvärd prestationsångest.
Jag tänkte i alla fall berätta lite grann om mitt livsverk, sådär för att öka HAJPEN.

Jag har inte gjort något riktigt arbete på flera månader nu, finanskrisen har krossat wall street och för någon orsak så litar ingen på mig längre. Oroliga är jag dock inte, ty jag väntar bara på USAs krispaket ska kicka in. 700 miljarder dollar och på dessa, tänker jag äta mig fet på. Länge leve den fria marknaden.
Denna finanskris är det bästa som hänt mig, det har gett mig gott om tid för mina hobbies; resa och skriva. Men boken då? Varför har den tagit sådan lång tid?

”Bortom min kontroll” är nämligen skriven för hand och kommer att släppas i två exempel, svenska och engelska. Jag använder bara bläck, så varje misstag innebär att jag måste börja om.
Den var först tänkt vara en sk. Samtidsromen, sen blev den en Samvetsroman, tillslut bestämde jag mig för att den ska bli en Sammetsroman. Den ska alltså vara inslagen i sammet.
Vad är då dess tema? Är det fact or fiction? Det är varken av det, jag skulle definiera den som ’anekdoter från en livsstil’, och fattar ni inte det så får ni helt enkelt läsa den.”

Den kommer att släppas 2009

”Beyond my control” is written by hand and will be released in two copies, swedish and english. I only use ink, so every mistake forces me to write it all over again.
It was first intended to be a so-called contemporary-novel, then i changed my mind and it became a conscience-novel. I finally settled with writing a Velvet-novel (swedish play with words). It will be wrapped in velvet.
What is it about? It is to be fakta eller fiktion? It is neither, I would define it as ’anecdotes from a lifestyle’, and if you can’t make sense of that, well, you’ll just have to read it.

It is to be released 2009


”Kokainet viskade söta ord i mina öron, jag var inte längre Tårtan, jag var Clive Owen i ’Children of men’. Horan med sina läppar runt mitt kukhuvud arbetade hårt, huvudet guppade upp och ned samtidigt som hon arbetade febrilt med sin hand. Situationen var både erotisk och infantil, jag tände på att det kändes infantilt. Det var år sedan jag fick penis polerad i ett flickrum, men det är lika fantastiskt varje gång. Tokio Hotel-skivan i cdspelaren, EMD-affischer på väggarna, jag tänder på det infantila, jag är bara sådan.”

”The cokain whispered sweet, sweet words in my ears. I was no longer Cake, I was Clive Owen in ’Children of men’. The Who-er with her lips around my cock-head is a busy bee ,while at the same time, her hand works like a pistone. The situation is both erotic and juvenile. Its been years since I hade my penis polished in a girlroom, but its just as amazing every time. A Tokio Hotel-record in the cd-player and EMD-posters on the walls. Juvenile turns me on, its just the way I am.”

Less than zero

Igår high-fiveade jag Kristoffer Viita på Weekdays öppningsfest. Det var mäktigt. Han stod där med ett stadigt, rebell-handske prytt, grepp om sin varmkorv, flinade, och sa: -Gräddnos, jag fylls alltid av blandade känslor när jag ser ditt blonda ansikte. Vi kramades. Jag gillar Kristoffer. Mer än vad jag gillar Weekday.
Visst hade vi roligt igår Kristoffer? I ett hav av långa jackor och upprullade fiskarmössor.

Pojken som kallades Kusk

DEL 1.

Jag sitter helt klädd i vitt och tänker tillbaka på det som varit. Som vårbäcken är minnet; lika oförutsägbart, otämjbart och viljestarkt. Det var längesedan jag luktade på luften utanför fönstret och om jag rannsakar mig själv har jag heller ingen lust, kanske eftersom jag vet att det inte är tillåtet, inte ännu i alla fall. Snart, säger dom. Till våren, säger dom, till våren, säger hjälpredorna. Precis som vårbäcken måste mina minnen mynna ut någonstans. När jag tänker och känner efter så noggrant och ärligt jag bara kan så vet jag att allt jag gjort och kommer att göra både börjar och slutar med Farsan. Jag försöker koppla pennan fri från resten av min kropp och själ som är allt annat än rationell.

Snön tinar sakta men säkert och vårbäcken börjar porla och så smått. Pennan gör inget motstånd, den följer med strömmen.

Korta fiskar i ån och blankt gräs. Det luktar häst. Mitt första minne, jag kan inte ha varit mer än tre-fyra år gammal. Jag hade fått följa med honom, Farsan, till stallet. Han var stallets allt-i-allo och skötte utfodringen och borstade manarna. Mockade och stökade. Jag tyckte om att vara i stallet, trots mitt redan då obefentliga hästintresse. Det vilade någonting fridfullt över stället. Jag minns en underbar känsla av frihet under inga som helst former av ansvar och Farsans svarta arbetsskor med stålhätta. Det var fina tider och jag var fortfarande ett vackert barn. Jag kände livskvalitet och ägde ett namn.

Nu strömmar det. Våren är här. Det känns skönt efter en sån jävla evighetsvinter.

De få gånger jag hörde Farsan, de papperstunna väggarna i lägenheten som var belägen någonstans kring Västra Haninge var mer än generösa om man ville tjyvlyssna, tala om det förflutna var det utan några som helst undantag i samband med utbrotten. Ordet, jag hör det, ser det framför mig, bokstäverna lika tydliga som karlavagnen en stjärnklar novembernatt, jag alltid kunde urskilja ur det tumultartade kaoset och kakofonin av skrik blandat med gråt och ångest och sprit, var Victory. Jag var ett tag övertygad om att han led av megalomani; hans fäbless för de romerska kejsarna var jag även som ung mycket väl medveten om. Det inrökta vardagsrummet som gick i en konsekvent brun färgskala var nämligen i ordets rätta bemärkelse tapetserat med idol-posters på de stora fältherrarna: Konstantin, Caligula och den stora favoriten Nero. Caesar lyste med sin frånvaro. Om ändå historien hade varit så enkel och Farsans till synes ytterst märkliga kejsarinresse någonting annat än meningslös trivalia. Nej, Victory var namnet på den travhäst min far och på den tiden bästa vän och vapendragare Stig H Johansson, den numera legendariska stjärnkusken, genom åratal av slit och avel lyckads göra till tidernas allra mest framgångsrika travhäst.

Nu är våren äntligen här.

De växte upp på tillsammans på Cicerongatan i Hudiksvall, Farsan och Stig. Förenade i ett utanförskap som var den givna produkten av ett uselt sinne för bollsporter i kombination med ytterst låg social kompetens smet dom en kall oktoberkväll in bakvägen på travet och efter det var dom oskiljaktliga. De fick sin första utlösning tillsammans. Skakade kladdiga händer. Sprutbröder, skrockade Stig. Drack sig fulla tillsammans. Spybröder, garvade Stig. Upptäckte kärleken till travsporten. Hästbröder. Åren gick och de växte från fjuniga tonåringar till unga män, redo att upptäcka världen.

Century, var ett avelssto med potential. Med Stig H som hjärnan och Farsan som musklerna arbetade de två in absurdum med att lokalisera den ultimata hingsten. Genom perfekt genetisk precision skulle dom visa världen att två slynglar från Glada Huddik kunde göra skillnad. Våren '68 gick dem obemärkt förbi. Rocken hann födas, dö och återuppstå. I utkanterna av Eindhoven i Holland fann de till sist den sista pusselbiten, Raam. Raam var av förstklassigt hästblod och det genomsyrade hela hans sätt att föra sig. Precis som människor är hästar bundna till en genetisk hierarki likt det gamla feodalsamhället och likt människor från det övre klasskiktet förde sig Raam med en grace, elegans och finess som endast de riktigt lyckligt lottade välsignas med. 1995 föddes Victory Tilly.

Kanske är ett levnadsöde bortom all kontroll, kanske betyder karlavagnen lika lite som Nero på en poster, kanske allt är förgängligt, fult och äckligt. Vårbäcken porlar i alla fall för första gången på väldigt länge. Jag känner varken bitterhet eller smärta men jag har inget namn. Jag är pojken som kallades Kusk och det här är min historia.

Pojken som kallades Kusk del 2 publiceras om sju dagar.

5

För några månader sedan så visade det i Stockholm något slags maraton med filmer om
barn och ondskans krafter, jag är inte säker på det här, jag var upptagen med annat, men temat var alltså ’onda barn’. En skräckfilm blir alltså extra obehaglig när man slänger in en besatt unge i handlingen. Jag vet inte om jag håller med, barn är små och klena och går jätte lätt sönder. Men jag har alltid känt ett visst obehag inför att möta barn… och hundar. Jag är fullt övertygad om att de har ett sjätte sinne och på så vis kan se ”det onda inom mig” och kommer på beställning att börja skrika så fort jag närmar mig dem.

Men det här nummer fem i youtube ordningen (egentligen borde det ju naturligtvis vara nummer ett eftersom det är en countdown, men vad ska man göra?) så nu tänkte jag också gå på det här med barn-tema, och ta upp tre exempel på barn eller barnalikt - framträdande på youtube.

Första är livskvalitet i pixelform. Hur kan man inte bli glad av att se den här lilla spelevinken skratta åt faderns små lustiga ljud? När det börjar närma sig slutet och barnet hänger som på en tråd av förväntning på ännu ett nytt ljud, ja, då smälter t o m hjärtat på de hårdaste av män.



Här börjar det bli obehagligt. Visst är skrattet likt det tidigare? Jag ställer mig frågor såsom: Vad fan skrattar han åt? Vad försöker kamelen göra? Och vad är Werner Herzog egentligen för galet geni?


Här blandas humor med obehag. ”I wanted vanilla-twist” är en underbar last-line och visst är hon sockersöt det lilla livet? Hon ville ha vanilla twist men fick en strawberry supreme istället. Livet är konstigt på det viset.

4

Detta inlägg kommer genom ett obefintligt samarbete med Fredagslistan att presenteras som en lista.

1. I en sann Vända kappan efter vinden-anda så bestämmer jag mig för att resa själv på en weekendresa till London.
"En ung man som upptäcker världen" , tänker jag om mig själv innan planet lyfter.

2. En t-shirt, fem linnen, en skjorta, byxorna som jag hatar, inga hygien-produkter what so ever...Jag har självfallet firat min ensamresa med att gå ut på klubb kvällen innan, vilket resulterade i att packningen jag gjorde tio minuter innan flygbussen, senare kom att te sig för mig mycket märklig.

3. Att resa som student innebär att man bor i en sovsal på ett hostel. Väl i "mitt" rum svär jag över att mina glassiga dagar i Wien (alltid femstjärnigt) är över. Här förfogar jag över den nedre slafen i en våningssäng, samt ett skåp som för tankarna till högstadiet.
Jag delar rummet med två Nya Zeeländare och en ensam man från Brasilien.

4. Britter ja. Här på mitt hostel är det britter som är överrepresenterade bland gästerna. Och är det inte britter så är det slavar från de brittiska kolonierna; Australien och Nya Zeeland. Voice-over rösten från "Uncut! uncovered" -serien, som fyran sände halv tre på natten för en massa år sedan, hörs konstant i mitt huvud: "Meanwhile Gräddnos is trying to buy Karen and Meg some tequilashots to hopefully get them so drunk that they will show him their boobs".

5. London har världens längsta tunnelbana, 215 stationer. En massiv renovering pågår just nu på många av dessa stationer, vilket medför såväl långa, som många, omvägar för en vilsen turist som mig.

6. Gatan jag bor på heter Borough High Street och förutom att den inhyser kända Borough Market, så finns där även ett irländskt fyllo. Ja varje dag finns där samma irländska fyllo. Jag kunde strosa i godan ro för att plötsligt höra han skrika: "What a fuck are you looking at?, åt mig. Numera är jag en expert på Borough High Streets omvägar.

7. Äter man ensam på restaurang så är det bra att ta med sig en bunt tidningar. Inget kan kännas så sorgligt som att sitta med sin hälleflundra på Gordon Ramsey at Claridges och bara stirra tomt in i väggen.

8. "Är man ensam så ljuger man", som Tårtans pappa Göran brukar säga. Varje människa som jag har en längre konversation med utsätts för mina lögner. "Im here to do som research for my book - Turning the coat as the wind blows", säger jag och får bekräftande dunkar i ryggen. En rumänsk tjej med grishy tar mig på kuken. "It's an author cock", säger jag med ett leende. Hon går därifrån.

9. Några nyfunna vänner drar med mig på en karaoke bar. Top-hits som "Bed of roses" , och duettklassikern "Where the wild roses grow", rivs av.
En övertaggad man, uppenbarligen den ansvarige för detta sångspektakel, försöker få mig att gå upp på scenen och som svensk visa var skåpet ska stå genom att sjunga en valfri Abba låt. "Okie Karaoke, but no" , svarar jag. Blicken jag får till svar verkar se på mig som en mycket torr ung man.

10. Oktoberfest är just nu stort bland londons svennar. Det festas på tyskt vis och jag kan inte undgå att tänka på "Ett päron till farsa". Själv köper jag en Scientific American, njuter av att vara ensam i mitt rum, och passar samtidigt på att onanera till lukten av min rumskamrats kvarglömda trosor.

11. Jag träffar bloggaren Me & my precious på Oxford street. Vi hånglar och slickar på en glass.

12. Brittisk humor: