Import/exportish

Jag boxade på säcken med knytnävarna tills det slutade röra sig därinne. Sedan klämde jag lite försiktigt och försökte känna efter ordentligt genom det tjocka tyget. Jag fick klämma lite hårdare och efter en del påtande och pillande registrerade jag benknotor från fingrar, kände att de var avslappnade. Jag öppnade säcken och tog pulsen. Fortfarande chill. Jag pustade ut, tog mig en kexchoklad från ryggsäcken och låste sedan bakluckan igen. 

Jag hade tatt på mig rätt sköna kläder, kanske coolare än momentet krävde. Jag kände på min haka och hur min skäggstubb låg perfekt. Hade jag burit solglasögon hade jag kunnat ha dem på natten. 

Inte långt från gränsen till Colombia träffade jag Raol, en slätrakad Argentisk hardbody med miltitärbyxorna avklippta ovanför knäna, en vit nystruken t-shirt med texten "I'm the one your mother warned you about".  Hans foundationpankaka i fejset toppades av en rakad (och förmodligen polerad) flint. Han sträckte sig fram med en cigarett dinglande i mungipan, som han i ögonblicket vi skakade hand hade rökt ända in till roten. Och han luktade av säkert fyra olika hud och doftprodukter.

 Vi utbytte mumlande hälsningsfraser och jag märkte att hans hud var skrovlig. Detta efter vad jag gissade var en effekt av åratals konsumtion a la två paket cigaretter om dagen. Även hans slamtunga, liksom trögtflytande röst förstärkte denna misstanke.  

Jag tog upp mitt vita ess ur rockärmen och försökte bjuda honom på en snus. Med ett leende öppnade jag dosan och lät honom lukta på den lösa svarta tobaken. Men när jag uppmanande brände av mitt pärlvita leende lät han mig veta vad som gällde. Han flinade och fimpade sin nytända, glödande cigarett på min blottade underarm. 

 Det gjorde mycket ont. Men jag bet ihop, svalde smärtan som jag lärt mig hur av min Holländska fryntliga farmor: Ester.

 Till slut nickande jag ynkligt med gråten i halsen och stängde dosan.

Raol hade inga tatueringar, vilket var ovanligt då de Buenos Airiska fnasken per automatik "märktes" av sina husbondar med initialer på handlederna eller halsen (humoristiskt nog ofta med typsnittet comic sans). Raol var kanske av högre rang än de andra hororna? Han hade ju faktiskt erkänt sig vara någon slags kennelskötare på en twinkfarm i mailet han skickat. Han var en mellanhand som alla andra I guess, men jag gillade honom inte. 

Jag menar sådär gör man väl inte? Bränner någon med en cigarett? Herregud.

Det fanns många bidragande faktorer till min bitterhet just där och just fucking då. 

En av dem var att klockan slagit 04 på morgonen, och att mina luftvägar inte pyntats av någon uppiggande drog. En annan källa till irritation var att jag befann mig på en tom parkeringsplats, i nån liten stad jag inte ens orkade försöka uttala, tillsammans med Destroyers främste prenumerant. Det här var visserligen rutin för mig. Gud hade inte orkat hålla räkningen på hur många såna här möten jag tvingat mig igenom. MEN - då som sagt oftast med assistens av kemiska substanser. Det är nog därför jag föredrar västerländska kunder. "De tar hand om business during businesshours" muttrade jag medan Raol började röra sig mot sitt fordon.

 Mest av allt ville jag få mina förbannade pengar så att jag kunde åka hem och knoppa.  

Raol poppade bakluckan till sin citroën och började rota efter vad jag förmodade var min betalning. Unden tiden drömde jag mig tillbaka till mitt motellrum dit två färska tårtor levererats. En princess och en med gräddtårta (äkta grädde). Jag hade tagit med mig laptopen på resan och laddat den med 40 timmar av HBO (en helt osedd säsong av The Wire).

 "Fan, bli klar nån gång så att jag kan åka hem och ta det lugnt..." tänkte jag och himlade med ögonen bakom ryggen på honom. 

Någonstans i fjärran hörde jag hur en hund skällde. En söt liten pudel kanske? 

Raol plockade upp en väska ur bakluckan, den var i slitet rött läder, och han slängde den på marken framför mig. Hans grova buskiga ögonbryn under den kala hjässan gjorde hans ögon svåra att se i den knapphändiga belysningen på parkeringen. Mörkret var förstås en av anledningarna till att vi valt att mötas där, men just då kändes det otryggt att inte kunna se den här flintskallige böghoran i ögonen.  Jag öppnade väskan och räknade pengarna. Visst, allt där. Gött.

jag gled över till min bil och bänglade ut den tunga säcken innehållande det avsvimmade mänskliga villebrådet som jag fångat med mina bara händer. Jag slängde säcken på den dammiga marken och kunde mig tydligt höra ljudet av syre som med en duns försvann från ett par lungor inuti säcken. 

- Den här killen håller på med parkour, så han är jävligt fit.

- Vad är det?

- Du vet de här ungarna som håller på och klättrar på hustak inne i stan? Fan du vet väl? Det blir man jävligt tight av tydligen.

- Så länge han tål the simple life (en referens till ParisHiltons dokusåpa?) på farmen medan vi väntar på pengarna...

Säcken började plötsligt vrida och vända på sig är den låg i smutsen och Raol fick något Russel Croweskt i blicken, dvs surnade till ordentligt.

- Du har ju inte släckt honom?

- Jo, men han har måste väl ha vaknat?

- Idiot. Fucking västerlänning... - började han.

Så jag sparkade på säcken ett antal gånger, tills den slutade skruva på sig. Sedan plockade jag upp den och slängde tillbaka paketet i bakluckan på min bil, jag stängde den och låste. Sen tog jag,  utan att tveka, upp den röda väskan med pengarna och kastade in den genom det öppna fönstret på passagerarsidan. 

 Raol tittade på mig med en blandning av total förvåning och ursinne. 

Och jag bestämde mig sedan för att lämna honom där på parkeringen, blödande och med två helt nya kulor i pungen.

 - Nu ska det smaka med gräddtårta! Och med "Way down in the hole!"  

 omsöm skrek ömsöm sjöng jag högt i riktning mot bakluckan när jag kommit ut på motorvägen. Men som jag förväntat fick jag inget ordentligt svar.