The Birdcage

Hon såg ut lite som en fågel i ansiktet. Hennes hjälm-artade svarta frisyr var precisionsmässigt perfekt. Den slutade liksom precis innan hennes svarta ögonbryn. 

Hon var smal, på gränsen till mager, och när hon var naken kunde jag se hennes revben. Om jag dröjde med blicken då hon rörde på sig.

 Hon hade en massa konstskolekompisar. En av dem pratade norska och tog gärna på sig djurmasker (ofta häst) och dansade på deras vilda fester. 

Jag kände ingenting, inte ett jävla dugg. Jag är så avundsjuk på Gräddnos inlägg. Jag kan fan inte känna ett skit. Inte idag, inte sen Wien. Allt flyter ihop till en slags baksmet av kroppar med hatande ansikten. 

Det var den där lilla moderaten. jag gav henne pengar för att få henne att älska mig. Men det slutade i att mitt studiebidrag från D-kursen i filosofi, som jag lämnade under henne dörrmatta varje tisdag, tvingade mig att leva på min överbeskyddande bror Fridolf. Han brukade läsa högt ur Michel Foucaults Diskursens ordning under varje frukost. Jag vet inte varför han trodde att det skulle hjälpa. Inte fick jag nån ordning på saker direkt. Jag fortsatte att förnedra mig och betala för kärlek. men det tog slut. Precis som det brukar göra, och jag träffade tjejen med fågelansiktet. 

Äldre än mig var hon. kanske fyra år eller nåt. Och hon presenterade mig aldrig för hennes vänner med konstiga (arty) hockeyfrillor och hundar lösa i sina målarstudios, det fick jag göra själv. 

Den lilla gesten sade sig självt. Hon hade inga framtida planer med mig, och de enda gångerna hon ringde var det för att hon ville knulla. När vi haft vårt sex frågade hon varför jag lät så mycket? Själv andades hon knappt, vilket inte gjorde mig något. Vi brukade prata om vilka djur våra vänner såg ut som. "Frida är en hund" sa hon. "En glad och stor hund".

 Hon hade så smala läppar, smala och hårda var de. Att de kunde suga kuk - det säger ju sig självt.

Hon hade inget jobb, hennes pappa betalade lägenheten och nu minns jag att hon hade lite krulligt hår. Inte alls någon hjälm. 

Jag började känna skammen, jag var hennes leksak. En tuggleksak kastad till en liten pudel att göra med hur hon än behagade. Jag var en sån där actionforcegubbe (minns ni) som man vred runt och runt i midjan för att den satt fast med ett gummiband där. Fågeltjejen vred och vred kändes det som. Fast jag kände ändå ingenting. Och det var ju iofs skönt. Jag gillade att bli utnyttjad. Jag behövde inte göra så mycket. Något jag lärde mig uppskatta på senare år. Att smörja in min bringa och seda låta mina fingrar pressa sig in mellan hennes revben då jag tog henne bakifrån. Då hon inte gav ifrån sig ett ljud från de där hårda små läpparna. 

Hon kommenderade mig när jag skulle duscha. När jag skulle ta på mig kondomen. Och när jag skulle låta bli att betala - dvs hela tiden.

 D-uppsatsen blev färdig och jag och fågelflickan åt köttfärslimpa mest hela tiden.

Än idag kan jag längta till den där tiden, då jag inte behövde anstränga mig för att få det jag verkligen inte ville ha.