Fucked in the brain

Det här med att gilla någon alltså vad fan är det?
Jag gillar nästan aldrig någon och nu snackar jag kärlek ifall ni undrade.
När det kommer till att bli kär är jag nog sämst i hela världen på att bli det.
Man träffar ändå kontinuerligt människor som man får för sig att hänga med, bara för att "testa" om det är någon att ha. Någon att älska. Men det blir ju aldrig så.
Det slutar oftast med att den man hänger med blir intresserad medan man själv bara känner sig tom. Tom som i empty.
Hennes ögon lyser när hon tittar på dig och hon säger att hon tycker det är roligt att hon träffat någon som kan få henne att må bra.
Oftast är det skitsnack för tjejen är bara glad över att hon kanske äntligen får en pojkvän. Något som sorgligt nog verkar vara det primära målet för många flickor idag. "Bara jag får en pojkvän, skitsamma hur han är, att ha en pojkvän är det viktiga. Någon som bekräftar mig".

Hursomhelst så har jag under de senaste månaderna hängt med en tjej som helt har fucked my brain. Så jävla grym tyckte jag hon var. Het, vuxen , och intressant på riktigt. Jag mådde banne mig bra när jag hängde med henne.
Det var aldrig så att jag ville dra och göra något annat när vi hängde. Bara hennes blotta närvaro fick mig att känna att jag för stunden gjorde det bästa möjliga som livet kunde erbjuda.
Sprit, bloggar, Houellebeqc -Fuck that. Det som jag tidigare tyckt var kul spelade inte längre så stor roll. Nu var det bara hänga med henne som gällde.
Vi hängde dock på ett sådant sätt där vi aldrig egentligen diskuterade om varför vi hängde. Kärlek kom aldrig på tal. Jag blev helt tagen av att hänga med henne. Allt var så bra så jag ville inte riskera att sabba något genom att berätta hur jag egentligen kände för henne. Vi körde på utan att någonsin egentligen prata om oss och det funkade skitbra. Vi hängde hela tiden och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra på telefon. Men en dag kom kallduschen, hon slutade höra av sig. Jag ringde, hon svarade inte. Några dagar gick. Sen svarade hon äntligen. "Hej , vill du hänga?" , sa jag. "Nej jag kan inte, har en massa annat att göra" , svara hon. "KUK!" , skrek jag när luren lagts på och fistade väggen hårt. Några dagar gick och inget hände. Jag ringde då och då , vi pratade kort om INGENTING. Kylan var konstant. Hon var plötsligt för "upptagen" för att kunna hänga med mig. Vad fan hände?

Men så en dag lyckades jag äntligen styra upp ett möte hos henne. Nu jävlar skulle jag berätta vad jag kände. Min kärlek var vid det här laget helt enorm efter all distans så jag kommer ihåg att jag skakade när jag klev in i hennes lägenhet. Äntligen fick jag se henne igen. Fan vad vacker hon är. Jag kramade henne hårt och äntligen kunde jag åter känna denna underbara kvinnas doft. Jag ville aldrig mer släppa henne, aldrig. Men det gjorde jag. Nu skulle vi prata. Jag ville bara slänga upp all kärlek i hennes vackra ansikte och sen älska med henne. Hon skulle åter bli min. Nu skulle Gräddnos äntligen blotta sitt hjärta för en kvinna. "Vi måste prata" , sa jag. Hon höll med och började berätta hur mycket hon gillade mig. "Du är grym Gräddnos, smart, vacker , ja allt". Jag njöt. "Men jag har en period i mitt liv just nu då jag inte kan vara med någon, jag har just kommit ut ur ett intimt förhållande och jag är inte redo". Allt blev svart. Vad i helvete är det kvinnan säger?, tänker jag. Nu darrar till och med läpparna. Ska jag gråta? . Nej fan det kan man ju inte göra. Så frågar hon, "Är du kär i mig eller Gräddnos?". Allt blir tyst. Jag kan inte svara. Känslorna är vid det här laget för stora. Dom kan omöjligen komma ut ur min mun. Min mun är för liten. Hjärtat klappar snabbare och snabbare. Vad fan ska jag göra? "Mina känslor är för dig..de är..mina känslor.. är för stora, jag måste...", stammar jag fram och springer mot dörren. Snabbt som fan nerför trappan och in på färgaffären på hörnet. Jag norpar åt mig en hel box med cernit-lera, en duk och några burkar färg. 2500:- kostar kalaset. Snabbt ut ur affären och upp till henne igen. Hon sitter kvar i soffan och tittar chockat på mig när jag stormar in. "Vad fan håller du på med?", frågar hon. Jag svarar inte. Eller jag KAN inte svara. Ut med duken på golvet, av med locken på färgburkarna, ner med handen i färgen, också börjar jag måla med mina händer. Jag är helt uppslukad i mitt skapande, jag stönar , gråter och skriker medan jag håller på. Mina händer dryper av färg och ena stunden river mina nävar nästan sönder duken när den svarta färgen ska på, för att sedan smeka den ömt med den röda. Efter en halvtimme är jag färdig. Då är det dags för leran. Plasten slits snabbt av och jag bakar ihop alla små fyrkanter till en enda stor boll. Jag knådar med hela kroppen. Låter leran slingra sig runt min hals och sen ner för att knådas mellan mina lår. Jag formar allt till en en enda stor sol med strålar som spretar åt alla håll. Vissa böjda, vissa raka. Sen tar jag duken och klär hela solen med den. Låter det målade möta det formade. Sen in med hela skiten i ugnen. Låta leran torka. Och hon bara sitter där och tittar på mig, helt kritvit i ansiktet. Jag står där med färg, lera, svett, tårar och blod i en enda stor smet över kroppen och flämtar. Tio minuter har gått. Ut med skiten ur ugnen och ner med den på hennes vardagsrumsbord. "Här har du den, här har du min kärlek, nu är den din för alltid!". Sen går jag. Efter en vecka får jag ett sms. "Jag älskar den. Jag älskar din kärlek" , skriver hon. Sen hörs vi aldrig mer.