För flera år sedan, när jag var blott en ung spoling, så extraknäckade jag som fritidsledare för barn med ADHD, och det var sannerligen ingen lätt macka.
Jag har länge förespråkat att ADHD bara är produkten av socialdemokraternas flumskola, och kan lätt botas med en fast hand, raka väglinjer och en stark rotting.
Vad jag skulle vilja berätta om är en händelse som utspelade sig den sista dagen innan jag skulle flytta till London och fortsätta min utbildning i ekonomi. Det var endast några timmar kvar och vi var redo att lämna det lilla lägret ute i Stockholms skärgård och åka hem. Allt var packat och jag tog en sista vända genom baracken innan vi skulle hoppa in i den överfyllda bilen och bege oss hem.
När jag öppnade mitt rum så hittade jag en av deltagarna på golvet. Det var lilla Clifford, eller lilla och lilla, han var 14 år och nådde mig nu i höjden. Jag hade länge retat mig på Clifford för hans envisa försök att bli min ”polare”, med en hjärna som en femåring så trodde han att allt som krävdes för att vara min vän var att klänga på mig och vägra göra som jag säger.
- Vad tror du att du pysslar med egentligen?
- Inget mannen! Jag skulle bara kolla en grej.
Grejen med Clifford var att han trodde sig vara en riktig gangster, ytterligare en sak jag störde mig på.
- Är det där min väska du har där?
Han hade rotat igenom min väska, och en tom godispåse låg på golvet. Skitungen hade tagit mitt godis, och satt nu mätt och belåten på golvet med en chokladfläck på underläppen.
- Förlåt Tårtan, jag ska aldrig göra det igen, jag svär till Guuuud! Klämde han ur sig med ett hånleende på läpparna.
Jag vände mig raskt och gick ut ur rummet och snart var han var tätt inpå, jag gick ned för korridoren och in i hans rum. Väl där så plockade jag upp hans mobiltelefon som låg i den vänstra väskfickan.
- Jag vet att du inte kommer göra det igen, för din mobil är nu min. Jag kände hur vreden kokade inom mig. Och det första jag ska göra med MIN mobil är att kasta den åt helvetet.
Jag gick ut ur rummet och började gå mot utgången, det skulle bli min gåva till Poseidon tänkte jag samtidigt som jag stålsatte mig själv för att inte le av skadeglädje.
- Nej sluta! Det är min! Ropade han innan han kom ikapp mig och knuffade mig in i väggen, under det senaste år hade han inte bara vuxit på höjden, utan också på bredden, och hans fysiska styrka visade sig nu. Jag stod med ryggen mot väggen och hans händer var nu runt mina, och i mitten fanns hans älskade mobil, en gammal och värdelös Nokia. Jag släppte mobil och ett leende klädde nu hans ansikte och innerst inne trodde han att han hade vunnit över mig, men föga visste han att i utbyte mot mobilen så höll jag nu i hans handleder, och med tummarna så tryckte jag på händernas ovansida, jag tryckte hårt. Han skrek till, kämpade emot, men hans händer var verkligen mina. Jag tryckte hårdare och han föll till knäna. – Sluta Tårtan, jag skojjade bara! Jag var nu alfahanen och det visste han. – Grejen är den Clifford, att när man skämtar (jag knep åt hårdare vilket resulterade i att tårar började rinna ned för hans kind) så måste det vara roligt! Jag släppte hans vänstra hand, och med min nu fria hand, klappade till honom över ansiktet så hårt jag bara kunde. Han grät och han bönade, men det var lönlöst, jag fann ingen sympati för denna ’samhällets igel’, utan njöt istället av hans tårar. Jag slet upp honom på fötterna, men innan han fattade vad som hänt, så slog jag honom rakt i mellangärdet. Andan flög ur honom och vek sig som en litet korthus. Jag började skratta, jag släppte hans sista hand och nu låg han på golvet och försökte hämta andan, krampaktigt höll han sin högra hand. Detta var sannerligen en vacker syn, jag satte min högra fot över den högra sidan på hans ansikte och skriker "I am the Angel of Death"!.
Och i vår vackraste stund tillsammans, med tårar av glädje rullandes ned för mina kinder, och en gråtande 14 åring under min sula, så öppnades dörren och en förfärad Lisa skriker – Tårtan!! Vad fan håller du på med?!!?
Jag vänder mig om, torkar en tårar, ler mot henne – Jag lever, jag lever mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar