Post-Wien syndrom

Just det ja. Bröllopsfesten.

Jag byter kalsonger inne på toaletten eftersom jag kissat på mig under ceremonin, det hade varit så vackert, och när jag är rörd så pissar jag istället för att gråta. Min urolog har länge betraktat detta som ett mysterium vilket i sin tur fått mig att betrakta honom som en idiot. Hur komplicerat är det egentligen? Det är min kuk som gråter. Ni förstår (halvintelligenta som ni är) att för mig agerar könet spegel av min själ och inte ögonen som för de flesta andra.
Jag tvättar alltså kuken och tar på mig ett par nya Calvins, box fresh. Sedan går jag ut till festlokalen igen. Fuck bitch, jag ser bra ut, och nu menar jag inte som ett fotbollsmål eller rätt skruv i din ikeamöbel. Nej jag ser ut som en miljon brända euro i min vita Ralph Laurenkostym.

Jag sätter mig bredvid en ung pojke och flicka, de verkar vara förälskade och jag kan se hur en slags naiv föreställning, men ändå så äkta känsla av livskvalitet lyser som en jambaladdad mobil i deras ögon när de sitter där och gullar med varandra i den varma Solen. Jag sitter där en stund i tystnad. Tittar mig omkring.
Sawat-Dee, Gräddnos och Tårtan dansar alla tre tillsammans på dansgolvet. Sawat-Dee i mitten och Tårtan med en bit av bröllopstårtan i handen som han sedan matar henne med, detta till Gräddnos förtjusning.
Jag smuttar på min Wiener melange och vänder mig till det unga paret. De är verkligen inte torra bakom öronen. Hon 18 och han 23. båda klädda i piratkopierade jeans och billabong t-shirts. De är väldigt smala och lever förmodligen på ris och hasch, trots att de är västerlänningar
- Hej på er. Ungdomar. Säger jag och ler
- Hej! Strålar flickan (som heter Lena) med ett leende. Pojken (Frej) verkar lite reserverad.

Men så snart jag presenterat mig och mina små vänner går allting snabbt. Rätt tablett i rätt drink och sen är det taxi hem till mitt hotellrum som gäller (på vägen ut ser jag hur Sawat-Dee doppar sitt pekfinger i bröllopstårtan och sedan kletar av det på Gräddnos näsa).
Medan jag sitter i taxin med den avsvimmade flickan i mitt knä och den vettskrämde pojken vid min sida susar ett minne förbi i mitt huvud...

Jag minns hur jag är tillbaka i Wien och studerar litteratur på universitetet. Hur jag är ung och fri. Hur mina sökande nattliga äventyr ibland tar över, hur kärleken ibland blir för mycket att hantera, och jag bryter ihop av all skönhet .
Inte berusad av något annat än livskvalitet sitter jag på skolan och gråter ut på axeln av min bästa vän, Stokka Biemann, en svarthårig flicka som jag lärt känna genom en kontakt i "musikbranschen". Henne suger jag på, som man gör på en god karamell, aldrig har jag legat med henne. Bara, bara tagit på. Och hon har låtit mig.
Hon tröstar mig bäst hon kan, när läraren med skolans största skägg och tillika pondus kliver fram och tar mig på axeln.
- Bollen...
börjar han.
- J-ja?
- Jag ska berätta något för dig som du ska minnas i hela ditt liv. Förklarar han med djup stämma och spänner sina stora bruna ögon i mina små glansiga blå.
- Det finns många författare här i världen. Men alla riktiga, alla stora författare, vet du vad de har gemensamt Bollen?
- Nej? Svarar jag uppriktigt nyfiken, samtidigt som jag torkar mina tårar och knuffar bort Stokka från min famn.
- Bollen, städar du din toalett? Ditt badrum?
- Nej magistern. Svarar jag sanningenligt, jag hade nog inte städat sedan min förra mensfest.
- I så fall har du potential att bli en stor konstnär, filosof, visionär. Vet du varför? Alla män som städar sina toaletter är ynkliga. Små jävlar som inte kan slicka fitta.

Med dem orden ställde han sig upp och örfilade mig så hårt att jag nästan skallade Stokka av bara farten.

Sedan är jag lika plötsligt tillbaka i taxin, flera år senare och känner hur Frejs hyperventilerande börjar gå mig på nerverna. Samtidigt håller hans flickvän på att vakna ur sitt drugrus.
- Vad tänker du göra med oss? Frågar Frej med håret i ansiktet och med knivspetsen gungandes i jämnhöjd med sin egen njure.
- Vi skall ta det tillbaka till Wien. Säger jag och stirrar rakt fram.
- Wien? Vi är ju i Thailand, vad fan snackar du om!?
Jag svarar inte utan räcker honom flaskan med min hemmagjorda dryck.
- Drick det här, annars blir det inte roligt för dig.

Vi kommer fram till hotellet och jag ger chauffören ett trippelt arvode plus dricks. Uppe på rummet känner jag mig trygg, glad. Jag börjar dansa. Och nu har Lena vaknat också.
- Knulla henne. Instruerar jag genom att peka med kniven på Lena. Responsen är som väntat skräckslagna prostester som jag inte orkar bemöta. Istället går jag bort till skivsamlingen och slår igång Franz Shubert, min favorit inom Wienklassisismen.
- Du hörde mig. Kommenderar jag igen och den här gången lyder de. Frej och Lena börjar stelt at ta av varandra kläderna.
- Drick! Skriker jag.
När de väl är nakna börjar Frej gnälla.
- *Snyfft!* Jag kan inte, buhu...

Återigen slungas jag tillbaka i tiden, tillbaka till Wien. Jag står på en tågstation tillsammans med Stokka och tar Farväl.
- Hej då Bollen, jag önskar att vi haft längre tid att lära känna varandra.
- Jag med, tillsammans är vi Thelma och Louise. Du är Thelma. Säger jag till henne och kramar om på ett omsorgsfullt sätt. Sedan jag släpper taget och kastar halsduken över axeln för att aldrig vända mig om innan jag kliver på tåget mot mitt sköte och min kuk. Europa och världen.

Sen är jag tillbaka på hotellet. Shuberts stråkar dånar ur högtalarna på en sån nivå att jag nästan får ont i öronen. Jag dricker ur flaskan som Stokka gett mig i avskedspresent, hårda, snabba klunkar.
- Gör det nu Frej. Annars kommer jag och fixar det här.
Jag försöker verkligen få honom att förstå, men han ligger bara i fosterställning som ja, som ett annat foster.
Jag hanklovar fast honom i fåtöljen och klär av mig framför Lena. Hon är verkligen förkrossande vacker.
Jag börjar slita i min kuk, jag sliter och drar och tittar på Lena. men ingenting händer. Och det är inte första gången som det inte har hänt förut.
- Helvetes horjävla Wienballe!
Jag svär och drar som en besatt i min egen lem medan Lena ligger omtöcknad framför mig och Frej i en panikattack bredvid mig...

Plötsligt är Jag är tillbaka igen, i Wien. Jag är där hos min urolog och jag frågar honom varför jag känner så mycket, varför jag känner kärlek hela tiden, varför jag älskar av hela mitt hjärta och varför det gör så ont? Ont i min kuk som står hela tiden?

- Det är den här staden gosse, du kommer att märka en skillnad om du flyttar härifrån. Den här staden...den gör något med alla. Mest av allt med dem som kommer hit för att sedan lämna den.

Tillbaka i hotellrummet där musiken vrålar, ungdomstårarna sprutar och min Wienballe inte vill stå är det en enda tanke som genomborrar min hjärna:

- Jaha, no shit din jävla kukdoktor.