Gästen.

Kappan gästar Superklubben.

Att kasta sten i Guds hus

Bilen luktade nytt. Fräsht. Jag öppnade dörren lite försiktigt.
”Wow” sade jag lite dämpat samtidigt som jag strök handen över stolsryggen. ”Äkta läder” sade Tårtan och satte sig i förarsätet. Lacken på hans Phantom gnistrade som en ficklampa i lustiga huset när Kaliforniens varma solsken dansade över den. Solstrålarna kunde knappt hålla sig kvar utan studsade bort på ett nära på sensuellt vis, som en strippdansös med bara fötter på glödande kol.
Jag satte mig på passagerarplats och tittade ut genom vindrutan.

Stranden. Kritvit sand så långt ögat kunde nå och brunbrända kroppar som skruvade på sig med samma frekvens som man vänder ett stekt ägg. Jag kunde verkligen känna hur svettpärlorna började formas i pannan. ”Hur snabbt går den?” Frågade jag, nästan lite darrigt på rösten. Tårtan som hade greppat ratten, böjde på nacken och tittade mig i ögonen, ”350 kilometer i timmen Bollen”. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag höll tyst. Tårtan började gräva bland sina cd-skivor.
Han såg cool ut. Nya råtvättade jeans, ironisk tisha med ett fototryck av Ushers bringa och en scarf knuten runt halsen.
Under tiden som jag betraktat honom hade Tårtan hittat vad han letade efter. Han ploppade in skivan och vred om nyckeln så att T.I.s – get ya shit together började pumpa ur bilens maxade högtalarsystem. Jag kände hur jag började skaka av förväntan. Hörde hur motorn brummade och hur basen dundrade. Tårtan började bobba på huvudet.

Jag hade väntat på den här dagen länge. Faktiskt så länge som jag och Tårtan varit i Los Angeles faktiskt. Visst hade all sightseeing varit nice. Vi såg Jaws hoppa upp ur vattnet på universal studios-touren. Maten hade varit god och Gräddnos och Hatten hade till och med hälsat på för att hjälpa oss annordna en sjuhelvetes mensfest (aldrig hade väl någon fått äta fler tamponger).
Problemet var att jag försökt studera samtidigt. En kvällskurs i drejning, som gräddnos rekommenderat. Och jag hade helt enkelt blivit utbränd av detta. Så länge jag lärt mig hur lera fungerade hade jag närt en dröm om att skapa något större, något mycket större. Jag ville inte göra ett konstverk. Jag ville bli ett.

Och nu var den dagen här.
Jag kunde inte behålla fattningen och släppte ut ett skrik av desperation blandat med upphetsning: ”Gör det! GÖR DET NU!”. Och Tårtan lade i växeln och rivstartade motorn. På 4 sekunder var vi uppe i 100 km/h. Sanden sprutade omkring oss. Jag såg var han var på väg. Volleybollgänget.
Tårtan sjöng med i låten medan vi närmade oss de intet ont anande strandturisterna i vad som kändes som ljusets hastighet. ”ROLL THE DRO UP THEN GO POST UP!” vrålade han så spottet i hans mun drällde ut över hakan innan han tryckte pellen i botten.

150, 200 km/h.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet och gjorde mig beredd. Tårtan spände fast sitt. Jag började gräva i mina shorts och hittade kuk. Hård jävla konstnärskuk. Helvete vad fort det gick. Volleybollplanen som för någon minut sedan sett ut som en myrkoloni var nu i nära sina verkliga proportioner. Jag onanerade för fulla muggar medan Tårtan sjöng och gasade allt han orkade.

Och så då: Tvärbromsen.

Jag kände hur stjärnorna slutade brinna för en mikrosekund ute i oändligheten när min skalle krossade rutan på bilen. En sekund av totalt hastighet där jag kunde se hur omgivningen blev till gröt med blodet från mitt huvud.
Min kropp slungades ut över Volleybollplanen och mitt blödande huvud fungerade som en sprinkler utöver den vita stranden som nu blivit min målarduk. Min kropp gjorde okontrollerade volter och fick sanden att likna en Jackson Pollock innan jag landade på rygg med en duns. Knappt vid medvetande men fortfarande med kuken framme (och fortfarande hård) tittade jag upp mot himmelen.
Jag hörde hur basen från bilen smällde på. Hur flickor skrek och pojkar kräktes. Jag kände hur jag svävade upp över allt och beskådade mitt konstverk. Ett konstverk så vackert att Gud, skaparen själv, drog något gammalt ruttet över sig.

Daddys Dream

Ååååh böj dig fram! Lite till, snälla! Jag kan nästan se vårtgården, förändringar i hudnyansen skymtas. Men vad gör jag? Kan hon se mig stirra?! Jag måste titta på något annat, fråga henne något, vad som helst…. Eller?… det är nog lugnt, hon stirrar ner i golvet, ner i sin mattebok, hon märker inget, det är fritt fram. ”Pappa, vad är roten ur 81?” Jag vaknar ur mitt drömmande för att svara henne, men det står still i huvudet när hon tittar på mig med sina vackra, blåa rådjursögon. ”Eh?! Nio, tror jag”, hon tittar ner igen, pinsamt om jag har fel. Tillbaka till den lilla bröstvårtan som precis är redo att glida fram. Nej! Fan! Hon ställer sig upp, går fram till sin väska och börjar gräva bland böckerna där. Är det bara jag, eller svankar hon lite väl mycket med rumpan? Jag böjer mig försiktigt åt sidan och gör mitt bästa för att se vad som finns under kjolen. Skymtar vitt tyg och kuken gör ett utspel som jag tvingas kväva med armbågen. Hon lägger sig i sängen på sidan med näsan djupt nere i en ny bok. Med ena benet rakt och det andra böjt så glider kjolen närmare höften och jag nästan kommer i byxorna, tänk på något annat! Vad läser hon? Stig Larson!? Vafan, det hjälper ju inte! Hennes hand glider ned för bröstkorgen över hennes bröst och ned till låret, jag tror hon precis tittade på mig, tänk om hon ser att jag stirrar, gud vad pinsamt! Hon är ju bara 14 år! Jag är hennes pappa! De kommer att slänga mig i fängelse för det här!
Hennes fingrar för långsamt klänning längre och längre ned för låret. ”Pappa?” Shit! ”Eh, ja min pärla?” Shit shit shit! ”Pappa, kan jag få… kan jag få se din… kuk?” Hennes ord slår mig bröstet som en rivningskula, fuck this tänker jag och fumlar med knapparna på Levisarna samtidigt som hennes fingrar försiktigt rör vi utsidan av hennes vita trosor. Hennes ögon står på vid gavel när jag äntligen lyckas fumla fram mina 11 centimeter. Röd, omskuren och bultande. ”Oj! Gud vilken stor kuk du har pappa!” Jag slickar mig runt munnen, ”Ja kom hit så…” Dörren flyger upp och plötsligt står Molly där! ”Mamma! Pappa! Va fan gör ni i mitt rum!?” Åsa-Lena flyger upp ”Älskling, det är inte vad du tror, det här…det här är för ditt eget bästa!” Molly rusar ut ur rummet ”Men Jörgen sitt inte bara där! Molly! Molly det är för din skull…” Hon springer efter.
Jag sitter kvar i fåtöljen med kuken i handen, så jag börjar runka.

Exklusiviteten: Navid Modiri gästar kappan med sin turnéblogg

Låtskrivaren, författaren, artisten, kritikern, radioprofilen och konstnären Navid Modiri har precis kommit hem från att ha annordnat en egen super sweet sixteen i Las Vegas. Trots att han snart fyller 65 och guldklockan ligger för handen tyckte Navid att det skulle vara kul att fira sin sextonårsdag igen, men rättmätigt. Dvs genom att hyra ut ett helt nöjesfält för sig själv att lattja på. Ryktet säger att radiobilarna och fiskedammen var populärast under festen.
Just nu är schemat tight inför kommande turné med boksineringar, workshops och fallskärmshoppningar. Men han har trots detta lovat att gästblogga från sitt liv on the road. Vilken kille va?

Så utan vidare presentation, Navid Modiris turnéblogg:

Åh! Jag är inte en ung man som upptäcker världen. Jag upptäcker universum! Detta mäktiga tomrum så fullt av potential. Jag har inte varit i alla städer - Jag har surfat över alla galaxer på min skateboard av silver. Sjungit om LIVET! Det är det musik handlar om. Och så döden. Denna mörka kladdiga gegga som sipprar ut ur min mun lite varje gång jag sover. jag vaknar i en pöl av dödsångest.
När jag upptäcker att jag dregglat på kudden hela natten. Varför har jag dödsångest undrar ni? För att Jag är en poet, en filosof.
Jag är en pojke en man, Jag är en stjärna. Ett kreativt liv som jag gjort till mitt konstverk. Och ni är?

Jag sjunger för hela världens obetydliga rekvisita och jag sjunger in musiken i en telefonsvarare. Kan du förstå vem jag är? Att jag är Pluto, saturnus och ja, jag är venus.


Vill ni onanera framför mitt ansikte?
Oh yeah daddy, that’s it. Men du gillar inte när jag pratar engelska?
Tänk om man skulle göra det helt tvärtom. Att jag skulle onanera framför era ansikten?
Då skulle jag komma. Ni är så jävla vackra att jag gråter.
Du har stulit mitt hjärta och jag hoppar och studsar i sängen.
Bara i kalsonger. Och du spelar percussions med mina känslor.


Saker jag gillar just nu:

Att torktumla kläder innan jag tar på mig dem (som Kramer gör)
Att lyssna på Gospel
Att på tisdag spelade vi i stadshuset i Jönköping. Snart spelar vi någon annastans. kanske hemma hos din mormor. Kom och dansa för mig, min favoritfärg är disco.

Peace.

//Navid



PS. Efter att du läst det här: tror du att du kan du göra det jag gör?

Inte utan min utvecklingsstörda dotter

Måndag. Måndag får mig ofta att tänka på tisdag. Tisdagen den nionde juni nittonhundraåttiofem föddes Mia. Hon är nu tjugotre år gammal och utvecklingsstörd. Hon bor med hennes pappa, jag, i Torslanda utanför Göteborg.
Att vara utvecklingsstörd är inte lätt, att vara pappa till en utvecklingsstörd blir således svårt. Man har ju träffat många människor genom åren, varav flertalet haft någon typ av brist i karaktären, vissa är dåliga på att passa tider, omotiverade eller blyga. Yttre brister som KAN försvåra samspelet med andra människor. Hos utvecklingsstörda däremot sitter bristerna på djupet och de försvårar ALLTID vid sociala situationer. Hela fundamentet som personen Mia rest sig ur är så sprucket, söndervittrat och poröst att min och Mias relation stundtals kan vara ett rent helvete.

Tisdag. Tisdag får mig ofta att tänka på onsdag. Onsdagen den fjärde maj tjugohundrafem så var Mia den tredje utvecklingsstörda i Sverige att få prova den nygamla tekniken inom den utvecklingsstörda psykologin; Gustav Theodor Fechners anknytningslina. En metod med rötter i den biologiska psykologin och som testades för första gången redan nittonhundratrettionio, men fick tyvärr inget större genomslag p.g.a den alltmer förändrade tyska attityden gentemot utvecklingsstörda.
Gustav Theodor Fechners anknytningslina lades på is ända till början av tvåtusentalet. Nya rön hade pekat på att en utvecklingsstörds "theory of mind", dvs förmågan att förstå andra människors tankar och beteenden, visst utvecklades på lika sätt som hos ett normalt barn, men den utvecklingsstörde kan ej använda sitt sociala schemata praktiskt då de ej förstår "den osynliga kopplingen" (fokuseringen) som krävs för att upprätthålla en fungerande kommunikation. Gustav Theodor Fechners anknytningslina är alltså en fysisk lina som man knyter mellan den utvecklingsstörde och personen/personerna den kommunicerar med för att symboliskt visa att socialt samspel innebär att man kopplar ihop sig mentalt till en annan person/personer.

Onsdag. Onsdag får mig ofta att tänka på söndag. Söndagen den första september tjugohundratre så dog Mias mamma, tillika min hustru, Clara. Det var Claras afrikanska ursprung som inte bara hade givit henne en sämre svensk behandling utan sickle cell anemian hade smygit sig på henne likt en varg i fårakläder (sickle cell anemia hör ihop med immunitet mot malaria). Vi lät pryda hennes grav med en halvmåne-formad figur; en hyllning till natten och som symbol för hennes död (vid sickle cell anemia blir blodkropparna formade till figurer som kan påminna om just en halvmåne). Claras död tog mig hårt, nu skulle inget någonsin bli sig likt. Att vara ensamstående är svårt, särskilt till Mia. När sömnen uteblev så blev nätterna långa. Jag började ägna mig enmanspingis (bordets ena skiva viks upp) och drack ofta sprit. Men att inte kunna somna på fyllan kan vara bland det jävligaste som finns, så jag fick med tiden sluta med det. Jag tror inte Mia helt och hållet förstod det där med Claras död. Hon verkade så oberörd. Ibland gjorde det mig uppretad. "Hur kan du inte komma ihåg mamma?, Clara, mamma Clara!, hon som alltid nattade dig med pappa", skrek jag och sprang in till sovrummet gråtandes, lade mig på sängen, kände hur hjärtat slog hårdare och trodde jag skulle dö. Ångesten tillät mig aldrig mer prata med Mia om hennes mamma.

Torsdag. Ibland brukar jag fuska lite. Jag vet ju hur mycket Mia tycker om tacos så jag brukar överraska henne med det på torsdagar, istället för på fredagar som det ska vara. Då tycker hon pappa är lite tokig. "Inte fredag, torsdag pappa!", säger hon också skrattar vi båda. Till mina tacos serverar jag ALLTID fetaost som jag smulat ned till ett gruskorns storlek.

Fredag. Varannan fredag brukar min syster, Tora, ta hand om Mia och det är en väldigt skön avlastning för mig. Tora och Mia kommer mycket bra överens och jag tycker det är bra att Mia har en kvinnlig förebild som kan lära henne den feminina livsstilen. Trots att pappa har genusglasögon så är det inte alltid lätt att uppfostra en dotter. När Mia var sjutton år så opererade läkarna på Sahlgrenska bort hennes mens. Även utvecklingsstörda kan känna ett kvinnligt utanförskap när reklam för bindor är på tv:n, eller om Carrie glömt köpa tamponger i Sex and the city. Så man kan säga att Toras klimakterie kom som en räddande ängel.

Lördag. Jag är en såndär pappa som aldrig kommer att sluta köpa lördagsgodis till mitt barn. Även om Mia inte varit utvecklingsstörd, och kunnat bo själv i låt oss säga Stockholm, så hade jag postat en påse karameller till henne varje onsdag. Godisköpet sammanfaller oftast med veckohandeln på ICA Fokus och smaskandet brukar börja redan i bilfärden hem. "Afrikanska djur" är Mias favorit. Två hela skopor blir det och en punchflaska till pappa.

Söndag. I och med Claras val av dag att dö på så brukar vi besöka hennes grav på just söndagar. Allra härligast är det på hösten då löven fallit, det känns liksom mer död då. Jag är inte den som räds döden utan tycker att ska man ha att göra med död så ska det göras på riktigt. Vi har alltid svarta kläder och tårarna sprutar när vi lägger varsin röd ros på Claras grav. "Du var mitt allt och jag kommer alltid att älska dig", viskar jag och kramar Mias hand. Jag gillar det. Att känna något, även om det är sorg. När jag var ung så var ett förhållandes slut min favorit. Man kände att man levde. Nu är veckan slut och en ny börjar snart. Men den vecka som blir utan min utvecklingsstörda dotter kommer jag aldrig att vela uppleva. Aldrig någonsin...

Selling out!

Enligt hemsidan bloggvarde.se så är denna blogg värd exakt 23 469 kr. När Gräddnos hörde detta så ville han omedelbart sälja, "SÄLJ!" skrek han, "SÄLJ!"
Jag ville inte, Hatten och Bollen visste inte var de stod, stämningen var hätsk. Först när vi insett att ingen ville köpa så blev allt normalt igen.

Kära läsare! Jag, Tårtan, vill berätta för er att VI, vändakappaneftervinden-redaktionen, ALDRIG kommer att sälja denna blogg, oavsett hur mycket ingen är villig att betala oss i låtsaspengar.

fridens liljor

Läger för Bollspel

”He who makes a beast of himself gets rid of the pain of being a man” – Samuel Johnsson.

Citatet står skrivet i stora tjocka versaler på en vit plansch som hänger på väggen. Omkring mig står våningssängar. Jag sitter ensam i rummet i min egna bunk, längst ner, längst in i hörnet är platsen jag valt.
Jag är först här. De andra lägerkillarna verkar inte ha kommit än.
Jag är förväntansfull, lite nervös. Vad ska jag egentligen få lära mig? Förhoppningsvis något jag inte redan vet, som vilka drinkar som ger bäst effekt tillsammans med Rohypnol. Kids stuff det där. Och nu har jag ju betalat över 20 000 kronor för att resa hit och betala inträdesavgiften. ”Det är fan bäst att det är värt” tänker jag.
20 minuter går och jag läser lite i Katrine Kielos bok ”våldtäkt och romantik” vars titel jag märker är missledande.
30 minuter har gått sedan den utsatta starttiden och jag börjar fundera över om det kommer att dyka upp någon överhuvudtaget. Jag leker lite med min keps, böjer till skärmen ordentligt och lägger den på sniskan på huvudet. Jag speglar mig i den stora helkroppsspegeln. Jag har bara ett linne på mig, fy fan vad mitt deffande under sommaren har gett resultat, mina armar ser ut som trädstammar, och har lika många konturer som barken på en tall. ”Hörde jag skål?” frågar jag spegelbilden. Så skrattar jag till lite åt min egen fjantighet.
Så hör jag stressade steg utanför stugan och en tung andhämtning innan dörren öppnas bakom mig. Jag tittar mig över axeln och ser en man vars överkropp ser ut at vara hämtad ur en serietidning. Hans muskler är de största och mest vältrimmade jag någonsin sett, hans linne sitter perfekt över hans explosionstränade bröstmuskler. Han har kepsen bak och fram över sin rakade skalle och han tittar på mig med små plirande ögon genom ett ansikte för litet för resten av huvudet. ”Are you…” han tar upp ett papper ur fickan ”Bollen?”.
”Yeah”, svarar jag. Jag går fram för at skaka biffens hand. Pang! En örfil över kinden så att min truckerkeps flyger av. ”Here you have to earn everything Bollen, do you understand?” Jag tittar in i hans rödsprängda amerikanska ögon och noterar en ”McCain/Palin”-pin på hans cargoshorts innan jag tvingar tillbaka tårarna och svarar ”I understand sir!”.
”Good” svarar han, ”Welcome to Rapecamp!”

Min flickvän som läser genusvetenskap var orolig innan min resa. ”Är det inga tjejer på rapecamp?” minns jag hur hon frågade med sina genusglasögon på. ”Jovisst, de är där och blir raped” blev svaret, sen tittade jag på henne som om hon vore helt dum i huvudet. Vad fan trodde hon? Att tjejer också kan våldta?

Nu är jag här. Mississippi, i en håla gud vet vart, och visst finns det tjejer här som vi använder för de olika övningarna. Förutom instruktören, som jag lärt mig heter Steve, är det bara jag som skrivit upp mig för tvåveckorslägret under den här perioden i oktober. Steve har sett till att dagarna är hårt uppstrukturerade och att jag lär mig saker hela tiden. För två dagar sedan fick jag utföra en gruppsession och lyckades galant med att slutföra. Efter det klappade Steve mig på axeln. ”For starters, this isn’t about sex. It’s about science”, förklarar Steve för mig. Och det har han ju rätt i. Jag hade aldrig gått igenom så pass mycket skolning om det inte hade ett högre syfte än mitt eget nöje. Vem som helst kan ju köpa jägershots tills baren stänger och sedan bära hem klubbens fetaste tjej för att laja lite med hennes livlösa kropp. Men det krävs en sann doktorand för att tysta en skrikande 18-åring och dessutom bygga upp en tolerans mot hennes pepparspray. Det är sånt jag lär mig här. Och det är sånt jag vill bli bäst på.
”For the greater good of strong men like us everywhere” flinar Steve innan han bjuder in mig att dela ett byte han just fångat på en lokal galleria. ”Double up”. Säger han, vänder kepsen bak och fram, och stryker den medvetslösa flickan över håret. Jag ignorerar spyan som lurar sig upp i min hals, försöker koncentrera tankarna hos zoomen på dv-kameran och hur på hård min kuk är.


Två veckor senare.


Hemma i Sverige är allt som vanligt. Med bagaget på ryggen köper jag en pizza på vägen hem. En ”Hawaii”. Jag spatserar in på innergården och ser hur min granne och hennes hund står vid porten. Kvinnans feta ansikte är förvridet i sorg när hon tittar mot mig. Hennes ludna lilla paket till hund gläfser lätt. ”usch vad är det som ligger där borta” frågar hon mig. Jag vänder mig om och ser en duva som ligger i en lövhög och kippar efter luft. Den är döende. Jag vänder mig om igen och tittar på kvinnan. Hon är stor som ett hus. Väger säkert 200 kilo. Hennes ansikte är rödmosigt och likaså hennes lockiga rödfärgade hår. Det ser ut som att tårarna är på väg fram. ”vad ääääär det där” gnäller hon. ”Ja det är en duva…” säger jag osäkert. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska hantera kvinnan. ”Åh gud, jag klarar inte av sånt här” säger hon och hennes ansikte krymper ihop i en grimas. Jag försöker lugna henne, säger att ”Ja usch vad obehagligt” med en stillande röst och drar ett bloss av min cigarett, innan jag går in i porten. Kvinnans hund börjar skälla på mig. En ful liten lurvig sak med öron som liknar dem på en vintermössa.
”Nej, nej! Sluta Betty, han är ju vår kompis” säger hon åt hunden, på skarpen också. Hunden blir genast tyst och går sedan fram och nosar vänlig på mig. ”Åååh gud vad ska vi göra” bölar hon och tittar villrådigt på mig. Nu har jag fått nog. ”Jag ringer någon som får ta hand om det” säger jag och låtsas gå upp till mig. Men så snart jag hör grannkvinnan låsa om sig går jag ut och tittar på duvan. Den lever fortfarande.
Jag plockar upp den i famnen och stryker den över fjädrarna och hör hur den lider. Jag fimpar cigaretten innan jag förlöser den från sitt lidande. Någon måtta får det väl ändå vara.
Jag slänger duvan i soporna och plingar sedan på hos grannkvinnan. Om Steve lärt mig något så är det att våldtäkt inte är ett nöje, i så fall är det bara en bonus, utan att det mest av allt är en plikt. Och ikväll ska jag praktisera min plikt på årets grymmaste finlandsfärja.
Men först – lite target practice.
”Oh shit just helvete”, jag hinner precis vända kepsen bak och fram och trycka ner min pillerpåse i kalsongerna innan hon öppnar dörren. ”Jag tänkte att jag kan få bjuda på en kopp kaffe?” säger jag och ler.
”Åh vad snällt. Det skulle vara jättetrevligt efter allt det här, det tycker väl du också Betty? Ja visst gör du Betty?”

En ung pojke runt en gammal mans lem

1996. Vi gick ofta till kyrkogården detta år, mamma och jag. Moster Ann-Britt hade nyligen gått bort och familjen var mitt uppe i post-död fasen; att åter landa.
När man är elva år gammal är inte det där med kyrkogårdar så värst roligt. Detta var, för mig , ett mänskligt mellanår; ena sekunden kunde jag ägna mig åt att lekta kull, för att nästa smeka min glans penis till fantasin av lena flickläppar. Jag var odefinierbar. Mellan två världar. Varken psykos eller neuros, snarare borderline. En pojkman, ännu inte manpojke. Men nu var jag alltså här på kyrkogården, vars enformighet och symbolik kvävde mina preteen symptom. Mamma gick ofta ner på knä när hon grät. Hon bar alltid kjol och jag tänkte att hon ville låta sina bara knän röra vid jorden, som en mänsklig länk mellan sitt liv och mosters död. Vid hennes fjärde gråtattack fick jag nog. Det var dags att ha lite roligt nu. Jag vandrade ensam iväg på kyrkogården. Bland gravstenar och blommor lät jag min fantasi skena.

Gräddnos har upphört, nu fanns bara Lina. En vacker ung kvinna med våt snippa. Hennes vänner brukade kalla henne för den bästa köttflöjtspelerskan. Den kuk som ej fick sin ägare att stöna de ljuvaste tonerna av hennes bett fanns inte.
Och där promenerade hon alltså nu, Lina, på Gustaf Kyrkas gård i Carlshamn. Vid en gravsten längre ned på grusgången såg hon en man stå och flina. En skäggig man med pipa och oljerock. Han vinkade åt henne att komma. Skulle hon verkligen våga gå fram till en främmande man? Det vågade hon. "Är du ensam här på kyrkogården?", frågade mannen. "Ja, jag har just varit och spelat på en av mina köttflöjtar och är nu på väg hem", svarade Lina. "Köttflöjtar säger du?" , sade mannen och skrockade nöjt. "Då borde du ju följa med mig in i kyrkan och bikta dig lite", sa han och började traska mot kyrkporten. "Du får flörta med mig, men inte ljuga. Jag vet mycket väl att inget biktbås finns i denna kyrka" , sa Lina och följde efter. Den gigantiska träporten öppnades med ett knarr. I kyrkan var det härligt svalt. "Hallå?", ropade mannen men fick inget svar. Vetskapen om deras ensamhet fick honom att omfamna Lina, och hon lät honom till en början. När hans fingrar letat sig ända ner till hennes trosor puttade hon bort honom.

"Jag vill bara pröva, bara lite grann, sticka in den några ynka centimeter bara", väser han i hennes öra.
Han pussar henne på kinden, ett stadigt tag runt det späda flicklivet, kjolen lyfts upp.
Han knäpper upp sina svarta 501. Hon kan höra ljudet av hans förhud dras tillbaka. Hans ollon nuddar nu hennes rövhål. Det känns som att en blöt hundnos är där och luktar. Det bränner till. "Aj inte så långt in, du sa ju bara några centimeter", säger hon. Han låtsas inte höra. Allteftersom han glider längre in i henne så kan hon känna hur hans flåsningar i nacken kommer närmare och närmare. Hon stönar lätt, han frustar som en häst. Visst gör det ont, men smärta kan ju ibland vara skönt. Mannen med oljerocken är nu helt vild och knullar bokstavligen skiten in i Lina. Nu skriker hon,delvis av smärta men mest av njutning. Oljerocken är inte längre en häst, snarare en vrålapa. "OOOOO" , ropar han, och hon känner hur rövhålet fylls inifrån. I samma ögonblick hör jag hur det knarrar, kyrkporten öppnas och mamma kommer in.

Bilfärden hem blir tyst. Mamma har blicken fixerad på vägen, bortom all kontakt. Vi kör upp på garageuppfarten till villan, bilen stängs av. Vi sitter kvar där i säkert fem minuter, under totalt tystnad. Jag hör hur hennes läppar säras, vill hon säga något? Nej. Det är tyst i säkert fem minuter till. "Mm, Jaa, Nee, Huu," , obegripliga ord kommer ur hennes mun. "Det var inte jag mamma, det var Lina", skriker jag med gråten i halsen. Jag hade för första gången insett hur min fantasi kan förvandla den fulaste verkligheten till någonting vackrare och bättre.

Bortom min kontroll

Det har pratats mycket om min bok-to be, Bortom min kontroll. Detta är på både gott och ont, gott för att det är kul med uppmärksamhet, men ont för att jag har sådan fruktansvärd prestationsångest.
Jag tänkte i alla fall berätta lite grann om mitt livsverk, sådär för att öka HAJPEN.

Jag har inte gjort något riktigt arbete på flera månader nu, finanskrisen har krossat wall street och för någon orsak så litar ingen på mig längre. Oroliga är jag dock inte, ty jag väntar bara på USAs krispaket ska kicka in. 700 miljarder dollar och på dessa, tänker jag äta mig fet på. Länge leve den fria marknaden.
Denna finanskris är det bästa som hänt mig, det har gett mig gott om tid för mina hobbies; resa och skriva. Men boken då? Varför har den tagit sådan lång tid?

”Bortom min kontroll” är nämligen skriven för hand och kommer att släppas i två exempel, svenska och engelska. Jag använder bara bläck, så varje misstag innebär att jag måste börja om.
Den var först tänkt vara en sk. Samtidsromen, sen blev den en Samvetsroman, tillslut bestämde jag mig för att den ska bli en Sammetsroman. Den ska alltså vara inslagen i sammet.
Vad är då dess tema? Är det fact or fiction? Det är varken av det, jag skulle definiera den som ’anekdoter från en livsstil’, och fattar ni inte det så får ni helt enkelt läsa den.”

Den kommer att släppas 2009

”Beyond my control” is written by hand and will be released in two copies, swedish and english. I only use ink, so every mistake forces me to write it all over again.
It was first intended to be a so-called contemporary-novel, then i changed my mind and it became a conscience-novel. I finally settled with writing a Velvet-novel (swedish play with words). It will be wrapped in velvet.
What is it about? It is to be fakta eller fiktion? It is neither, I would define it as ’anecdotes from a lifestyle’, and if you can’t make sense of that, well, you’ll just have to read it.

It is to be released 2009


”Kokainet viskade söta ord i mina öron, jag var inte längre Tårtan, jag var Clive Owen i ’Children of men’. Horan med sina läppar runt mitt kukhuvud arbetade hårt, huvudet guppade upp och ned samtidigt som hon arbetade febrilt med sin hand. Situationen var både erotisk och infantil, jag tände på att det kändes infantilt. Det var år sedan jag fick penis polerad i ett flickrum, men det är lika fantastiskt varje gång. Tokio Hotel-skivan i cdspelaren, EMD-affischer på väggarna, jag tänder på det infantila, jag är bara sådan.”

”The cokain whispered sweet, sweet words in my ears. I was no longer Cake, I was Clive Owen in ’Children of men’. The Who-er with her lips around my cock-head is a busy bee ,while at the same time, her hand works like a pistone. The situation is both erotic and juvenile. Its been years since I hade my penis polished in a girlroom, but its just as amazing every time. A Tokio Hotel-record in the cd-player and EMD-posters on the walls. Juvenile turns me on, its just the way I am.”

Less than zero

Igår high-fiveade jag Kristoffer Viita på Weekdays öppningsfest. Det var mäktigt. Han stod där med ett stadigt, rebell-handske prytt, grepp om sin varmkorv, flinade, och sa: -Gräddnos, jag fylls alltid av blandade känslor när jag ser ditt blonda ansikte. Vi kramades. Jag gillar Kristoffer. Mer än vad jag gillar Weekday.
Visst hade vi roligt igår Kristoffer? I ett hav av långa jackor och upprullade fiskarmössor.

Pojken som kallades Kusk

DEL 1.

Jag sitter helt klädd i vitt och tänker tillbaka på det som varit. Som vårbäcken är minnet; lika oförutsägbart, otämjbart och viljestarkt. Det var längesedan jag luktade på luften utanför fönstret och om jag rannsakar mig själv har jag heller ingen lust, kanske eftersom jag vet att det inte är tillåtet, inte ännu i alla fall. Snart, säger dom. Till våren, säger dom, till våren, säger hjälpredorna. Precis som vårbäcken måste mina minnen mynna ut någonstans. När jag tänker och känner efter så noggrant och ärligt jag bara kan så vet jag att allt jag gjort och kommer att göra både börjar och slutar med Farsan. Jag försöker koppla pennan fri från resten av min kropp och själ som är allt annat än rationell.

Snön tinar sakta men säkert och vårbäcken börjar porla och så smått. Pennan gör inget motstånd, den följer med strömmen.

Korta fiskar i ån och blankt gräs. Det luktar häst. Mitt första minne, jag kan inte ha varit mer än tre-fyra år gammal. Jag hade fått följa med honom, Farsan, till stallet. Han var stallets allt-i-allo och skötte utfodringen och borstade manarna. Mockade och stökade. Jag tyckte om att vara i stallet, trots mitt redan då obefentliga hästintresse. Det vilade någonting fridfullt över stället. Jag minns en underbar känsla av frihet under inga som helst former av ansvar och Farsans svarta arbetsskor med stålhätta. Det var fina tider och jag var fortfarande ett vackert barn. Jag kände livskvalitet och ägde ett namn.

Nu strömmar det. Våren är här. Det känns skönt efter en sån jävla evighetsvinter.

De få gånger jag hörde Farsan, de papperstunna väggarna i lägenheten som var belägen någonstans kring Västra Haninge var mer än generösa om man ville tjyvlyssna, tala om det förflutna var det utan några som helst undantag i samband med utbrotten. Ordet, jag hör det, ser det framför mig, bokstäverna lika tydliga som karlavagnen en stjärnklar novembernatt, jag alltid kunde urskilja ur det tumultartade kaoset och kakofonin av skrik blandat med gråt och ångest och sprit, var Victory. Jag var ett tag övertygad om att han led av megalomani; hans fäbless för de romerska kejsarna var jag även som ung mycket väl medveten om. Det inrökta vardagsrummet som gick i en konsekvent brun färgskala var nämligen i ordets rätta bemärkelse tapetserat med idol-posters på de stora fältherrarna: Konstantin, Caligula och den stora favoriten Nero. Caesar lyste med sin frånvaro. Om ändå historien hade varit så enkel och Farsans till synes ytterst märkliga kejsarinresse någonting annat än meningslös trivalia. Nej, Victory var namnet på den travhäst min far och på den tiden bästa vän och vapendragare Stig H Johansson, den numera legendariska stjärnkusken, genom åratal av slit och avel lyckads göra till tidernas allra mest framgångsrika travhäst.

Nu är våren äntligen här.

De växte upp på tillsammans på Cicerongatan i Hudiksvall, Farsan och Stig. Förenade i ett utanförskap som var den givna produkten av ett uselt sinne för bollsporter i kombination med ytterst låg social kompetens smet dom en kall oktoberkväll in bakvägen på travet och efter det var dom oskiljaktliga. De fick sin första utlösning tillsammans. Skakade kladdiga händer. Sprutbröder, skrockade Stig. Drack sig fulla tillsammans. Spybröder, garvade Stig. Upptäckte kärleken till travsporten. Hästbröder. Åren gick och de växte från fjuniga tonåringar till unga män, redo att upptäcka världen.

Century, var ett avelssto med potential. Med Stig H som hjärnan och Farsan som musklerna arbetade de två in absurdum med att lokalisera den ultimata hingsten. Genom perfekt genetisk precision skulle dom visa världen att två slynglar från Glada Huddik kunde göra skillnad. Våren '68 gick dem obemärkt förbi. Rocken hann födas, dö och återuppstå. I utkanterna av Eindhoven i Holland fann de till sist den sista pusselbiten, Raam. Raam var av förstklassigt hästblod och det genomsyrade hela hans sätt att föra sig. Precis som människor är hästar bundna till en genetisk hierarki likt det gamla feodalsamhället och likt människor från det övre klasskiktet förde sig Raam med en grace, elegans och finess som endast de riktigt lyckligt lottade välsignas med. 1995 föddes Victory Tilly.

Kanske är ett levnadsöde bortom all kontroll, kanske betyder karlavagnen lika lite som Nero på en poster, kanske allt är förgängligt, fult och äckligt. Vårbäcken porlar i alla fall för första gången på väldigt länge. Jag känner varken bitterhet eller smärta men jag har inget namn. Jag är pojken som kallades Kusk och det här är min historia.

Pojken som kallades Kusk del 2 publiceras om sju dagar.

5

För några månader sedan så visade det i Stockholm något slags maraton med filmer om
barn och ondskans krafter, jag är inte säker på det här, jag var upptagen med annat, men temat var alltså ’onda barn’. En skräckfilm blir alltså extra obehaglig när man slänger in en besatt unge i handlingen. Jag vet inte om jag håller med, barn är små och klena och går jätte lätt sönder. Men jag har alltid känt ett visst obehag inför att möta barn… och hundar. Jag är fullt övertygad om att de har ett sjätte sinne och på så vis kan se ”det onda inom mig” och kommer på beställning att börja skrika så fort jag närmar mig dem.

Men det här nummer fem i youtube ordningen (egentligen borde det ju naturligtvis vara nummer ett eftersom det är en countdown, men vad ska man göra?) så nu tänkte jag också gå på det här med barn-tema, och ta upp tre exempel på barn eller barnalikt - framträdande på youtube.

Första är livskvalitet i pixelform. Hur kan man inte bli glad av att se den här lilla spelevinken skratta åt faderns små lustiga ljud? När det börjar närma sig slutet och barnet hänger som på en tråd av förväntning på ännu ett nytt ljud, ja, då smälter t o m hjärtat på de hårdaste av män.



Här börjar det bli obehagligt. Visst är skrattet likt det tidigare? Jag ställer mig frågor såsom: Vad fan skrattar han åt? Vad försöker kamelen göra? Och vad är Werner Herzog egentligen för galet geni?


Här blandas humor med obehag. ”I wanted vanilla-twist” är en underbar last-line och visst är hon sockersöt det lilla livet? Hon ville ha vanilla twist men fick en strawberry supreme istället. Livet är konstigt på det viset.

4

Detta inlägg kommer genom ett obefintligt samarbete med Fredagslistan att presenteras som en lista.

1. I en sann Vända kappan efter vinden-anda så bestämmer jag mig för att resa själv på en weekendresa till London.
"En ung man som upptäcker världen" , tänker jag om mig själv innan planet lyfter.

2. En t-shirt, fem linnen, en skjorta, byxorna som jag hatar, inga hygien-produkter what so ever...Jag har självfallet firat min ensamresa med att gå ut på klubb kvällen innan, vilket resulterade i att packningen jag gjorde tio minuter innan flygbussen, senare kom att te sig för mig mycket märklig.

3. Att resa som student innebär att man bor i en sovsal på ett hostel. Väl i "mitt" rum svär jag över att mina glassiga dagar i Wien (alltid femstjärnigt) är över. Här förfogar jag över den nedre slafen i en våningssäng, samt ett skåp som för tankarna till högstadiet.
Jag delar rummet med två Nya Zeeländare och en ensam man från Brasilien.

4. Britter ja. Här på mitt hostel är det britter som är överrepresenterade bland gästerna. Och är det inte britter så är det slavar från de brittiska kolonierna; Australien och Nya Zeeland. Voice-over rösten från "Uncut! uncovered" -serien, som fyran sände halv tre på natten för en massa år sedan, hörs konstant i mitt huvud: "Meanwhile Gräddnos is trying to buy Karen and Meg some tequilashots to hopefully get them so drunk that they will show him their boobs".

5. London har världens längsta tunnelbana, 215 stationer. En massiv renovering pågår just nu på många av dessa stationer, vilket medför såväl långa, som många, omvägar för en vilsen turist som mig.

6. Gatan jag bor på heter Borough High Street och förutom att den inhyser kända Borough Market, så finns där även ett irländskt fyllo. Ja varje dag finns där samma irländska fyllo. Jag kunde strosa i godan ro för att plötsligt höra han skrika: "What a fuck are you looking at?, åt mig. Numera är jag en expert på Borough High Streets omvägar.

7. Äter man ensam på restaurang så är det bra att ta med sig en bunt tidningar. Inget kan kännas så sorgligt som att sitta med sin hälleflundra på Gordon Ramsey at Claridges och bara stirra tomt in i väggen.

8. "Är man ensam så ljuger man", som Tårtans pappa Göran brukar säga. Varje människa som jag har en längre konversation med utsätts för mina lögner. "Im here to do som research for my book - Turning the coat as the wind blows", säger jag och får bekräftande dunkar i ryggen. En rumänsk tjej med grishy tar mig på kuken. "It's an author cock", säger jag med ett leende. Hon går därifrån.

9. Några nyfunna vänner drar med mig på en karaoke bar. Top-hits som "Bed of roses" , och duettklassikern "Where the wild roses grow", rivs av.
En övertaggad man, uppenbarligen den ansvarige för detta sångspektakel, försöker få mig att gå upp på scenen och som svensk visa var skåpet ska stå genom att sjunga en valfri Abba låt. "Okie Karaoke, but no" , svarar jag. Blicken jag får till svar verkar se på mig som en mycket torr ung man.

10. Oktoberfest är just nu stort bland londons svennar. Det festas på tyskt vis och jag kan inte undgå att tänka på "Ett päron till farsa". Själv köper jag en Scientific American, njuter av att vara ensam i mitt rum, och passar samtidigt på att onanera till lukten av min rumskamrats kvarglömda trosor.

11. Jag träffar bloggaren Me & my precious på Oxford street. Vi hånglar och slickar på en glass.

12. Brittisk humor:

3

Kappan-redaktionen har också fått tillåtelse från skivbolaget att låta medlemmarna från en av Sveriges mest hypade akter just nu, turnéblogga exklusivt.

Så without further adue, Maskinens turnéblogg 2008:

Yo. Vi har så jävla mycket att göra just nu. Typ tusen collabos, mash-ups och remixer som ska in, men de kan jag inte riktigt snacka om, och turnén som är så... Uh!
Det är rätt svårt att scora med tanke på att ingen vet vilka vi är. Men trots det: Vi körde Nässjö igår motherfuckers! Det var fett. Kanske det fetaste och längsta bloggelectrolivesetet som någon kört. Vi körde tre låtar.

Intensivt är mitt mellannamn. Ett ruttet självhjälpsland, jag söker stash för att flytta till spenderarland. Overstay my welcome in spendingcountry. way-cay utan visum i Spending country resorts. Bygga en koja vid spenderarlandets gränskontroll, som ett jävla troll, utan någon större koll. Jag studsar som författaren till den här bloggen gör, han är en boll. Nästa helg ska vi till Örebro och västkusten. Då får vi se vem som smäller som dusten.
Jag hörde något om en Storm där nere, "Fittstormen" sade F, jag bara "Där ska jag vara nästa vecka grabbar!" och gjorde fittslickartecknet, innan jag pullade luften.


Oh, sorry, jag började freestyla lite.

/Maskinen



Indeed, Maskinen har fattat vad det handlar om.

2

Ja, detta är nummer två av fem i nedräkningen inför inlägget "Pojken som kallades Kusk". vilket kommer bli något alldeles extra.
Killen i klippet är en god vän till mig. Ni som läst mitt inlägg om 100 hårda fattar varför han var med på top tio.

1

Okej kära läsare. Härmed börjar nedräkningen till denna bloggs genom tiderna bästa inlägg: "Pojken som kallades Kusk". Nedräkningen kommer att bestå av fem stycken Youtube videos, väl utvalda av oss här på redaktionen, och "Pojken som kallades Kusk" blir således inlägg nr 101 på denna blogg. Alltid något att fira med en härlig dos kvalitet.

Författaren Sigge Eklund gästar Kappan: Kontroversiellt rundabordssamtal.

Sigge Eklund annordnar ytterligare ett av sina (ö)kända rundabordssamtal med svenska kulturpersonligheter.

Bakgrund: För knappt ett år sedan skapade Sigge en väldigt kontroversiell debatt kring ämnet SEX. Samtalen i det publicerade reportaget handlade att hur både musiker och journalister hade haft snuskiga fantasier om ”inte-så-pk-sex”.
Alla minns väl hur Lasse Lindh pratade om hur många horor som var lyckliga och hur ivrig han var på att suga av sug själv till sina egna låtar?
Sigge har också anordnat en diskussion om sk ”neo-narcissism” där Filip Hammar (känd tv-profil från kanal fem) berättade hur mycket mycket han ljugit för att få intervjuer.

Nu senast höll Eklund i ett seminarie där han bjöd fem Stockholmskändisar på renat och pratade om SPRIT i flera timmar. Samtalet kan vara något av det mest edgy som publicerats inom svensk popkulturjournalistik.

Tills nu.

Sigge Eklund har efter hårt egenbestämda mallar fått ta plats här på Vända kappan efter vinden, för att agera samtalsledare om det mest kontroversiella samtalsämnet i dagens läge: Rock n roll.



Medverkande:

Calle Schulman, nöjesentrepreneur för siten 1000apor.
Kuriosa: Kallar sig själv för ”knullsmurfen”.

Eye-n-I, Programledare för MTVs Off beat.
Kuriosa: Slog igenom tillsammans med Thomas Rusiak och låten ”hiphopper”.

Fillipa Reinfeldt, Fru till Statsminister Fredrik och även hon någon slags politiker.
Kuriosa: ”Allt är väl redan offentligt?”.

Björn Gustafsson, Komiker.
Kuriosa: Har aldrig druckit en droppe vin.

Sophia Somajo, musiker. Aktuell med nya skivan ”Laptop diaries”.
Kuriosa: skrev hela skivans texter på en laptop.



Såhär har samtalet gått till:

Sigge har låtit deltagarna lyssna på en Rock n Roll-låt varje 40 minuter, för att sedan diskutera låten och dess effekt på det egna psyket.

Att ha i åtanke: Olika hjärnor reagerar olika på rock n rollmusik och för vissa intellekt tar det längre tid att bryta ner en rock n roll-låt än för andra. Det har att göra med ålder, men är även genetiskt betingat.

SIGGE: Okej, vad har ni för förhållande till Rock?
FILLIPA: Jag var igång i tolvårsåldern, sen hade jag en otrolig rock n rollperiod mellan 15 och 20. Sen fick jag mitt första barn, då lyssnade jag inte på någonting, i princip. Och sen har det väl stadigt ökat. Jag flyttade från stan i 30-års åldern och sen dess har jag lyssnat på Rock n roll-musik relativt konstant.
SOPHIA: Jag började lyssna när jag var 12 år. Black Sabbath. Skitäckligt. Jag lyssnar inte på hårdrock idag på grund av det.
BJÖRN: Jag blev ”Rock n rollad” första gången när jag var 13 år. Rock var något man var rädd för. Jag växte upp på en ö, där pingströrelsen var stark. Så det var inte mycket rock för mig alls, inte ens i tonåren. Rock var farligt liksom.
SIGGE: Det där minns jag, man var ju ute på minerad mark de första gångerna man ploppade in en Guns n Roses i freestylen. Man visste inte vad som fanns runt hörnet efter nästa Maiden-solo. Ganska länge var Rock n roll ganska skrämmande för mig, tills jag insåg att den hjälpte mig bli mindre blyg. jag ser den fortfarande som främst ett hjälpmedel socialt. När man går på konsert har man ju alltid ett gemensamt samtalsämne: Bandet!
Så skälet till att jag lyssnar på Rock n Roll minst två gånger i veckan är min blyghet, så enkelt är det. Att lyssna på, t ex Oasis nya platta, gör det lättare att smälta samman med folk, och det är ju målet.
CALLE: Jag har fått en nyfunnen respekt för Black Metal. Det är skillnad nu mot för två år sen. Jag känner att nu... Gaahl är min vän.
SIGGE: När lyssnar du på Gorgoroth?
CALLE: På natten.
SIGGE: Men när?
CALLE: Två, tre. Efter midnatt i alla fall. Och nåt som är lite störande, och lite skambelagt, är att jag faktiskt får en påtaglig känsla av pirr och välbehag.
EYE-N-I: Jag började lyssna på Rock mitt på dagen när jag var 14 bast. När jag kom hem från skolan hade morsan laddat stereon med Toto. Så jag satt där och spelade lufttrummor och drack saft.
Det var liksom inga konstigheter. Jag var en adhd-unge. Det enda jag gjorde var att lyssna på Toto, Queen och Twisted Sisters. Klart att de köpte en skivspelare åt mig, det var ju ett sätt att hålla mig på banan liksom. Men vadå? Idag sitter jag här med ett eget program på MTV och har det ganska bra. Du vet, mitt jobb är ett där det liksom förväntas att jag ska lyssna mycket på Rock n Roll.

SIGGE: Hur sugna är ni på att höra första låten?
CALLE: Just nu? Nae.
EYE-N-I: Sjukt peppad!
FILIPPA: Inte så sugen.
BJÖRN: Tryck play mister Eklund.
SOPHIA: Go go!


Första låten är Metallica – Enter Sandman.

Några av deltagarnas kroppsspråk blir svävande och påminner om luftgitarrspel om än lite mer...diffust. Det märks att stämningen blir mer uppsluppen när James Hetfields råa röst skär genom luften tillsammans med hårda riffs.

FILLIPA: jag tror verkligen att summan av lyssnandet är konstant. När jag slutade lyssna på Elvis var det Rutchkanebana av först Creedence och sedan både Cannibal Corpse och sen Slipknot. Allt blev maniskt. Först lyssnade jag extremt mycket.
CALLE: Exakt hur mycket Ultima Thule blev det?
FILLIPA: Extremt mycket Ultima Thule. Hade det gått en dag utan att jag hört en distad gitarrmutering av svenska nationalsången kände jag att det fanns ett problem. Folk omkring mig blev så arga, de tyckte att jag var ansvarslös. Så till slut slutade jag med det och började lyssna på Christer Sjögren igen. Men då gick jag upp fem kilo istället.
EYE-N-I: Hur kan man gå upp fem kilo av att lyssna på Christer Sjögren?
FILLIPA: Va?
SIGGE: Hur känner ni er nu? Kan ni beskriva ”Rocken”?
BJÖRN: Jag är rock. Rock n Roll helt enkelt.
SOPHIA: Jag vill göra en hitlåt.
CALLE: Jag är lite kåt jag.
EYE-N-I: Jaa, rockkåtheten är ju den bästa.
SIGGE: Hur kommer det sig att man blir så fruktansvärt kåt av Rock n Roll?
BJÖRN: Det där känner jag inte alls igen.
EYE-N- I: Vem bryr sig, det där är inte intressant att diskutera i Sverige ändå. Men om man bor i Tyskland, eller Amerikanska södern och lyssnar på rockmusik och är kåt. Då kan vad som helst hände. Då kan höra Willie Nelson på en Chili cook off. Här liksom, vad kan hända?

Låt nummer två är Led Zeppelin – Black Dog.

Folk headbangar ordentligt och stampar takten i marken. Några mindre försök till ”strutting” (tänk Mick Jjagger) genomförs innan låten är slut.

SOPHIA: Åh fy fan, vad gött det där var.
CALLE: Det är så satans jävla gött.
EYE-N-I: Så som jag känner mig nu...då brukar jag vanligtvis starta en mosh-pit. Om jag är på spelning med typ Adam Tensta.
SIGGE: Har ni lyssnat på någon rock den här helgen?
BJÖRN: Ja, det finns ett hus i Haninge. Vi åker dit. Till Haninge, och vi lyssnar på Refreshments och ligger, och gör grejer. Jag åkte dit i fredags.
EYE-N-I: Jag var i Borlänge igår. Och bölade.
CALLE: Bölade för att du lyssnade på Refreshments?
EYE-N-I: Nej. Stryk böla från protokollet.
SOPHIA: Nej! Stryk ingenting.


Låt nummer tre (den sista) är The Beatles – Twist and shout

Stämningen är vild. Folk står upp och hoppar på plats. Vissa ligger på golvet i försök att göra ” the worm” men majoriteten twistar som om de inte tror på morgondagen.

SIGGE: Är ni er själva nu?
CALLE: Bra fråga.
FILLIPA: Jag tror att alla här inne är vana att spela en roll. Rollen av sig själv.
EYE-N-I: Aldrig. Jag spelar aldrig en roll. Jag lever ut en roll. Men jag kan ju inte ens spela triangel. Hur ska jag då kunna spela en roll?
FILLIPA: Jo, alla här.
EYE-N-I: Jag är ingen jävla komiker som står och spelar Allan. jag jobbar med teve. Du blandar ihop mig och Björn!
BJÖRN: Höhö, EYE-N-I är kvällens Axl Rose, när kommer första bitattacken måntro?
FILLIPA: Han är kvällens Peps Persson, det är vad han är.
SIGGE: Har ni varit helt ärliga ikväll?
SOPHIA: Självklart inte. Ingen har ju sagt vad det egentligen handlar om.
SIGGE: Gör det då.
SOPHIA: Nej, det går inte att diskutera inom lagens gränser. Ute på internationella vatten, eller på en finlandsfärja kan det funka.
CALLE: Den stora sorgen har vi inte kommit till.
FILLIPA: Vad är den stora sorgen?
CALLE: Den stora sorgen är mysteriet. Varför är Veronica Maggio så fuckable? Varför låter Jimi Hendrix gitarrsolon så jävla bra? Om man pratar om Rock n Roll måste man prata om det.
SIGGE: Så låt oss prata om det.
CALLE: Det går inte att formulera i ord.
EYE-N-I: Det är ju därför vi lyssnar på Rock allihop.

Intervention

Telefonen ringer. Det är en ytligt bekant som vill träffa mig. Jag förstår ingenting. Vi känner ju knappt varandra. Han är en såndär människa som man stöter på då och då genom andra. Hursomhelst så gick jag med på att möta honom på restaurang Iran klockan åtta. Telefonen lades på. Nu var det dags att träna. Sit-ups , armhävningar och hantlar. Jag skulle ju träffa henne vid lunchtid. Även fast vi har haft ett förhållande i ett år så vill jag alltid se perfekt ut när vi ses. Så rädd att göra henne besviken. Jag vill ju den där pojkvännen som ser sådär sjukt fit och välvårdad ut när vi går hand i hand på stan. När jag kramar henne ska hon känna en svagt lukt av Burberry Touch. Rent och manligt. Alltid top of the line kläder. Hon ska fan aldrig tvivla på mig. Kanske är jag rädd för att visa min icke existerande intressanta personlighet?, så jag gömmer mig istället bakom min skönhet. Svettas som fan. In i duschen. Peeling över hela kroppen. Tar sedan på mig rena dyra kläder. Ser ut som den där modellen som Marc Jacobs har på sin hemsida. Taxi till stan.

Mitt hjärta bultar när jag ser henne. Fy fan vad hon är vacker. Vi har en okej lunch. Hon behandlar mig visserligen som skit, men jag är ju van. Det är bara att ducka. Den här bruden är nog det största nervvrak jag någonsin träffat. All kritik hon gett mig är nog egentligen riktat till henne själv. Freud hade gillat henne. Men jag tar det såklart. Alla har ju sina dåliga sidor, eller hur? Visserligen är hennes ganska stor men... Vi skiljs åt. Hon låter mig inte pussa henne. "Du förstör ju min frisyr då din jävla klant". Jag åker ändå hem med ett leende på läpparna. Tårtan ringer, men jag orkar inte svara. Är för infekterad av hennes dos; att inte ge mig uppmärksamhet. Vilar istället. Intalar mig att jag har världens bästa tjej. Mitt undermedvetna säger att jag inte har det. "Håll käften" säger jag till det. Freud hade nog gillat mig med. Mobilen piper till. En påminnelse om middagen på restaurang Iran. "Kuk" , "Snippa". Jag springer.

Iran ser stängt ut från utsidan. Helt mörkt därinne. Jag tvekar men rycker försiktigt i dörren. Den går upp. När jag går in så tänds plötsligt lysrören i taket, dörren slår igen bakom mig och jag hör hur det klickar till som att den låste sig själv. "En magisk dörr?" hinner jag tänka innan ett trettiotal människor stormar in i restaurangen via köksdörren. Jag blir glad. Är det en överraskningsfest? När jag ser hur tomma deras blickar är inser jag att så inte är fallet. Där står han, Jakob, den ytligt bekanta som ringde hit mig. Plötsligt slår det mig att alla dessa människor är just ytliga bekanta till mig. Det är knäpptyst. Jakob drar fram en stol och ber mig sitta. Fortfarande knäpptyst. Nu harklar han sig, blir tyst i några sekunder, och säger " Gräddnos, vi har samlats här för att prata om ditt förhållande med Helena. Vi kan inte längre bara se på när du låter henne sakta döda allt som är fint med dig". Han tittar mig djupt i ögonen. Jag bryter ihop.

Vinnare

Genusglasögonen har fått en vinnare. Grattis Josefin. Det var ditt stjärntecken som avgjorde. Jag har nämligen lovat att alltid prioritera mina kära medlejon. Ni andra får hålla ut. En tävling med jultema kommer i december. Vi har så sjukt mycket prylar här på redaktionen som vi vill bli av med.

" Avsugerskan gjorde entré. Det var hon som hade skrattade mest när vi låste in Waldemar i hönshuset. Jag hatade henne för det. Fullt medveten om att det var jag som gjort det rent praktiska. Men att skratta sådär. Det var verkligen djävulskt. Barn må göra dåd, det hör barndomen till. Men att bara se på för njutningens skull... Jag saknar ord.. Imorgon ska jag klä ut mig till en tupp och väcka henne i gryningen. Då får vi se vem som skrattar sist. Eller hur Waldemar? " / Tårtan - Bortom min kontroll.

Ett genusperspektiv på livskvalitet

Vår verklighet är en verklig verklighet. Självklart så ser vägen till uppnådd livskvalitet, och livskvaliteten självt, olika ut för kvinnor och män. Man har även inom detta område börjat tillämpa ett så kallat: genusperspektiv för att tolka verkligheten.
Studier har visat att livskvalitet generellt är något som är lättare att uppnå som man. En tänkbar aspekt är att män i regel har det lättare att såväl delta, som att avancera, i de sociala-sfärerna vi kommer i kontakt med till vardags. De manliga egenskaperna som norm har med sin konstant dominerande position genererat ett utmärkt fundament för den unge vite mannen att utvecklas suveränt. Till skillnad mot kvinnan som tidigt får lära sig att leva i skuggan av detta maktens fundament, och tvingas därmed till en fördjupning i sina biologiskt passivare egenskaper.

Denna situation har medfört att mannen är van att leva en fri livsstil med få motgångar, vilket - som tidigare konstaterat - är det perfekta verktyget för att utvinna den vardagliga glädjen. Kvinnan få kämpa hårt för att få endast begränsade doser av denna, för män, självklara livsstil. Denna kvinnliga kamp går stundtals till överdrift, exempelvis finns det många kända fall där kvinnor har försökt ikläda sig en manlig sexualitet, med det självklara resultatet; hora.

Nya rön pekar på att hela synen på livskvalitet måste förändras och uppdelas i en manlig, respektive kvinnlig, livskvalitet. Vägen till livskvalitet bör således ses som två. En lerväg, med 30-hastighet, för kvinnor och en nyasfalterad autobahn för män.

OBS!! TÄVLING - Vinn ett par genusglasögon.

Att se ur ett genusperspektiv är inte lätt. Men varför inte göra det lättare?
Nu kan alltså DU vinna ett par snygga genusglasögon som gör det både lättare och snyggare att se livskvaliteten i just ditt kön.
Det enda du behöver göra är att skriva en kommentar där du anmäler ditt intresse, så kommer vi att utse en vinnare när vi känner för det.
Med tanke på att den här bloggens kommentar-aktivitet är relativt stilla så har DU med andra ord en helt kanoners chans att vinna genusglasögonen på bilden ovan.

en kväll i götet

En höger jabb mot hans revben och jag känner hur min handled börjar vika sig. ”Nu skulle det sitta fint med lite bindningstejp” men sånt finns inte, inte just nu. Måste fortsätta att arbeta, måste fortsätta att trycka när han är på defensiven. En vänster uppercut kommer snett och jag bara touchar sidan på hans ansikte. Ingen tid att gråta över spilld mjölk. Jag tar tag med mina händer bakom huvudet hans och trycker mitt knä mot torso.
Han faller till backen men varför sluta där? Han andas fortfarande, jag hör hans stön. Som Malin Bayard på en häst så rider jag honom medans mina nävar haglar över hans blodiga ansikte. Händerna han försöker skydda sig med är blodiga och skrapade, jag ser att några fingrar är stukade, ”jag vill höra honom skrika!” Nu börjar jag sikta strategiska slag med hela min kroppstyngd, hoppas bara att han inte får några idéer nu när slagen inte är lika återkommande. Det gör han inte.

Andas han fortfarande? Jag vet inte. Adrenalinet är påtok för högt, jag kan inte stilla mitt hjärta. Jag tittar upp och ser att hans flickvän gråter, ”bra”, men lever han fortfarande? Det pulserar fortfarande luftbubblor av blod från hans mun, han lever, är det bra? Jag ställer mig upp, tar tag i hans hår och släpar honom längst backen, nu ska jäveln få smaka på en kalldusch, eller kallbad :D
Ner över kanten, ned i det kalla svarta havet. Det enda ljus som finns är en ensam lyktstolpe miljoner mil ovanför oss, den kan inget göra annat än att titta på.
Han sjunker, bra, nu lever han inte längre.
”VARFÖR!?” skriker flickvännen från backen, jag hämtar hennes rullstol från buskarna och slänger den i vattnet. ”Varför?” svarar jag, ”därför att GAIS är bäst, ingen protest.”

Sen går jag hem, jag bor inte långt borta.

Renegade

Ett uttryck man ibland stöter på är ”Tystnaden var öronbedövanden”, någon som turistat norrbotten vet precis hur det låter. Trots att musiken dundrar, taket på bilen är nere, motorn och vinden skapar tillsammans en monoton, apokalyptisk ljudslinga så det som hörs mest är tystnaden mellan två människor, ensamma i en bil på en väg längst Mexikos kust. Jag började långsamt ångra att jag plockade upp min liftare.

Han är bränd av solen, typ sådär äckligt röd (tänk killen med atombomben i ”Pestens tid”), så han måste ha stått länge längst vägkanten utan att någon stannat. Han var nästan skallig men de få svarta lockar som fanns kvar var långa och spretiga. Han presenterade sig som Fritiof, vi kom överens om att han skulle få skjuts till någon pissig håla längre fram men efter det så blev det tyst.

Jag vill bara klargöra att jag inte är okej med obekväm tystnad, jag tror att det har något med att min mamma låtsades att jag inte fanns under hela min barndom, ni kan göra väl i att minnas det om ni någon gång träffar mig på Heaven 23.

Paniken börjar nu sätta in, mina händer mot rattens mjuka trä badar nu i sina egna vätskor, jag är ”on a one-way ticket to my personal hell” som Bollen brukar säga (på fullaste allvar). Jag kan inte längre se vägen ordentligt, mina ögon flimrar, brytpunkten är nära, något måste göras!
- Sååååå… vad pysslar du med? (Det börjar omedelbart kännas lite bättre).
- Jag gör lite allt möjligt, reser mest runt.
- Ja där ser man…
- …
Det blev tyst igen! Fan! Fan! Fan!
-MEN! (yes!) Mina riktiga talanger… han kollar noga för att se om jag verkligen lyssnar, är dessa! Han håller stolt upp sina två händer, fladdrar med fingrarna och gör en ”Jazzhands” några gånger. Min entusiasm var som bortblåst, hans ”MEN!” skrev en check utan täckning. Han måste ha sett min besvikna min och väntade inte med att åter försöka vinna min gunst.
- Du förstår, mina händer är på gränsen till magiska! Ingen jag har träffat har grymmare händer än mig.
Vi stirrar på varandra, han nickar glatt med munnen på vid gavel, och jag med ett ansikte fyllt av tvivel.
- Och du gör… vad med dina ”magiska händer”?
- Everything and nothing! Everything för att jag kan göra vad som helst, och nothing för att du inte hinner se mig göra det innan det är… försent!
Jag började överväga att öppna passagerardörren och sparka fyllot ut ur min 2009 års modell Aston Martin DBS.
Han måste ha läst mitt ansikte och mina tankar för han bytte snabbt samtalsämne:
- Snygg bil.
- Tack! Just got it.
- Hur snabbt går den?
- Jag är inte säker, jag har pressat upp den i 140 en gång, jag skulle inte ha svarat för nu glimtade det till i hans små rödsprängda ögon.
- Du är inte sugen på att gå fullt ut?
- Näää, jag tror inte det…
- Kom igen nu, är du inte ens liiiiite sugen på att testa?
- Asså, jag vill inte att nåt ska hända.
- Vad ska hända? Vi är mitt ute i ingenstans med en öppen väg och vädret blir inte bättre än såhär. Kom igen nu, knäck nu en ny öl, höj volymen på stereon och push dat peddal to dat metall.
Jag tittar på honom med en skeptisk blick.
- Känns lite onödigt med en sån grym bil när man bara ska köra som en gammal kärring. Han försökte låta besviken.
- Jaja! Bara du håller käften! Jag försöker låta upprörd men innerst inne så var hans förslag väldigt kittlande.
Jag la i en lägre växel och bilen accelererade som ett skott ur ett gevär. 140… 160… 180! 190! 200! Varvmätaren har långt kvar till det röda! Vad har jag hyrt för monster egentligen!? 220! Vi skriker båda utav eufori, adrenalin och frihet! Jag kniper så hårt jag bara kan runt träratten, minsta ryck och vi kommer båda att high fiva varandra i Nangijala. Jag släpper gasen och låter hjärtat hinna ikapp min hjärna. Vi high fivar, skålar och skrattar, det där måste jag göra igen när det här retardet inte svettar ner mina säten!
Men lyckan är kortvarig då en mörk skugga täcker min backspegel och en välbekant melodi klyver luften - en svart grop börjar nu forma sig i min maggrop.
Bilen saktar långsamt in längst vägkanten, den låga hastigheten känns overklig, jag förbannar mig själv för att jag gått med på något så barnsligt, för att jag plockade upp det här sepet. Vad fan kommer att hända nu? Polisen sitter kvar i bilen, vad väntar han på egentligen? Tillslut så stiger han ut, polisbrickan glittrar i solen, han är ung men hans tjocka svarta mustasch får honom att se äldre ut. Ljudet vindrutan ger ifrån sig när den försvinner skär i hjärtat.
- Jaha! Och what da fuck tror du att du sysslar med? Han bär på ett kontrollerat raseri.
- Ehh.. jag.. ehh.. jag vet inte, svarar jag med en ynklig röst.

Jag vill bara klargöra att jag alltid haft ett problem med väpnad auktoritet, jag tror att det har något att göra med att jag en gång blev knullad i analen av en polis pistolpipa i Haga efter att ha ertappats med offentlig urinering.

- Lajsens and räggistration… PLIIS!
Jag darrar okontrollerat på handen när jag räcker honom de rätta papperna, jag ser att han gillar min nervositet.
- Jag tänker TA ditt körkort, här är det 110… ONLY! Han skrattar rått när han ser tårar falla ned för min kind, det här är slutet på eran lilla bögresa!
Polisbilen river iväg ett moln av sand och ett riktigt mexikanskt tjut av seger hörs, jag tror han avfyrar några skott i luften också! Han hade rätt, utan nycklar och körkort så är den här lilla resan över. Ärligt talat så vet jag inte vem jag hatar mest, mig själv eller min passagerare? På tal om min passagerare så verkar det som om han har brustit ut i ett skrattanfall, jag vet nu vem jag hatar mest.
- Va fan skrattar du åt!
- Cryin’ like a little baby!
- Passa dig jävligt noga! Jag greppade efter fjäderbatongen som strategiskt låg i dörrfickan.
- Lugn essay! Det ordnar sig!
- Hur?! Fittan tog nycklarna OCH mitt körkort, vi är fucked! Jag skulle aldrig ha plockat upp dig!
- Lugn, I have it covered!
Hans hand glider ner i byxfickan och upp dyker mitt körkort och mina nycklar!
- Hur..hur..fan.. är allt jag får fram.
- Magic fingers!
Det är inte sant, jag undersöker tingen noga och kan konstatera att det verkligen är mina grejer.
- Du tittar just nu på västvärldens bästa ficktjuv, kanske världens, jag vet inte.
- Det är inte sant, helt jävla sjukt! Du var ju inte ens i närheten av polisen, han var ju på andra sidan bilen!
- Jadu, hehe, är det här dina skosnören?
Han håller två svarta, enkla skosnören i handen, jag tittar ner och rummet börjar snurra, mina skor är öppna och snörena saknas, vad är det som egentligen händer?!
- Kör nu, säger han och tittar lugnt framåt, men mitt hjärta kan inte varva ned.
- Vaddå kör?! Berätta hur du gjorde det där! Berätta! Det flyger lite spott ur munnen på mig, jag skäms och stannar upp.
- Jag sa ju det, jag har världens snabbaste händer, det är inte mer än så, kör nu.
Jag stirrar lite trotsigt, tar ett djupt andetag, sedan vrider jag försiktigt igång bilen, övertygad om att allt är en illusion och nycklarna strax kommer att försvinna. Bilens motor ger ifrån sig ett familjärt vrål när jag varvar den, växel två, växel fyra, motorn är stark, vi flyger iväg.

to be continued

Konst och kritik

- Ge hit den där!
- Haha! Försök ta den då!

Danne håller en stor burk sprayfärg i näven, och han riktar den mot en av Weins vackraste fasader och äldsta kulturarv.
Jag vill inte vara här, särskilt inte nu när jag har bokat tid på Vernissage Elit, en av Österrikes hårdast bevakade elitklubbar för konst. På Vernissage Elit händer allt, jag vill dit och sälja konst till dyra priser om sköter mina kort rätt vill säga. Klubben frekventeras av stadens inneklick av musiker, filmare och högsta politiker, och så jag då. Om det inte vore för Danne vill säga...

- Alltså, fattar du inte vad som händer om du sprayar ner den där. Du får fängelse i tio år.
- Yeah well. Det struntar jag i, fattar du hur snygg den här väggen kommer att bli?
- Sluta snälla...

Jag känner mig ynklig när jag vädjar. Det är på precis samma sätt som jag annars brukar få årets studenter att ynkligt vädja efter ”bara en strimma solljus”. Men jag hatar att han vill förstöra min stad.
- Kom igen, du kan få spraya ner mina väggar hemma? Försöker jag.
- Hah, Åh nej. Det är inte samma sak. Hur kul är det egentligen, kan du svara på det?
- Nä okej, men...
Han ler. Och sprayar.
Stora spretiga bokstäver, Danne kan inte ha sett ens ett youtubeklipp av graffitimålare, annat än av misstag.
Han pratar uppspelt om sin vecka medan han låter färgen dansa, och han målar första stora K:et

- Igår gjorde jag det äckligaste jag någonsin gjort. Flinar han uppspelt samtidigt som han målar ett ”U”.
- Jag somnade med en lössnus i munnen, fattar du eller? Så sjukt vidrigt.

Danne sprutar klart det sista K:et och vänder sig om med ett stort grin över hela sitt nekrofilskäggiga ansikte. Han har skrivit ”KUK” på en av Wiens äldsta kyrkor.

Danne kommer från min hemstad Sundsvall och är nu på besök i Wien. Vi är barndomsvänner och har spelat badminton i föräldrarnas sommarstugor när vi var små.
Vi har badat bastu och sett varandras snoppar.
En gång slickade jag på Dannes, bakom utedasset. Sedan växte vi isär sådär som man gör.

Plötsligt, 20 år senare, har nu Danne ringt och bjudit in sig själv. Hade har sagt att han har ”affärer” att göra, och juriststudent som han är verkar det inte omöjligt. Men nu står vi alltså med vad Danne kallar ”En Liljarolig kväll”.

- Vadå Lilja?
- Har du inte sett Lilja 4-ever? Sjukt rolig film! Ahahaha! Nää fy fan vad sjuk jag är. Jag har så jävla SJUK humor!

- Nu går vi och köper bärs och fixar brudar! Brölar Danne medan jag lider.
Gud så jag hatar att han använder ordet brudar.
Allt med Danne påminner mig om hur det är hemma i Sundsvall. Hur staden ständigt försöker pressa in mig i en roll av jag inte vill vara.
När jag är hemma är jag stadens egna lilla hora. Jag känner mig som knullad i alla hål av en fet torsk med pissig smak och pissiga värderingar och pissigt tråkig inställning till livet. Men det är ju mitt eget fel att det är så. Allt annat hade varit ett äckligt martyrskap. Men det är vad staden och minnena gör med mitt psyke. Suger ut all kreativ lust. Verkligen allt jag vill göra, det bara försvinner och blir till fullkomlig overklighet inom den här geografiska ramen. Sundsvall och Danne alltså, fy fan vilken antites till skönhet.

När jag vaknar nästa morgon har Danne möblerat om i min lägenhet och väcker mig genom att hålla för min näsa så att jag inte kan andas.
- God morgon gubben! Jag fixade i ordning lite här, tyckte att det passade bättre.
Han strosar omkring i bar överkropp med en spritfet liten kula som hänger ut över hans G-star jeans.
- Jaha... säger jag tyst och yrvaket innan jag hinner tänka på att bli irriterad.
Sedan inser jag att Danne är precis som Sundsvall, han försöker förändra mig. Insikten fyller mig med ett hat värdigt en hel farm råttor.

Danne käkar upp min frukost och sticker ut på stan för att göra sina ärenden, jag tar och runkar när jag äntligen har en stund för mig själv.

Hela min uppväxt har jag haft en fantasi om Sundsvall. Att om jag sparar ihop tillräckligt med pengar (när jag var 17 tänkte jag att det skulle gå via mitt extraknäck som romklämmare på fiskfabriken) så kan jag köpa 100 kilo explosivt material. Aptera sprängladdningar över hela centrum och spränga hela skiten. Och sen skulle jag frakta all den söndrade metallen, kaklet och blodet och bygga en ny bättre, vackrare stad av alla delar. jag skulle tapetsera en vägg med Sundsvalls hjärnsubstans.

Och när jag sitter och runkar just där, inser jag i orgasmens kulmen, att jag inte längre behöver fantisera. Gudarna har skickat Sundvall personifierad till mig i form av Danne.

När han stövlar in genom min ytterdörr med en kebab i handen vet han sekunden senare hur en stekpanna i axeln känns. Jag slår och slår med pannan. Jag vill smula sönder honom. Och det går bra. Men inte för små bitar bara.
När det sista livet är slut i Danne, och hans ögonlock välförtjänat går ner som en synkad ridå, då är det dags för sågen. Sedan hammaren.

Sen plockar jag fram lim och trolldeg. Danne skall bli mitt konstverk, det konstverk han försökte förstöra.

Jag är färdig och tittar på en hårt svetsad staty av ben, lera och blodströsslade piprensare.
Nu finns ingenting kvar av det fula, bara det vackraste väntar: Vernissage och livskvalitet.

Gästblogg: Cecilia Gyllenhammar och Jassica Zandén

Hej alla läsare av Vända kappan efter vinden!

Ja, ni har säkert redan läst vår uppmärksammade blogg (och del 2) där vi uppmanar till en regelriktig förändring av debattklimatet gällande sex, lust och passion. Med ett annat ord: livskvalitet.
Som det ser ut nu är det ju bara en massa flator med hår både under armarna och i musen som pratar om jämställdhet utan att att ta hänsyn till biologiska fakta: Nämligen att riktiga kvinnor vill bli våldtäktsknullade av kriminella psykopater. Detta är något vi måste erkänna som allmän evolutionsfast sanning innan vi kan gå vidare.
Eftersom responsen varit så massiv kände vi oss tvungna att förtydliga och precisera vad vår uppfattning av livskvalitativt sex innebär. Så här följer några enkla punkter vi uppmuntrar alla som vill känna sig riktigt kvinnliga att prova på:

1. Zippo för vårtgård.

Att Apoteket börjat sälja sexleksaker ser många som konstruktivt, men vi vet att detta bara är en effekt av att vi lever i en kultur där män är fjollor som runkar till sina våldtäktsfantasier inne på muggen. Och de lär inte komma ut och lugga av oss håret så länge det finns ett parti kallat F!
Därför behöver vi riktiga kvinnor en ordentlig sexleksak och en grovt underskattad sådan är eld.
Att låta potentiell herre gå lös med en zippotändare på mina bröstvårtor är inte bara en personlig preferens utan något vi (enligt Darwins forskning) gemensamt som kvinnliga människor blir kåta av. flejm on ladies, you're gonna love it!

2. Trasig kaffemugg i nyllet

Att kyssar och smek skulle vara bra förspel är hollywoodskt slisk och hårdfeministisk "genus"propaganda - En riktig kvinna börjar sitt sex med att skållas av kokhett kaffe och sedan få muggen krossad mot pannbenet. Prova själva tjejer, ni kommer att bli tres våta.

3. Sparka in fittan

Vi har ju redan ställt frågan hur vi ska kunna hjälpa misshandlade kvinnor om vi inte erkänner att det finns ömhet i att få ett slag över munnen. Men egentligen: Vad signalerar kärlek bättre än att få en fotbollsparkande mansfot rätt upp i Madeleinekakan? Det ger ett riktigt pirr och verkar I förlängningen för att utrota möjligheten att skaffa barn. Vilket är bra. Riktiga, biologiskt luststyrda kvinnor överlåter saker som föräldraskap till de män vi verkligen inte vill bli knullade av: bögarna.
Ingen riktig karl skulle nedlåta sig till något så fjompigt och krama om nåt så litet, fjunigt och svagt som en bebis.


Detta var en snabbkurs i lust. Vi tackar Kappan-redaktionen för utrymmet och drar vidare på nya äventyr.
Lycka till alla starka, vackra och kåta kvinnor där ute!


Cecilia Gyllenhammar, författare
& Jassica Zandén, Skådespelerska



Fotnot: blogginlägget är satir och inte skrivet av Cecilia Gyllenhammar och Jassica Zandén (om nu någon retarderad person trodde det)

Värdelösheten

Nu har jag legat på mitt golv i tre timmar och jag vet fortfarande inte hur jag ska få livet att bli roligt igen.
De senaste månaderna har jag arbetat hårt och produktivt. Nästan alla kvinnor jag träffat har velat ligga med mig och varje kvinna jag legat med har påstått att jag varit hennes bästa knull. Efter varje föreläsning har jag blivit både rik, berömd och i förlängningen också fått knulla ännu fler män och kvinnor som alla säger att jag är det bästa knull de haft.
Jag har varit en kung med makt att påverka människors åsikter och de har respekterat och sett upp till mig för det.
Nu, den senaste månaden har jag fått nej. Och då menar jag plural. Ladies and gentlemen, welcome to the month of NO! Så hade väl konfrenciern för konferensen om mitt liv sammanfattat.

Vi tar det från början:

Jag har under sommarmånaderna jobbat sjukt hårt med att utarbeta den perfekta föreläsningen. Varje litet ord har planerats in i minsta detalj. varje liten gest och nyans i mitt kroppsspråk har slipats lika fina som diamanterna på P.Diddys kondomer. Föreläsningen byggde på en populärkulturell analys av nästa stora grej, djurlika porslinsfigurer som sexverktyg. Jag hade låtit hela skiten med tal, gång och swagger analyseras av både retoriker, journalister och andra föreläsare som alla varit överens: Att min föreläsning var värd att knarkas med minst en tuseneurosedel.
Men då hände det. INGEN ville veta av mig. Var jag än försökte sälja mig själv var det ingen som nappade på idén. Betänk nu att jag arbetat med den här grejen i över en månads tid, så jag tänkte väl att materialet skulle tala för sig själv, bortom all svågerpolitik. Om nåt sånt var anledningen har jag förstås ingen aning om men jag fann mig själv helt förstörd när jag idag fick mitt femtonde nej på två veckor. Och det är utan att räkna alla de som inte ens svarat. Idag bad till och med en av spekulanterna på ett av de mer prestigefyllda universiteten (om man mäter i makt) att jag skulle skriva om hela min rutin från början om det skulle fungera.
En månads arbete. Från början.
Spekulanten som är expert inom området tyckte inte att jag förstått hur en föreläsning skulle gå till, trots att jag gjort det hela mitt liv. Nu dög det plötsligt inte.
”Had I been kidding myself all this time?” Så hade en klyschig berättarröst kanske lagt ut det (för alla som ännu inte förstått vad fan den här texten handlar om).
Det var nu vissa svårigheter med min egen identitet gjorde sig synliga.

Jag är kanske inte är så bra som jag trodde, jag kanske är helt jävla värdelös? I så fall kanske jag inte längre är världen bästa knull, och det skulle i så fall stämma väldigt bra överens med att ingen av mina sexpartners för tillfället vill prata med mig, än mindre knulla mig.
För en psykolog hade det varit lätt att diagnostisera mig som deprimerad. Den som bara ser det negativa i sin situation är förstås någon väldigt oattraktiv enligt gällande normer.
Munnen den ska skratta och va glad.
Men det här är ingen protest som verkar för att få vidga öppenhet för förbittrade misstagsproffs. Det är bara en historia om uppgång och fall. En bloggversion av Gudfadern om ni så vill. Och jag förringar heller inte mina framgångar. Att spruta piss på en lyxhora och en Vice VD för en av världens största mediekoncerner, och som bara väntar på sitt bästa knull i ett hotellrum med obegränsad och företagsbetald mini och maxi bar, det har bara varit förrätten i min buffé av hårt förtjänad dekadens. Det har varit fantastiskt. Kanske är det också därför 15 nej (alltså nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej!) blir ett så svidande nederlag för mig.

Nu har jag två dagar på mig att göra om en dryg månads jobb. Utöver det är det tänkt att jag ska vara charmig nog för någon att vilja knulla mig, bara så att jag skall kunna prestera som det bästa knullet.
Det är någonstans här ett vägskäl blir till i min lilla hjärna. Antingen tar jag och struntar i allt. Röker ner mig i weed och frossar i glass utan en tanke på morgondagens effekter. Eller så gör jag som jag brukar göra. Jobbar utav helvete tills jag kommer fram till målet. Tyvärr har jag insett att det inte finns något osexigare än att göra just det senare. Stefan Holm är en sån person, en som ”älskar utmaningar”. Och Stefan Holm är nog knappast världens bästa knull. Sex är nämligen en konst, inte en sport. Och vad vore egentligen kulturen utan en looser att älska?

Nyligen taggade Gräddnos ett inlägg med orden ”misstag innebär nya tag”. Det är sant.
Men idag säger jag som Ice-Cube: ”Fuck School, Imma be a dopedealer”.

Klappa katten

Om man röstar rött, intresserar sig för filosofi och skapar becksvart konst så måste man ju bo i Majorna, tänkte jag och flyttade dit. Till ett landshövdingshus med en tillhörande mysig innergård. Inget konstigt med det. Och som på de flesta innergårdarna i majorna, så finns även här en gårdskatt. Inget konstigt med det heller, om det inte vore för tre saker. För det första råkar just den här gårdskatten heta Karl-Otto. Smaka på det. Karl-Otto. Ett dubbelnamn på en katt. Mäktigt. För det andra så råkar denna Karl-Otto ha ett efternamn. Romanov. Karl-Otto Romanov. För det tredje så slutar inte hans namn att överaska där. Nä för Karl-Otto Romanov har även en titel. Hela hans namn är; Prins Karl-Otto Romanov. Nu är det ju tyvärr så att man får lov att ge djur vilka namn och titlar vill, och djurägare gör det. Hundar döps till Kung Buster, höns till Prinsessan Agda. Men Prins Karl-Otto Romanov är inte resultatet av någon lustig clownhora till matte. Nej han har äkta blått kattblod pumpandes under pälsen. Nyfiken som man är så gjorde jag ett djupdyk i Prins Karl-Otto Romanovs historia genom hans nuvarande husse, Johannes, och kom fram till följande:

Han föddes i Holland, inom den kungliga kattfamiljen Romanov, som vid 1800-talets början emigrerade till Holland från Ryssland. Kapitalismens uppkomst i väst, i kombination med Rysslands nedgång i öst, tvingade Tsar Alexandr II att sälja sin kära katt Markiz Oscar Romanov till den holländska baronen Henry Vassall-Fox. Den holländska ekonomin gick strålande och adeln badade bokstavligen i lyxvaror. Baron Henry Vassall-Fox hade länge varit en känd djursamlare och köpte markiz Oscar Romanov som en sista pusselbit till sitt kattpalats.
Väl i Holland lät han Markiz Oscar Romanov para sig med den holländska honan Keizerin Margareta De Silentz, och resten är historia. Kattfamiljen Romanov levde i generationer i sitt palats utanför Utrecht. Men i början av tvåtusentalet så upplöstes den holländska kattadeln, i samband med en reform efter Pim Fortuyns död. Hela kattfamiljen Romanov avlivades, förutom Karl-Otto som med en f.d betjänts hjälp lyckades fly till Göteborg. Nu bor han alltså här i Majorna och mitt hjärta slår alltid hårdare då jag inser att det är ett levande stycke historia jag skådar när jag stressar till spårvagnen. Han har hängmage och är således kastrerad.

Författarskolan , del 3

På grund av OS i Peking har mitt tidigare planerade inlägg om det fria fallet tills vidare skjutits upp. Då tar jag istället i sann Göteborgsk anda och fortsätter den populära serien "Författarskolan", och behandlar i denna tredje del författarskapets svåraste ögonblick; debuten.

När jag var liten brukade min morfar säga att "en debut ska å ena sidan vara ett rättesnöre, men samtidigt ska den fungera som ett övergrepp på läsaren".
Han , Richard, kände att det var hans plikt som människa att lära den unge Gräddnos hur debutromanens väsen ska spegla författarens inre och dess roll i samtiden. Det är i debuten som författaren ska blotta sina fördomar, sin lust och ta tillfället i akt att kritisera. De flesta debutanterna inbillar sig dock att debuten ska innehålla en spännande intrig som bjuder upp till en dans utanför verklighetens ramar. Det är en av nutidens största tragedier, denna verklighetsflykt som alltmer genomsyrar mänskligheten. En djävul som får oss att förbise den sanna njutningen och livskvaliteten i att vända blicken mot det vardagliga.

Om vi tar och tittar på den största dikotomin inom den svenska litteraturen, Röda rummet kontra Autisterna, så är det första vi ser hur den äldre och konservativa litteratureliten ställs mot den yngre liberala. Men om vi ser förbi kontexten och tittar på böckerna i sig så ser vi två romaner som vänder blicken mot vardagen och konstruerar därmed en inre logik som gör vardera verk till en icke-utopisk känga som tvingar läsaren till en förening med författarens inre väsen. Den litterära debuten är alltså, till skillnad från den sexuella debuten, något som ska förena två själar och framtvinga ett utbyte i mänsklighet. Sen blir kanske debuten bara ett dåligt minne, eller ett nödvändigt ont, för att uppnå en tillfredsställande litterär livsstil. Men den lever ändå kvar inom en som ett ting skapat av två; författaren (hanen) , som under tvång får läsaren (honan) att förenas med dess inre.
I Autisterna så ger oss Stig Larsson ett utomordentligt exempel på hur du som författare kan uppnå denna våldtäktsliknande situation, utan att gå utanför de skönlitterära ramarna; att inte begränsa sig till bara en huvudperson. I Autisterna leker Larsson med sin Jag-identitet och låter den vara något nytt i varje kapitel.

Men låt nu inte detta stressa upp er. Man kan på bara några rader lyckas med att såväl inspirera, som att kritisera samtiden.
Som ni nu avslutningsvis får ett exempel på i ett utdrag ur Tårtans kommande debutroman, Bortom min kontroll.

"Rummet var mörkt. Den vajande gatlyktan utanför fönstret tvingade skuggorna att dansa längst väggarna. Jag log, för jag visste att detta skulle bli ännu en natt utan sömn. Jag luktade på mina fingrar. Dom luktade tvål, fast i mina drömmar luktade dom fitta. Jag var inte längre ensam. Mitt liv hade förvandlats till en saga. Jag började onanera. Bakom mina stängda ögon så sög hon av mig med läppar mjuka som silke. Lät mina händer omfamna hennes skalle och tvingade henne till att deepthroata. Inte ens en kväljning. Hon var den perfekta kvinnan, och nu var hon min för alltid."