Att förlora hela sin familj

När jag var liten hade jag en lillebror. Johan , som han hette, var min Skorpan från Bröderna Lejonhjärta; ofta sjuk , liten till växten, och misslyckades med det mesta han tog sig för. Jag själv var kanske ingen Jonathan direkt, utan mer en Kain. Vi bråkade ofta och jag uppfann en särskild lek som gick ut på att jag brottade omkull honom, satte mig på hans mage, och stoppade mina fingrar så långt ner i halsen på honom att han började kräkas. En bonus var om han hostade samtidigt så snor for ur näsan och ner i de host-kväljda kräkningarna; en fusion av barnäckel, dvs barnglädje. Johan dog hursomhelst ung, som den Skorpan han var.

Det var i en bilolycka, vi var på väg att besöka morbror Anders som fyllde 40, som en kaxig chaufför , i en allt annat än kaxig Trabant, fått för sig att det där med frontalkrockar var minsann något som han ville prova på. Det enda jag egentligen minns från själva krocken är att jag sitter med upprivna byxor på motorvägen och ser att min far ligger bredvid mig i fosterställning helt kritvit i ansiktet. Sen blev det svart och jag vaknade upp på sjukhuset av att min mor strök mig i håret. Hon berättade, med en saklig röst, att Johan hade fått så svåra skallskador att dom inte hade kunnat rädda hans liv. Han hade dött precis när dom skulle till att rulla in honom på sjukhuset. Jag frågade var pappa var och hon sa att han hade vägrat att prata sedan han fått beskedet att Johan dött. Han bara låg där i sin sal och tittade tyst upp i taket.

Efter några dagar åkte jag och mamma hem. Pappa hade redan åkt hem i förväg och jag hade inte sett till honom under hela min tid på sjukhuset.
Taxin körde upp på garageuppfarten och innan vi klev ur sa mamma att jag inte skulle bli rädd ifall pappa verkade lite konstig.
När vi kom in i villan så var det helt tyst. Allt såg ut som vanligt förutom att dörren till Johans rum var försett med ett stort hänglås. Jag gick runt ett tag men kunde inte se pappa någonstans. När jag frågade mamma så sa hon att hon misstänkte att pappa var i garaget. Jag gick dit och när jag klev in genom dörren så såg jag pappa sitta på målarbänken med händerna för ögonen, fortfarande invirad i ambulansfilten han blev insvept i för att motverka chocken efter olyckan. Han tittade på mig och jag blev rädd när jag såg att han var helt grå i ansiktet.
Jag frågade varför han var i garaget och han svarade att han hade tänkt bo här ett tag för att få vara ifred. Allt som min pappa någonsin varit; vacker, välklädd och med en god hållning, var som bortblåst. Framför mig satt en ful och sorglig varelse som såg helt trickfilmad ut. När jag sa att jag ville att han skulle bo med mig och mamma så fräste han likt en katt åt mig. Jag blev rädd och sprang in i huset igen. Min mor stod vid spisen och tillredde vardagens odödliga klassiker; stekt korv med makaroner. Istället för att skära korven i centimetertjocka bitar så använde hon en sax och klippte den slarvigt i tjocka skeva bitar. Ja allt som involverade skärning, avsmakning och servering skötte hon med saxen. Hon slängde till och med gaffeln och kniven på golvet och åt med saxen. Jag fann det hela väldigt olustigt men valde att inte säga något utan vi åt istället under total tystnad.

Veckorna gick och pappa höll sig fortfarande i garaget, han satte aldrig sin fot i huset, så vi fick gå in med mat åt honom tre gånger per dag. Mamma , ja hon hade bara blivit konstigare och konstigare. Hon använde sin kära sax till allting numera. Det var som om hon helt gett upp händerna och börjat leva som Edward Scissorhands. Jag kommer ihåg en gång när vi var på stan och jag råkade gå in i en stolpe, jag hade väldigt långt hår på den tiden som skymde sikten, och mamma bara tog sin sax och klippte två titthål i luggen på mig. Som en rånarluva...

Vi ses Johan, och då ska jag fan brotta ner dig och få dig att kräkas som aldrig förr. Mina föräldrar kan dra åt helvete för att dom visade sig vara så svaga att dom gav upp allt och lät mig gå kärlekslös hela min tonårstid. En dag ska jag hämnas. En vacker vårdag ska ni få äta upp alla de gånger ni inte har brytt er. Som Varg Vikernes skulle ha sagt: "Jeg skal gjøre det med flammer og maskingevær"