Inget?

Tre färska kappaninlägg på två dagar? Och... inget, ingenting? inte en liten kommentar ens?

Ni är fan inte värda det här.

Vad säger ni Gräddnos och Tårtan? Ska vi skita i det här? Ge ut en bok istället? Sälja skiten ur både Ajvide och Thomas Bodström?

Ass Games

När jag bröt benet för 12 år sedan fanns han där för mig. Mats.

Vi hade spelat i samma fotbollslag.

 Hey, visst var det en viss charm i att dunka in ett två noll mot några fittor med andra färger på tröjan än mig själv. Men jag älskade alltid stunderna för och efter match bäst. De där post-svettiga i omklädningsrummet. Alltid fanns där en arom av makt som jag ville sluka med hela min stora mun. Mats med sin coola mustasch, han fick alltid igång grabbarna. 

Vi körde ofta kuk-kull. Att jaga varandra med kukarna var dock ingenting sexuellt, eller ens homoerotiskt - det var alltid killen som blev daskad på skinkan av någon annans kuk, ja det var han som blev kallad bögen. 

Och "bögen" blev aldrig Mats.

Jag bröt benet under en match. En två meter tjock ungrare tyckte att det var en god idé att leka kung-fu soccer med ett av mina knän som var i vägen för hans stora ambitioner. den där tränngsmatchen inomhus. 

Läkaren förklarade att en del av knäskålen förvandlats till grus och e minsta delarna skulle förmodligen aldrig gå att få ut. Ibland när jag skakar på benet kan jag höra hur det skramlar därinne.

Mats kunde skoja bort allt sånt där. Han fixade tjejer till rummet på sjukhuset där vi drack vin tillsammans med Arnold, 83 och hjärtsjuk i sängen bredvid. Mats skålade och fixade. Han var en sån kille. En som fixade skiten. Det var trots allt han som fixade mitt könsbyte och min alldeles egna livmoder. Och nu stod han alltså här, med handen på en blond lyx-eskorts stora bröst och skrattade tillsammans med den gamle döende mannen i bädden bredvid. 

Mats. Fixaren.  

Till slut berättade jag för Mats hur jag verkligen kände för honom. hans reaktion var först förvånad. "Vad pratar du om Bollen?" frågade han uppriktigt förvånad. men aldrig tappade han ansiktet. Det var inte hans grej. 

"Jag vill att du föder mitt barn" sade jag igen. Och Mats skruvade på sig i läkarrocken som han hittat någonstans. Jag kunde se bulan från hans kön genom de tajta jeansen.  Mitt ben hade somnat. Det andra alltså.

"Okej" sade Mats med ett flin. "Men då vill jag att du hånglar upp Arnold." Han pekade på den hjärtsjuke gamle mannen. Hans överkropp sedan länge ett kutryggig sak med leverfläckar spridda över hans axlar, ända vägen upp till hans kinder. 

Men Mats menade allvar, så dagen efter fick jag skjuts till abortkliniken. I helvete att jag tänkte släta av nån äcklig gammelgubbe.

The Birdcage

Hon såg ut lite som en fågel i ansiktet. Hennes hjälm-artade svarta frisyr var precisionsmässigt perfekt. Den slutade liksom precis innan hennes svarta ögonbryn. 

Hon var smal, på gränsen till mager, och när hon var naken kunde jag se hennes revben. Om jag dröjde med blicken då hon rörde på sig.

 Hon hade en massa konstskolekompisar. En av dem pratade norska och tog gärna på sig djurmasker (ofta häst) och dansade på deras vilda fester. 

Jag kände ingenting, inte ett jävla dugg. Jag är så avundsjuk på Gräddnos inlägg. Jag kan fan inte känna ett skit. Inte idag, inte sen Wien. Allt flyter ihop till en slags baksmet av kroppar med hatande ansikten. 

Det var den där lilla moderaten. jag gav henne pengar för att få henne att älska mig. Men det slutade i att mitt studiebidrag från D-kursen i filosofi, som jag lämnade under henne dörrmatta varje tisdag, tvingade mig att leva på min överbeskyddande bror Fridolf. Han brukade läsa högt ur Michel Foucaults Diskursens ordning under varje frukost. Jag vet inte varför han trodde att det skulle hjälpa. Inte fick jag nån ordning på saker direkt. Jag fortsatte att förnedra mig och betala för kärlek. men det tog slut. Precis som det brukar göra, och jag träffade tjejen med fågelansiktet. 

Äldre än mig var hon. kanske fyra år eller nåt. Och hon presenterade mig aldrig för hennes vänner med konstiga (arty) hockeyfrillor och hundar lösa i sina målarstudios, det fick jag göra själv. 

Den lilla gesten sade sig självt. Hon hade inga framtida planer med mig, och de enda gångerna hon ringde var det för att hon ville knulla. När vi haft vårt sex frågade hon varför jag lät så mycket? Själv andades hon knappt, vilket inte gjorde mig något. Vi brukade prata om vilka djur våra vänner såg ut som. "Frida är en hund" sa hon. "En glad och stor hund".

 Hon hade så smala läppar, smala och hårda var de. Att de kunde suga kuk - det säger ju sig självt.

Hon hade inget jobb, hennes pappa betalade lägenheten och nu minns jag att hon hade lite krulligt hår. Inte alls någon hjälm. 

Jag började känna skammen, jag var hennes leksak. En tuggleksak kastad till en liten pudel att göra med hur hon än behagade. Jag var en sån där actionforcegubbe (minns ni) som man vred runt och runt i midjan för att den satt fast med ett gummiband där. Fågeltjejen vred och vred kändes det som. Fast jag kände ändå ingenting. Och det var ju iofs skönt. Jag gillade att bli utnyttjad. Jag behövde inte göra så mycket. Något jag lärde mig uppskatta på senare år. Att smörja in min bringa och seda låta mina fingrar pressa sig in mellan hennes revben då jag tog henne bakifrån. Då hon inte gav ifrån sig ett ljud från de där hårda små läpparna. 

Hon kommenderade mig när jag skulle duscha. När jag skulle ta på mig kondomen. Och när jag skulle låta bli att betala - dvs hela tiden.

 D-uppsatsen blev färdig och jag och fågelflickan åt köttfärslimpa mest hela tiden.

Än idag kan jag längta till den där tiden, då jag inte behövde anstränga mig för att få det jag verkligen inte ville ha.  

Do the truffel-shuffel

Det var myskväll i kappangrottan i lördags (och med kappangrottan så menar jag förstås lokalen vi hyr på järntorget här i Göteborg), Bollen hade tagit med sig hembakade bullar, Gräddnos dök upp med två flaskor rosévin, och jag? Jag stod för det glada humöret. Ni förstår, över 2 miljoner svenskar såg ovetandes vårt gemensamma bidrag till the Eurovision Song Contest.
För vi har karriär utöver våra bidrag till litteratur Sverige, Gräddnos brukar säga: ”Texten må vara vår livmoder, men musiken är vår säd”. Med projekt ständigt på gång så har man det svårt att hitta tid för kvinnor och vin. Just nu är jag och Bollen i fullfärd med att turnera Europa runt med vår under-under-underground grupp – ”Army of Fans” där vi är generalerna och våra fans är privates. Våra efterfester är notoriska bland undergroundkretsarna där vi förhåller oss till att sitta i varsin kontorsstol och kommenderar våra trogna soldater att knulla, utnyttja och missbruka varandra – allt i en strikt militärisk anda. Jag förstår om ni inte hört talas om oss, vi är jävligt underground.

Men åter till lördagkväll.

Det här har inte varit ett litet projekt, det såg länge mörkt ut, men likt alla förlossningar så måste man färdas genom en mörk tunnel för att äntligen se ljuset.
Resan började för lite mer än ett år sedan då vi tre satt och brainstormade en liveshow likt ingen annan, vi struntade i musiken och fokuserade bara på ”showen”. Vi ville ha lite drakar, lite änglar, lite demoner, några brudar och R Kellys hemmavideo. Så här såg vårt koncept ut:

Typ en ängel och en demon som battlar om brudarna, ängeln försöker visa att han är grymmast för han skulle aldrig ljuga eller vara otrogen mot sina brudar. Demonen skulle då snärja kjoltygen genom att förnedra dem med sprit i ansiktet och sen charmigt dissa dem. Klimax kommer då demonen förnekar sitt sociala arv och blir en ängel han med, tillsammans så skippar de brudarna och tillfredställer varandra istället.

Vi tog vår idé to the road och pitchade den till varje land i hela Europa, Österrike skrattade åt oss, svenskarna sa att de gillade vår idé men världen var nog inte mogen för den riktigt än. Tillslut så nappade ett land vi sen tidigt avfärdat. Vi tänkte ”Fan, Azerbaijan? Det är ju bara nollor som bor där”. Men tji fick ni, Sverige! Vem fick över 130 poäng och vem fick 48?

Vi har redan börjat fila på nästa års bidrag, kanske ni är lite mer intresserade då? Ni kommer böna och be på era bara ben, ni kommer gråta fram ett ”Rädda oss!” Och vi kommer viska ”Nej!”

Fucked in the brain

Det här med att gilla någon alltså vad fan är det?
Jag gillar nästan aldrig någon och nu snackar jag kärlek ifall ni undrade.
När det kommer till att bli kär är jag nog sämst i hela världen på att bli det.
Man träffar ändå kontinuerligt människor som man får för sig att hänga med, bara för att "testa" om det är någon att ha. Någon att älska. Men det blir ju aldrig så.
Det slutar oftast med att den man hänger med blir intresserad medan man själv bara känner sig tom. Tom som i empty.
Hennes ögon lyser när hon tittar på dig och hon säger att hon tycker det är roligt att hon träffat någon som kan få henne att må bra.
Oftast är det skitsnack för tjejen är bara glad över att hon kanske äntligen får en pojkvän. Något som sorgligt nog verkar vara det primära målet för många flickor idag. "Bara jag får en pojkvän, skitsamma hur han är, att ha en pojkvän är det viktiga. Någon som bekräftar mig".

Hursomhelst så har jag under de senaste månaderna hängt med en tjej som helt har fucked my brain. Så jävla grym tyckte jag hon var. Het, vuxen , och intressant på riktigt. Jag mådde banne mig bra när jag hängde med henne.
Det var aldrig så att jag ville dra och göra något annat när vi hängde. Bara hennes blotta närvaro fick mig att känna att jag för stunden gjorde det bästa möjliga som livet kunde erbjuda.
Sprit, bloggar, Houellebeqc -Fuck that. Det som jag tidigare tyckt var kul spelade inte längre så stor roll. Nu var det bara hänga med henne som gällde.
Vi hängde dock på ett sådant sätt där vi aldrig egentligen diskuterade om varför vi hängde. Kärlek kom aldrig på tal. Jag blev helt tagen av att hänga med henne. Allt var så bra så jag ville inte riskera att sabba något genom att berätta hur jag egentligen kände för henne. Vi körde på utan att någonsin egentligen prata om oss och det funkade skitbra. Vi hängde hela tiden och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra på telefon. Men en dag kom kallduschen, hon slutade höra av sig. Jag ringde, hon svarade inte. Några dagar gick. Sen svarade hon äntligen. "Hej , vill du hänga?" , sa jag. "Nej jag kan inte, har en massa annat att göra" , svara hon. "KUK!" , skrek jag när luren lagts på och fistade väggen hårt. Några dagar gick och inget hände. Jag ringde då och då , vi pratade kort om INGENTING. Kylan var konstant. Hon var plötsligt för "upptagen" för att kunna hänga med mig. Vad fan hände?

Men så en dag lyckades jag äntligen styra upp ett möte hos henne. Nu jävlar skulle jag berätta vad jag kände. Min kärlek var vid det här laget helt enorm efter all distans så jag kommer ihåg att jag skakade när jag klev in i hennes lägenhet. Äntligen fick jag se henne igen. Fan vad vacker hon är. Jag kramade henne hårt och äntligen kunde jag åter känna denna underbara kvinnas doft. Jag ville aldrig mer släppa henne, aldrig. Men det gjorde jag. Nu skulle vi prata. Jag ville bara slänga upp all kärlek i hennes vackra ansikte och sen älska med henne. Hon skulle åter bli min. Nu skulle Gräddnos äntligen blotta sitt hjärta för en kvinna. "Vi måste prata" , sa jag. Hon höll med och började berätta hur mycket hon gillade mig. "Du är grym Gräddnos, smart, vacker , ja allt". Jag njöt. "Men jag har en period i mitt liv just nu då jag inte kan vara med någon, jag har just kommit ut ur ett intimt förhållande och jag är inte redo". Allt blev svart. Vad i helvete är det kvinnan säger?, tänker jag. Nu darrar till och med läpparna. Ska jag gråta? . Nej fan det kan man ju inte göra. Så frågar hon, "Är du kär i mig eller Gräddnos?". Allt blir tyst. Jag kan inte svara. Känslorna är vid det här laget för stora. Dom kan omöjligen komma ut ur min mun. Min mun är för liten. Hjärtat klappar snabbare och snabbare. Vad fan ska jag göra? "Mina känslor är för dig..de är..mina känslor.. är för stora, jag måste...", stammar jag fram och springer mot dörren. Snabbt som fan nerför trappan och in på färgaffären på hörnet. Jag norpar åt mig en hel box med cernit-lera, en duk och några burkar färg. 2500:- kostar kalaset. Snabbt ut ur affären och upp till henne igen. Hon sitter kvar i soffan och tittar chockat på mig när jag stormar in. "Vad fan håller du på med?", frågar hon. Jag svarar inte. Eller jag KAN inte svara. Ut med duken på golvet, av med locken på färgburkarna, ner med handen i färgen, också börjar jag måla med mina händer. Jag är helt uppslukad i mitt skapande, jag stönar , gråter och skriker medan jag håller på. Mina händer dryper av färg och ena stunden river mina nävar nästan sönder duken när den svarta färgen ska på, för att sedan smeka den ömt med den röda. Efter en halvtimme är jag färdig. Då är det dags för leran. Plasten slits snabbt av och jag bakar ihop alla små fyrkanter till en enda stor boll. Jag knådar med hela kroppen. Låter leran slingra sig runt min hals och sen ner för att knådas mellan mina lår. Jag formar allt till en en enda stor sol med strålar som spretar åt alla håll. Vissa böjda, vissa raka. Sen tar jag duken och klär hela solen med den. Låter det målade möta det formade. Sen in med hela skiten i ugnen. Låta leran torka. Och hon bara sitter där och tittar på mig, helt kritvit i ansiktet. Jag står där med färg, lera, svett, tårar och blod i en enda stor smet över kroppen och flämtar. Tio minuter har gått. Ut med skiten ur ugnen och ner med den på hennes vardagsrumsbord. "Här har du den, här har du min kärlek, nu är den din för alltid!". Sen går jag. Efter en vecka får jag ett sms. "Jag älskar den. Jag älskar din kärlek" , skriver hon. Sen hörs vi aldrig mer.

post-post-post-post-post-ironisk betraktelse

Ciga-cigar right from cuba-cuba
I just bite it
It's for the look
I don't light it


/Will smith - Gettin' jiggy wit it
från skivan Big Willie Style

Import/exportish

Jag boxade på säcken med knytnävarna tills det slutade röra sig därinne. Sedan klämde jag lite försiktigt och försökte känna efter ordentligt genom det tjocka tyget. Jag fick klämma lite hårdare och efter en del påtande och pillande registrerade jag benknotor från fingrar, kände att de var avslappnade. Jag öppnade säcken och tog pulsen. Fortfarande chill. Jag pustade ut, tog mig en kexchoklad från ryggsäcken och låste sedan bakluckan igen. 

Jag hade tatt på mig rätt sköna kläder, kanske coolare än momentet krävde. Jag kände på min haka och hur min skäggstubb låg perfekt. Hade jag burit solglasögon hade jag kunnat ha dem på natten. 

Inte långt från gränsen till Colombia träffade jag Raol, en slätrakad Argentisk hardbody med miltitärbyxorna avklippta ovanför knäna, en vit nystruken t-shirt med texten "I'm the one your mother warned you about".  Hans foundationpankaka i fejset toppades av en rakad (och förmodligen polerad) flint. Han sträckte sig fram med en cigarett dinglande i mungipan, som han i ögonblicket vi skakade hand hade rökt ända in till roten. Och han luktade av säkert fyra olika hud och doftprodukter.

 Vi utbytte mumlande hälsningsfraser och jag märkte att hans hud var skrovlig. Detta efter vad jag gissade var en effekt av åratals konsumtion a la två paket cigaretter om dagen. Även hans slamtunga, liksom trögtflytande röst förstärkte denna misstanke.  

Jag tog upp mitt vita ess ur rockärmen och försökte bjuda honom på en snus. Med ett leende öppnade jag dosan och lät honom lukta på den lösa svarta tobaken. Men när jag uppmanande brände av mitt pärlvita leende lät han mig veta vad som gällde. Han flinade och fimpade sin nytända, glödande cigarett på min blottade underarm. 

 Det gjorde mycket ont. Men jag bet ihop, svalde smärtan som jag lärt mig hur av min Holländska fryntliga farmor: Ester.

 Till slut nickande jag ynkligt med gråten i halsen och stängde dosan.

Raol hade inga tatueringar, vilket var ovanligt då de Buenos Airiska fnasken per automatik "märktes" av sina husbondar med initialer på handlederna eller halsen (humoristiskt nog ofta med typsnittet comic sans). Raol var kanske av högre rang än de andra hororna? Han hade ju faktiskt erkänt sig vara någon slags kennelskötare på en twinkfarm i mailet han skickat. Han var en mellanhand som alla andra I guess, men jag gillade honom inte. 

Jag menar sådär gör man väl inte? Bränner någon med en cigarett? Herregud.

Det fanns många bidragande faktorer till min bitterhet just där och just fucking då. 

En av dem var att klockan slagit 04 på morgonen, och att mina luftvägar inte pyntats av någon uppiggande drog. En annan källa till irritation var att jag befann mig på en tom parkeringsplats, i nån liten stad jag inte ens orkade försöka uttala, tillsammans med Destroyers främste prenumerant. Det här var visserligen rutin för mig. Gud hade inte orkat hålla räkningen på hur många såna här möten jag tvingat mig igenom. MEN - då som sagt oftast med assistens av kemiska substanser. Det är nog därför jag föredrar västerländska kunder. "De tar hand om business during businesshours" muttrade jag medan Raol började röra sig mot sitt fordon.

 Mest av allt ville jag få mina förbannade pengar så att jag kunde åka hem och knoppa.  

Raol poppade bakluckan till sin citroën och började rota efter vad jag förmodade var min betalning. Unden tiden drömde jag mig tillbaka till mitt motellrum dit två färska tårtor levererats. En princess och en med gräddtårta (äkta grädde). Jag hade tagit med mig laptopen på resan och laddat den med 40 timmar av HBO (en helt osedd säsong av The Wire).

 "Fan, bli klar nån gång så att jag kan åka hem och ta det lugnt..." tänkte jag och himlade med ögonen bakom ryggen på honom. 

Någonstans i fjärran hörde jag hur en hund skällde. En söt liten pudel kanske? 

Raol plockade upp en väska ur bakluckan, den var i slitet rött läder, och han slängde den på marken framför mig. Hans grova buskiga ögonbryn under den kala hjässan gjorde hans ögon svåra att se i den knapphändiga belysningen på parkeringen. Mörkret var förstås en av anledningarna till att vi valt att mötas där, men just då kändes det otryggt att inte kunna se den här flintskallige böghoran i ögonen.  Jag öppnade väskan och räknade pengarna. Visst, allt där. Gött.

jag gled över till min bil och bänglade ut den tunga säcken innehållande det avsvimmade mänskliga villebrådet som jag fångat med mina bara händer. Jag slängde säcken på den dammiga marken och kunde mig tydligt höra ljudet av syre som med en duns försvann från ett par lungor inuti säcken. 

- Den här killen håller på med parkour, så han är jävligt fit.

- Vad är det?

- Du vet de här ungarna som håller på och klättrar på hustak inne i stan? Fan du vet väl? Det blir man jävligt tight av tydligen.

- Så länge han tål the simple life (en referens till ParisHiltons dokusåpa?) på farmen medan vi väntar på pengarna...

Säcken började plötsligt vrida och vända på sig är den låg i smutsen och Raol fick något Russel Croweskt i blicken, dvs surnade till ordentligt.

- Du har ju inte släckt honom?

- Jo, men han har måste väl ha vaknat?

- Idiot. Fucking västerlänning... - började han.

Så jag sparkade på säcken ett antal gånger, tills den slutade skruva på sig. Sedan plockade jag upp den och slängde tillbaka paketet i bakluckan på min bil, jag stängde den och låste. Sen tog jag,  utan att tveka, upp den röda väskan med pengarna och kastade in den genom det öppna fönstret på passagerarsidan. 

 Raol tittade på mig med en blandning av total förvåning och ursinne. 

Och jag bestämde mig sedan för att lämna honom där på parkeringen, blödande och med två helt nya kulor i pungen.

 - Nu ska det smaka med gräddtårta! Och med "Way down in the hole!"  

 omsöm skrek ömsöm sjöng jag högt i riktning mot bakluckan när jag kommit ut på motorvägen. Men som jag förväntat fick jag inget ordentligt svar. 

Tårtan vs Kajsa L del 2 + Förord

Innan jag fortsätter med min saga om Kajsa L så vill jag först förklara min frånvaro de sista två veckorna. Som de flesta vet så har jag och Bollen arbetat med en dokumentär om AIDS i Istanbul vilket har tagit oerhört mycket kraft av mig, psykisk som fysiskt. Den här dokumentären har genomgått en slags metamorfos, där jag tillbörjan injicerade ett frö i Bollens mage, sen tillsammans så levde vi och närde vi ett växande foster, i Bollens mage. Vi har bråkat och skedat, hatat och älskat och sen i en kaskad av blod, svordomar och tårar så föddes lilla ”AIDS in Istanbul – the Love-virus”.
Men sagan slutade inte där, inte för mig i alla fall. För när det var dags att ta våra kameror och stativ för att bege oss hem så sa jag adjö till Mamman som gett oss hushåll, ett handskak sen var vi iväg. I taxin hem så frågade Bollen mig om jag någonsin rörde Mamman, jag sa att vi skakade hand till vilket Bollen sa ”Ja det var det Tårtan, nu har du AIDS och nu kommer du att dö.” Han sa inget mer resten av färden, jag sa inte heller något utan svimmade när det snurrande rummet och kallsvetten tillslut blev för mycket. Det första jag gjorde när jag kom hem var att köpa ett munskydd och ett par svarta läderhandskar, sen gick jag för att testa mig. Tyvärr så tar det minst en vecka för svaren att nå fram, den veckan var den värsta i mitt liv. För rädd för att gå ut och handla mat så levde jag på ost, pumpafrön, olivolja och Ajvar. Jag snurrade runt i en feberyra och skrev haikudikter på mina väggar, jag försökte kommunicera med silverfiskarna under mitt badkar, jag försökte slå på min dator men läderhandskarna var för tjocka. Jag försökte med många saker. Lättnade kom efter en vecka då svaret kom och det visade sig att jag inte hade AIDS, bara gonnoré. Nu är det enda som rör sig i mitt huvud tankar om att mörda Bollen… och Kajsa L .

Tårtan vs. Kajsa L del 2

del 1

Det pirrade i fittan när hon tänkte på honom, tillslut så var hon tvungen att onanera för en tredje gång för att få spänningarna att försvinna. De skulle träffas om fyra timmar och 36 minuter, det är för länge tänkte hon och slog på Jeff Buckleys ”Hallelujah” för att sedan drömma sig bort i 4:56 minuter. När klockan väl närmade sig sju så blev hon superstressad, allt skulle vara perfekt, det var inte vemsomhelst hon skulle träffa, det var ju trots allt livskvalitet-bloggaren Bollen som hade tröstat henne med sin enorma kuk, hennes första vän och hennes första älskar här i stora stora göteborg.

Han mötte henne på järntorget och tillsammans så vandrade de upp linnégatan, tänk att han bodde här, där kultureliten drack sitt rosévin på kvällarna, hon drömde en kort sekund om att flytta ihop med honom och tillsammans så skulle de sitta med alla hans coola kompisar på ”Rumpanbar” och skratta och pika åt de som red ettans spårvagn till Frölunda.
Lägenheten var nedsläckt men i ljuset av stearinljusen så levde vardagsrummet verkligen upp till hennes förväntningar, möbler från designtorget och en bokhylla fylld av böcker av författare hon aldrig hört talas om. – Vänta här sa han, jag ska bara hämta en flaska vin. Hon stod där och försökte förstå att hon äntligen stod i hans coola lägenhet, och snart så skulle de älska och hon äntligen skulle få känna hans trygga barm mot sitt huvud, höra hans hjärta slå och känna hans fingrar glida genom hennes hår.
Han kom in i rummet igen med två glas vin i händerna, hon smuttade lätt på sitt, det smakade fränt men hon låtsades tycka om det. De pratade om lätta saker och hon försökte att dricka sitt vin lika nonchalant som han, men det var svårt, hon hade aldrig riktigt tyckt om vin, cider var mer hennes grej. Hennes armar började kännas tunga, det här förvånade henne, hon hade bara druckit ett glas och hon kände sig inte full, bara 100kg tyngre. – Hur mår du? Hon kunde inte svara, hon bara föll åt sidan och kunde inte komma upp igen. Det ringde på dörren, ligg kvar du, sa han, ställde sig upp och skrattade till lite grann. In kliver 4 figurer klädda i smutsiga overaller. Hennes hjärta börjar slå hårdare och skräcken sköljer över henne från hennes ryggrad och ut genom varje nervcell. De står över henne och i ögonvrån så ser hon Bollen hålla i en videokamera, vad är det som pågår!
Jag heter inte Bollen, jag heter Tårtan, och jag ska se så att alla dina önskningar går i uppfyllelse. Han log. – Vikken fin litten hora, grymtade den tjockaste på finlandssvenska samtidigt som de successivt klär av henne all de plagg hon noggrant valt ut bara några timmar innan. – Värm opp den lilla fittan innan jak gor min äntré, brölade han nu när hon låg naken på soffan, oförmögen att röra sig, hennes sinnen var dock på hög nivå och hon kunde känna varenda beröring. De la henne på mage på sängen sen försvann de i vad som kändes som en evighet, vad skulle hända härnäst? Skulle de våldta henne? Skräcken kände inga gränser. Från ingenstans så dök de alla upp igen, de var alla nakna förrutom Tårtan, han bar på sin kamera. En efter en började de knulla henne bakifrån, de använde glidmedel för att lätta sin framkomlighet. Deras storlek var inget hon upplevt tidigare och tårar var de enda hon kunde frammana. Någon satte sin kuk i hennes mun och nu kunde hon knappt andas, allt hon ville göra nu var att dö. – Såjja krappar, no ska hon känna på Pekkas fikklamppa! Han la sig på henne och kände världens största påk försöka tränga sig in i henne, hur skulle den få plats?! Hon svimmade.

När hon vaknade så var hon täckt i säd, det brann i hennes fitta men hon kunde fortfarande inte röra sig. En kameralins låg bara några centimeter från hennes ansikte, hon ville skrika efter hjälp men kunde inte ens sätta sig upp. Tårtan grät och skrattade samtidigt, hon såg nu vilket monster han sannerligen var. – Du bad om det här Kajsa! Du bad om det här!

Puss på dig Kajsa L :D

Hästpojken vänder kappan efter vinden

Och väljer nu att be oss om ursäkt.
Jag läser följande uttalande i kommenterarna på deras blogg:

"Simon said...

Ni blev nyss matade med en fet bajsmacka från det där "vända kappan"-gänget. de tyckte tydligen inte att erat svar var speciellt roligt."

"Hästpojken said...simon>> Var det löjligt av mig att skriva det där? Jag börjar tvivla på att det var rätt sak att göra... Men av svaret att döma så togs det lite på fel sätt. Jag ville bara klargöra att vi sett det lilla sprattet och att det inte har något med oss att göra. --- Den här delen är totalt befriad från ironi: Kanske borde jag be om ursäkt till bollens turnéblogg? Jag ber därför om ursäkt för att jag var stel, gubbig och trist när jag belyste det faktum att någon skrev turnéblogg för oss. Jag borde naturligtvis kännt stolthet för att någon tog sig den tiden. Förlåt. Härmed upphör beefen."

Ursäkt godtagen.
Det krävs en stor ponny att inse att ponny har rätt, men kanske en ännu större för att se när häst gnäggar fel. Livskvalitet kan vara ödmjukhet. Det tycker vi på Vända Kappan efter vinden. Och vi borde veta. Vi lever för att misslyckas.


Hästpojken har en låt som heter "utan personlig insats". Titeln är som den här tjejen (som f.ö har en jävligt clean kappa på sig):

Mr Svensexa

Alla i Vända kappan-kollektivet har varit gifta vid något tidpunkt. 

 Vissa fler gånger än andra. Men vi är gemensamt överens om att bröllop är ett bra ställe att träffa nya partners på. Annars hade vi förstås inte hållit på som vi gör.

Själv arbetade jag många år som annordnare av svensexor. För er som är obekanta med fenomenet kan det beskrivas som en slags pre-oidipal tillställning innan det tillstånd av total underkastelse som infinner sig när ett bröllopspar krönts till Kung och Drottning över sitt eget kungarike. Det bestående av hämtande på fotbollsträningar, familjepizza och bråk i tvättstugan som svider likt vanish i urinröret efter bara ett halvår.

  Svensexan skall erbjuda mannen i det tilltänkte livsförhållandet en sista kväll att åtrå sin mamma och slippa bry sig om sin tilltänkta hustrus värderingar. 

Tårtan sysslade med Möhippor på den här tiden, tror att det var kring -96, han var alltid bättre med kvinnor än mig, och på sina möhippor lät han dem göra saker som jag lämnar åt honom att berätta.

I vanliga fall innebär ju en svensexa strippdansöser, stora ölkegs, magnifika donkeyshows och andra fantastiska hedonismer.

Men jag minns en svensexa särskilt väl, den hade jag slängt ihop för en svensk man  i Ungern, med en ungersk fru förstås. Hon skulle bli tandläkare, han europaforskare. De hade träffats som folk gör, dvs via gemensamma bekanta. Blivit fulla och galet förälskade. Unga var de också. Hon 23 och han 45.

Han hette Fredrik. Fredrik Larsson.

Innan svensexan hade jag och Freddy (som han bad mig kalla honom) gått igenom alla detaljer för festen. Jag hade tyckt att hans förslag var udda, nog för att jag blev glad av att höra dem, men han verkade skämmas en smula när han  gav mig anvisningar och pengar. Utan att blinka gjorde jag dock mitt jobb, proffesionell som jag är. 

Svensexan höll jag i en lånad festlokal model billig, men det gjorde ingenting. Fredrik och hans vänner skulle mest bara sitta i mörkret och snorta kokain. 

  

Jag avvaktade i hörnen av festen medan de sex männen satt och tittade varandra i ögonen där endast dammsugarläten från deras näsor fyllde tystnaden. Ingen pratade.

Men efter ungefär en timme och fem-sex linor tittade Fredrik på mig med sina rödsprängda ögon och kväljde ur sig ett uppmanande.

"Okej..." I min riktning.

Jag  gick fram till den något överviktige värmlandskarln där han satt och jag strök varsamt hans hår.

 "Såja, såja" sade jag med len stämma. Han tittade upp på mig. Hans röda ögon var fyllda av tårar.

Ljuden av hans vänners sniffande och "åååh"-anden var fortfarande allt som hördes i mörkret.

"Nu så..." Sade jag och lät min penis dingla.

Fredrik tog den i handen och tittade upp på mig.

"Jag...Jag har alltid drömt om...om att mamma ska tycka om mig. Hon sa alltid att hennes son skulle kunna allt om Europa..." gnydde han, men jag stoppade honom.

"Bry dig inte om att förklara. ikväll är inte morsan här. Nu kör vi grabben".

Han började runka kuken, varpå jag blev hård relativt snabbt. Han tittade hjälplöst upp på mig varpå jag strök hans mittbena (som ju var modern på den här tiden av 90-talet) och sträckte mig efter kokainet. Jag hällde ut en liten hög på mitt erigerade skaft och sade, den här gången med ordentlig kraft i rösten: "Nu jävlar kör vi Freddy". Freddys hjälplösa uttryck förändrade karaktär och hans ängsliga ansikte försökte tvinga fram ett leende. Hans fem vänner, alla bärande klubbtröjor från olika populära ungerska Hockey och fotbollsklubbar, applåderade i det dåva och kolsvarta lilla rummet. Samtidigt sniffade de i luften utan att säga ett ord. 

Sen gjorde han det. 

Snortade kokainet från min kuk. 

Beating on a dead horse

Ledsen att jag inte varit mer uppmärksam, men i Budapest lyser inte Solen, och min dokumentär om HIV äter upp mycket av min tid. Dock skulle jag vilja belysa något som hände förra veckan när jag hade häcken full och missade det. Häcken full av kuk that is.

Shockbeskedet landade för ungefär en vecka sedan: poporkestern Hästpojken tänker inte anmäla bloggkollektivet Vända kappan efter vinden.
Hänger ni inte med riktigt?
Låt oss gå tillbaka i tiden lite.
Ni kanske minns. Kära men ack så föraktade läsare. Att jag, Bollen, skrev en satirisk turnéblogg som "Hästpojkens hangaround" i ett antal delar. Det var påhittat, fiktion, satir, fabriceringar. Rent trams och snusk. Nu har hästpojken själva reagerat på detta i sin egna blogg.
Och de är inte glada.

"Vidare har det kommit till vår kännedom att någon med enorma literära ambitioner och pretentioner utger sig för att vara Adam och skriver en alternativ turnéblogg. Det här är inget vi uppmuntrar. Bloggen har alltså inget med oss att göra. Eftersom vi är barmhärtiga tänker vi inte anmäla förövaren. Men ber denne att sluta upp med sina plumpa försök att göra dig lustig på vår bekostnad. Att parodiera oss är att sparka in öppna dörrar. Alltså lite för enkelt för att det ska vara roligt. Skämta om Kent istället. De är äldre och fetare än oss."

Hmmm... Let's break this down.

1. De tänker inte anmäla.
Säger ni det? Det var ju väldigt godhjärtat. Annars hade ni ju kunnat anmäla oss för utövande av yttrandefrihet. Ett högljutt brott det. Speciellt i en blogg som läses av vad, 100 pers?

2. "Plumpa försök att göra dig lustig"
Att konstruera satir är inte det lättaste. Och plumpt må så vara, men faktum är att Hästpojkens bloggande/forumhängande indiekidfanskara av någon anledning trott att det jag skrivit är sant. Antingen är de helt körda i huvudet. Eller så bör kanske Hästpojken reflektera över varför det en skildring av hur de fingrar sig själva i röven uppleves som realistisk av deras lyssnare?

3. "Utger sig för at vara Adam"
Jaha. Om Hästpojkarna läst mina inlägg hade de inte hittat namnet "Adam" eller "Bolmeusdawg" eller vad fan han nu heter, någonstans.
Ur mitt perspektiv är vad jag fantiserat ihop fortfarande sant. I min värld existerar nämligen inga absoluta sanningar eller verkligheter. Bara olika upplevelser och de sätt man beskriver dem på.
Jag vet allt jag skrivit har jag upplevt. även om inte Hästpojken känner igen sig själva i det så finns det i mitt huvud och det kan ingen ta ifrån mig.
Kom tillbaka när ni har en passbild med en badboll på.

4. (och det här är min favorit) "för enkelt för att det ska vara roligt. Skämta om Kent istället. "

Hästpojken upplever sig alltså vara i underläge. Ett av Sveriges mesta popband med åratal av erfarenhet från livespelande. Något som för det mesta är otacksamt harvande. För at inte tala om musikkritk. men nu blir de alltså parodierade av en anonym blogg. En anonym blogg med 100 läsare, och de känner att de blir sparkade på uppifrån? Underhorses?

Men en sak har de rätt i. Vi har enorma litterära ambitioner och pretentioner.
Skämta om Kent liksom? Det skulle ju vara som att skämta om hovet, TV4. Pffft.

Nu hoppas jag att ni inte hunnit bli uttråkade att all den här texten, för det har nämligen jag blivit. Och jag gillar att vara de vinnande av två parter. Likt en torsk på Thailandssemester är det min förhoppning att finna en kort stunds lycka i att inte underkasta mig. Hästpojken är för lätta att parodiera.
Därför slutar vi här.


Dats how I roll.

//Bollen

Love Actually.

Ursäkta vår dåliga närvaro hör på bloggen just nu. Eller ursäkten är kanske mest till oss själva. Jag har spenderat några dagar i kärlekens mörker medan Bollen och Tårtan arbetar på en HIV-dokumentär på uppdrag av SVT. Hursomhelst ska jag åka en sväng till Frankrike och vandra i Le Corbusiers fotspår så för min del kommer här inget storslaget att hända på en vecka. En glad nyhet är dock att vår praktikant/frilansare (vad han nu är) Karl Linus har gjort klart film nr 2 i den exklusiva konstfilmserien som behandlar livskvalitet. Här är det Karl själv som står framför kameran i ett försök att få sin yttre skönhet att tränga in i den egna kroppen för att sedan stötas ifrån. Vackert? javisst! Fånigt? Nej faktiskt inte.
Au revoir!


PS. Nine Inch Nails har gjort en ny skiva som är gratis och finns här. Stökig och riktigt jävla lovande måste jag säga. Kolla särskilt Head Down. Blir inte så mkt bättre än så. Skulle vara den här då.