Första gången jag blev kär

Det har varit för mycket vinter för  Tårtan, för mycke regn och rusk, men igår på eftermiddagen så tittade Gubben i Solen upp och det gröna gräset och fågelkvittret som redan funnits där uppenbarade sig plötsligt för mig. Upplevelsen var fenomenal, jag blev nästan tårögd. Jag stod där i solskenet med en Davidoff-cigarette (gold) i handen och njöt, plötsligt fick jag en minnesbild i mitt huvud från en tid så länge sendan att jag nästan glömt den. På papper kanske detta minne ser trivialt ut, men för mig är den oerhört viktig, och jag skäms nästan för att jag inte tänkt på den varje dag och sen låtit den hamna i livets periferi. 

Jag var 11 år gammal och våren hade äntligen kommit till familjens "semesterställe", ett home away from home så att säga. Det blåste fortfarande och jag stod på den höga kullen vars djupa brant var av sand och tittade på havet och hur vågorna slog mot de vassa stenarna som tyvärr låg  vid "strandens" botten, jag drömde om en riktig strand att bada och leka vid - som alla andra barn, men dessa stenar och denna höga backe var allt som fanns. Vid just denna stund så var det inte mina önskedrömmar som hemsökte mig, utan den oerhört vackra himlen vars klarblåa sken förtrollade min hjärna. Jag blundade och tömde hjärnan på allt, kände vinden blåsa genom håret. Jag blev ett med vinden och mitt 'Jag' bara försvann. 

När jag öppnade mina ögon så stod min pappa bredvid mig, jag hade varit så djup i min trans att jag inte märkt av honom. Han hade sett min meditation och låtit bli att störa mig. När han såg att jag mina ögon var öppna och vid medvetande så sa han - Underbart, eller hur? Jag har själv stått där du står nu och känt likadant, det var för 30 år sedan. Det är nåt med den här platsen som fångar oss Tårtor, som greppar våran själ och gör så fria. Han la sin arm runt min axel och vi stod under en lång tystnad och bara tittade på havet, himlen och den ensamma fångeln som låg helt stilla i vindens drag. - Din mamma är snart färdig med maten, spring in och hjälp henne. Jag log mot honom och gav mig av, han stod kvar. Efter 10 meter så stannade jag, vände mig om, min pappa stod fortfarande kvar och tittade ut över havet. Jag började springa mot honom och när jag nådde fram så behövdes det inte mycke kraft för att tippa honom över kanten och ned för branten. Han skrik tog snabbt slut när hans huvud träffade de första stenarna, sen var ljudet av vågorna allt man kunde höra. Jag stod kvar, såg hans livlösa kropp översköljdas av vågorna, han påminde om en tavla jag en gång sett. Jag log, tog ett djupt andetag och slog mig sedan rakt i skrevet. Ögonen tårades upp och jag började springa mot huset. När min mamma förtvivlat höll om mig så kändes det som att återigen ligga i hennes mage. "Äntligen har jag mamma för mig själv" tänkte jag log.