Let's Wrestle, part II

Del 1

"Har du kondom?" frågade hon med pipig röst. 

Som ni minns från förra delen så hade jag slängt mina kondomer i en papperskorg eftersom jag ville göra en liten emo-flicka gravid med mitt barn. Jag var som sagt, när den här historien utspelar sig, 29 år och singel. Och inte fan hade jag någon kondom. 

"Självklart" hörde hon mig förstås säga där hon stod på alla fyra i mörkret. 

Tidigare under kvällen hade jag varit på ett rave (på den här tiden 1997, bodde jag i Wien) där jag dealat lite knark. Jag minns att det helt plötsligt blivit ett enormt jävla polispådrag och hundjävlar och snutsvin stormat stället. När jag frågade en tjej vad som hänt hade hon svarat att "nån jävla psykopat försökt äta upp min kompis" just det där sista upprepade hon som ett mantra där hon satt på trottoaren. Jag mådde dåligt av hela grejjen och bestämde mig således för att svara på lillbrudens missade samtal. Men jag var fortfarande arg sedan förra helgen då hon retat upp mig och lämnat mig high and dry. Sexet var kort och djupt, jag ville verkligen se till att hon blev med barn. 

Jag övertygade henne om att behålla barnet efter månader av "detta kommer att bringa ny livskvalitet i våra liv" så gick hon till slut, gråtandes, med på det. Och livskvalitet var vad jag fick. Efter födseln av lille Valdemar tog jag med mig min nye son på en fisketripp.

 Två månader gammal låg han där i jollen medan jag tog fram dynamitgubbarna och tände på en efter en. Jag kastade dem ganska långt ut och lät dem explodera så att vattnet regnade över oss. Några minuter efter smällen kunde jag ro ut i lugn och ro och plocka upp fiskhuvudena.

 Jag har alltid varit övertygad om att amning är något som barn egentligen inte alls behöver. Mest en idé som skapats av medierna, precis som pizzatopping och ku klux klan. Själv ammade jag bara i två veckor och hade bestämt mig för att min son inte skulle få någon jävla specialbehandling. En vecka fick han. 

 Dagen till ära fick Valdemar äta fisken jag fångat. Jag bröt nacken av aborren och lät sedan lillgrabben mätta sig bäst han kunde. Fisken hade dock inte dött helt och hållet så det blev en liten gladiatormatch mellan bassen och Valdemar. Själv satt jag förnöjt och tittade på hur min son desperat representerade, ja jävlar vad han representerade. Detta för den äldsta av alla pågående krig: Människan mot naturen.

Valdemar, min son, han piskade skiten ur den där fiskkroppen och drack efteråt sin eget vikt i segerns saft (fiskblod). Och när vi kom hem hade mamma försvunnit för att aldrig mer komma tillbaka.