Livskvalitet som konst

Vända kappan efter vindens frilansare, Karl, är inte bara en practical-joker utan även en sann konstnärsjäl. Nu har vi här på kappan-redaktionen utrustat honom med en kamera och hoppas på att detta ska resultera i några konstfilmer som ska illustrera det svårdefinierade begreppet livskvalitet.
Här kommer i alla fall första filmen som handlar om vardagföraktets dyra pris; depression. Vi tittare får här lyssna på när Karl berättar om hjärnbrus till fina bilder på det ensamma älskandet; onani.

Tårtan vs Kajsa L del 1

Kajsa L sa...

"Fan vad tråkig du har blivit Tårtan, skriv om saker du kan såsom äcklig sex och våld, och sluta upp med dessa pretantioner."

Vart: Café Publik, Andra Långgatan, Göteborg
När: En varm kväll i april.

- Så vad sysslar du med? Hon lekte med sin hand på mitt lår.
- Lite vadsomhelst, bloggar mest. Hon sken upp och proklamerade:
- Det gör jag också! Hon var perfekt full och det var jag med.
- Vart bloggar du? Jag kanske har läst din!
- Jag bloggar om livskvalitet.
- Vända kappan efter vinden!! Skrek hon så det började pipa i mitt öra.
Vi gick ut för att röka en cigarett och prata i normalt tonläge.
- Det stämmer, gillar du den?
- Jag älskar den! Vem är du?
- Jag är T… hon avbryter mig precis i tid.
- Du är väl inte den där jävla Tårtan? Han är klart tråkigast och hans senaste sög.
- Nej nej, jag är Gräddnos. Jag gillar inte Tårtan heller, han fick mest vara med för att han är kompis med bollen, plus att han alltid bjuder på bullar när vi sitter på Cello – can’t beat that.
Hon skrattar, lutar sig bakåt, lutar sig framåt och hamnar i min famn, Vi möts i en kyss och nästa sekund så fingerpullar jag henne i baksätet på en svarttaxi, mål: Hennes enrummare någonstans nära Chalmers. När dörren smäller igen bakom oss så sliter hon genast av sig kläderna och jag är inte sen att följa. Vi är som vilda djur och hon biter hål i huden på min axel när hennes fittmusklerna stryper min kuk och hon äntligen kommer.
Vi ligger kvar och kippar efter andan, sen börjar vi prata om allt möjligt, att plugga, att plötsligt bo i en storstad (hon kom från Jämjö, utanför Karlskrona) och livskvalitet. När hon gråtit ur sig sin förtvivlan om att inte ha några nära vänner i närheten så kysser jag henne och våra kroppar smälte återigen samman. Jag tar till alla min knep och färdigheter, svetten rinner från min rygg när jag dansar med tungan över hennes mest privata. Grannarna måste ha hört hennes cum-roar när det äntligen går för henne.
Nästa morgon så kysser jag henne adjö med löftet om att vi skulle mötas samma kväll, när jag kommer hem till min lägenhet så tar jag först en dusch, sen så lägger jag kameran på laddning, plockar upp telefonen och ringer grabbarna från lagret…

To be concluded

Bollens löning

När jag åkte till Hultsfredsfesivalen för tre år sedan hade jag precis träffat min första riktiga kärlek. Hon var yngre än mig. Faktiskt flera år yngre. Hon gick fortfarande på gymnasiet, estetiska programmet. Trots att hennes målningar var for shit och hon inte orkade med andra filmer än svenska barnkomedier älskade jag henne. Hon var en idiot, men en snygg idiot. 

 Hon hade precis kommit tillbaka från Bulgarien, en sån där spritresa som unga tjejer gör när de är 18. Hon hade smsat när hon var onykter hur mycket hon tyckte om mig. Och hon hade inte ens drömt om otrohet, det visste jag. Så tidigt i förhållandet som det var. 

Hon var fin att ha sex med, våningen under sovrummet där hennes föräldrars sexliv sedan länge avstannat knullade vi istället som fyra personer. Vi kompenserade för hela hushållet skulle man kunna säga.

 Jag minns hur hon alltid försökte hejda sina stön så att inte mamma, pappa eller lillasyster skulle höra. Jag minns också hur hon inte klarade av det och hur de små kvidande ljuden slank ur hennes mun, lite för högt, när jag lät min mandom djupdyka i hennes unga fitta.

Och hon följde alltså inte med till Hultsfredsfestivalen. 

Och tur var väl det. Musiker som jag är hade jag ordnat backstagepass, och där stod jag. Drängfull som Gud på besök hemma hos Satan och försökte pissa rakt. 

En skitsnygg tjej kom in trailern sm utgjorde killarnas kollektiva toalett. Hon hade hög energi och pratade om allt på en och samma gång.

- Vad gör du inne på killarnas egentligen? Sade jag med en spjuveraktig ton.

- Hon vill bara kolla på kukar. Svarade en kille med gubbkeps (förmodligen var han pianist i något band)

Hennes mörka vackra ögon var pigga och stirrade på mig som om de sade "säg nåt kul bara så att vi kan knulla sen". Hennes kropp var beklädd av moderiktiga kläder och hon kunde prata om musik från 2000-talet, om band och musiker jag kände. Hon var 29 och jag kände mig värd henne. Jag var värd henne mycket mer än jag var värd min lilla bonnflicka ute på landet som aldrig sett Pulp Fiction och trodde att Cannibis ledde till en livsstil som trainspottingmissbrukare (en film hon i och för sig inte heller sett). Mina år av kulturkonsumtion hade helt enkelt förtjänat mig den här nya tjejen och hela hennes attraktiva erfarenhet och selektiva förhållningssätt. Sånt som jag själv bar på men inte vågat göra något åt. Fören den kvällen. 

Hon drev ett mindre skivbolag och var på festivalen för att göra pr. Hon bodde i ett hus inne i stan, dit vi åkte klockan 4 på natten. Hon tog tjack och vi hade sex.

När jag kom hem från festivalen väntade min flickvän troget och sådär löjligt förälskat. Jag var ambivalent och förträngde hur jag ville ha bort henne ur mitt liv. Något jag gång på gång glömde när jag insåg vilken snygg idiot hon de facto var. 

Några veckor efter att jag kommit hem från festivalen åkte vi ut till deras stuga i skogen där hela hennes släkt spelade spel, lekte leker, spelade badminton och jag inväntade kvällen. Hennes bror. 28 år komplett med dreadlocks och ett pissdåligt band, började spela Thomas Ledinlåtat på sin gitarr medan de vita medelklasslantisarna myste ihop sig kring elden. På natten hade jag och min flickvän sex tre gånger i en av gäststugorna.  Den sista gången tog det länge innan jag kunde komma. Och när jag väl gjorde det var det efter jävligt hårt arbete.

Euphemisms

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Att ha och att få

”Jag vet att du har en särskild person i dina tankar, långt.. långt bak i ditt huvud så finns hon där. Skratta inte, jag vet att hon finns där. Du kanske fortfarande känner henne, du misslyckades när du hade chansen och nu är ni bara vänner, du har accepterat det, men det svider fortfarande lite när du ser henne med någon annan. Eller så har ni inte träffas på flera år, men då och då så händer det att du tänker på henne och fantiserar om hur det kunde ha blivit. Jag sa åt dig att inte skratta!
Blunda och föreställ dig att den där speciella personen sitter framför dig, gör det, vad tror du att hon skulle säga till dig? Skulle hon känna igen dig? Skulle du känna igen henne? Skulle du känna samma nu som då?
Ikväll så kommer du träffa den där personen du aldrig riktigt fick, ert möte kommer inte att överraska er det minsta, trots att ni inte har träffats på så länge, det kommer att kännas rätt i tiden. Du kommer att bli glad för kvällen såg ut att bli en trist en, du höll på att ångra att du gick ut. Det kommer att kännas som ingen tid har flutit mellan er och ni kommer att prata i flera timmar och sen kommer hon föreslå att ni åker hem tillsammans. Du tror knappt att det är sant när ni låser in er på ett rum för resten av helgen, på söndagskväll så är ni båda så ömma att ni inte längre kan knulla, även om det är allt ni vill göra. Du går hem till dig efter att ha lovat att ni ska träffas nästa dag, men när hon ringer så vill du plötsligt inte svara, när hon ringer på din dörr så vill du inte öppna. Hon bankar i vad som känns som en evighet på din dörr innan hon kollapsar framför den. Brevinkastet öppnar sig och du hör hennes snyftningar eka i trappen. Hon berättar att hon älskar dig, hur hon skulle göra vadsomhelst för dig. Du känner detsamma men du hejdar dig själv ständigt från att öppna dörren och be henne om förlåtelse, istället gör du inget. När du nästa dag går till jobbet så sitter hon i din trapp, men hon säger ingenting, hon bara möter dig med blicken och du känner hur hennes ögon bränns fast på dina hornhinnor. Timmarna går och du kan inte fokusera i ditt arbete, hennes ögon är allt du ser varje gång du stänger ögonen. När du kommer hem så går du bara förbi henne, du vägrar se henne i ögonen, men du kan känna dem. Den natten så kan du inte sova, du slutar försöka stänga ögonen och stirrar istället på den nedsläckta TVskärmen i ditt rum. Det blir tillslut så oumbärligt att bara ligga där, att inte kunna sova. Klockan är 4 och du vet vems fel det är att du känner dig såhär. Du börjar hata henne, hata hennes ögon, du börjar överväga att skada henne.”

Deez Budapest nights

Hennes klitta var stor som en biljardboll. Och att suga på den krävde en Bollman av sin finaste kaliber.

Jag hade precis tagit mitt körkort i Budapest, året var 2000.

Min körskolelärare var en späd och försiktig liten man. 32 år gammal med okänd familjesituation, ingen på skolan hade väl vågat fråga honom.

Han kallades bakom stängda dörrar för Smutsresmie. Och Resmie, som var hans riktiga namn, hade en vattenkammad mittbena som såg ut att härstamma från en saved by the bellepisod. Till denna bar han ett stort pannband som höll luggen från att hindra sikten. Men detta var inte hans största problem i sin interaktion med sina elever. Inte heller hans levisjeans av modell 501 - årgång 92. Till och med hans förmåga att liksom titta förbi och bakom de personer han pratade med, som om de vore imaginär rekvisita i hans egna lilla dockteater, överträffades av en sak.

Det var att han osade av mat. Hela hans karaktär förde tankarna till överblivna kylskåpsrester och uppstekt kött. Han luktade också som värst i håret, vilket jag lade märke till när han lutade sig fram och tog över ratten i ett kritiskt körskolemoment.

Snacket på körskolan gick i en hånfull ton om Resmie och enligt utsago gick det att lukta sig till veckodagar genom att noga sniffa på den smale ungrarens gråa kavajer.

Måndag stank han av grillad ost.

Tisdag var aromen av frityrolja där.

Onsdag luktade han chili con Carne, och då framförallt ur munnen.

Torsdag var vitlöksdagen, lika säkert som musen i råttfällan.

Varför han uppenbarligen lagade samma mat varje vecka var det ingen som visste. kanske var han lat, eller bara okunnig i köket.

Men hur som helst så förundrades alla över hur han om fredagarna inte luktade. Inte mer än mänskliga dofter som mjäll och svett i alla fall.

Anledningen till detta var ett mysterium och teorierna var många. Någon menade att hans fru bara släppte till på fredagar varför han då lär dusha kvällen innan. Någon gissade att de olika doftelementen tillsammans skapade ett vakuum som räckte i en dag. Det fanns till och med en berättelse om att han inte hade råd med vattenräkningen, men unnade sig att gnida in kroppen i flytande tvål varje fredag.

Den riktiga förklaringen på Resmies luktfria fredagar fick dock jag en torsdagsnatt när jag för första gången såg den kutryggige och blekhyade körskolemannen utanför rimlig kontext. Nämligen på en krog.

Det här var heller inte vilken krog som helst. Det var Budapest främsta vinbar (det här året) och redan i entrén kände jag en omisskännlig lukt av vitlök stöta emot mig. Jag vände nästan i dörren, men när jag såg Resmie sitta där, med handen kupandes ett dyrt vin, då blev jag nyfiken. Jag smet förbi honom och satte mig en bit bort för att snegla.

Resmie kunde tydligen, trots sin icke-belevade utstrålning, väldigt mycket om vin. Bartendern var märkbart irriterad över vitlöksdoften som stack honom i ögonen, men han var samtidigt mycket imponerad över att hans mittbenade och konstigt klädde kund hade så stor insikt om viner.

Sakligt redogjorde Resmie för bartendern om de finaste franska druvsorterna. Snart blev han också mer och mer passionerad i sina monologer och hans röst ökade i styrka. När bartendern var tvungen att servera andra kunder vrålade Resmie så högt han kunde för att göra sin kunskap hörd: "UTANFÖR BORDEAUX, TVÅ MIL SÖDER OM LANDSVÄG 70 FINNS EN LITEN GÅRD SOM ODLAR DE SÖTASTE DRUVOR DU SMAKAT!"

Bartendern började nu bli märkbart irriterad och vill mest sköta sig jobb och kanske prata lite med de andra gästerna.
Men Resmie gav sig inte, han fortsatte skrika om olika druvsorter och vilket trä som fick dem att smaka bäst. Jag kunde skymta svettringarna i armhålorna på hans skjorta under den dammigt vinröda kavajen som han för aftonen valt att klä upp sig i. Det var inte ovanligt för hans genomgående mode, men ändå kändes han lite mer uppklädd än till vardags.
Själv såg jag för övrigt fantastisk ut. Jag hade deffat hela hösten och hade nu på mig vad som senare skulle bli en bärldsberömd Victor & Rolf kostym för 12 000 svenska kronor. Ja, Jag hade helt enkelt fått knulla med i princip vem som helst.

Men nu ville jag först och främst se vad Remsie skulle ta sig till.

Resmies kroppsspråk blev yvigare och rödvinsglaset han höll i ena handen såg ut att innehålla en mikroskopisk storm av Michael Bayiska proportioner.
Till slut ignorerade Bartendern Resmies druvskrik. Och det skulle han inte ha gjort. För när Resmie såg att han inte fick någon respons fick han plötsligt något fokuserat och hatfullt målat över hela sitt ansikte. Han slog sönder vinglaset mot baren och kramade om en av skärvorna i handen så att rödvinet blandades med hans eget blod. Han skrek åt Bartendern "Din tjocka gris, din plufsiga lilla horpojke! Pratar jag om rödvin är det du som lyssnar på mig!" och den halvflinte och småfläskiga Barinnehavaren såg uppriktigt vettskrämd ut. Resmie höll ut armen från kroppen och kramade om de glasflisor han hade kvar i handen. Hans kroppsspråk liknade en bagares som strösslar en tårta när han med mekaniska rörelser lät sitt eget blod bilda en estetiskt uttänkt linje längs med bardisken, en liten älv mellan alla vinglas.

Sekunderna senare kastade sig två vakter på honom och fortsatte sedan med att kasta ut honom fortare än kvickt.
Jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Och som den sökare jag är gick jag ut och närmade mig Resmie som stod med huvudet mellan knäna, andfådd och handen fortfarande droppandes av rött blod.

- Mr. Resmie...?
- B-Bollen? Bollen!
- Ja, det är jag. Er Körskoleelev, remember?
vitlöksdoften var påträngande för mig då Resmies bruna Kalufs var det som för tillfället var närmast mina luftvägar.
- Bollen, Vi ska fortsätta den här festen. Det lovar jag dig. Det Lovar jag.
- Eh, fest?
Jag visste inte vad jag skulle tro, eller kanske vad jag skulle vara rädd för. Men Någonting med den här mannen hade äntligen börjat locka mig och jag lät honom leda vägen.

Han förde mig via en dyr taxi till ett av Budapests många medelklasshotell. Under resan pratade Resmie vidare om rödvin. Hur han älskade "den" och "den" druvan. Samtidigt Renade han hungrigt sitt sår i handen och slickade i sig blodet med en glädje och uppriktig törst.
I den övergivna lobbyn fick Resmie en rumsnyckel. Han nickade åt portiern, sade "han är med mig" och fick en nick tillbaka.

Innan han vred om nyckeln och öppnade dörren minns jag att jag hann fråga "Vad är det här för fest?" Varpå Resmie tittade mig djupt i ögonen innan han svarade: "Mensfest".

Dörren öppnades och inne i rummet fanns fem kvinnor. Prostituerade gissade jag, eftersom alla spatserade omkring nakna på underkroppen. Två av dem hade sina BHar kvar. En av dem dansade till 2pacs "California Love".

"Help yourself" Sade den späde Remsie med ett leende och klappade mig på ryggen. Trots att han var betydligt kortare än mig kände jag mig i den stunden väldigt liten.

Och det var här jag träffade kvinnan med den biljardbollsstora klittan. Hon spände sina vackra bruna ögon i mig, eller så mycket av dem jag kunde urskilja under alla lager av smink. Och satte sig sedan på sängen med särade lår.
Jag förstod vad Remsie menade. Hennes sköte hade spår, nej tecken, nej orkesterbesjungna menstruationstavlor av lingonveckan. Längs med hennes ben skrek färgen rött i form av en väldigt oanvänd slemhinna.

"Ät mig" var allt hon sade, och jag var inte sen att verkställa.

Under tiden vankade Remsie av och an i rummet, tittade ibland ut genom fönstret och frågade flickorna lite avslappnat om de hade förberett hans nattliga final. ”Är allt klart?" sade han och "mmm” ade på ett konstigt behagligt vis som jag aldrig hört att han kunde på körskolan. Jag lade nu märke till att all fem prostituerade menstruerat kraftigt medan Remsie vankat sig fram och tillbaka. Och att spåren färgat av sig på deras ben och innanlår.

Remsie gick över till stereon och bombade igång den gamla Eiffel 65-dängan "I'm blue (dabudi dabudai)" - kanske var detta hans idé av ett skämt.

Han gjorde sedan slag i att ha sex med alla fem av de menstruerande kvinnorna medan jag förbryllat torkade mig om munnen och tittade på. Då och då tog han hårda klunkar ur en närstående vinflaska. Någon kondom använde han inte heller.

När han till slut låtit sin orgasm spruta över de fem munnarna torkade han svetten ur pannan, som direkt färgades röd.

- Bollen, jag är glad att du är här.
Han ställde sig upp och hämtade andan. Kvinnorna bakom honom drog täcken över sig, helt färdiga och redo att somna. Jag kunde inte annat än titta på honom, hur mycket jag än försökte föreställa mig Resmie som ett fantasifoster genom att titta förbi honom, bakom honom, som om han inte var på riktigt, kunde jag inte bortse från hans blodindränkta kuk som låg i samma höjd som mitt ansikte.
- Du har haft din första mensfest och jag hoppas att du har gillat det. Jag har i alla fall gillat att ha dig här. Har du haft kul?
- Visst. Svarade jag förstummad.

- Bra, då ses vi nästa vecka.
- Okej, men vänta.
- Ja?
- Varför...
- Ja Bollen vad är det?
Jag visste att jag aldrig skulle få ett bättre tillfälle att fråga.
- Jamen varför luktar du aldrig mat på fredagar?
- Luktar?
- Alltså, brukar du äta mat på fredagar?
- Nej men lille gubben, sade han patroniserande och gick fram till mig.
Den lille ungraren och hans taniga kropp utstrålade nu något övermäktigt.
Han lade sin hand under min haka och lyfte mitt huvud så att jag tvingades se honom i ögonen.

- Fredag är röd dag Bollen. Då äter man inget.

Och I Taxin hem minns jag att jag tänkte "Vafan, efter det där måste han väl ändå tatt sig en dusch?"

Att vara ung. Att vara skör

Min mamma var pälsallergiker och det betydde att jag, liksom miljoner andra barn här i världen, aldrig fick möta min pappa i farstun med en liten Rosa eller en liten Rex. För detta så hatade jag min mamma, allt kändes orättvist, det var ju inte jag som var allergisk, varför skulle jag behöva lida? Jag vågade inte ens fantisera om en valp, så jag kastade alla mina gamla mjukisdjur, t.o.m. Fia, min absoluta favorit som jag annars inte kunde sova utan, nu kunde jag inte sova med henne. Det hände att jag vaknade i tårar, jag slutade äta och le, min barnatro försvann och med den, mina fräknar och solbränna. Detta undgick självklart inte mina föräldrar.
Det var en solig dag i maj, men jag brydde mig inte, när jag kom hem från skolan så slängde jag min ryggsäck på golvet, lät jackan falla ned från min rygg och landa på de avtagna skorna. När jag öppnade dörren till mitt rum så stod mamma, pappa och morbror Arne och väntade på mig. Förstå detta kära läsare, att mötas av tre jättar i sitt hem, som annars skulle ha varit tomt, var en oerhört chockerande upplevelse. Jag skrek till och slängde mig på golvet likt en halvduktig skådespelare på någon off-broadway pjäs. När jag tänker tillbaka så måste det ha sett väldigt melodramatiskt och löjligt ut, men där låg jag, ihopkrupen likt Bollen och räknade till tio i det tysta. När jag räknat klart så kikade jag upp och såg att de fortfarande stod kvar, lika stilla, det slog mig att jag inte hade något att vara rädd för, de var ju trots allt min familj och inga spöken eller monster. Jag ställde mig upp och mötte deras blickar, ”Är du klart nu?” Frågade min pappa mig. Jag nickade, och ut sträckte hans sina händer i en kupa, och i kupan låg en sten. ”Ta den”, jag gjorde som han sa, jag höll den i min hand, vägde den och studerade den, det var ingen vanlig sten, för från en hålighet så kickade plötsligt en liten korv ut, en korv med ögon och mun, jag skrek till, kastade saken på marken, min föräldrar försökte hejda mig men det var för sent, jag hade den krossat den under min fot. Sedan den dagen så fick jag inga fler husdjur, och mina föräldrar var aldrig sena med att påminna mig att det var helt och hållet mitt eget fel.

Att förlora hela sin familj

När jag var liten hade jag en lillebror. Johan , som han hette, var min Skorpan från Bröderna Lejonhjärta; ofta sjuk , liten till växten, och misslyckades med det mesta han tog sig för. Jag själv var kanske ingen Jonathan direkt, utan mer en Kain. Vi bråkade ofta och jag uppfann en särskild lek som gick ut på att jag brottade omkull honom, satte mig på hans mage, och stoppade mina fingrar så långt ner i halsen på honom att han började kräkas. En bonus var om han hostade samtidigt så snor for ur näsan och ner i de host-kväljda kräkningarna; en fusion av barnäckel, dvs barnglädje. Johan dog hursomhelst ung, som den Skorpan han var.

Det var i en bilolycka, vi var på väg att besöka morbror Anders som fyllde 40, som en kaxig chaufför , i en allt annat än kaxig Trabant, fått för sig att det där med frontalkrockar var minsann något som han ville prova på. Det enda jag egentligen minns från själva krocken är att jag sitter med upprivna byxor på motorvägen och ser att min far ligger bredvid mig i fosterställning helt kritvit i ansiktet. Sen blev det svart och jag vaknade upp på sjukhuset av att min mor strök mig i håret. Hon berättade, med en saklig röst, att Johan hade fått så svåra skallskador att dom inte hade kunnat rädda hans liv. Han hade dött precis när dom skulle till att rulla in honom på sjukhuset. Jag frågade var pappa var och hon sa att han hade vägrat att prata sedan han fått beskedet att Johan dött. Han bara låg där i sin sal och tittade tyst upp i taket.

Efter några dagar åkte jag och mamma hem. Pappa hade redan åkt hem i förväg och jag hade inte sett till honom under hela min tid på sjukhuset.
Taxin körde upp på garageuppfarten och innan vi klev ur sa mamma att jag inte skulle bli rädd ifall pappa verkade lite konstig.
När vi kom in i villan så var det helt tyst. Allt såg ut som vanligt förutom att dörren till Johans rum var försett med ett stort hänglås. Jag gick runt ett tag men kunde inte se pappa någonstans. När jag frågade mamma så sa hon att hon misstänkte att pappa var i garaget. Jag gick dit och när jag klev in genom dörren så såg jag pappa sitta på målarbänken med händerna för ögonen, fortfarande invirad i ambulansfilten han blev insvept i för att motverka chocken efter olyckan. Han tittade på mig och jag blev rädd när jag såg att han var helt grå i ansiktet.
Jag frågade varför han var i garaget och han svarade att han hade tänkt bo här ett tag för att få vara ifred. Allt som min pappa någonsin varit; vacker, välklädd och med en god hållning, var som bortblåst. Framför mig satt en ful och sorglig varelse som såg helt trickfilmad ut. När jag sa att jag ville att han skulle bo med mig och mamma så fräste han likt en katt åt mig. Jag blev rädd och sprang in i huset igen. Min mor stod vid spisen och tillredde vardagens odödliga klassiker; stekt korv med makaroner. Istället för att skära korven i centimetertjocka bitar så använde hon en sax och klippte den slarvigt i tjocka skeva bitar. Ja allt som involverade skärning, avsmakning och servering skötte hon med saxen. Hon slängde till och med gaffeln och kniven på golvet och åt med saxen. Jag fann det hela väldigt olustigt men valde att inte säga något utan vi åt istället under total tystnad.

Veckorna gick och pappa höll sig fortfarande i garaget, han satte aldrig sin fot i huset, så vi fick gå in med mat åt honom tre gånger per dag. Mamma , ja hon hade bara blivit konstigare och konstigare. Hon använde sin kära sax till allting numera. Det var som om hon helt gett upp händerna och börjat leva som Edward Scissorhands. Jag kommer ihåg en gång när vi var på stan och jag råkade gå in i en stolpe, jag hade väldigt långt hår på den tiden som skymde sikten, och mamma bara tog sin sax och klippte två titthål i luggen på mig. Som en rånarluva...

Vi ses Johan, och då ska jag fan brotta ner dig och få dig att kräkas som aldrig förr. Mina föräldrar kan dra åt helvete för att dom visade sig vara så svaga att dom gav upp allt och lät mig gå kärlekslös hela min tonårstid. En dag ska jag hämnas. En vacker vårdag ska ni få äta upp alla de gånger ni inte har brytt er. Som Varg Vikernes skulle ha sagt: "Jeg skal gjøre det med flammer og maskingevær"

Bollens turnéblogg som Hästpojken hangaround, del 4

Ouch, lirade Kalmar i helgen. Staden som Gud inte hade i åtanke när han tömde sin säd.

Bakfull fortFARANDE. Hung Over som Jesus.

Men det var så sjukt bra allt, ändå. Alla som kom var fan helt fantastiska, sån kärlek. Älskade det verkligen.

Vi började med att peppa till Primal Screams "loaded" innan vi gick på, jag bara simmade i GIN under hela introt till Shane. Sen på Caligula kom Lars på en skitmysig idé att använda flaskan som ett duschmunstycke. Alltså när låten var slut och kidsen klappade och skrek ställde ja mig på knä och öppnade munnen.

Lars bara skakade flarran och jag tog emot. Kände mig som ett fotbollsfan som badar i en fontän när Brasilien vunnit VM. Alla gillar ju liksom när brassarna vinner VM, har ni tänkt på det? Jag var fanet som simmade i fontänen och drack av allt lortigt vatten. Gud jag bara SKREK så gott det var. Jag vet inte hur länge jag slickade mig om munnen efteråt. Haha.

Efterdängan var nog något Episkt alltså. Jag hade ju redan satt i mig en sjua gin och där skulle det alltså supas mer. Jag har många luckor, men jag minns att jag pratade länge som fan om förstärkarsorter med en asskön kille som hette Sam. I efterhand har jag fått berättat att jag stod och pratade rakt IN i en förstärkare, så jävla typisk mig. "Typisk LillBollen" fick jag ju höra ett par gånger av Martin dagen efter...

Det sjuka är att vi skulle käka efter giget. Martin var skitsugen och pratade typ om mat i flera timmar. redan innan giget sade han att han var vrålhungri.

Men jag tappade bort ALLA, så jag gled in på nåt sunkhak och bara "fem hamburgartalrikar och fem ostdippar".

När jag åt var det inte en måltid, det var en ritual. Jag kramade sönder burgarna i mina händer tills de alla var mos och jag tryckte sedan in pommesen i klumparna. Sedan hällde jag över osten, jag lät den täcka de sönderkramade fettblobborna så gott det gick. Sedan radade jag upp dem framför mig. Som fotbollar från en annan planet såg de ut, där de låg och svettades. Jag minns att jag inte orkat ta av mig jackan så jag svettades också i pannan. Shit, jag hade typ inte rakat mig på två veckor.

Jag satt där ett tag, men sen jävlar kastade jag i mig maten. Jag ville inte ens tugga och gjorde det bara för att kunna svälja så snabbt som möjligt. Faan vad de i personalen tittade konstigt på mig där jag satt och verkligen pressade in köttbrödpommeshybriderna i käften.När jag var klar kunde jag inte hålla mig. Jag gick in på toaletten och spottade på min egen penis.

FZ-1, FZ-1A, FZ-1B = Så sweet.

Stor kram. Från er tennisboll i framfickan.


//Bollen

Bollens turnéblogg som Hästpojkens hangaround del 3

Yooo. Shit vad den här turnén är MAD y'all. Linköping var så jävla FUCKED UP så ni anar inte. Min gitarr, eller yxa då, gick sönder efter att Pontus bestämt skulle ha den i röven. Han bara "In med yxan, no matter what!" och då är det ju bara att Lyda. HAHA.

Just nu är vi i Norrköping, home of bandet Laakso, de som har en sångare med huvan på hela tin'.

Här i "peking" (haha de kallar det så!) är tjejerna ganska söta. Jag kan absolut tänka mig att ha ett långt djupt samtal om några gamla döda rockhjältar med en av dem innan kvällen är slut. Och låta hennes kompis hänga in "den" åt mig under tiden.

Giget gick svinbra kan jag bara tala om. Jag stagedivade fyra gånger!

Nu kom Martin in med öl och rufsig lugg, den lille spjuvern. Lars äter wienerbröd och dricker kaffe istället. gammal i gemet som han är. Men okej hörni. Jag måste sluta nu fan. Kanske hör av mig efter Kalmar eller Växsjö.

Som Bonus får ni en bild på Martins groggvirke från gårdagen, vad gör en inte när man får slut sprit att blanda ut läsken med?



Your pal.

//Bollen

Bollens turnéblogg som Hästpojkens hangaround del 2

Men fy satan vad jag drack bärs, oj oj oj. Och Whischkey haha! snubblade runt som Boll Morrison fan, det var fett grymt. Martin kallade mig "Bollen den store" och nöp mig i sidfläsket. Så jag hällde ut en flaska vodka över honom.

Hörs snart!

//Bollen

Too soon?

Bollens turnéblogg som Hästpojken hangaround, del 1

- The one you couldn't get Martin, aaah, the one you couldn't get.

Så sade jag samtidigt som jag smekte håret på flickan. Hon var inte alls vid medvetande och hade förmodligen inte varit så på flera timmar. Hon luktade bajs i håret, det kände jag när jag luktade på mina egna fingrar.

' Hur länge hade vi varit tillsammans på hotellrummet egentligen? 20 timmar? 40?

Jag satt och fingrade mig själv i röven i min min vita t-shirt utan något på underkroppen när jag öppnade hennes handväska med min fria hand och tog upp hennes mobil. jag tog den i munnen, sög en stund och gurglade sedan med öl.

Hör snart av mig från turnén igen!

//Bollen.

Gör det själv: Splenektomi

Har för mig att jag var i Wien, eller så kanske det var Rotterdam?
Hursomhelst var jag konstant hög på såväl livet som på amfetamin (som jag av någon anledning fått för mig var schysst på den tiden). Det hade varit mycket festande och jag hade de senaste veckorna börjat sköta festandet från sängen, så jag slapp stiga upp och stå på mina egna ben. Jag ringde bara upp en massa folk till stugan som jag hyrde och lät min dåvarande butler, Frank , sköta de rent praktiska skyldigheterna en god värd har.

Det var så skönt att kunna ligga under mitt kattskinnstäckte och liggdansa, sjunga, prata livskvalitet och slicka fitta (det enda sexuella jag orkade med). Tjejerna brukade slåss med kuddar och hoppa omkring i sängen där jag låg; ett beteende som visade att dom inte ljög när dom sa att dom var unga. På nätterna , när dygderna kommer fram, så brukade jag beordra Frank att knulla någon av flickorna bredvid mig i sängen. Jag trivdes i rollen som betraktare. Han brukade behålla tjänstevästen på sig, en sådan som Nestor har i Tintin som vi funnit på en herrekipering i Belgien, och jag brukade känna hans mjölkvita bara röv slå hårt mot mig när han knullade i sidled.

Det var en väldigt trivsam tid som jag dock fick betala ett högt pris för. Notan blev allvarliga skador på min vackra insida. Det var en tidig morgon, i ett rum som dånade av snarkningar, då jag kände att något var fel. Det smärtade på insidan och jag trodde först att det var min själ som var döende. Jag hade fel. Mina år av studier inom medicinen sa mig att mitt vilda festande måste ha orsakat skador på min mjälte. Amfetaminen var nog den största boven i dramat då det under fel omständigheter, i samband med överkonsumtion, allvarlig kan skada de inre organen. Vilken jävla amatör jag kände mig som.

Hursomhelst så låg jag i några minuter och funderade på vad jag skulle ta mig till. En invärtes blödning är inget man bara kan "tänka bort". På nattygsbordet låg några tops, en halvdrucken flaska vodka samt en stillett. Jag tog flaskan, drack några stora munnar, fällde ut stilletten och började skära i mig. Medan jag skar lät jag vodkan sakta droppa i såret för att rena (objudna bakterier är nämligen kirurgens värsta fiende).

När jag slutligen, efter några om och men, kunde blotta min mjälte så lät jag topsen arbeta försiktigt på de synbara såren, även här lät jag vodkan göra sitt jobb. Det var snabbt jag kunde konstatera att mjälten ej behövde avlägsnas utan det rörde sig, som tur var, bara om en blödning.
När jag kände att jag gjort allt jag kunde så drog jag en tråd från mitt täcke, höll ihop såret med hjälp av några hårnålar, och sydde sedan försiktigt.
Frank fick hämta några vitlöksklyftor , i brist på antibiotika, som jag sköljde ner med det sista av vodkan. Jag började känna mig trött igen så jag valde att sova lite till. Det tyckte jag ändå man kunde unna sig.

Den unge Tårtans lidanden

Jag har alltid sett mig själv som s.k. Early Bloomer. Jag var tidig med att röka min första cigarett, jag var blott 9 när jag nästan blev ihjälslagen i ett slagsmål, och jag var bara 5 ynka år gammal när jag fick min första flickvän, Jonna.
Självklart så förstod jag inte innebörden av att ha en flickvän vid en sådan ung ålder, jag tyckte bara att det var spännande att få pussar och uppmärksamhet – alla sa också att jag var ett väldigt gulligt barn med rosiga kinder och bäbisfettet fortfarande kvar. Min första bästa kompis var också en tjej, Jenny, hon och Jonna var vänner sen innan. De var båda äldre än mig och en gång så skrev Jenny sitt och Jonnas namn på två papper och frågade mig vem av namnen som var min flickvän, analfabet som jag då var så valde jag fel namn och blev utskrattad av dem båda. Jag skrattat också med, fast egentligen så kändes det som en sten lagts på mitt bröst. Detta var första gången jag blivit utskrattad av två tjejjer, men det skulle inte bli den sista.
När Jenny inte var med så brukade jag och Jonna leka mamma, pappa barn, och tillsammans hade vi en liten docka i en barnvagn som vi valsade omkring med i hennes garage. Det hela var hennes påhitt och jag ville hellre leka med ’Action Force’, men som en god make så gjorde jag som hon sa. I rummet bredvid så låg ett förråd med bl a. En stor vit frysbox. På denna frys så berättade Jonna att vi skulle göra ett till barn, jag förstod inte riktigt vad hon menade, men vi brukade i alla fall klä av oss nakna och jag fick ligga på henne och försöka lägga min snopp i hennes glipa. ”Är den inne?” brukade hon fråga, ”jag tror det” svarade jag då.
En gång så hörde vi hennes pappa komma in i garaget och snabbt gömde vi oss bland de gamla ytterkläder som hängde i galgarna längst väggen, det luktade gammalt och när dörren till förrådet öppnades så stack mitt huvud fram bland all skrot, han frågade vad vi höll på med och jag ljög och sa att vi lekte kurragömma, jag undrar om han såg att jag var naken?

Så höll vi på, hur länge vet jag inte, men när jag började lågstadiet och hon började gymnasiet så gled vi liksom isär, men jag kommer aldrig att glömma hennes pappas ögon från fönstret när hon frågade mig ”om den är inne”.

Att sparka Bollen i mål

Ni får ursäkta Bollens dåliga närvaro här på bloggen. Han har fått för sig att jobba/knarka med den omtalade slusk-orkestern Hästpojken.
Ja han har tydligen gjort ett så jävla bra jobb så att dom till och med tackar honom på deras blogg. Tydligen har dom lurat på honom att sälja gitarren också. Den fina gitarren som han fick av sin grisöronsmaskande morfar i födelsedagspresent. "Den här gitarren ska jag aldrig sälja , den är min tredje arm", sure Bollen , du står vid dina ord märker jag. Ryktet säger att dom snart ska sparka den lilla tjocka bankirsonen som spelar tamburin och ersätta honom med, hör och häpna, Bollen.
Det kan bli kul att få se dig stå där och rassla med amfetamin-ringar under ögonen och göra fittslickar-tecknet till småtjejerna i publiken.

Ring mig när du slutat leka rockstjärna Bollen.
Tills dess, vågar man be om en turnédagbok exklusivt för kappan?


Tryck på bilderna och se själva:

Some really bad news

Jag har inte bloggat på ett tag. Eller jag har inte bloggat på typ en vecka - vilket känns som väldigt länge. Det har nämligen varit en seg vecka, påskveckan. En väldigt fin vän till mig fick det hemska beskedet att han har cancer, och en livshotande sådan i bukspottkörteln. Kristoffer Viita heter han och jag lärde faktiskt känna honom här i bloggarnas bajsnödiga värld. Efter en tid av chatt i olika kommentarsfält så började vi gå på man-dates IRL och insåg att vi njöt av varandras sällskap.

Hursomhelst så var det förra fredagen som Kristoffer och jag var på Sahlgrenska och mottog det dystra beskedet om att han utvecklat en livshotande tumör i bukspottskörteln; den farligaste cancern som finns. Man kan säga att fredagen blev lång. Den blev nog lika lång för Kristoffer som den var för Jesus år 33.
Dagen efter, påskafton, blev en mörk historia där vi istället för att fira satt, ett gäng, och pratade om allt som hänt och bad till Gud om att Kristoffer ska få nog med styrka att klara sig ur denna tragedi.

Sen har hela veckan spenderats på sjukhus och i krissamtal.
Igår när jag besökte honom i hans sal så tog han mina händer och sa:
- Varför drabbar det här mig? Varför drabbar den här skiten mig och Patrick Swayze.
- Jag menar , jag tränar ju martial arts , äter nyttigt , dricker måttligt och all den där skiten. - Ja fan till och med Cigarretter har jag ju slutat med.

Nä Kristoffer, det är fan orättvist. Patrick Swayze och hans 60 cigg om dagen är förståeligt men du... Du är ju en fighter.
Du kommer klara det här! jag lovar min vän.
Annars så är det goodbye my beautiful zebra. I cancer finns det fan ingen livskvalitet.