Doktorn kan komma

– Ja blodtrycket ser bra ut, vänta här så ska jag gå och förbereda en maskin så att vi kan lyssna på hjärtslagen ordentligt, se om vi hittar något oregelbundet. Mats lämnade rummet.
Jag satt kvar på britsen och sparkade med benen i luften. Inget hade förändrats sen sist jag var här, samma fula tavla, samma fula matta och den obekväma britsen skavde fortfarande mot röven.
Efter att ha suttit i vad som känts som en evighet så öppnades äntligen dörren och in kliver en kvinna. Hon är klädd i grönt (för blod mot grönt är inte lika farligt som blod mot vitt) men jag kan inte klura ut om hon är sjuksköterska, doktor eller städtant, vacker är hon dock, vackrare än någon kvinna jag träffat ända sen Sawat-Dee försvann. Hennes stora svarta ögon är något man kan drunkna i, ett utländskt ursprung, kanske arabiskt, det svarta hår är uppsatt i nacken vilket förtydligar hennes perfekta ansiktskonturer. Hon säger inte hej utan går rakt fram till det lilla skåpet bakom det stora mahognyskrivbordet och börjar rota bland de papper där i. Jag kan inte slita blicken från henne och vill verkligen säga något, men hennes skönhet får en att känna sig som en liten skolpojke på mellanstadiedisko. Hennes kroppsspråk är avvisande men när hon sätter sig på stolen mittemot mig så ändras allt och ett svagt leende gör hennes ansikte ännu vackrare (jag som inte trodde att det var möjligt).
- Hej, säger hon försiktigt.
- Hej, svarar jag fast mer avslappnat, hennes kroppsspråk är nu mer osäkert och det gör mig mer självsäker.
- Jag ser här att det inte är första gången du varit här, stämmer det
- Det stämmer, det här är nionde gången jag är här. Hon tittar åter igen ned i sina papper.
- Mmm, nionde gången ja, hmm, alltid samma dag, stämmer det?
- Det stämmer, alltid samma dag.
- Är det viktigt för dig? Att det är samma dag?
- Väldigt viktigt.
- Får jag fråga varför?
- Det får du, men jag vet inte om jag ska svara, vad rör det här dig?
- Mitt namn är Nadja och jag är klinikens psykolog.
- Du är ny här, jag har inte sett dig tidigare.
- Det stämmer, jag började här för drygt en månad sedan. Hon sätter sig rakt i stolen för att visa att trots att hon är ny här så kan hon mycket och är ingen nybörjare.
- Är du här för att analysera mig?
- Jag är här för att prata, vi kanske kan prata om varför du i nio år har kommit hit och kollat upp ditt hjärta.
- Jag vill kolla så att inget är fel, det är väl inget konstigt med det?
- Nej absolut inte, men du har inte kollat upp något annat, och du dyker alltid upp här februari den 13e.
- Det stämmer. Jag ger henne en frågade blick med ögonen.
- Det är dagen före alla hjärtans dag. Du tycker inte att det är konstigt att du kollar upp ditt hjärta varje år, dagen före alla hjärtans dag? Är det här något sjukt skämt? Hennes tonläge är nu irriterat och hon tittar på mig med en dömande blick. Situationen gjorde mig väldigt upphetsad och jag är tvungen att ta till alla knep för att min växande erektion inte skulle synas ovanpå den vita patientrocken.
- Inget skämt, bara allvar. Det hände en grej (jag tvekade) för tio år sedan som är lite… känsligt.
- Du kan berätta för mig. Hennes sura fasad är nu bortblåst, hennes lena röst ger mig gåshud och när hon sätter sin hand på mitt knä så blixtrade det till i min ryggrad. Hon är verkligen duktig i sitt yrke, jag känner mig tvingad att berätta, jag vill inte göra henne besviken.
- För elva år sedan så… var jag en annan man än den jag är idag. Jag tog droger och hatade allt och alla. Det var först efter att en man hade hittat mig i rännstenen i Wien som allt förändrades och jag såg livet med nya, färska ögon. Jag har hennes fulla uppmärksamhet, det här var hon inte beredd på. Jag träffade en kvinna, hon var allt jag någonsin velat ha och lite till, fru fortuna log mot mig. Tillsammans så utforskade vi Europa… och varandra, vi älskade på parkbänkar i Berlin och skrev varandras namn på ”Julias vägg” i Verona. Hon och jag nådde nya sexuella höjde jag aldrig tidigare trott varit möjliga. Hon kunde ’mjölka’ min kuk torr när jag nådde klimax, aldrig tidigare hade jag upplevt sån njutning. Jag trodde att det skulle bli oss två för all tid….
- Men något hände? Hon var ofokuserad och hennes röst darrade bekant, kåthet kanske?
- Ja, något hände…
- Berätta! Hon var nu desperat i rösten.
- Dagen vi skulle resa från Paris till Amsterdam så skulle vi mötas på tågstationen Gard du Nord, plattform 5. Jag anlände tidigt och satte mig för att läsa en bok, tiden flög och jag insåg att plattformen plötsligt var fylld av människor, tåget skulle snart gå och hon var inte där! Vi hade inga mobiltelefoner, istället så bestämde jag mig för att skippa tåget, jag kunde ju inte åka utan henne, när en svart pojke plötsligt rusade fram till mig och sa ”Är du Tårtan? Den här är till dig”, han räckte mig ett papper och försvann sedan.
Jag föll tyst.
- Vad stod det på pappret?!
- Det stod ”Förlåt, jag kan inte, försök inte hitta mig”
Det blev tyst i rummet.
- Det gjorde så ont, inte bara känslomässigt, utan fysiskt ont, som om mitt hjärta stannat upp, jag började hyperventilera, jag kollapsade! Jag trodde att jag skulle dö.
- Herre gud!
- Så nu förstår du varför jag kommer hit, för varje 13e februari så känner jag samma smärta, och varje gång så tror jag att det är något fel på mitt hjärta.
Hon såg ut att vilja säga något, men stängde munnen och tittade ner i golvet istället. Jag flyttade mig närmare, och sa med en låg ton:
- Jag har inte känt en kvinnas kropp mot min sen dess. Hon tittar förvånat upp.
- Du skojjar?
- Jag önskar, jag har bara inte känt någon form av sexuell törst ända sedan den eftermiddagen. Jag satte min hand på hennes lår. – Förrän nu. Vi såg in i varandras ögon och möttes i en kyss. Vi ställde oss upp och jag förde min hand upp i hennes nacke och smekte den varsamt. Min andra hand var vid hennes midja och lyfte försiktigt på hennes gröna tröja, hon var inte sen med att föra sina händer upp för mina nakna ben, de stannade upp vid mina skinkor som hon började varsamt massera. Tempot ökade och hon gned nu hårt, hon var tvungen att släppa för att jag skulle få av henne den gröna tröjan, under hade hon en svart BH som jag snabbt knäppte upp med en hand. Hon tittade frågandes i mina ögon när hon insåg min skicklighet med BH-spännet, men jag svarade inte hennes blick utan tryckte ner henne på knä. Jag slet av mig den vita kroppsduken och visade triumferat upp mitt blänkande ollon framför ansiktet på henne, hon sög snabbt tag i ollonet med munnen och arbetade den med an vana som bara en sann kuksugare har. Jag tittade triumferat upp mot dörrspringan och såg Mats med videokameran i högsta hugg, jag gav honom ett stort leende och en ’tummen-upp’, som han snabbt besvarade.

Den fria viljan

De berusade flickögonen rullar besvärat omkring i hennes skalle. Till slut tittar hon in i väggen. Själv stirrar jag upphetsat på hennes lilla fasta kropp och försöker koncentrera mig på mitt prestigestånd som nu är så stort och hårt att jag skulle kunna spränga en ståldörr med bara toppen av det. Lisa skruvar på huvudet och tittar överallt utom på mig medan jag hjälper mig själv till hennes nakna kropp med allt vad det innebar. Jag försöker att uppskatta den och min egen. Jag står på knä och hon ligger på rygg. Jag låter min blick hungrigt slicka hela hennes kropp, men jag vill att hon ska se hur jag njuter av att betrakta och studera hennes fitta och bröst. Vad håller hon på med?

Jag hade träffat Lisa ute tidigare under kvällen, en blond liten tjej. I sin retliga sätt påminde hon en aning om den finska illbattingen Lilla-My. Hon hade druckit många öl, åtta. Jag själv hade druckit två stycken. Under kvällen hade vi pratat om vårt förhållande, det som egentligen inte existerade. Jag hade tidigare sagt att jag ville ha ett öppet sådant, även om det mest var en ursäkt för att jag ville ha möjlighet att "knulla runt". Det tyckte inte Lisa om något särskilt efter åtta öl.

Jag försökte hålla mig arrogant charmant, prata i en lite syrlig ton om hur mycket jag fick knulla och att hon inte skulle förvänta sig att gå hem med mig. Och just då önskade jag att detta skrytsamma skitsnack varit sanning. Hennes humör hade snabbt svängt från "sexig drogpåverkad collagebrud på springbreak" till "Sur rödvinsalkoholiserad knarkarkärring i Wiens folkpark".

Och hon hade förstås rätt i sin ilska, varför skulle jag få ha kakan och äta den med? - För att någon måste, that's why.

På dagen hade jag tänkt på sexet som jag visste att jag skulle njuta på kvällen, jag hade känt mig ambivalent, osäker på min egen attraktionskraft. Men sedan hade jag tagit en springtur, gjort sit-ups och många armhävingar. Jag hade tittat mig själv i spegeln, äppelkindad med mina bröstmuskler svällandes samtidigt som jag hämtat andan. Jag tänkte att "Livskvalitet ska jag ha. Har jag förtjänat nu. Ja, fan. Knulla ikväll".

Nu står jag där på knä i sängen och smeker hennes berusade kropp och känner min kuk våldsamt pulsera. Fast, något känns inte rätt. Lilla blonda filosofen Lisa tittar sig oroligt omkring och undviker min blick.

Men våt blir den när jag för upp ett finger i fittan. Hennes ansikte är dock allt annat än det förväntade: förvridet i en bita-sig-o-läppen-till-det-blöder-skräckblandad njutning. Istället kommunicerar hon ett osäkert uttryck som tycks betyda "Ta mig härifrån". Jag lägger mig på henne, kramar om hennes lår och små fylliga bröst men jag får ingen ögonkontakt då hon tomt stirrar in i väggen och, som det ser ut, försöker drömma sig bort.

"Eeeh... Alltså jag vet inte om du vill göra det här?" Frågar jag henne ärligt. Genast kramar hon om mig. Hetssmeker mina biceps och skulderblad och stönar "Jo! Jo! Jag vill!".

"Eeeh... är du säker?"

"Jaa, jag är bara lite full". Jag tycker mig kunna höra hur hon ljuger, men min kuk är för hård för vidare diskussion resonerar jag, och låter föra in den hårda i håligheten.

"Åh Bollen! Bollen!" Stönar Lisa medan min kuk smörjs in med vad Tårtan brukar kalla "picktopping". Slidväggarna är slappa och hennes fitta känns större än tidigare. Jag fortsätter knulla och hennes stönande mitt namn känns fruktansvärt ansträngt. "Hon vill inte ha mig, hon vill inte ha mig" tänker jag innan jag med lätthet vänder hennes på knä och tar henne bakifrån. Jag greppar tag om hennes nacke och trycker ner henne på mage där jag fortsätter. Stönen dör ut då hon inte längre orkar fejka sitt intresse för medverkan i den här patetiska sexakten. Jag känner för varje inträde i henne att det här inte är okej. När jag tar en paus och drar ut mitt kön känner jag hur hennes blöta fitta inte orkar knipa åt längre. Jag tänker att "nu får det räcka" och stöter in i henne ett par gånger till, djupare än tidigare, innan jag runkar bort min säd över hennes fasta lilla rumpa. Några droppar rinner över på hennes svanktatuering föreställandes ett gammalt egyptiskt tecken. Detta är en önskan hon formulerat under vårt första sex: "Uuh! Flås! Jag vill att du kommer på mig!". Och jag försöker alltid att vara en tillfredställande älskare, även om det bara är jag som knullar.

Meet the feebles

Två av tre medlemmar ur livskvalitet-kollektivet kommer gästa Cello på andra långgatan ikväll. Om det av någon orsak är stängt så sitter vi på Condecco på Linnégatan. Kom och IRL-poka oss vettja.

Kvinnofängelset

Jag har just läst inledningen till Michel Foucaults bok, Övervakning och straff, där Sune Sunesson inleder med att berätta om när han läste boken för tredje gången. Det var denna tredje gång han insåg vad Foucault menade med att själen är kroppens fängelse. Det är en väldigt fin berättelse, som jag tycker ni bör läsa, där Sune minns en fest som slutade med att han låg berusad i en säng och skrattade åt sin egna kropps fångenskap. På andra sidan väggen , i grannrummet, hör han värden ligga och gråta åt samma insikt.

All detta snack om själens eventuella roll som fångvaktare får mig oundvikligen att tänka på Platon, och mig själv. Såklart, jag tänker ju alltid på mig själv. "Du finns i dina egna tankar Gräddnos" , som mamma brukade säga.

För att nu återgå till denna Platon, som såg idé-världen som den sanna oföränderliga världen, så är just idén runt Gräddnos den som kvinnor vill ha av mig. Jag har , självförvållat , skapat den perfekta idé-versionen av min vackra gestalt. En tillflyktsort dit upptagna kvinnor vallfärdar för att fly undan sin vardagsfördömande festman. Jag erbjuder en semester från parrelationens dekadens genom mina idéers många uttryck. Jag blir en famn att krypa upp i som står för det farligt förbjudna , ett bröst att återigen kunna suga mammas trygga mjölk ur för att åka tillbaka till den idealiserade barndomen där rätt och fel var något du fortfarande skulle lära dig. Jag serverar en ostbricka att smaka där varje ost symboliserar en lust; samlaget du alltid velat ha , kunskapens goda frukt och modet att skapa sin egna värld. Du kan sedan doppa denna gåva i den tillhörande plommonmarmeladen; känslan av att hålla i lyckan förkroppsligad. Kryssning i Karibien, my ass! Här är ett Jag som är uppochner, det perfekta Jag:et att leva i.

Dom får aldrig nog , kvinnorna som söker sig till mig. Beredda att ge upp allt för att kunna stanna där med mig som vägledare. Jag är grindvakten som äger nyckeln till moralens och normens mörka cell. Jag säger alltid nej när det blir för mycket. Ingen ska kunna tro att dom någonsin kommer att kunna ha mig som sin. Jag är ingens men samtidigt till för alla som vill, om bara för ett tag. En vardagens härskare med min omgivning som slavar. Kommer ni för nära så står jag där med maskingeväret och pepprar er fulla. Men kommer du trots allt en dag , min prinsessa , ska du få rida på mitt arabiska fullblod och leva för alltid.
Själen är vad samhället förväntar sig av dig din jävel.

Camp life!

För flera år sedan, när jag var blott en ung spoling, så extraknäckade jag som fritidsledare för barn med ADHD, och det var sannerligen ingen lätt macka.
Jag har länge förespråkat att ADHD bara är produkten av socialdemokraternas flumskola, och kan lätt botas med en fast hand, raka väglinjer och en stark rotting.

Vad jag skulle vilja berätta om är en händelse som utspelade sig den sista dagen innan jag skulle flytta till London och fortsätta min utbildning i ekonomi. Det var endast några timmar kvar och vi var redo att lämna det lilla lägret ute i Stockholms skärgård och åka hem. Allt var packat och jag tog en sista vända genom baracken innan vi skulle hoppa in i den överfyllda bilen och bege oss hem.
När jag öppnade mitt rum så hittade jag en av deltagarna på golvet. Det var lilla Clifford, eller lilla och lilla, han var 14 år och nådde mig nu i höjden. Jag hade länge retat mig på Clifford för hans envisa försök att bli min ”polare”, med en hjärna som en femåring så trodde han att allt som krävdes för att vara min vän var att klänga på mig och vägra göra som jag säger.
- Vad tror du att du pysslar med egentligen?
- Inget mannen! Jag skulle bara kolla en grej.
Grejen med Clifford var att han trodde sig vara en riktig gangster, ytterligare en sak jag störde mig på.
- Är det där min väska du har där?
Han hade rotat igenom min väska, och en tom godispåse låg på golvet. Skitungen hade tagit mitt godis, och satt nu mätt och belåten på golvet med en chokladfläck på underläppen.
- Förlåt Tårtan, jag ska aldrig göra det igen, jag svär till Guuuud! Klämde han ur sig med ett hånleende på läpparna.
Jag vände mig raskt och gick ut ur rummet och snart var han var tätt inpå, jag gick ned för korridoren och in i hans rum. Väl där så plockade jag upp hans mobiltelefon som låg i den vänstra väskfickan.
- Jag vet att du inte kommer göra det igen, för din mobil är nu min. Jag kände hur vreden kokade inom mig. Och det första jag ska göra med MIN mobil är att kasta den åt helvetet.
Jag gick ut ur rummet och började gå mot utgången, det skulle bli min gåva till Poseidon tänkte jag samtidigt som jag stålsatte mig själv för att inte le av skadeglädje.
- Nej sluta! Det är min! Ropade han innan han kom ikapp mig och knuffade mig in i väggen, under det senaste år hade han inte bara vuxit på höjden, utan också på bredden, och hans fysiska styrka visade sig nu. Jag stod med ryggen mot väggen och hans händer var nu runt mina, och i mitten fanns hans älskade mobil, en gammal och värdelös Nokia. Jag släppte mobil och ett leende klädde nu hans ansikte och innerst inne trodde han att han hade vunnit över mig, men föga visste han att i utbyte mot mobilen så höll jag nu i hans handleder, och med tummarna så tryckte jag på händernas ovansida, jag tryckte hårt. Han skrek till, kämpade emot, men hans händer var verkligen mina. Jag tryckte hårdare och han föll till knäna. – Sluta Tårtan, jag skojjade bara! Jag var nu alfahanen och det visste han. – Grejen är den Clifford, att när man skämtar (jag knep åt hårdare vilket resulterade i att tårar började rinna ned för hans kind) så måste det vara roligt! Jag släppte hans vänstra hand, och med min nu fria hand, klappade till honom över ansiktet så hårt jag bara kunde. Han grät och han bönade, men det var lönlöst, jag fann ingen sympati för denna ’samhällets igel’, utan njöt istället av hans tårar. Jag slet upp honom på fötterna, men innan han fattade vad som hänt, så slog jag honom rakt i mellangärdet. Andan flög ur honom och vek sig som en litet korthus. Jag började skratta, jag släppte hans sista hand och nu låg han på golvet och försökte hämta andan, krampaktigt höll han sin högra hand. Detta var sannerligen en vacker syn, jag satte min högra fot över den högra sidan på hans ansikte och skriker "I am the Angel of Death"!.

Och i vår vackraste stund tillsammans, med tårar av glädje rullandes ned för mina kinder, och en gråtande 14 åring under min sula, så öppnades dörren och en förfärad Lisa skriker – Tårtan!! Vad fan håller du på med?!!?

Jag vänder mig om, torkar en tårar, ler mot henne – Jag lever, jag lever mitt liv!

Practical Joke

Vända kappan efter vinden har fått sin första frilansare , Karl Linus , som har varit och roat sig redigt på internet. Karl är en sann practical joke-man , han skojar bara i praktiken. Han har nog fan aldrig dragit ett verbalt skämt i hela sitt liv. Well nu har han skojat lite på den übersöta sidan cute-pets.net; en sida som publicerar söta djurbilder som läsarna skickat in. Karl har skickat in en bild på Hitlers hundvalpar , döpt dom till nå fåniga namn , och nu har sidan alltså publicerat detta. Fantastiskt roligt. Bara tanken på att Hitler hade hundvalpar är ju underbar. Underbarare är dock att vad cute-pets.net läsaren tror är tre oskyldiga söta valpar i själva verket tillhör historiens kändaste judehatare. Se först här , bilden nere till vänster. Och kolla sen här.

Ett gott skratt är fan livskvalitet!

Sverige

Idag är det söndag.

Majblomman

Dörrklockan rang och där satt jag med en sked fil i munnen och ”Roccos storverk” i VHSen. Vem vågar störa mig mitt i min morgonritual? Jag öppnar dörren och där står en liten pojke, med snorig näsa och en liten ”låda på magen” fylld av olika typer av majblommor. ”Vill herrn köpa en majblomma?” Han kunde inte ha varit mer än 8 år gammal, och med mössan så neddragen, tvungen att luta bak huvudet för att se mig. Vilken ful liten unge vi har här. Precis innan jag ber ungen ta sina små äckliga platsblommor och trycka upp den i hans mammas anal, så avbryts vi av Roccos s.k. ”Cum-roar”. Han reagerar och lutar sig in i hallen för att se vad som föregick i vardagsrummet, naturligtvis så la jag märke till detta, och med min lenaste röst säger ”Självklart, kom in vettja, jag ska bara gå och hämta min plånbok, vad heter du förresten?”. Han säger ”Milton” med vag röst och jag hör han knappt för jag är redan påväg ut ur rummet och in i mitt sovrum. Jag tar av mig min morgonrock, greppar min plånbok och träder sedan in i vardagsrummet helt naken. ”Hörru Milton, vill du tjäna lite pengar?” Han nickar lydigt, på tv så blir en tjej knullad av Rocco samtidigt som hennes huvud trycks ned i en toalett. Jag vänder honom ryggen och tar ut ett gäng kondomer ur en byrålåda. ”Jag vill att du tar av dig kläderna Milton.” jag vänder mig om igen och hinner inte reagera innan min egen käpp, den med silvernäven, träffar mig över huvudet.

Jag vaknar upp och inser att jag ligger på mage, mitt huvud bultar och min mun och händer igenförtejpade. Utan att säga något så går Milton fram till mig med käppen i högsta hugg, han gör något bakom mig som jag inte kan se, och plötsligt så känner jag det kalla stålet mellan skinkorna, det är hårt, men också väldigt kletigt, jag ser ett att ett smörpaket på golvet bara några meter ifrån mig. Jag kniper och kniper men Milton trycker hårdare än något som min ringmuskel kan stå emot. Han är inne, och det gör ont, väldigt ont. På tvn så blir en kvinna tagen i varje hål av Rocco och hans vänner. Längre och längre glider det svarta träet in i mina mest privata utrymmen, tillslut så ryker det till och en våg sveper över mig. En skönare känsla jag aldrig tidigare känt fyller mina sinnen och jag tillåter mig själv bli knullad av silvernäven. Han är en ihärdig pojke, Milton, och fram och tillbaka rör sig staven tills den välbekanta känslan arbetar sig från min pung till änden av min kuk för att sen explodera i en stor sats som kladdas ut under mitt skrev och mage. Han stannar upp, jag flämtar hårt genom näsan, tejpen har gjort det svårt att andas, jag svimmar.

När jag vaknar upp så ligger jag fortfarande på mage, men tejpen kring min mun och händer är borta, Milton sitter tyst på soffan. ”Var Milton en duktig pojke?” frågar han enfaldigt. ”Milton var en jätte duktig pojke” svarar jag, ”Var en ännu duktigare pojke och hämta pappa Tårtan en cigarett från hans jackficka. Han kommer strax tillbaka och jag ligger nu på rygg, han sätter cigaretten mellan mina läppar och tänder den med min Prinsessan Diane-tändare.

”Vill herrn köpa en majblomma?” frågar han igen. Jag ler.

Aktuellt.

Såhär i mars månad, när intressant skvaller inte är något man direkt badar i, så kan vi här på redaktionen stolt medela er kära läsare att Jan Alfredius kommer att bli sjuk och bli tvungen att sluta som nyhetsankare på Aktuellt. Håll ögonen och öronen öppna för den 24:e Juli smäller det.

Försök till gästblogg: Stig Larsson

Av en slump så råkade jag, för typ en månad sedan, snubbla över författaren Stig Larssons adress. Ni vet han som bland annat skrev böckerna Autisterna och Nyår , samt manuset till hyllade Kaninmannen och guldbagge-vinnaren; Miraklet i Valby. En av Sveriges bästa författare. Hursomhelst så bestämde jag mig för att skriva ett brev till Stig. Jag ville skriva och fråga om han kunde tänka sig att gästblogga här på Vända kappan efter vinden. Nu kanske ni tycker att jag är helt dum i huvudet, Stig har ju typ gått under jorden och säger att han inte alls vill skriva nå mer. Nej jag är inte dum i huvudet, det handlar om att våga fråga. "Frågar man inget så blir det jävligt svårt att casha in någon livskvalitet " , som Bollen brukar säga.

Såhär såg i alla fall brevet ut som jag skickade till Stig per traditionell post:

Hej Stig Larsson!

Mitt namn är ****** och du känner inte mig.
Varför kommer jag då som en objuden gäst, i form av ett brev, och inkräktar i din privata sfär? Ja för det första så måste jag komma med den obligatoriska rosen man alltid ska ge till en författare när man skriver den ett brev. Jag läste nyligen, för första gången, din bok Autisterna och blev överkörd. "Man kan säga att den handlar om en man som upptäcker världen , som alla romaner typ" , var orden som lockade mig att läsa den. Jag har snubblat över ditt namn många gånger i mitt liv , kommer bland annat ihåg att min far hade Nyår i bokhyllan , men jag har tyvärr aldrig läst något du skrivit förrän nu. Började igår på Komedin 1 och har Nyår som ligger och väntar på mig , nu i min egna bokhylla då jag numera själv är en far.
Det i ditt sätt att skriva som förförde mig , nu kommer klyschorna , var igenkänningen. Dels rent tekniskt; kommatecken , ordval , meningslängd. Din teknik är en sådan jag själv alltid velat ha. Sen var det detta med handlingen. Jag kände att sökandet , efter vad jag väljer att kalla livskvalitet , är något som genomsyrade hela Autisterna och mig.

Så varför skriver jag och prisar en, och en halv, av dina romaner?
Jo jag tänkte faktiskt "göra en Martin" och fråga om du inte skulle vara intresserad av en comeback. Nu är det inte så att jag är med i Svenska författarkatalogen och vill att du ska skriva en roman, inspirerad från en resa runt om i Sverige. Nej jag vill helt enkelt fråga om du skulle vilja gästskriva ett litet stycke åt min blogg.
Nu är det ju 2008 och bloggar är ett fantastiskt uttjatat begrepp, så jag förstår om det smakar illa. Men jag fick en vision som sa att jag borde fråga dig Stig, om du skulle vela skriva något som kan vara allt från ett ord till hur lång som helst. Du får skriva under pseudonym , det gör jag själv , eller under ditt riktiga namn. Jag vill förtydliga att det bara handlar om ett inlägg en gång , så du inte tror att det är en livsuppgift jag frågar dig om.
Bloggen heter iaf - Vända kappan efter vinden - en blogg om livskvalitet.

http://vandakappaneftervinden.blogspot.com

Den är ungefär precis vad den heter , förutom att kappan inte har så mycket med saken att göra. Vi skriver oftast små anekdoter om ett sökande efter en livskvalitet , genom att bryta sociala regler och vända på vad som definieras som ont respektive gott.
Jag själv skriver under pseudonymen ; Gräddnos , också har jag två medskribenter i detta anonyma filosofiska internetkollektiv.
Ha det mer än väl Stig Larsson.

MVH / ******* , Göteborg 260208
*******@hotmail.com
073*******



Ok. Sen så gick det någon vecka också plötsligt en dag , närmare bestämt idag , så ringde ett 08 nr till min telefon.
"Hallå" , svarade jag. "Hej detta är Stig Larsson" , sa en man i andra änden av luren.

Stig: "Du skrev ett brev till mig och frågade om jag kunde skriva en text till din blogg"
Jag: "Ja precis!"
Stig: "Tyvär så kan jag inte det "
Jag: "Nej det var det jag trodde , du skriver väl inte längre?"
Stig: "Jag är lite rädd för det här med bloggar"
Jag: "Det ska man vara , uttjatat och så in åt helvete stort det har blivit"
Stig: "Ja.."
Jag: "Vad snällt av dig att ringa och ge svar så snabbt , jättetrevligt!"
Stig : "Ja , inga problem , ha det så bra"
Jag: "Detsamma , ha det jättebra!, tack igen för att du ringde!"

KLICK!

Mothers little helper

Söndagsmorgonen är nog ändå min favorit morgon. Det är ju liksom så grymt att bara ligga där en timme och titta i taket. Titta på figurerna på tapeterna, leka att dom lever och gör saker , drömma sig bort i en fantasivärld. Man kan känna sig fri. Även fast jag tycker att lördagar som helhet är en bättre dag , så har söndagar ändå dom bästa morgnarna. Man vet att det är dags sen på måndag, men man börjar inte tänka på det förrän senare, på eftermiddagen då det börjar bli tråkigt. På lördag är morgonen fin fast man är lite spänd , det är ju så mycket kul på tv att se fram emot.

När jag har legat där ett tag ,och nästan fantiserat bort mig totalt, så brukar verkligheten återkomma med doften av scones. Mamma bakar alltid scones på söndagar. Härliga varma scones, som får smöret att smälta och förvandlas till en härlig salt sörja, som rinner ner på handen så man måste slicka av den. Om inte pappa hinner före då förstås , fast han stoppar ju hela handen i munnen och drar sen läpparna mot varje finger. Gottegris.
Sen brukar jag få vara med honom en stund innan han går till kyrkan. Pappa går oftast själv till kyrkan. Mamma gillar också Gud , fast utanför kyrkan. Därför så brukar jag först få vara med pappa, så tiden räcker till. Sen får jag vara med mamma.

När vi hör pappa starta bilen så brukar jag hjälpa mamma att städa bort. Ofta är det jätte mycket smör som droppat på bordet. Det brukar helt enkelt bli så efter scones. Sen tar mamma alltid den stora bunken, den som ska upp på den högsta hyllan, sist. Efter som det är så högt så måste mamma ta pall-stegen. Hon har alltid klänning på sig och går högst upp , fast hon måste ändå sträcka sig så hon står på tå. Då är det min tur. Jag går upp bakom henne , sticker in långfingret i stjärten och börjar röra det i en "kom-hit"-rörelse. Hon frustar. Jag står på knä på pall-stegens lägsta trappsteg och ser hur hennes knän darrar. Hon står fryst , som om man tryckt på paus , med stora bunken "nästan" uppe på hyllan. Efter några minuter släpper hon den på hyllan så det låter "klonk". Hon kliver ner och tar mitt finger i sin mun. Sen brukar vi spela diamantspelet. Det där när man är i Afrika och jagar en försvunnen diamant.

/Milton

Celebrating Differences

Hon hatade sitt jobb, somliga ogillar sitt jobb men hon hatade sitt jobb. Men det var inte på Power Pipe AB hon skulle sluta, inte som en simpel städerska på ett företag som sysslar med fjärrvärre, speciellt inte i Hisings Kärra. Hon skulle inte sluta som en städerska på ett fjärrvärmeföretag i Hisings Kärra. Hon hade en väg ut, hon studerade till högstadielärare på göteborgs universitet, men det var på halvtid och det har ju sina för- och nackdelar, det var ju praktiskt att inte behöva ta studielån, men när det kommer till halvtid så tar det ju dubbelt så lång tid att bli färdig, och varje dag på Power Pipe kändes som en livstid i helvetet. Power Pipes lager var en plats för samhällets kastlösa. Invandrare, utvecklingsstörda you name it, människor som inte kan fylla någon annan funktion i samhället annat än att bära och lasta rör hela dagarna, det hade varit billigare med en elefant men det hade facket säkert haft något emot.

Sen hade hon sina politiska ambitioner, och det gjorde det inte lättare att jobba med stökiga invandrare dag ut och dag in. Uppdragen inom SD hade blivit mer och mer ansvarskrävande, hon gladde sig över detta, folk litade på henne och tillsammans så skulle de förändra samhället. Tillsammans skulle de göra något åt invandrarproblemet, och göra Sverige svenskt igen. Men egentligen ville hon göra mer, egentligen ville hon kasta ut varenda invandrare, andra- tredje generationen, det spelade ingen roll, hon gillade inte hur de luktade och hon gillade inte hur de betedde sig offentligt. Bort med all bistånd med, hon brydde sig inte om tredje världens problem, låt de svälta. Om detta sa hon inget till någon, SD hade arbetat hårt med att tvätta bort nazistrykten och att bli exkluderad ur partiet vore att krossa allt hårt arbete hon lagt ned. Till sina arbetskollegor sa hon inget om sin lojalitet till SD, det hade inte suttit rätt i och med att nästan alla hon jobbar med har någon form av invandrarbakgrund, istället bar hon sitt hat djupt inom sig och räknade dagarna.

Just denna dag var speciell, efter jobbet så skulle hon på dejt. Det hade gått tre månader sedan hon och Erik hade gjort slut och hans slappa wienerballe hade nästan gjort henne lesbisk, aldrig förr hade hon varit så nära på att ge upp hoppet om män, men nu var det dags för nya tag och det var ju faktiskt riktigt länge sedan hon haft en riktig kuk i köttgrottan. Dagen till ära så hade hon smitit in på toaletten timmen innan utstämpling för att sminka sig och trä på de speciella underkläderna, Tommy skulle hämta henne direkt efter jobbet och de skulle åka till FLAME på Chapmans Torg i Majorna för att äta och spela biljard.
Hon stirrade på klockan samtidigt som hennes kaffe blev kallt, klockan var 16:40 och snart var det dags, hon visualiserade Tommys tjocka påle i ett mörkt rum med bara några få stearinljus att lysa upp härligheten med, Nordmans nya på repeat, när hennes chef plötsligt dök upp. "Va fan siter du här och dakdrömmer? klokkan är bara tjogo i, och ingen har hemtat in soporna från fikarommena, marsch pannkakka lillflikkan!" Hon hatade Pekka mest av allt, han var ett tjockt jävla as och hans finska brytning fick honom att verka som ännu ett större as.

Hon suckade djupt och ställde sig upp och gick ut genom dörren och ned för korridoren, två fikarum och två sopor som skulle hämtas in. Första rummet var tomt och sopsäcken var bara halvfull, men det var i nästa rum alla tydligen höll till. Hon räknade snabbt till 16 personer kring fikaborden och alla stannade de upp när hon klev in i rummen, det blev tyst och allas ögon följde hennes rörelser som hökar. Hon undrade vad de stirrade på när hon plötsligt insåg att hon aldrig gått till jobbet sminkad, inte minst i finkläder. "Jävla invandrare!" tänkte hon men behöll sitt pokerface.
Den andra soppåsen var överfylld och när hon försökt knyta ihop den så rasade det papperskoppar ned på golvet, hon svor och böjde sig ned för att plocka upp då hon hörde en kollektiv flämtning från skaran bakom henne, försent insåg hon att hennes stringtrosor stack upp på ryggen och det svarta tyget underströk det tatuerade ordet "HORA" vid hennes ryggslut. Hon frös ihop, vad skulle hon göra? 16 kåta och vidriga män hade precis sett halva hennes stjärt och hela hennes pinsamma tatuering som hon gjort när hon var 14 år nere i Berkas källare. Hon stod frusen och försökte greppa läget, men vad höll hon på med? Stod hon kvar med rumpan i vädret, helt exponerad för dessa odjur, varför skylde hon sig inte? Var det så att hon kanske gillade situationen? Gillade hon att de stirrade på hennes privata delar? Det fanns bara ett sätt att ta reda på sanningen. Hon ställde sig upp, rykte upp byxorna över höften och böjde sig ned igen, men denna gång vänd mot vargarna vars ögon glimtade av kåthet och förundran, hennes djupa urringning sken som solen och alla fick titta. Allt kändes rätt, hon gillade vad som hände, hon gillade det så mycket att hon rättade till BH:n så att männen med bäst syn fick sig en tjuvtitt på hennes högra bröstvårta. En till flämtning svepte genom rummet som en varm vind och nu satt hon på golvet. "Ska ni jävla blattar bara stirra? Eller ska ni göra något nyttigt för en gång skull och knulla mig?" Hennes ord lamslog varenda man i rummet, hon visste att de inte skulle klara av det, men spänningen och att se chocken i deras ögon var värt allt skitsnack som förmodligen skulle cirkulera här år framöver. Alla satt helt stilla, och med mun på vidgavel och ögonen uppspärrade så rykte alla synkroniserat till när dörren plötsligt flög upp och Pekka klev in i rummet.

"Vad henter her da?" Mullrade hans finska brytning. "Ho-Ho-Hon sa att hon ville bli kn-kn-knullad" stammade Roine fram, "Va!? Knollad! Ja jevlar, da ska hon fa smaka på finsk stokk!" han tog två steg och plockade upp henne som en kvist, "Nej!" han hon ge ifrån sig innan Pekka satt sin hand för hennes mun, "Om horan vill bli knollad så ska horan bli knollad!" Sen drog han ner hennes tröja över axlarna så att hennes bröst hoppade fram men hennes armar bands fast av tröjans hals. Männen i rummet hade förvandlats till en flock hyenor som girigt slickade sig om munnarna, vi måste hålla i tanken att många av dessa män inte fått knulla sen företagsresan till Tallinn förra året, de var svultna och nu skulle det ätas.

"Nu har jag verkligen gjort bort mig" tänkte hon och bad en tysta bön, hon hade bara tänkt reta och nu har allt spunnit ur kontroll. Hon känner männens händer över hela hennes kropp, hon känner sig smutsig och aldrig förr har hon varit så utsatt, "Jag älskar det!" skrek hennes kropp men hennes huvud hade ännu inte bestämt sig. "Knulla mig ditt äckliga missfoster!" skrek hon när handen försvann från hennes mun och ner i hennes trosor, hennes huvud hade äntligen bestämt sig. Kläderna slets i stycken av de håriga, smutsiga och grova händer som nu ägde hela hennes kropp. Hon fann sig på knä, omgiven av kukar i alla storlekar, några var små och några var stora, men alla hade de något gemensamt, de hade alla behövt en rejäl ansning. Störst var Pekkas och han var också först med att trycka in den i hennes mun. Med en kuk i varje hand så kämpade hon mot kräkreflexen som Pekkas ficklampa frammanade. Lättnad sköljde över henne när han tillslut drog ut den och en mycket mindre halvslak kuk tog dess plats. "No er det dags for knoll!" Utropade Pekka som om det vore nyår, innan han ställde sig bakom hennes fasta stjärt, han skrattade ett elakt skratt när han såg hennes tatuering.

I periferin så la hon märke till en person som inte tycktes leka med de andra tjurarna, det var Jonte, en taning kille som hon länge trott varit utvecklingsstörd. Jonte sa sällan något, undvek alltid hennes blick och hade en gång försökt ha en mustasch tills han blivit så utskrattad att han gått hem tidigt för att raka av den. "Jonte! Kom hit" flåsade hon. Han gick försiktigt fram till henne och stannade med skrevet mot hennes ansikte. Hon drog ned dragkedjan och grävde runt tills hon fick grepp på den grövsta kuken hon någonsin hållit i, hon började suga på kukhuvudet och Jonte log. "Det här var alldeles underbart" tänkte hon tills en annorlunda smak fyllde hennes mun, det var kiss! Jonte kissade i hennes mun!

Där stod de, 16 män som alla trängdes kring en naken kvinna, och hon, omgiven av 16 män som alla försöker sätta sin kuk i henne på ett eller annat sätt. En efter en började de täcka henne med sin säd, några kissade på henne efter att de tömt sin pung. "Du var ett riktikt herligt knoll Tårtan, vi ses på måndag! HAHAHA!"

De lämnade henne i en pool av kiss och säd. Hon hade aldrig mått bättre.

Hon älskade sitt jobb, somliga gillar sitt jobb men hon älskar sitt jobb.

Post-Wien syndrom

Just det ja. Bröllopsfesten.

Jag byter kalsonger inne på toaletten eftersom jag kissat på mig under ceremonin, det hade varit så vackert, och när jag är rörd så pissar jag istället för att gråta. Min urolog har länge betraktat detta som ett mysterium vilket i sin tur fått mig att betrakta honom som en idiot. Hur komplicerat är det egentligen? Det är min kuk som gråter. Ni förstår (halvintelligenta som ni är) att för mig agerar könet spegel av min själ och inte ögonen som för de flesta andra.
Jag tvättar alltså kuken och tar på mig ett par nya Calvins, box fresh. Sedan går jag ut till festlokalen igen. Fuck bitch, jag ser bra ut, och nu menar jag inte som ett fotbollsmål eller rätt skruv i din ikeamöbel. Nej jag ser ut som en miljon brända euro i min vita Ralph Laurenkostym.

Jag sätter mig bredvid en ung pojke och flicka, de verkar vara förälskade och jag kan se hur en slags naiv föreställning, men ändå så äkta känsla av livskvalitet lyser som en jambaladdad mobil i deras ögon när de sitter där och gullar med varandra i den varma Solen. Jag sitter där en stund i tystnad. Tittar mig omkring.
Sawat-Dee, Gräddnos och Tårtan dansar alla tre tillsammans på dansgolvet. Sawat-Dee i mitten och Tårtan med en bit av bröllopstårtan i handen som han sedan matar henne med, detta till Gräddnos förtjusning.
Jag smuttar på min Wiener melange och vänder mig till det unga paret. De är verkligen inte torra bakom öronen. Hon 18 och han 23. båda klädda i piratkopierade jeans och billabong t-shirts. De är väldigt smala och lever förmodligen på ris och hasch, trots att de är västerlänningar
- Hej på er. Ungdomar. Säger jag och ler
- Hej! Strålar flickan (som heter Lena) med ett leende. Pojken (Frej) verkar lite reserverad.

Men så snart jag presenterat mig och mina små vänner går allting snabbt. Rätt tablett i rätt drink och sen är det taxi hem till mitt hotellrum som gäller (på vägen ut ser jag hur Sawat-Dee doppar sitt pekfinger i bröllopstårtan och sedan kletar av det på Gräddnos näsa).
Medan jag sitter i taxin med den avsvimmade flickan i mitt knä och den vettskrämde pojken vid min sida susar ett minne förbi i mitt huvud...

Jag minns hur jag är tillbaka i Wien och studerar litteratur på universitetet. Hur jag är ung och fri. Hur mina sökande nattliga äventyr ibland tar över, hur kärleken ibland blir för mycket att hantera, och jag bryter ihop av all skönhet .
Inte berusad av något annat än livskvalitet sitter jag på skolan och gråter ut på axeln av min bästa vän, Stokka Biemann, en svarthårig flicka som jag lärt känna genom en kontakt i "musikbranschen". Henne suger jag på, som man gör på en god karamell, aldrig har jag legat med henne. Bara, bara tagit på. Och hon har låtit mig.
Hon tröstar mig bäst hon kan, när läraren med skolans största skägg och tillika pondus kliver fram och tar mig på axeln.
- Bollen...
börjar han.
- J-ja?
- Jag ska berätta något för dig som du ska minnas i hela ditt liv. Förklarar han med djup stämma och spänner sina stora bruna ögon i mina små glansiga blå.
- Det finns många författare här i världen. Men alla riktiga, alla stora författare, vet du vad de har gemensamt Bollen?
- Nej? Svarar jag uppriktigt nyfiken, samtidigt som jag torkar mina tårar och knuffar bort Stokka från min famn.
- Bollen, städar du din toalett? Ditt badrum?
- Nej magistern. Svarar jag sanningenligt, jag hade nog inte städat sedan min förra mensfest.
- I så fall har du potential att bli en stor konstnär, filosof, visionär. Vet du varför? Alla män som städar sina toaletter är ynkliga. Små jävlar som inte kan slicka fitta.

Med dem orden ställde han sig upp och örfilade mig så hårt att jag nästan skallade Stokka av bara farten.

Sedan är jag lika plötsligt tillbaka i taxin, flera år senare och känner hur Frejs hyperventilerande börjar gå mig på nerverna. Samtidigt håller hans flickvän på att vakna ur sitt drugrus.
- Vad tänker du göra med oss? Frågar Frej med håret i ansiktet och med knivspetsen gungandes i jämnhöjd med sin egen njure.
- Vi skall ta det tillbaka till Wien. Säger jag och stirrar rakt fram.
- Wien? Vi är ju i Thailand, vad fan snackar du om!?
Jag svarar inte utan räcker honom flaskan med min hemmagjorda dryck.
- Drick det här, annars blir det inte roligt för dig.

Vi kommer fram till hotellet och jag ger chauffören ett trippelt arvode plus dricks. Uppe på rummet känner jag mig trygg, glad. Jag börjar dansa. Och nu har Lena vaknat också.
- Knulla henne. Instruerar jag genom att peka med kniven på Lena. Responsen är som väntat skräckslagna prostester som jag inte orkar bemöta. Istället går jag bort till skivsamlingen och slår igång Franz Shubert, min favorit inom Wienklassisismen.
- Du hörde mig. Kommenderar jag igen och den här gången lyder de. Frej och Lena börjar stelt at ta av varandra kläderna.
- Drick! Skriker jag.
När de väl är nakna börjar Frej gnälla.
- *Snyfft!* Jag kan inte, buhu...

Återigen slungas jag tillbaka i tiden, tillbaka till Wien. Jag står på en tågstation tillsammans med Stokka och tar Farväl.
- Hej då Bollen, jag önskar att vi haft längre tid att lära känna varandra.
- Jag med, tillsammans är vi Thelma och Louise. Du är Thelma. Säger jag till henne och kramar om på ett omsorgsfullt sätt. Sedan jag släpper taget och kastar halsduken över axeln för att aldrig vända mig om innan jag kliver på tåget mot mitt sköte och min kuk. Europa och världen.

Sen är jag tillbaka på hotellet. Shuberts stråkar dånar ur högtalarna på en sån nivå att jag nästan får ont i öronen. Jag dricker ur flaskan som Stokka gett mig i avskedspresent, hårda, snabba klunkar.
- Gör det nu Frej. Annars kommer jag och fixar det här.
Jag försöker verkligen få honom att förstå, men han ligger bara i fosterställning som ja, som ett annat foster.
Jag hanklovar fast honom i fåtöljen och klär av mig framför Lena. Hon är verkligen förkrossande vacker.
Jag börjar slita i min kuk, jag sliter och drar och tittar på Lena. men ingenting händer. Och det är inte första gången som det inte har hänt förut.
- Helvetes horjävla Wienballe!
Jag svär och drar som en besatt i min egen lem medan Lena ligger omtöcknad framför mig och Frej i en panikattack bredvid mig...

Plötsligt är Jag är tillbaka igen, i Wien. Jag är där hos min urolog och jag frågar honom varför jag känner så mycket, varför jag känner kärlek hela tiden, varför jag älskar av hela mitt hjärta och varför det gör så ont? Ont i min kuk som står hela tiden?

- Det är den här staden gosse, du kommer att märka en skillnad om du flyttar härifrån. Den här staden...den gör något med alla. Mest av allt med dem som kommer hit för att sedan lämna den.

Tillbaka i hotellrummet där musiken vrålar, ungdomstårarna sprutar och min Wienballe inte vill stå är det en enda tanke som genomborrar min hjärna:

- Jaha, no shit din jävla kukdoktor.

Inside creamnose throat

En sak jag verkligen hatade när jag bodde i Stockholm var SSU-krogen Crazy Horse. Nu tycker ni kanske att det är underligt att man kan hata en krog , man väljer ju trots allt att gå dit, men jag skyller på mina dåvarande vänner. Crazy Horse var, då i alla fall, stället där man kunde träffa undergroundsvennen. Ni vet den där svennen som var först med Von Dutch kepsen, formel 1 skon och helrövmåsen från Evisu. Hade man tur så var han där , på dansgolvet , gnidandes sin kuk mot en Natasha Peyre lookalike som bara ville ha den. Jag älskade att se honom. Eller dom , det var inte bara en. Nä undergroundsvennen var faktiskt; undergroundsvennarna, plural. Ett trendsättande gäng, samma som alla andra, typ Weekdaygänget på Bam Bam i Göteborg.

Well hursomhelst, jag blev i alla fall ofta, mer eller mindre, tvungen att följa med till Crazy för att hänga vid Jack Vegas maskinerna - i hopp om att vinna femhundra spänn.
Men en kväll , närmare bestämt den 4:e mars 2002 , så såg jag honom för första gången. Bollen alltså. Han satt där helt ensam vid ett bord i hörnet av lokalen och hade , likt en finnig tonårspojke, fötterna upplagda sådär nonchalant på bordet. Nu var det egentligen inte så mycket som skiljde honom från alla andra i lokalen , förutom då en sak; hans ögon. Lika kalla som ishavet där torsken simmar runt. Ja dom var fanimej lika kalla som den där januarinatten jag spenderade i tält på Sibirien. Hursomhelst så besvarade Bollen min blick direkt med att hånle och stirra tillbaka på mig, så intensivt så att det kändes som att han såg rakt in i min själ. Han bara tittade på mig , som Ghaal från Gorgoroth , utan att blinka. Jag blev , vilket jag nästan aldrig blir, skitskraj. Han bara satt där och stirrade på mig med ett snett leende. I säkert fem minuter stod jag bara där och tog hans kalla blick samtidigt som jag nervöst försökte låtsas att det inte berörde mig.

Tillslut tog jag dock mod till mig och avancerade fram till hans bord. "Varför tittar du så konstigt på mig?" , sa jag och lutade mig kaxigt fram, stödd med hjälp av nävarna mot bordet. "Jag kan se att du och jag har mycket gemensamt...Fast långt därinne är du bara en ynklig jävel" , svarade han och tog en klunk från sin flasköl. Han var så rak och verkade så jävla obrydd så jag kunde inte med att försöka ge mig in i en fight med denna kille, istället valde jag att slå mig ned.

Under hela vår följande timslånga konversation så tyckte jag för det mesta att han var en ganska dryg jävel. Kort och avvisande , fast med en jävla allmänbildning och ett självförtroende av järn. Vi pratade om det mesta , fast det kändes som att samtalet tillslut fick sitt egna liv och ledde sig självt in på ämnet livskvalitet. "Livskvalitet , ja visst vet jag vad det är. Jag har det varje dag, HELA TIDEN" , sa Bollen och kallade servitrisen för "lilla stumpan" när han dricksade henne. Så vi började tala om att fånga dagen och all såndär shit som jag älskar mer än allt annat.

Slutligen började det att bli dags att röra sig hemåt så vi bestämde oss för att dela en taxi , då det visade sig att han bodde nära mig. "Nytorget tack" , sa Bollen till chauffören när vi steg in. Väl i taxin blev stämningen aningen tryckt och jag kommer ihåg att jag tänkte att om jag haft en kniv skulle jag kunna skära luften i bitar och äta mig mätt på den. Bollen gav mig en blick , som nästan skrek "JAG HAR STÅND", och hade sin tunga hängande utanför munnen. "Orkade han inte stoppa in tungan ens? hur cool kan man vara?" , tänkte jag och försökte mig nu på att stirra in i hans själ. Plötsligt knäppte han upp brallorna , tog fram kuken , tog sin hand bakom min nacke och tvingade min mun att suga honom. Och som jag sög honom , med tårar rinnandes nedför mina kinder till tonerna av mina konstanta kväljningar. Han kom i min hals och tvingade mig att svälja hans säd så den skulle "sprida liv i min mage" , vilket han sa med ett hånskratt. Nu är Bollen min bästa vän och jag har förlåtit honom. Jag förstår nu varför han våldtog min mun, han ville knäcka mig ,för att kunna bygga upp mig till den självständiga sökaren jag är idag. Jag älskar dig för det Bollen.

Wiener Melange

Som ung så sökte jag efter livskvalitet i världens alla hörn. Ena veckan kunde det vara kåkstäderna i Bogotá för att nästa vandra berusad på rissprit i ett sommarvarmt Zhaoxing.
Jag reste alltid business class, of course , och umgicks uteslutande inom societetens järnmurar. Jag kommer ihåg att jag oftast kände mig frusterad , var det möjligt att kunna hitta mig själv inne i en överklassfitta eller med näsan i ett kokainrör?
Med tiden blev jag alltmer desperat och började känna mig som ett vuxet vilddjur tvingat till fångenskap. Panikångest på dagarna och Yesenias opererade blygdläppar att gnida penis mot på natten. Var detta verkligen jag? , mammas vackra blonda pojke som alltid haft den där glöden som nu verkat slockna.

En morgon vaknade jag naken på ett parkettgolv bredvid Mia B , en svensk Kinneviks Vd på "knulla-deffade-småpojkar-semester". Min mun smakade röv och jag ville bort. Bort från allt spännande och icke-västerländskt. Så jag reste till Wien.
Väl i Österrikes huvudstad började jag känna min forna glöd komma åter.
Områdena kring den vackra floden, Donau, blev mitt nya klasslösa centrum. Jag valde att gömma mig på dagarna och gå på obskyra fester på nätterna. Jag hade börjat söka , likt en varg i fårakläder , efter något nytt , djupare än droger och sex.

Jag hittade oglamourösa fula människor att förföra med berättelser från mitt tidigare liv. Att plötsligt börja omge sig med människor som gjorde allt för mig, för ingenting tillbaka, var det bästa som hänt mig. Plötsligt blev allt en lek där jag hela tiden tänjde på gränserna nått de sjukaste.

Jag kunde hetsa flickor till stympningslekar , låta unga pojkar vara mina sexslavar och äta av deras kött. Ingenting var längre omöjligt. Jag var kungen över Wiens osäkra tonåringar. Min kappa vändes efter mitt humör; ena sekunden var jag en omtänksam vän, för att nästa spela rysk-roulette med deras huvuden som insats. Det som slutligen fick min glöd att flamma upp till en öppen eld var en man jag träffade en natt. En man med blodiga tänder , liggandes bredvid en halvdöd gråtandes flicka. Jag sträckte honom min hand och han tog emot den. Vi började söka som ett par , Tårtan och jag, och jag lärde honom allt. Det blev som lektioner där vi , alltmer som tiden gick, började turas om att vara lärare respektive elev.
En dag på en bänk vid Wiens Spanska ridskola så frågade jag om han kände att han uppnått total livskvalitet. "Jag är nästan där" , svarade han och tittade mig djupt i ögonen. "Mållinjen är närmare än du tror" , svarade jag och knäppte upp mitt bälte. "Jag älskar dig", var det sista jag hörde honom säga , sen stötte han in i mig.

det stora bröllopet

Vad är nu detta?! Har vår hjälte blivit helt galen och tänkt gifta sig? Eller är det en komplott från en utav hans många fiender? Är det utpressning, eller kanske rent utav Voodoo?! Läs vidare och se hur allas vår singelkille Tårtan tar sig ur denna knipa.

/redaktionen

Det är fest och det är sommar, champagnen är kyld och klockorna klämtar. Mina bästa vänner, Bollen och Gräddnos, sitter på raden längst fram, kvinnan jag älskade, Sawat-Dee, står framför mig.

Bröllopet har inte blivit billigt. Hela Sawat-Dees familj hade flugit hit och bodde nu på hotell. Maten, kläderna, champagne för flera tusen, underhållning osv. Allt skulle finnas och jag vill inte ens gå in på dekorationerna. Men vem kan egentligen sätta ett pris på en sådan här dag?

"Love is like wildflowers; its often found in the most unlikely places", sa prästen efter att vi hört en lokal talang tolka Cecilia Vennerstens "Det vackraste", det var verkligen vackert och jag känner en tår rulla ner för min kind. Jag försöker skratta bort det samtidigt som jag jag torkar mig kring ögonen, jag har inte gråtit på flera år, jag skäms lite grann tills jag ser att alla omkring också gråter. Livskvalitet - är du äntligen min?

"May we have rings?" frågar prästen och tittar mot bänkraderna, Sawat-Dees lillasyster på bara 5 år rusar upp med en ring i handen, hon ser ut som en ängel i sin lilla vita klänning. Hon ger mig min mors diamant ring som hon en gång fått utav min far, men, vart är den andra ringen? Bollen och Gräddnos kommer då fram med en guldring hängades i ett snöre och tillsammans håller de varsin ände. "Vi kunde inte komma överens om vem som skulle bära ringen, så vi bär den tillsammans", alla skrattar och jag blir alldeles tårögd igen, bättre vänner kan en man inte ha. "Lycka till ni två, ni förtjänar det" säger Bollen och skakar min hand, "jag trodde aldrig att det skulle hända, den lilla grabben från Wien har äntligen blivit en man" säger Gräddnos och ger mig en kram. Nu är alltid redo. Jag sätter ringen på Sawat-Dees finger och hon på mitt. "I now pronounce you husband and wife" deklarerar prästen och lyfter händerna i luften, "you may now kiss the bride", jag lyfter hennes slöja och kysser henne på läpparna, vi håller om varandra. "I love you so much Tårtan, im going to make you so happy" viskar hon i mitt öra, jag ler, "I'm already happy baby... and I am going to DESTROY YOU" Jag ser henne i ögonen och de darrar av rädsla, hon förstår att jag menar allvar. Applåderna sköljer över oss och jag tittar mot Bollen och Gräddnos som nickar instämmande, tillsammans så ska vi lära henne vad sann livskvalitet är. 

Springbreakup

Det var en riktigt solig vårdag och vi satt nere vid vattnet , min flickvän och jag.
Vi hade tagit med oss kaffe, kakor och cigaretter - med andra ord så var det som upplagt för att njuta. Det var så fint att sitta där , i ett moln av cigarettrök, och titta på fiskebåtarna som puttrade förbi. Solen reflekterades i vattnet så jag nös okontrollerat , då sol i ansiktet får mig att nysa , vilket fick min flickvän att skratta hysteriskt. Nu är jag ju en man som kan njuta av nästan vad som helst , men just vårdagar som denna är det något väldigt speciellt med.

Jag var för det mesta tyst och försökte koncentrera mina sinnen på naturens känslor, dofter och ljud. Bara blunda och andas. Min flickvän ville dock inte hålla käften ens för fem öre, vilket jag erbjöd henne, så hon pratade på om det ena och andra. Vi hade varit tillsammans i ganska precis ett år och hon berättade hur fint hon tyckte det var att sitta här med mig. Hon började stryka mig på insidan av låret och viskade , med upphetsad röst, i mitt öra att .. Ja ni förstår. Hon började kyssa mig på halsen men jag kände frustrationen växa och puttade bort henne.

Jag kunde inte förstå att hon tyckte jag var viktigare än denna fantastiska vårdag , hur i helvete kunde hon sätta en dag som denna efter mig. Jag ville inte att hon skulle prioritera mig före allt , så bra är ingen och allra minst jag själv. Jag skrek att jag kommer nog att leva ganska länge till så passa på och njut av andra saker som inte är lika bestående. Katrin såg helt chockad ut där hon låg på backen och undvek min blick. Jag satte mig bredvid henne och började tugga på en kaka. Jag märkte att hon tittade på mig och efter ett tag hörde jag henne harkla sig och hon frågade om jag fortfarande älskade henne. En lång stund satt jag tyst , som om jag sög på hennes fråga. ¨Nej , inte längre" , svarade jag och tittade på vattnet. ¨Nej jag kunde se det försvinna" , svarade hon och tog sin jacka och gick.. Jag hade nog aldrig känt mig så lycklig över att vara ensam. Fast man är ju aldrig ensam när man är lycklig.

Att älska två män

Armbågsleden var av. Jag spottade i regnet medan Alfons Åberg tjöt av smärta i en hög av skräp nere på asfalten. "Om han bara hade struntat i att försöka bli kompis med mig", tänkte jag, så hade han sluppit allt det här.
"Vad är det som händer här egentligen?" Undrade en äldre farbror med colabottnar i fejset som spatserade förbi. "Inte ett jävla skit" förklarade jag pedagogiskt och stirrade in i hans erfarna ögon. De hade säkert sett ett och annat de där ögonen tänkte jag. Kanske inte direkt något krig, men förmodligen en och annan gråtande kvinna och skrikande barn. Alfons gnydde ynkligt fram ett "H-h-h-...." där han låg i vattenpölen jag kastat honom.

"Det ser inte ut som ingenting direkt" sade farbrorn som om han fann hela scenen motbjudande. "Jasså du" sade jag, "Det kanske beror på att din syn är ett jävla skämt?" Farbrorn tittade sig omkring, ingenstans på hela torget såg han någon att vända sig till efter hjälp.
Han tog ett steg åt sidan, som om han övervägde att gå vidare, men vände sig sedan tillbaka. "Nå, hur ska du ha det? Stanna eller gå?" frågade jag honom.
Han tvekade.

Jag gick fram till Alfons, böjde mig ner och greppade tag i hans tröja i halsen och slet honom uppåt. Jag vände mig sedan igen och tittade farbrorn i ögonen, fortfarande hållandes Alfons krage och frågade "Ja?" innan jag kysste Alfons på munnen så hårt jag kunde. Han försökte slita sig bort så jag lade händerna på hans bakhuvud. Jag blundade och Alfons ögon var vidöppna. Hans enda arm var ingen match för mina två starka.
"Sluta!" skrek gubben. "Lämna honom i fred!".
Jag var blöt om munnen när jag släppte greppet om Alfons huvud och lät honom dunsa ned i vattnet igen. Ett "Uufgh!" och ett ljud av lungor som tömt på luft hördes tydligt.
Jag ställde mig mig upp och rätade på ryggen. Tittade upp mot himlen och log samtidigt som jag torkade av mig slemmet i ansikte med tröjarmen.

Jag gick fram till gubben, stannade bara några decimeter från hans ansikte. Och nu såg jag vem det var: Molgan. Han hade sannerligen inte åldrats med värdighet. "Du tror du vet något..." sade jag. "V-va?" svarade han märkbart skrämd. "Ja, du tror att du vet vad livskvalitet är va?" var orden jag yttrade innan jag sparkade honom i pungen så hårt jag bara kunde, jag kände verkligen hur de runda bollarna försvann till outforskade domäner genom min egna fot.
Han föll ned på knä med ett knastrande ljud från knäskålarna när de träffade den hårde marken och ett slags vedervärdigt kippande och gurglande efter luft kom från han strupe. Jag ställde mig framför honom och lyssnade på Alfons gråt samtidigt som jag hade gubbens ansikte i jämnhöjd med mitt skrev.
jag rullade ned strumpbyxorna och kände regnet i mitt hår, sedan började jag massera fittan. Ja, jag var ju redan våt och mina vårtor var hårda som sten. Orgasmen närmade sig långsamt. Jag skakade på huvudet så att det våta håret slog mig på kinderna. Samtidigt som jag kom skrattskrek jag, nu även kippandes efter luft precis som han gjorde i all sin smärta, och jag i upphetsningens crescendo: "Hah.. haaah! du tror att du vet, men du har fan aldrig upplevt riktig livskvalitet som mig ditt jävla SEPE!!!" och så sprutade jag ned Molgans colabottnade glasögon med saften från min bästa fitta.