Hästflickan

När jag berättar för folk jag träffar att jag gillar hästar så tar de för givet att jag är bög, men vad vet de egentligen, dessa människor?

Ibland så känner jag att en människa måste komma bort från alla bipolära kampsportfejjor på Stureplan eller Avenyn, och alla filippa k-anställda vars föräldrar måste ha varit släkt, för att hitta den där draken som kallas livskvalitet. Man ser draken, men man kan aldrig fånga den, bara greppa efter den.

En viktig del av mitt liv är hästar och när Kreti och Pleti spelar på hästar för en snabb handpenning, så spelar jag bara för äran eller onödiga kroppsdelar (t ex. en lillfingret). En sann tjusning är att se hästarna röra sig, se deras muskler arbeta som en romersk gladiator och känna att jag är en del av mobben som skriker efter blod. Men det är inte bara den ständiga kampen som lockar mig, hästar är också väldigt intelligenta, man kan se det i deras ögon. En häst mår dåligt av att stå i ladugård ensam, precis som människor så måste de ha sällskap för att överleva. 

Min stolthet, Blixten, bor hos en familj i Åkarp norr om Hultsfred, där mår han bra tillsammans med andra hästar och herr och fru Ragnarsson tar väl hand om honom. De dagar då det har blivit för mycket dekadens och inte nog mycket livskvalitet så tar jag bilen över helgen för att komma närmare naturen, och Blixten. Jag tror han saknar mig också, jag önskar att jag också kunde bo i Åkarp och rida i skogen varje dag, men tyvärr så kräver mitt arbete att jag håller mig till de större städerna.

Blixten är en arabisk fullblodshingst och var inte billig, men värd varenda krona, han är den enda jag egentligen bryr mig om i hela världen, i alla fall sedan min mamma dog. det var en svår period och jag vet inte hur jag hade klarat mig utan Blixten.

Bilresan till gården tar c a 3 timmar och det är lustigt hur vädret alltid är vackert när jag kommer fram, det kan vara stormen "Gudrun" när jag lämnar Göteborg och "Alla vi barn i bullerbyn" när jag kommer fram, det är något magiskt med Åkarp. Jag bor alltid i Ragnarssons gäststuga där det är väldigt bekvämt men också väldigt enkelt, precis som jag vill ha det. Jag går upp före åtta och gör iordning min kappsäck i familjen Ragnarssons kök, mackor, en kall sallad som jag kastat ihop dagen innan och en flaska vitt vin. Frukost äter jag aldrig, ända sedan hösten 1997 så har jag mått illa varje morgon och varken min doktor eller jag förstår varför. Väl ute i stallet så är Blixten självklart vaken när jag öppnar ladudörren, vi pratar litegrann samtidigt som jag gör iordning honom för vår lilla färd.

När det väl är dags så brukar vi värma upp med lite olika typer av springstilar, galopp, trav, ja ni fattar. Sen ger vi oss av upp för stigen, från huset och in i skogen. Här växer skogen tjockt och trots att solen lyser starkt utanför så är det mörkt och efter en timmes långsamt tempo så kommer vi fram till kullen där skogen slutar för att lämna väg till en djup backe ned till en äng där ett litet rött hus är beläget. På den lilla kullen så knyter jag först fast blixten vid ett närliggande träd sedan lägger jag ut en filt, packar upp min kappsäck och tar fram min kikare. Samtidigt som jag äter min mat och blir full på det utsökta vinet så iakttar jag lilla Hanna som leker så fint på gården vid det röda huset. Hennes favoritdocka måste vara den brunhåriga lilla tygdockan hon alltid kammar, och när jag sitter där med kameran i hand och en ordentlig fylla på ingående så kan jag svära att jag hör henne sjunga "Idas sommarvisa". Hon är så fin den där Hanna, jag önskar att jag kunde lära känna henne bättre, men jag har aldrig vågat prata med henne. Hon har sådana ögon som gör mig alldeles svettig, dom är så kalla och sexiga, de får mig att börja stamma varje gång jag försöker säga något. Jag kan sitta där i timmar, men tillslut så känner jag att det är dags att bege mig hem. Innan jag sätter mig på sadeln så brukar jag alltid massera de större mussklergrupperna på Blixtens ben, hästar har över 700 muskler och jag är alltid rädd för att han ska skada sig efter att ha stått stilla så länge. Jag brukar också massera hans kuk, och när Blixten nästan dränker mig med sin varma hästsås så drömmer jag att det är Hannas kuk jag girigt suger på.

Let's Wrestle, part II

Del 1

"Har du kondom?" frågade hon med pipig röst. 

Som ni minns från förra delen så hade jag slängt mina kondomer i en papperskorg eftersom jag ville göra en liten emo-flicka gravid med mitt barn. Jag var som sagt, när den här historien utspelar sig, 29 år och singel. Och inte fan hade jag någon kondom. 

"Självklart" hörde hon mig förstås säga där hon stod på alla fyra i mörkret. 

Tidigare under kvällen hade jag varit på ett rave (på den här tiden 1997, bodde jag i Wien) där jag dealat lite knark. Jag minns att det helt plötsligt blivit ett enormt jävla polispådrag och hundjävlar och snutsvin stormat stället. När jag frågade en tjej vad som hänt hade hon svarat att "nån jävla psykopat försökt äta upp min kompis" just det där sista upprepade hon som ett mantra där hon satt på trottoaren. Jag mådde dåligt av hela grejjen och bestämde mig således för att svara på lillbrudens missade samtal. Men jag var fortfarande arg sedan förra helgen då hon retat upp mig och lämnat mig high and dry. Sexet var kort och djupt, jag ville verkligen se till att hon blev med barn. 

Jag övertygade henne om att behålla barnet efter månader av "detta kommer att bringa ny livskvalitet i våra liv" så gick hon till slut, gråtandes, med på det. Och livskvalitet var vad jag fick. Efter födseln av lille Valdemar tog jag med mig min nye son på en fisketripp.

 Två månader gammal låg han där i jollen medan jag tog fram dynamitgubbarna och tände på en efter en. Jag kastade dem ganska långt ut och lät dem explodera så att vattnet regnade över oss. Några minuter efter smällen kunde jag ro ut i lugn och ro och plocka upp fiskhuvudena.

 Jag har alltid varit övertygad om att amning är något som barn egentligen inte alls behöver. Mest en idé som skapats av medierna, precis som pizzatopping och ku klux klan. Själv ammade jag bara i två veckor och hade bestämt mig för att min son inte skulle få någon jävla specialbehandling. En vecka fick han. 

 Dagen till ära fick Valdemar äta fisken jag fångat. Jag bröt nacken av aborren och lät sedan lillgrabben mätta sig bäst han kunde. Fisken hade dock inte dött helt och hållet så det blev en liten gladiatormatch mellan bassen och Valdemar. Själv satt jag förnöjt och tittade på hur min son desperat representerade, ja jävlar vad han representerade. Detta för den äldsta av alla pågående krig: Människan mot naturen.

Valdemar, min son, han piskade skiten ur den där fiskkroppen och drack efteråt sin eget vikt i segerns saft (fiskblod). Och när vi kom hem hade mamma försvunnit för att aldrig mer komma tillbaka. 

Mörkrets antikrist

Att uppnå en god livskvalitet handlar om att våga välja den långa vägen, när vi bor i ett land där den största delen av invånarna verkar leva i en slags vardagspsykos. En psykos som inte tillåter oss att känner efter. Istället vandrar vi som spöken genom veckan.

Man möter den nästan varje vardag , denna klagan. Vardagshatet och livströttheten. Arbetskollegor nämner dagligen hur tråkigt och grått allting är.
"Finns det verkligen liv och kärlek i denna gråa sörja som kallas för vardagen?", frågar dom mig.
Sedan börjar det tjatas om helgen och att vi ska bli fulla på en fest. För mig har det sedan länge handlat om att istället för att fly vardagen så möter jag den med glädje. Vi förenas till en perfekt ande, vardagen och jag.
Efter år av vilja och tvång har jag blivit den jag är idag; en sann vardagsromantiker. Medan omgivningen blöder så är jag i full färd med att skörda dagens livskvalitet. Tillåt dig att se vardagens konstverk som ständigt omger oss.
En konst som ,lik all annan konst, har som enda funktion att spela på våra sinnen.
Likt den antika konsten , vilken då var jämställd ungefär med dagens hantverksarbete , så är inte vardagens konst endast en fröjd för ögat. Denna frukt av livskvalitet jag dagligen skördar leker även med lukten,smaken och känseln. Alla känslor kan förenas och förvandlas till en enda stor och positiv kärleksexplosion. Då har du skördat din vardag som en riktig proffsbonde.
Du ska våga experimentera med känslor och sociala situationer. Tänj på dina personliga ramar och våga njuta av den förbjudna kunskapen. Du lär dig med tiden att aldrig tacka nej när ormen erbjuder dig frukten som mättar och förstärker ditt medvetande.
Du lär dig skapa den glada konsten , som sedan romantiken alltmer har blivit förbjudet. Det är inte längre viktigt för dig att söka bekräftelse i destruktivitet och hjärtesorg. Istället vänder du dig mot ljuset och säger, "Ge mig det glada och förbjudna min lyckans herre!"

Jag står och tjuvlyssnar utanför en toalett och hör hur pappret dras över kuken på min favoritkollega som torkar sitt kön. Jag går till lunchrummet och dricker kaffe när jag plötsligt får ett infall och tar fram en liten bit papper som jag målar en häst på. Jag sitter där ett tag och tittar på min teckning. Efter ett tag går jag fram till en mycket ful tjej som jag ger den till. Hon ler mot mig. Ett leende som signalerar blyghet och förvirring. Jag ler tillbaka och hoppas att hon känner sig omtyckt. "Låt det fula lysa upp vår värld" , tänker jag och försöker minnas vem som sa det.

Väl på väg från lunchrummet så går jag förbi kopieringsrummet. Där står äldre kvinna i klänning och kopierar en hög med kompendier.
Jag hälsar och låtsas söka efter något i hyllorna. Jag hittar en penna som jag låter falla till golvet bredvid henne fötter. "Oj då" , säger jag och böjer mig ner för att ta upp den. När jag ska resa mig så låter jag min näsa stanna bara några centimeter från hennes underliv , jag blundar och låter luktsinnet arbeta. Jag ser att hon kollar på mig med en oförstående blick. Istället för att säga något till henne så går jag bara därifrån och försöker bestämma mig om det var fittlukt eller bara textila dofter jag kände. "Varje fitta har sin lukt", kommer jag ihåg att Tårtan brukar säga.
Nu väljer jag att gå ut ur byggnaden för att glida in på fiket som ligger dörr i dörr.
Jag beställer en kopp svart kaffe och sätter mig vid ett fönster. Jag smuttar försiktigt och försöker bestämma mig om jag tycker fasaden på andra sidan gatan är fin eller inte. Jag andas tungt för hela lokalen luktar underbart av dagens lunch , lasange tycker jag det känns som. En tonåring med bag går förbi och jag är snabb med att dra upp långfingret och mima , "fuck you asshole" åt honom. Han stannar och kollar på mig kaxigt. Jag bara ler och efter ett tag går han vidare.
När jag kommer ut från fiket så ser jag en narkoman gå runt och tigga pengar från folk som står vid en busshållplats. Jag drar fram en tjuga, springer till kuren och ger den till knarkaren. Han kramar mig och luktar äckligt. Jag känner mig som en ängel. "I am the angel of death" , säger jag till knarkaren. Han fattar noll.
Jag går tillbaka till jobbet samtidigt som jag funderar på om jag ska ringa den där tjejen jag är kär i. "Livet är en fest", tänker jag och minns mycket väl vem som sa det.

Hipp hipp hurra.

Det var någon gång i slutet av juli förra sommaren som jag följde med Bollen för att fira hans morfaders nittionionde födelsedag. Vi gick där, denna vackra sommardag , på väg mot ålderdomshemmet i utkanten av stan.

När vi kom fram så började jag känna mig en aning spänd över att snart , för första gången, få träffa en så gammal man som morfar Arthur.
Bollen gick, ålderdomhemsvant, framför mig i korridoren med ett litet paket dinglades i vänsterhanden. Jag hade stånd och försökte dölja det genom att gå vriden inåt mot väggen, vilket måste ha sett ganska märkligt ut för dom vi mötte.

Tillslut var vi framme vid rätt dörr och vi steg försiktigt in. Där satt han , Arthur, i en rullstol i köket. När han fick syn på oss ropade han "Moi Mukulat! " , vilket betyder "Hej Knattar!" på finska.
Vi slog oss ner bredvid honom och han började genast , vilket jag senare förstod var typiskt för honom , att berätta historier om andra världskriget..
Jag kände mig återigen som ett barn när jag satt där och lyssnade på hans berättelser om judarna, Hitler och Finland.

Efter ett tag tog vi fram tårtan (inte personen utan bakelsen) vi haft med oss och började skära upp den bitar. Eftersom det var en prinsesstårta så kändes det självklart att födelsedagsbarnet skulle få mittenrosen. Efter första tuggan råkade han dock sätta den i halsen och började panikartart kämpa efter luft.
Bollen reste sig lugnt och körde sin tumme så hårt han kunde i mellangärdet på Arthur. Rosen hostades upp och morfadern kunde återigen andas.
Jag kommer ihåg att jag strök Bollen på armen, en gest för att visa honom hur orolig jag blev.
Arthur grät en skvätt och började prata om nästa år då han skulle bli hundra. Bollen kom på att han glömt att överlämna det lilla paketet han haft i handen. Arthur öppnade det och fann till sin stora glädje att det innehöll ett salt grisöra. Bollen kröp upp i morfaderns knä. Där satt dom , två generationer av sökare , varav den yngre sög på en lakritspastill och den äldre på ett grisöra. Jag njöt över att återigen få en uppleva en dos livskvalitet. Väl hemma så kunde jag äntligen runka bort det där ståndet som besvärat mig hela dagen.

Livskvalitet enligt wikipedia.

"Livskvalitet är den upplevda känslan av att leva ett gott liv, där man oftast avser andra faktorer än sådana av ekonomisk natur eller av överlevnadsnatur.
Exempel på fenomen som är viktiga för människors livskvalitet är den fysiska miljön, psykosociala miljön, estetiska, transcendentala och religiösa upplevelser, etc.
Man kan ockå som i den externa källan nedan beskriva det som att vara aktiv, ha gemenskap, självkänsla och en grundstämning av glädje."

Bra sagt Wikipedia!

Vårkänslor

När jag var yngre brukade jag stå och hänga vid staketet, som skiljde vår gård från grannens , blängandes på den lilla grannflickan som brukade sitta och leka med sin docka på gräsplätten vid garageuppfarten.
Hon satt för det mesta och nynnade på Idas sommarvisa medan hon kammade den brunhåriga dockas hår bestämt , en så idyllisk scen att mina ögon alltid tårades.
Jag brukade stå där, tårögd, och blinka mot henne med båda ögonen varje gång hon tittade åt mitt håll. En gest för att visa att jag minsann också var lekfull.
Hon brukade ibland slänga mig en kyss, för att sedan titta ner generat mot dockan som låg där tryggt i hennes famn.
Vår relation hade byggts upp på ögonkontakt , gester, och leenden, lilla Hanna och jag.

Men så en dag , en varm augustimorgon , lånade jag min pappas van för att ta en tur runt kvarteret , spanandes efter skoj.
Plötsligt kom en boll rullandes ut på vägen och jag tvärnitade sekunden innan lilla Hanna skulle till och bli mosad av min kofångare. - Gick allt väl ? , frågade jag och hon nickade mot mig med ett kritvitt lätt chockat ansikte. - Vill du åka med på en sväng? , frågade jag, och ledde in henne genom bakdörren innan hon ens hunnit svara.
Jag satte mig i förarsätet och körde runt i byn i flera timmar , innan jag slutligen valde att stanna till på rastplatsen vid ån. Jag gick ut genom förardörren , öppnade bakdörren, och såg solen lysa över Hannas lilla kropp som låg hopkurad i ett hörn av bilen.
Jag klev in och möttes av hennes skräckslagna blick som sa att hon visst inte ville vara med på någon dum biltur med mig. Jag brydde mig inte utan tog istället av mig mitt bälte, band fast hennes händer i järnräcket som fanns under rutan och tog fram en låda nål och tråd som låg gömd under sätet.
Sakta började jag sy igen hennes vänstra öga och fingrade upp en stump läppstift från fickan som jag drog över hennes läppar tills dom blev helt röda.
Med hjälp av ett rakblad jag hittat i handskfacket skrapade jag bort hudbitar från mina underarmar som jag sedan limmade fast i hennes nacke.
Jag tvingade henne att lukta i några flaskor rengöringsmedel så hon blev luddig innan jag lade henne i min famn och började kamma hennes lockiga flickhår. -Du och jag Hanna , sa jag, och började stilla nynna på Idas sommarvisa.

Nästa morgon bör hon ha vaknat upp hemma i sitt flickrum , kanske med en liten trådstump hängandes från ena ögat, men hos en mamma som aldrig någonsin varit så glad över att se henne.

Just say NO!

När jag var ung så sökte, liksom nu, efter livskvalité, men ung och dum som jag var så letade jag på fel ställen. 

Året var 1997 och under två månaders tid så hade jag backpackat runt i Europa, sökandes efter livskvalité, men bara funnit ytlig vänskap och tröst i främmande mäns armar i nedsläckta parker.

Vid just detta tillfälle så befann sig Europa i en seglivad värmebölja, jag fann migsjälv kämpa mot svettet på min panna, i ljuset av ett stroboskop. Vi backar bandet och berättar från början.

 Två ryska preteens som jag träffat på en Australiensisk bar hade tvingat med mig ned mot hamnen, skulle de knulla mig eller rånmörda mig? Jag brydde mig inte längre, min dröm om livskvalitet var nog bara en dröm. Vi anlände till hamnen och följde vattenlinjen några hundra meter tills jag hörde musiken, människorna och kände stadens andedräkt blåsa emot mig, det luktade surt. 

Vi behövde inte betala inträde, den ena lolitan hade tagit ”vakten” vid armen och lett honom runt hörnet. Vi kom in i ett stort rum med människor liggandes på golvet och utmed väggarna, några sköt heroin, några sov, en kvinna var mitt i sin förlossning och några av hennes pundarkompisar försökte hjälpa henne, andra sket i henne. Det enda ljuset som fanns kom från dansgolvet i rummet bredvid, vi gick mot ljusskenet.

Jag hade varit på rave tidigare, men denna gång var annorlunda, med mitt hopp bortblåst hade febern fått fri lejd. Musiken dånade och det skickade vibrationer genom min sargade kropp, jag kände mig yr, svettet rann och ljuseffekterna irriterade mina ögon. Min petita vän för kvällen hade märkt min bristande entusiasm och skrek i mitt öra "Ta en sånhär, den ger dig vingar att flyga ifrån dina bekymmer!" Mellan fingrarna så höll hon ett litet piller med glada ögon och ett välkomnande leende på. Jag hade aldrig tagit droger innan, men någon gång måste vara första gången "Den här är för pappa" tänkte jag och svalde. 

Det blev mörkt, glimtar ur tiden visade sig med jämna mellanrum, någon skrek, musikens monotona slinga dånade, mörker, jag är i ett rum med en säng, jag är i ett rum med en naken tjej, hon ligger på sängen. Skrik bryter förtrollningen och jag står på sängen, jag är naken, jag har något i händerna, ett ben, benet fortsätter till den nakna tjejjen, hon skriker och gråter, vad händer? Jag har en välbekant men sällsynt smak i munnen, blod? Dimman lättar och jag ser att hennes ben blöder, hon blöder. In stormar en man som greppar och slänger mig tvärs genom rummet. Jag vet inte vad som har hänt, båda skriker åt mig och jag börjar gråta, jag skriker "Förlåt!" Mannen går långsamt fram till mig, han böjer sig ned och säger "Vad söker du efter, min vän?" Jag säger inget, jag bara huttrar, det är kallt. "Jag ska berätta vad du söker efter, du söker efter livskvalitet". Jag tittar upp och ser honom i ögonen, plötsligt slår det mig att han pratar svenska. Det var första gången jag träffade Gräddnos, och jag är skyldig honom ALLT.

Let's wrestle

Flickan jag hade fått med mig hem var kanske bara 18 år gammal. För visst var det en flicka. Hon visade mig sina "rop-på-hjälp"-ärr på handlederna, samtidigt som hon retade min svullna erektion.

"Säg till om jag ska sluta" sa jag hela tiden motsägelsefullt och smekte hennes bröst och ass. När jag närmade mig fittan log hon och skickade hela tiden iväg min hand nån annanstans. Mina närmanden blev mer och mer påverkade av min kåthet och, ska vi säga passionerade? Tills det hela slutade i en brottningsmatch som hon verkade uppskatta mer än mig. Hon var helt klart galet kåt det såg jag ju, men varför? Hade hon ett behov av att bli pissigt behandlad?Hon fortsatte att streta emot samtidigt som hon klädde sig med ett upphetsande leende på läpparna. "Vad håller vi pååå med?" sade hon till slut, pubertalt som bara en liten 18-åring kan. Som om hon inte visste det? Jag sade något om att "det är svårt med närhet om man bara stöter bort någon" - lite sådär stött, i hopp om att ge henne lite skuldkänslor för den evighetslånga teasen, och lade mig sedan för att somna.

"Jag hoppas att det inte blir konstigt i skolan nu" sade hon på morgonen.

"Nej då, det blir det inte" Sade jag moget (men det blev det förstås).

När hon hade gått hittade jag en blodfläck på lakanet där hon legat. "AHAAAAA" tänkte jag då för mig själv.

Helgen efter det hade jag 8 missade samtal på en timme, från henne. När klockan var kvart över två såg jag de missade samtalen, tryckte på den gröna teleonsymbolen och jag minns att jag tänkte "vafan, jag är ändå 29, singel och med ovanligt friska spermier". Sedan slängde jag upprymt mina kondomer i en papperskorg, ikväll skulle lillbruden få smaka på en hämnd som räcker resten av livet. Och det, det är fan ett löfte om livskvalitet.

Fortsättning följer.

Intervjuobjekt?

Missa inte våran exklusiva intervju hemma hos the gordonfiles.

IKEA har fattat vad det handlar om

Det är bara genom vardagens bagateller man kan uppnå en god livskvalitet. Besegra din rival som hindrar dig att nå den sanna och vackra kärleken. Förför det unga syskonparet och låt dom kriga mot varandra om din kärlekens sabel. Det där med att skaffa en karriär är bara nyliberalismens bullshit som kommer att stressa dig sönder och samman. Skörda de saftiga frukterna som dagen ger dig!

Första gången jag blev kär

Det har varit för mycket vinter för  Tårtan, för mycke regn och rusk, men igår på eftermiddagen så tittade Gubben i Solen upp och det gröna gräset och fågelkvittret som redan funnits där uppenbarade sig plötsligt för mig. Upplevelsen var fenomenal, jag blev nästan tårögd. Jag stod där i solskenet med en Davidoff-cigarette (gold) i handen och njöt, plötsligt fick jag en minnesbild i mitt huvud från en tid så länge sendan att jag nästan glömt den. På papper kanske detta minne ser trivialt ut, men för mig är den oerhört viktig, och jag skäms nästan för att jag inte tänkt på den varje dag och sen låtit den hamna i livets periferi. 

Jag var 11 år gammal och våren hade äntligen kommit till familjens "semesterställe", ett home away from home så att säga. Det blåste fortfarande och jag stod på den höga kullen vars djupa brant var av sand och tittade på havet och hur vågorna slog mot de vassa stenarna som tyvärr låg  vid "strandens" botten, jag drömde om en riktig strand att bada och leka vid - som alla andra barn, men dessa stenar och denna höga backe var allt som fanns. Vid just denna stund så var det inte mina önskedrömmar som hemsökte mig, utan den oerhört vackra himlen vars klarblåa sken förtrollade min hjärna. Jag blundade och tömde hjärnan på allt, kände vinden blåsa genom håret. Jag blev ett med vinden och mitt 'Jag' bara försvann. 

När jag öppnade mina ögon så stod min pappa bredvid mig, jag hade varit så djup i min trans att jag inte märkt av honom. Han hade sett min meditation och låtit bli att störa mig. När han såg att jag mina ögon var öppna och vid medvetande så sa han - Underbart, eller hur? Jag har själv stått där du står nu och känt likadant, det var för 30 år sedan. Det är nåt med den här platsen som fångar oss Tårtor, som greppar våran själ och gör så fria. Han la sin arm runt min axel och vi stod under en lång tystnad och bara tittade på havet, himlen och den ensamma fångeln som låg helt stilla i vindens drag. - Din mamma är snart färdig med maten, spring in och hjälp henne. Jag log mot honom och gav mig av, han stod kvar. Efter 10 meter så stannade jag, vände mig om, min pappa stod fortfarande kvar och tittade ut över havet. Jag började springa mot honom och när jag nådde fram så behövdes det inte mycke kraft för att tippa honom över kanten och ned för branten. Han skrik tog snabbt slut när hans huvud träffade de första stenarna, sen var ljudet av vågorna allt man kunde höra. Jag stod kvar, såg hans livlösa kropp översköljdas av vågorna, han påminde om en tavla jag en gång sett. Jag log, tog ett djupt andetag och slog mig sedan rakt i skrevet. Ögonen tårades upp och jag började springa mot huset. När min mamma förtvivlat höll om mig så kändes det som att återigen ligga i hennes mage. "Äntligen har jag mamma för mig själv" tänkte jag log.

2007

Det är för mig svårt att inte ligga och tänka på 2007 idag denna onsdagsmorgoneftermiddag 13 februari 2008.
Med ett sjukhusfika på Sahlgrenska inplanerat så känner jag mig stimulerad i ett liv som till störst del bara handlar om sköna bagateller. 2007 var överlag ett ganska händelselöst år men ändå så sjukt magiskt.

2007 så reste jag fan inte utomlands en enda gång. Inte ens till Norge.
2007 så låg jag med 6 tjejer (inkl fd flickvän). Den sjunde tillät jag inte ens suga av mig.
2007 så knarkade jag tre gånger och det var tre gånger för lite.
2007 var året utan slagsmål. Bara verbala vuxna ordmål.
2007 var året då jag ena veckan kände mig som en olycklig vuxen sambo för att nästa känna mig som en ung sluskig ungkarlsrebell.
2007 så höll jag på att få sparken men försökte istället tjata till mig en tjej sparkad.
2007 var året jag insåg att jag inte gillar så många av mina gamla vänner utan jag gillar istället dom jag har nu av hela mitt hjärta.
2007 var året jag började må bättre än någonsin typ.
2007 var första gången jag upplevde och blev rädd för impotens.
2007 var för mig hatbloggarnas år och jag började läsa igen efter mitt långa rökbloggsuppehåll.
2007 var året jag upptäckte att Prince Highlandtaste är en förjävla fin cigarett.
2007 var året som Säffle Bussen tog mig till ett vårvackert Gränna med en fantastiskt fin Vättern i bakgrunden.
2007 var året av practical jokes med pizzor som aldrig blev varma, skojiga köp åt vänner från systemet och att tvinga sig genom alla avsnitt av Kung av Queens.
2007 var året då Curb your Enthusiasm knullade mig och jag blev kär.
2007 var året jag blev den jag är idag.

2007
and trough with you
it was 2007
and singing to you
there's nothing true
when I'm with you

Ett vagt minne från ett sommarlov

Johanna var den som kvicknade till först och hon kröp upp till mig och viskade:
- Jag har länge längtat efter att få ha din kuk.
- Ja jag har så länge längtat efter att få ha den och noga tvätta bort spåren efter alla kvinnor den tidigare varit på besök i.
- Ja, som du ser är han inte riktigt vaken ännu men det kan du säkert ändra på, svarade jag och fingrade på hennes snustorra hårlösa fitta.

Johanna gled ned till min nu slaka penis och började sakta kyssa och leka med den. Hon lekte den som ett barn leker en irriterad kattsvans.
- Lek den! Lek den! , började jag väsa med en alltmer upphetsad röst.
Hon började slicka min rakade pung och fortsatte upp till toppen av kuken för att ta hela ollonet i munnen samtidigt som hon sakta lekte den med sina, typiskt för henne, osäkra drag.

Till vänster om mig låg Frida som just vaknat till och nu tittade föraktfullt på Johanna och det hon gjorde.

- Det där ser ju fel ut, sa Frida med ett tonfall som skrek svartsjuka.
Men med sin ena hand började hon ändå smeka sin pincett-ansade mus och fingerknulla lillasyster Johannas anus bestämt.
Min kuk hade nu vaknat till liv efter Johannas behandling och hon höll nu ett högre tempo när hon både runkade och blev runkad på samma gång. 
Jag såg hur hennes blonda kalufs jobbade mellan mina särade ben och i hennes ögon lyste en beslutsamhet som jag inte sett någon flicka ha tidigare...

Jag må ha varit väldigt ung men jag har fan aldrig varit oskyldig eller en oskuld.

Reklam

Efter det att mitt självavsugna morgonstånd väl har slaknat så brukar jag börja min morgon med en tur i vår gigantiska hall.
Väl framme vid dörren så möts jag alltid av en stor jävla hög reklam. Det är min käre lungcancersjuke kombo som av en ganska osexig anledning inte vill göra som Tårtan och sätta upp en bild på Kapten Stofil som reklamskrämma på dörren. Nä han läser reklamen varje morgon som en del av hans livslånga jakt efter det perfekta erbjudandet. Dealen han inte kan motså. Imorse var det nära för jag hörde han flämta vid frukostbordet.

Möss och människor

- Pumpa mig hårdare! Skrek hon, jag kände hennes fitta börja knipa ihop sig, hon var redo att komma. - Nej, såhär kan vi inte ha det, sa jag lugnt och behärskat samma stund som jag drog ut mitt erigerade organ. - Va!? Nej! Fortsätt! var allt hon fick fram. Jag log, jag hade henne precis där jag ville ha henne. - Det är dags att sluta nu, jag drog bort en svettdroppe och tittade rakt in i hennes uppspärrade ögon. - Din jävla idiot! röt hon, va fan sysslar du med?! Jag tog på mig mina kalsonger, tog en klunk ur det iskalla glaset innan jag hällde det över henne. - Jag försöker lära dig något viktigt. Hon blev helt spastisk och började veva med fötterna ihopp om att få in en lyckoträff, men jag är alldeles för snabb för henne, hon är chockad men ändå kvar i den magiska gränsen mellan klimax och upptrappning. Jag flyttade mig lätt till vänster och fångade upp hennes fot - Lugna ner dig, jag ska förklara, plötsligt blev hon helt stilla, hon andades tungt och stirrade på mig med smala ögon som tycktes säga "kom lite närmare, så hugger jag kuken av dig".

- Jag slutade för att jag bara vill dig väl, vattnet var så att du skulle kyla ner dig. Hennes ögon såg helt nollställda ut, du kanske undrar varför? Hon nickade lätt, fortfarande med sina stora, vackra, idiotiska blåa ögon. - För du måste lära dig att sann glädje inte kommer direkt, njutning är något man sparar på.  Jag är en njutningsfördröjare, jag vill att du också ska vara det. - Fördröjare? sa hon med hes röst. - Ja, någon som ständigt skjuter det vackra och underbara framför sig, resan vore inte så underbar om inte målet var himmelriket. Seså, klä på dig nu snygging, imorgon är en dag också, du kan inte sova här inatt, jag måste upp tidigt. Hon satt kvar, jag kunde inte läsa henne.  Efter en stunds tystnad så reste hon sig upp, älskar du mig? frågar hon, självklart! svarar jag utan en sekunds tvekan, jag har ljugit nog mycket i mitt liv för att förstå hur en nanosekunds tvekan kan förstöra den mest perfekta lögnen. 

- Men jag förstår fortfarande inte det här med njutningsfördröjning. 

- Ingen fara älskling, du vet att jag alltid tar hand om dig, att jag alltid ser till ditt bästa, visst vet du om det?

- Aa-a, jag tror det.

- Tror det? Jag slår på mitt *inte-så-nöjd-min*

- Jag vet det! Hon skiner upp och hennes vackra drag strålar när hon träffas av ljuset från sänglampan.

- Litar du på mig?

- Självklart Tårtan!

- Klä då på dig, så hör jag av mig senare i veckan, du hittar ut va?

Jag lämnar rummet, går igenom lägenheten, in genom dörren till badrummet. Jag vrider på spegeln och möts av den lyckligaste Tårtan på länge. Jag hör dörren smälla igen, jag sätter mig på toaletten med sitsen nedfälld, jag är nu naken och min erektion tycks avge ett strålande ljus som skulle kunna tända 10 000 hushåll. Den sista tanken som flyger genom huvud innan jag kommer är "smaka på min livskvalité din dumma jävla kossaAAA".

blogginlägg om livskvalitét av författaren Bollen

Hon såg ut som en häst. Tandköttet var mycket dominant i hennes ansikte, samtidigt som hennes hållning sluttade.
Hästflickan hade hon kunnat heta. Men nu hette hon istället något vanligt, kanske var det Lisa? Hon pratade om sin lägenhet, gestikulerade och grimaserade. Det var med passion hon nästintill skrek fram att "Ja och sen kan jag ju bara sälja den om räntan går upp!". När hennes saliv träffade min hand kände jag att någon var tvungen att hejda henne. "Lugn. Herregud vad du är passionerad". Sade jag lite skojfriskt. Hon skrattade lite som om hon inte förstod skämtet och fortsatte veva med armarna i luften. Hennes kropp var fast och välformad, förmodligen tränade hon sådär ohälsosamt mycket, fem-sex dagar i veckan, vilket skulle förklara hennes amfetaminstinna energinivå. Men det gick som sagt inte att anmärka på hennes kropp, (eller det klart att det gick, men inte i förhållande till hennes ansikte) vilken jag lät mina ögon vila på medan jag såg hennes mun frusta ur sig banaliteter. Att ligga med henne kändes, hur mycket jag än ansträngde mig, som ett ogenomförbart projekt. Dels fanns där känslan av att vi redan haft sex och att jag kommit att ångra det. När söndagsångesten infinner sig på idéstediet är detalltså inte tal om några Neil Strausstricks. Dessutom har intellektuell pedofili blivit mindre och mindre hett ju äldre jag blivit. Jag gav henne en sista överblick. "Syns det var jag har snusen`!?" Skrek hon och spärrade upp ett gnäggande leende. Jag försökte visualisera min kuk få en avsugning av munnen i fråga men klarade mig inte förbi mardrömmen att min mandom troligtvis skulle bli avbiten av de där ständigt morotshungriga hästkäkarna.


Jag tittade mig omkring. Hennes vännina Grisa såg bra ut, men hade på sig några slags spetshandskar som i motvikt såg ut som skit. Detaljer förvisso, lika obetydliga som den här bloggen. Åtminstone för några timmar framöver.
På bussen in till stan charmade jag kjolen av denna Grisa. Jag hånade henne friskt över att hon kom från en bondgård där hon, likt tjejen i arlareklamerna, bar omkring på kossor och levde sitt liv med att mjölka. Hon verkade bli lite klädsamt förnärmad och bytte snart säte från tvärs över gången till tvärs över mig. "Han var så trött" sade hon och pekade på sin tidigare sittgranne på bussen. En överviktig man med afrikanskt utseende. "Jaha" sade jag. "Han var ju neger" fortsatte Grisa. "Ehh, det var väl inte därför han var trött?" Undrade jag lite försiktigt, samtidigt gick det upp för mig att hur gärna jag än skulle vilja så är det svårt att gamea en nazist. Hur gör man liksom? Börjar man med att snacka"myten om förintelsen" och take it from there, eller ska man helt enkelt ljuga och säga att man polar med John Ausonius? Som tur var lämnade hon mig ifred efter att jag örfilat henne ett par tre gånger.
Jag bestämde mig istället för att ägna mig åt lite mer raffinerat skoj och började stöta på hennes storasyster. En 35 årig förvaltare med ett kön som drypit efter kuk de senaste tre åren som hon använt till att komma tillbaka i form efter en kraftig viktökning, detta i samband med hennes första skilsmässa. Den här storasystern behövde bara behandlas lagom patrialkaliskt med stjärtklappar och gammalt hederligt förminskande av hennes yrke och fritidsintressen för att hon skulle börja blåsa mig så fort hon fick chansen. Jag tryckte upp två fingrar i hennes fitta och luktade på saften. Smakade på den.
"Livskvalitét", tänkte jag, "Det klipper jag imorgon".

Livskvalité , ja vad är det?

Det finns ju faktiskt ett ord som heter livsglädje men jag tror man ska akta sig för att jämföra det med livskvalité. Livsglädje är väl att man typ är tacksam för att man lever medan livskvalité är så mycket mer och så mycket mer det man ska eftersträva att ha. Att leva ett liv med en godare kvalité än den gråa genomsnittsmänniskan kan ju handla om att till exempel ha en hetare flickvän än din bästa väns uppstyrda schabrak till sambo. Eller att kanske alltid se sig som en stor jävla vinnare även fast man blir misshandlad och förnedrad framför en mobilkamera som hålls av GAIS-halsduken i en mörk gränd vid brunnsparken.
Jag kan berätta att jag av egen erfarenhet vet att det är helt fantastiskt för ens livskvalité att visa fingret åt en skolbuss fylld med glatt vinkande downs syndrom elever.
-Du är en stor jävla vinnare Gräddnos.
Livskvalité handlar ju om att man vågar visa sig ynklig för den starka och att man inte bryr sig så mycket om att man blir hånad. Också handlar det om att man gör eller har något som din omgivning tycker är grymt coolt och önskar att dem själva hade eller vore.
Du är en blue-ray film eller en Kalmartrissa. Stiffler's Mom eller en Tupolev TU-95 färdig att öppna sina kamrar och låta sin last regna över en självgod amerikan.
Ja livskvalité handlar alltså om att våga låta andra njuta och skrämmas av dom där känslorna som du älskar att skämmas för. Eller så kanske du får kvalité av att helt enkelt våga handla utan tanke på konsekvenser.
En Sverigedemokrat hade kanske sagt att livskvalité är att bo i Hörby och slippa ha en fläskvägrande muslim som granne. Jag säger att Hörby kan brinna i helvetet och fläsket kan gott kan vägras.

Vad är livskvalité?

När jag, för en vecka sedan, famlade genom regn och vind så fann jag tillslut affären. En pitoresk yet haute-couture bageri bland Londons smågator, känd endast för en liten grupp lyckade människor. Inga skyltar och ingen reklam - bara en rykte som sprids via skvaller i bastun och chesterfield-fåtöljerna. När jag klev in i affären så måste jag sett ut som en riktig buse, frisyren som lagt ut så mycket tid på hade helt blivit mos av regnet. Mitt paraply hade blåst iväg och simmade förmodligen bland de drunknade uteliggarna i Thamsen. Kläderna helt genomvåta - bara målet jag sökt hade hållit uppe min låga.

Stewardessen som mötte mig med en handduk var klädd i vanlig stil, en vackert leende, strymbyxor, korsett och inget mer. Vi gick genom den slitna affären, bakom disken och in genom en tjock ekdörr. Bakom denne så låg ett litet rum med röda tapeter och grönt tak, en hög vit lampa i hörnet och en svart lädersoffan var de enda möbler som gick att finnas. Efter att jag tagit av mig kläderna och tagit på mig sidenrocken så greppade kvinnan mitt kön, gav mig ett leende och ledde mig vidare. Allt i total tystnad. Bakom dörr nummer två så stod två asiatiska kvinnor (de kunde ha varit tvillingar) och väntade på mig. Stewardessen lämnade av mig nu hos dessa, vände sig om och gick tillbaka till affären. Jag gick bakom de två skönheterna genom den långa svagt belysta korridoren som aldrig tycktes ta slut. Äntligen kom vi till den efterlängtade kammaren. Kvinnan till mitt vänster vände sig snabbt om, tog mig bakom huvudet, tryckte ner den tills näsan mötte hennes vassa knä, allt gick i ett enda andetag. Jag kastade tillbaka, blodet sprutade ur min krossade näsa och det kalla golvet slog hårt i mitt bakhuvud, ljuset slocknade snabbt och det sista jag såg var två suddiga kvinnor som plockade upp mig.

När jag vaknade så låg jag i ett varmt badkar, nej inte ett badkar, en tunna, var vatten bubblade. Ming Li maserade mitt kön och Wu Mi satt flitigt på knä bredvid karet med en tjock kedja runt sin hals. En tredje kvinna, Tatiana, matade mig försiktigt med en choklad-doppat jordgubbe. 

- Välkommen Tårtan, välkommen till vårt spa.

Att först få allt sönderslaget, och sedan få allt uppbyggt - det är för mig livskvalité!