Vill bara passa på att visa denna bloggs storhet för er som ännu inte blivit övertygade.
DN skriver idag att Jan Alfredius lämnar sitt jobb som nyhetsankare på Aktuellt på grund av sjukdom. Fnys. Skulle detta vara en nyhet? Vi förutspådde detta redan i mars.
Tvivla aldrig på Kappan-Teamet.
torsdag 24 juli 2008
tisdag 22 juli 2008
På promenad med pappa Jesus
Om ni inte har märkt det eller bara inte brytt er så har jag faktiskt varit borta från den här bloggen i över en månad. En månad som kändes som tolv.
Ni förstår, min pappa är inte lik andra pappor, jag insåg det redan på lågstadiet när alla pappor skulle följa med sina barn till skolan. Min bästa kompis, Klepto, hade tagit med sin pappa och han var brandman. Jag var så liten och förstod väldigt lite, så när min pappa presenterade sig själv som Jesus och sen ville driva ut demonerna ut Damp-Davve så tyckte jag mest att min pappa var grymmare än alla andra. När jag blev 12-13 så började jag förstå mer vad som var fel på min pappa. Strået som bröt kamelens rygg kom när all vår mat försvann när vi var ute med klassen och tältade i sjuan. Plötsligt dyker min far upp, helt klädd i vitt, bärandes en korg fylld av bröd och torkad fisk. Den dagen så försakade jag min far. Nu på senare år så har jag bestämt mig för att ge honom en sista chans, jag vill så gärna att vi skiljs som vänner när han dör.
Men lätt har det inte varit. För det första så finns det ingen el i hans stuga. En måste hajka genom skogen för att komma dit, hade jag inte varit tvärsäker så hade jag kunnat gissa att min far var nästa UNA-bombare. Varken papper eller penna finns i hans lilla stuga, ”sådant är till för lagmän och syndare!” Jag fick rista in titeln ”Mannen som älskade måndagar” på mitt lår med en kniv för att inte glömma att skriva berättelse nedanför.
Sen vägrade han plocka upp mer än en fisk varje gång vi var ute och fiskade, varje måltid så försökte han äta upp den flera gånger. Detta gick ju naturligtvis inte, jag levde mestadels på tallbarr-thé och bär - jag har förlorat 10 kilo på en månad – mestadels muskler.
Jag bestämde mig att resa tidigt en morgon när jag vid stranden såg min pappa komma promenerandes över vattnet (!). Han sträckte ut sina armar och sa ”Var inte rädd min son, det är bara jag, kom nu till mig”. Jag gick ned för bryggan, och när jag skulle kliva ner i vattnet så sjönk min fot genom havsytan, ”Tvivlar du på mig så mycket älskade Tårtan?” Jag bara stammade, jag visste inte vad jag skulle säga, ”förlåt” var det enda som dök upp i mitt huvud. Jag tittade upp för att bedja om hans förlåtelse, då jag plötsligt ser att han står på en sten mitt ute i vattnet, nej, flera stenar! Jag vände om, gick upp till huset, slängde ihop mina grejer och promenerade raka vägen hem. Hoppas han halkar på de där jävla stenarna.
Skönt att vara tillbaka, känner mig lite ringrostig. Har förresten satt upp en facebookgrupp för er som håller på med sådant; Vända kappan efter vinden – en blogg om livskvalitet heter den, jag har ett medlemskap där, men jag tror inte facebook kommer godkänna mitt namn. Ses där!
Ni förstår, min pappa är inte lik andra pappor, jag insåg det redan på lågstadiet när alla pappor skulle följa med sina barn till skolan. Min bästa kompis, Klepto, hade tagit med sin pappa och han var brandman. Jag var så liten och förstod väldigt lite, så när min pappa presenterade sig själv som Jesus och sen ville driva ut demonerna ut Damp-Davve så tyckte jag mest att min pappa var grymmare än alla andra. När jag blev 12-13 så började jag förstå mer vad som var fel på min pappa. Strået som bröt kamelens rygg kom när all vår mat försvann när vi var ute med klassen och tältade i sjuan. Plötsligt dyker min far upp, helt klädd i vitt, bärandes en korg fylld av bröd och torkad fisk. Den dagen så försakade jag min far. Nu på senare år så har jag bestämt mig för att ge honom en sista chans, jag vill så gärna att vi skiljs som vänner när han dör.
Men lätt har det inte varit. För det första så finns det ingen el i hans stuga. En måste hajka genom skogen för att komma dit, hade jag inte varit tvärsäker så hade jag kunnat gissa att min far var nästa UNA-bombare. Varken papper eller penna finns i hans lilla stuga, ”sådant är till för lagmän och syndare!” Jag fick rista in titeln ”Mannen som älskade måndagar” på mitt lår med en kniv för att inte glömma att skriva berättelse nedanför.
Sen vägrade han plocka upp mer än en fisk varje gång vi var ute och fiskade, varje måltid så försökte han äta upp den flera gånger. Detta gick ju naturligtvis inte, jag levde mestadels på tallbarr-thé och bär - jag har förlorat 10 kilo på en månad – mestadels muskler.
Jag bestämde mig att resa tidigt en morgon när jag vid stranden såg min pappa komma promenerandes över vattnet (!). Han sträckte ut sina armar och sa ”Var inte rädd min son, det är bara jag, kom nu till mig”. Jag gick ned för bryggan, och när jag skulle kliva ner i vattnet så sjönk min fot genom havsytan, ”Tvivlar du på mig så mycket älskade Tårtan?” Jag bara stammade, jag visste inte vad jag skulle säga, ”förlåt” var det enda som dök upp i mitt huvud. Jag tittade upp för att bedja om hans förlåtelse, då jag plötsligt ser att han står på en sten mitt ute i vattnet, nej, flera stenar! Jag vände om, gick upp till huset, slängde ihop mina grejer och promenerade raka vägen hem. Hoppas han halkar på de där jävla stenarna.
Skönt att vara tillbaka, känner mig lite ringrostig. Har förresten satt upp en facebookgrupp för er som håller på med sådant; Vända kappan efter vinden – en blogg om livskvalitet heter den, jag har ett medlemskap där, men jag tror inte facebook kommer godkänna mitt namn. Ses där!
måndag 21 juli 2008
Mannen som älskar måndagar
Klockan ringer, Griegs "I Bergakungens sal", och Mannen-som-älskar-måndagar studsar upp ur sängen. Här finns det ingen tid att förlora, det är tidigt men redan nu har han tappat fyra timmar av måndagen.
Han ler mot sig själv i spegeln samtidigt som han rakar sin sexdagarsstubb, förra måndagen känns som ett år sedan, veckan har varit hård men nu är den äntligen här, hans trogna vän, hans vapendragare, måndag.
Han möter världen på sin balkong.
”måndag…måååndag…mån…dagen”, han smakar på ordet och nickar instämmande, ”Det smakar gott” säger han och tänder en cigarett. Balkongen blickar ut över Linnégatan, och trots att det är september, 4 grader och dimman ligger som en kall död filt över världen nedanför så kunde han inte ha önskat sig en vackrare morgon, ”Alla morgnar är vackra när det är måndag”.
Klockan är nu åtta och han är redo att stämpla in på kontoret. Han vet jargongen och han vet att han förmodligen är den enda i världen som älskar måndagar. Denna vetskap får honom att känna sig speciell, som om han var måndagens enda älskare. Hon var bara hans och han vara bara hennes, sådan kärlek hittar man bara inte nuförtiden.
När det är dags att skriva in sig hos tjejjen in receptionen så tvingar han bort sitt leende, han gör detta genom att tänka på att imorgon är det tisdag.
- Gomorron, hur är läget? Frågar den lätt blåsta donnan bakom skrivbordet.
- Ja, du vet hur det är, ännu en måndag, svarar han med en lätt suck.
Att måste låtsas hata måndagar gjorde alltid ont för Mannen-som-egentligen-älskar-måndagar-mer-än-allt-annat. Men som så många andra människor här i världen som bryter mot en tabu, så har han lärt sig leva med att ljuga och spela teater för vissa människor. Den enda som vet om hans kärlek för måndagar är den enda personen han någonsin nästan älskat mer än måndagar, Johanna. De var gifta i 11 år, fick två pojkar innan han vågade berätta sin hemlighet för henne, detta resulterade i att hon lämnade honom och tog ifrån honom rätten att se sina pojkar. Innerst inne så gjorde inte det så fasligt mycket, han hade ju sin måndag.
Vid sitt skrivbord så sitter mannen tyst, arbetet får komma i andrahand, det är ju trots allt bara måndag en gång i veckan.
Arbetsdagen rinner snabbt förbi utan att få något gjort, men nu är den över och vetskapen om detta gör honom ledsen, tiden går så fort när man har roligt. Plötsligt är klockan 17 och det är dags att bege sig hem, det regnar men under sitt paraply så skiner mannen-som-älskar-måndagar, folk vänder sig om när han passerar dem. Väl hemma så börjar kampen mot klockan. Den har redan slagit 18 och han har knappt blivit klar med maten. I en förtvivlan så kämpar han för att suga upp så mycket av måndagen som han bara kan, men den retsamma sekundvisaren fortsätter att arbeta sig framåt. ”Om ändå jag kunde frysa tiden, då skulle det vara måndag hela veckan!”
22:34 22:55 23:15 Vart tar tiden vägen?! Mannen-som-älskar-måndagar kan inte förmå sig själv att göra någonting för detta skulle distrahera honom från själva måndagens essens, själva hjärtat eller själen (om man tror på en sådan). Han kan inte heller titta på sin favoritfilm, ”Groundhog day”, för detta skulle stjäla en och en halv timme av hans måndag.
Klockan är nu tio minuter till midnatt och nu börjar mannen gråta, han gråter och gråter, pressar ansiktet mot kudden så hårt han bara kan. Förtvivlan sveper över honom som en kall vind och nu finns det ingenting kvar. Mannen-som-älskar-måndagar hatar tisdagar!
söndag 20 juli 2008
100 hårda
Det är en morgon lika kall och fuktig som ett köldskadat barn färskt räddat från en kryssningstragedi.
Jag står åter igen på tågperrongen, på väg till mitt älskade Wien. Några meter ifrån mig står en gammal man i en lång svart regnrock i tjockt tyg. På huvudet har han en ful keps, och under armen bär han ett tolvpack med toalettpapper.
Det är lite märkligt att han skyltar så öppet med att han köpt toalettpapper, han har ju faktiskt en ryggsäck han kan stoppa ner det i.
Jag ska snart återvända till staden där jag för första gången insåg att känslor som skönhet, kärlek och i sin slutgiltiga form livskvalitet, var något som gick att föreviga.
Bevara för alltid.
Kanske inte i sin ursprungliga form av njutningens totala överdos , men fragment värdiga att representera ett rus av nostalgi.
Under ett år knullade jag med över 100 olika män.
De kan mycket väl ha varit fler, men 100 är siffran jag valde att spara i volym ett.
Männen var unga, gamla, tjocka, smala, fula, snygga, fulsnygga, både fysiskt, psykiskt handikappade och ibland fullständigt olagliga. Men deras personligheter eller utseenden är egentligen bara en brun gröt i mitt minne. Sådana saker hade jag ingen lust att kånka runt på i min redan överfulla ryggsäck.
Vad som lockade mig var heller inte njutningen i sexet. Oh nej, det var njutningen i samlandet. Eller som Tårtan brukar säga: ”Människor intresserar mig inte, kukar gör”.
Efter varje slutfört samlag somnade naturligtvis min partner för kvällen. Antingen i ett rus av post-orgasmisk trötthet eller pur roppebedövning. Jag höll mig alltid vaken för en halvtimme eller så för att senare plocka fram digitalkameran och lyfta undan täcket.
Jag fotograferade kukarna. Och alla kort var tagna på samma sätt, från naveln och nedåt.
Efter framkallning klistrade jag in dem i en tjock fotobok som jag beställt.
Pärmarna var importerade och tillverkade i det dyraste spanska lädret. För att öppna och stänga boken var man dessutom tvungen att knyta igen och knyta opp en liten röd tygrosett runt en mindre blyknopp.
Sidorna i boken var tjocka och stora, nära på a3-format. Det påminde om ett gammalt släktalbum när man vände på de tunga bladen som sida upp och sida ner fylldes av kukar.
Jag recenserade varje kuk enligt exakt samma modell. Under bilden skrev jag ut namn, plats, datum/tid och gärna ett omdöme.
Mina topp-5?
1. Resmie S
Budapest, Elit hotell bar.
09/04 – 91. Kl 04.45
Hårig och ful som en tallrik grisöron. Den smakade vitlök. Men så fruktansvärt hård att jag trodde att jag skulle gå sönder. Jag blödde till och med i tandköttet efter att ha sugit av den. Världsklass.
2. Ruffino B.
Italiens huvudstad, offentlig toalett.
13/07 – 01. KL 14.33
Gammal och sladdrig men erfaren och respektingivande kuk. Ett utstående födelsemärke på skaftet och ett extrem böjning uppåt gjorde för maximal njutning i rektum. Otydliga ådror.
3.Urban F
Stockholm, lägenhet i skatteskrapan.
18/12 – 06. KL 01.14
Stor buske och full av blod. Pulserade som en batteridriven jackhammer när jag tog den i min mun och masserade skaftet med mina halsmandlar.
4.Miss Olaf
Luxemburg, champagnerummet på gentlemansklubben ”Mästare och slav”.
29/02 – 85. KL 03.40
(omdöme saknas)
5. Gräddnos
Rotterdam eller Wien, strippklubben ”Hedens guld”.
21/01 – 86. KL ”Sent”
Stor och tjock. ungefär som en falukorv med skinnet kvar. Svullen som kronan på en nyplockad skogssvamp. Ace.
Här är en mash-up av alla fem bilder:
Dessa fem av hundra är mina favoriter. ”Cream of the crop” som det heter på engelska.
Varför har jag gjort det här undrar ni? Ett lättare svar att ge kan jag icket finna.
Ni förstår, när de gamla ruttnande russinen på vårdhemmet tar fram sina fotoalbum och i sin senil-demens skådar över gamla bilder av sig själva, sina gamla vänner och kärlekar. Då drunknar de i poänglös nostalgi. Ett förflutet som aldrig kommer igen. Att remenissa i den skiten är att servera sig själv depression på ett silverfat.
Detta medan jag själv kommer att sitta på ett avundsvärt arkiv av fanstastiska kukar. Kukar som fortfarande kommer vara lika aktuella då som de var i sina sprutande krafters stunder.
Kukarna är ju trots allt bara verktyg, verktyg att nyttja för mitt egna självförverkligande. Och vilket ord skulle kunna vara mer synonymt med livskvalitet än det?
Vad det blir av mannen som står på perrongen på väg till Wien, med toalettpappret under armen? Tja, han ska nog hem och bajsa. Men kanske får han hjälpa mig att skriva första kapitlet i "100 boys" - volym 2?
Jag står åter igen på tågperrongen, på väg till mitt älskade Wien. Några meter ifrån mig står en gammal man i en lång svart regnrock i tjockt tyg. På huvudet har han en ful keps, och under armen bär han ett tolvpack med toalettpapper.
Det är lite märkligt att han skyltar så öppet med att han köpt toalettpapper, han har ju faktiskt en ryggsäck han kan stoppa ner det i.
Jag ska snart återvända till staden där jag för första gången insåg att känslor som skönhet, kärlek och i sin slutgiltiga form livskvalitet, var något som gick att föreviga.
Bevara för alltid.
Kanske inte i sin ursprungliga form av njutningens totala överdos , men fragment värdiga att representera ett rus av nostalgi.
Under ett år knullade jag med över 100 olika män.
De kan mycket väl ha varit fler, men 100 är siffran jag valde att spara i volym ett.
Männen var unga, gamla, tjocka, smala, fula, snygga, fulsnygga, både fysiskt, psykiskt handikappade och ibland fullständigt olagliga. Men deras personligheter eller utseenden är egentligen bara en brun gröt i mitt minne. Sådana saker hade jag ingen lust att kånka runt på i min redan överfulla ryggsäck.
Vad som lockade mig var heller inte njutningen i sexet. Oh nej, det var njutningen i samlandet. Eller som Tårtan brukar säga: ”Människor intresserar mig inte, kukar gör”.
Efter varje slutfört samlag somnade naturligtvis min partner för kvällen. Antingen i ett rus av post-orgasmisk trötthet eller pur roppebedövning. Jag höll mig alltid vaken för en halvtimme eller så för att senare plocka fram digitalkameran och lyfta undan täcket.
Jag fotograferade kukarna. Och alla kort var tagna på samma sätt, från naveln och nedåt.
Efter framkallning klistrade jag in dem i en tjock fotobok som jag beställt.
Pärmarna var importerade och tillverkade i det dyraste spanska lädret. För att öppna och stänga boken var man dessutom tvungen att knyta igen och knyta opp en liten röd tygrosett runt en mindre blyknopp.
Sidorna i boken var tjocka och stora, nära på a3-format. Det påminde om ett gammalt släktalbum när man vände på de tunga bladen som sida upp och sida ner fylldes av kukar.
Jag recenserade varje kuk enligt exakt samma modell. Under bilden skrev jag ut namn, plats, datum/tid och gärna ett omdöme.
Mina topp-5?
1. Resmie S
Budapest, Elit hotell bar.
09/04 – 91. Kl 04.45
Hårig och ful som en tallrik grisöron. Den smakade vitlök. Men så fruktansvärt hård att jag trodde att jag skulle gå sönder. Jag blödde till och med i tandköttet efter att ha sugit av den. Världsklass.
2. Ruffino B.
Italiens huvudstad, offentlig toalett.
13/07 – 01. KL 14.33
Gammal och sladdrig men erfaren och respektingivande kuk. Ett utstående födelsemärke på skaftet och ett extrem böjning uppåt gjorde för maximal njutning i rektum. Otydliga ådror.
3.Urban F
Stockholm, lägenhet i skatteskrapan.
18/12 – 06. KL 01.14
Stor buske och full av blod. Pulserade som en batteridriven jackhammer när jag tog den i min mun och masserade skaftet med mina halsmandlar.
4.Miss Olaf
Luxemburg, champagnerummet på gentlemansklubben ”Mästare och slav”.
29/02 – 85. KL 03.40
(omdöme saknas)
5. Gräddnos
Rotterdam eller Wien, strippklubben ”Hedens guld”.
21/01 – 86. KL ”Sent”
Stor och tjock. ungefär som en falukorv med skinnet kvar. Svullen som kronan på en nyplockad skogssvamp. Ace.
Här är en mash-up av alla fem bilder:
Dessa fem av hundra är mina favoriter. ”Cream of the crop” som det heter på engelska.
Varför har jag gjort det här undrar ni? Ett lättare svar att ge kan jag icket finna.
Ni förstår, när de gamla ruttnande russinen på vårdhemmet tar fram sina fotoalbum och i sin senil-demens skådar över gamla bilder av sig själva, sina gamla vänner och kärlekar. Då drunknar de i poänglös nostalgi. Ett förflutet som aldrig kommer igen. Att remenissa i den skiten är att servera sig själv depression på ett silverfat.
Detta medan jag själv kommer att sitta på ett avundsvärt arkiv av fanstastiska kukar. Kukar som fortfarande kommer vara lika aktuella då som de var i sina sprutande krafters stunder.
Kukarna är ju trots allt bara verktyg, verktyg att nyttja för mitt egna självförverkligande. Och vilket ord skulle kunna vara mer synonymt med livskvalitet än det?
Vad det blir av mannen som står på perrongen på väg till Wien, med toalettpappret under armen? Tja, han ska nog hem och bajsa. Men kanske får han hjälpa mig att skriva första kapitlet i "100 boys" - volym 2?
måndag 14 juli 2008
Bollen in real life
"Suga av och bakifrån".
Han sammanfattade, enligt sig själv, alla mäns sexuella preferenser i fyra små ord innan han skrattade bullrigt. Jag ville vara honom till lags. Så jag fnissade och höll med.
Han var tio år äldre än mig. 39. Jag 28, men det var min fördelsedag om tre dagar.
Den tighta tshirten han hade på sig såg ut att ligga nära bristningsgränsen över hans vältränade bröst. På ryggen mellan hans skuldror hade den svarta färgen mattats över ett litet område och bleknat i tyget på grund av sin konstant utsatta sträckelse.
Han hoppade ner från spisen och tryckte in en chokladboll i min mun med sina bakkletiga fingrar, han höll kvar ett finger lite för länge innan han drog ut det. Jag tuggade. Gott. Mycket smör hade han haft i.
"Sångaren i bandet Ponnypojken berättade hur man skulle göra för att simulera att knulla en tjej bakifrån. Man fyller två ballonger med varmt vatten, det är röven, sen gör man ett hål i en hunungsmelon och knullar den mellan ballongerna. Haha!".
Så rolig han var. Brorsan.
Brorsan hade två sjukt stora händer. När han inte jobbade som aktiesäljare till vardags, där han hade ena handen vid örat på headsetet och den andra i pillerburken, ja då använde han händerna till att bygga om hemma för sin familj.
Händig som han var.
Jag var ibland lite avundsjuk, istället för att snida och slöjda eller vad fan man nu gör hade jag lärt mina händer att fingerpulla och spela luftpiano.
"Jag måste snart hem till kärringen och ungarna" sade han. Vår lilla stund i köket var snart slut.
Brorsan höll upp sin stora hand. Den var monstruöst kletig av smeten från chokladbollarna.
Han inspekterade sin egen hand med en faschination som fick mig att känna mig obetydlig, som om jag lämnat rummet.
Då kände jag att det var läge att skörda vad som skördas kunde och gick fram till honom. Jag krökte min rygg och tittade samtidigt upp på Brorsan. Sen började jag slicka handen. Han lät mig som vanligt vara medan han tittade. Han hade en slags äcklad förtjusning i blicken på mig, då jag likt en liten hundvalp slickade honom ren.
"Snabbare" sade han med en klump i halsen. Och jag ökade tempot.
Snart var Brorsans hand skinande ren som en wexpolerad mercedes. Han inspekterade, vände och vred på den. Sedan gav han mig en hård örfil.
"Duktigt jobbat Bollen". Han gav mig direkt efter berömmet en färsk handflata i nyllet. Jag kände hur mina tårkanaler började fyllas upp. Min vänstra kind brände och nu märkte jag hur det droppade blod från min näsa.
Jag kände mig stolt över att jag gjort brorsan glad.
Plötsligt kom pappa in i köket.
"vad gör ni pojkar?" mumlade han frågvist på sin grötiga finlandssvenska.
"Vi diskuterar politik Farsan" sade jag och torkade raskt blodet från under näsan med lite hushållspapper.
"Vem vinner då?" skojade gubbfan. "Är det du min lilla röda?" sade han och klappade mig nedsättande på kinden med sina gamla händer.
Jag tittade in i hans hånleende ansikte. Rödplufsigt av åratals alkoholmissbruk. "Det går inte att vinna mot brorsan" sade jag lite ironiskt.
"Det har du rätt i Bollen" fyllde brorsan själv i och lade till ett leende samtidigt som han spände sina isblå ögon i mina.
Farsan öppnade kylen och tog fram en 10,0 % elefantöl innan han lämnade köket för att kolla Adaktusson på TV8. Jag sneglade in i teverummet och såg min far knäppa upp byxorna och plocka fram sitt kön för att ge sig själv lite välbehövd njutning. Jag stängde dörren till köket när jag hörde hur pappa knäckte sin burk.
Kanske skulle jag fråga lite om Brorsans familj, byta ämne en stund tänkte jag. "Hur är det med Birgitta?" Frågade jag. Hans snygga hårsvall satte min sidbena på skampolen. Och hans armmuskler skapade en kompakt krigarkropp när han lade armarna i kors innan han gav sitt svar: "Det ska du skita i Bollen".
Jag beundrade verkligen Brorsan. Hans kompromissöshet och kraft. Men jag tror inte att han beundrade mig. Jag var ju bara en enkel filosof och psykolog.
När jag kom hem till mitt femstjärniga hotellrum (jag var bara i Sverige på besök) tittade jag ut över golv/sängytan som jag drällt ut kurslitteratur över och satte på helt sonika ned på golvet. Jag grät en stund innan jag tog fram min laptop och började söka efter nattliga sängkamrater.
Webbsida upp och ner med horor. Det tog en timme för mig att välja rätt bland mina mailkontakter. Sedan ringde jag.
- Hej, jag vill ha Carlos och Elinas tjänster ikväll. Hår på bröstet och rött litet slamphår.
- Carlos och Elina, till vilken adress?
- hoppisänggatan 45
- Vilken stad?
- Stockholm så klart, vad fan tror du?
- Förlåt, jag har tagit E ikväll och jag är bara såååå fucked in the brain haha...
- Kan du fokusera dig på ditt vidriga jobb? Annars ringer jag din chef innan jag väljer en annan eskortfirma.
- Förlåt bäste herrn, förlåt så hemskt mycket. Jag måste bara fråga vad du har för preferenser?
- Preferenser?
- Ja så att våra eskorter kan förbereda sig för vad herrn bäst tycker om att göra.
Jag tvekade, men det var sant. jag visste att det var sant. Att det inte gick att vinna över Brorsan.
- Nå herrn?
- Suga av och bakifrån.
- Suga av och bakifrån?
- Ja, fattar du trögt din lilla knarkade jävel? Suga av och bakifrån, Suga av och bakifrån! Jag vill suga av och bli knullad av honom i röven!
- Av vem då?
- Min brorsa, min brorsa din lilla fitta!
- ...
- Hallå?
- ...
- Hallå!? Hallå!? Ska du skicka de där jävla horarna nudå! Hallå!? HALLÅ!?
fredag 11 juli 2008
Mitt sommarjobb
Som alla studenter så måste även jag sommarjobba för att få min ekonomi att gå ihop under sommarmånaderna.
Som alla naiva soffliggare så sköt även jag upp det där med att söka jobb ända till midsommar. Då sommarjobben givetvis tagit slut.
Paniken spreds sig i kroppen då jag sökte runt på livströtthetens knutpunkt, platsbanken. De få annonserna som fanns visade sig antingen vara över eller under min kompetens och självbild. Jag var körd. Måste jag klampa runt på järntorget med en dunjacka och samla burkar från papperskorgarna? Ska jag damma av dragspelet och sätta mig utanför nordstaden med en basker vid mina fötter? Måste jag ringa mina rika svin till föräldrar med gråten i halsen och be? Tankarna snurrade i min skalle. Nej. Jag ska fan inte krascha nu. Aldrig att jag säljer mig. Eller?. Sälja mig kanske är det jag ska. Att sälja mig är kanske lösningen. Men jag kan ju inte sälja min kropp? Jag har ju lovat att aldrig mer hora. Hur fan kan jag sälja mig utan att behöva gråta i duschen? Jag valde att flyga hem till min hemstad och mina föräldrar. Jag hade fått en riktig pang-idé.
Jag tror inte ens jag sade hej när jag stormade in i föräldrahemmet. Bara sprang rätt in och slog huvudet sönder och samman när jag försökte bemästra vindstrappan i flip-flops. Skit samma, tänkte jag, och lät mitt blonda hår färga sig självt rött av blod. Jag rotade runt på vinden. Andades tungt. Var fan ligger dem? Jag såg dem ju ligga här när jag hämtade skidorna förra vintern. Bingo! Med ett bylte under armen sprang jag ut. Sa inte hej då. Fort som fan till farmor. "Hej Farmor", och så snubblade jag in till vardagsrummet. Rotade runt i bokhyllan och hittade hela fyra stycken. Bingo twice. Tacka Gud för gamla människor. "Hej då farmor", och in i taxin till flygplatsen.
På flyget hem satt jag och log åt vetskapen om att jag hade en skatt i handbagaget. Sommaren var räddad. Väl hemma drog jag fram vad jag tagit med mig. Fotoalbum. Hela sju stycken fotoalbum med bilder från min barndom. Jag öppnade dem och började leta. Bilder där jag lärde mig gå, cykla och besöket på Kolmården bläddrades snabbt förbi. Tonårsbilder från stranden, stugan och gymet tog jag ut. Fick ihop hela trettio stycken. Trettio bilder där jag var barkroppad, lättklädd, eller helt enkelt bara het. Bingo for the fucking third time. Ner med skiten i ett kuvert och på med så många frimärken som ett tyngre brev till Tyskland kräver. Nu var det bara att vänta. Det blev en lång väntan. Ända tills igår faktiskt. Då ringde äntligen telefonen. +49, såg jag att numret som ringde upp mig började med. Bingo 4-ever. Ett samtal skolengelska senare så var jag rik. Eller rik nog att klara sommaren i alla fall. Destroyer köpte alla trettio bilder. Bingo the fucking fifth element. Jag kanske inte klarar av att bli knullad av främmande män, men nog fan kan jag leva med att tusentals bögar världen över runkar åt min barndom. Saknar du sommarjobb?
söndag 29 juni 2008
"Jag ångar ingenting"
Förra veckan satt vi här på Kappan-redaktionen och skålade. Vi hade fixat vår första gästblogg -en midsommarspecial med en av Göteborg/Sveriges största rockstjärnor. En sann berättelse om en avlägsen incest. Dagen innan midsommar drog han sig ur. "Tänk om någon får reda på att det är JAG som skrivit detta, inte ens en pseudonym garanterar ju ett hundraprocentigt skydd", stod det i ett sms han skickade mig. Inga hard feelings , men vi tycker alla här på redaktionen att det känns tråkigt att inte kunna leverera första klassens material till er läsare. Och det var verkligen det här. Första klassens material.
Tårtan är och hälsar på sin pappa. En pensionerad snickare som på största allvar liknar sig själv med Jesus K och har Funny Games - The Remake som favoritfilm.
Bollen är i Stockholm och förbereder Pride. Jag själv har just kommit hem från en veckas semester i skärgården. I släktens gamla herrgård.
Att vara där innebär att gamla minnen bubblar upp; dans med djävulen. Jag sprang på grannen, Nicklas, och blev förvånad över att han kommit ut från psyket.
Historien om Nicklas är något utöver det vanliga. En man i 45-års åldern som hela sitt liv har fascinerats av ånga. När jag var liten brukade Nicklas pappa berätta för mig att Nicklas var näst intill besatt av ångmaskiner och ånglok redan som 3-åring. När han kom upp i tonåren så började han på sitt första, av vad som visade sig bli flera, ångprojekt. Han byggde sin egna ångbåt. Den var visserligen liten, men ack så imponerande. Allt var byggt för hand. Stålskrovet hade han stått och bankat på i ett helt år där hemma i garaget. Frustrerat. Som en pedofil på en öde ö med påklädda barn. Han var så nära sin dröm, men ändå så långt borta. Skrovet var ett nödvändigt ont på vägen till himmelen; ångmotorn. "En ångbåt utan skrov är ju faktiskt ren idioti", brukade Nicklas säga för att trösta sig själv.
När han en dag öppnade garageporten och insåg att ståldjävulen äntligen kunde flyta så sägs det att han sköt hunden av ren lycka. Sen byggde han ångmotorn. Och som han byggde den. Under flera år så, ja bara byggde han, vad som blev sin första egna custom made ångmotor. Han missade tonårstidens: förlora oskulden, skägg och Axe Africa, på grund av vad som utvecklats till ett slavförhållande under ångmotorns gudomlighet. Just när han fyllt tjugo blev han klar. Nu skulle här ångas. Ja "Nu ska hela världen ånga", sa Nicklas när han körde ångbåten till hamnen för dess jungfrufärd. Vad Nicklas inte visste var att inte bara hans värld, utan även hans själ, skulle förvandlas till den svartaste ångan. Jag tror att han körde ångbåten i en vecka innan han insåg att den inte räckte till. Den puffande demonen som vaknat till liv inom honom skrek efter mer. Han byggde en ångtraktor, en ångbil, ett ångdrivet hem... Ja nu drevs hela hans liv av ånga. Nästan...Han hade ju skaffat sig en familj under tiden. Detta tyckte Nicklas var ett problem. "Hur ska jag kunna leva i denna ånga med en familj vars blotta existens svärtar dess glans", skrev han i sin dagbok. Nicklas var inte längre en entusiast, Han var galen.
Två barn hade han. Madeleine och Victor. Sonen var lätt att jaga från huset, det var bara att skrämma iväg honom som man skrämmer räven, med kastruller och rop. Madeleine blev dock ett problem. Hon var utvecklingsstörd och bortom denna verklighet. Nicklas fick istället använda sig av en annan taktik. Han väckte henne i ottan. "Kom, vi ska ut och leka i trädgården" , sa han till henne, när hon oförstående och trött gned sina handikappade ögon i flickrummets säng. Nicklas satte sig på en pall, mitt i trädgården, och åt en korvmacka medan Madeleine sprang omkring och lekte sig trött med sina dockor. Med en duns satte hon sig i gräset flämtades. Nicklas gled upp bakom henne, drog fram en gömd revolver från jackfickan, och avrättade henne som en hund. Nu var det bara frugan kvar. Eva, som hon hette, hade varit hos sina föräldrar över helgen och kom nu körandes i sin bil in på garageuppfarten. "Bingo" , väste Nicklas till sig själv, och gick för att möta henne. Ett kärlekspars blickar möts , en kram, och en dold hammare att knacka i hennes huvud tills det det sprack. Äntligen fri. Han gick ner i källaren och drog bort skynket som dolt vad han i hemlighet redan påbörjat. En ny familj driven av ånga. Stela kroppar av stål med skorstenar och könsorgan av gummi. En familj värdig hans värld. Där tog det stopp. Han fick dom aldrig att leva. En dag kom polisen. Victor hade golat...Så när vi stod där på stranden kunde jag inte låta bli att fråga hur han nu mådde. "Jag ångar ingenting" , sa han och flinade.
tisdag 24 juni 2008
Nyåret i Sverige
Jag hade använt ordet bubblig för att beskriva hennes kropp. mest för att det ger en övergripande illustrativ bild. Hon var tjock, men fetman gjorde inte att huden spände ut sig över buken och rumpan, Istället kändes hennes kroppshydda hängig och säckig när jag lät mina händer nyttja den. Att försöka krama om ett bröst var som att försöka behålla tre deciliter soppa i kupade händer.
Men Gud förlåt, nu går jag för fort fram igen. Vi tar det från början:
Det var nyårsafton när jag ringde på dörren till lägenheten i Kortedala, Göteborg. Under några sekunder reflekterade jag över vad jag höll på med. Jag hade antagit en inbjudan till en nyårsfest där jag inte kände någon, mest för att jag inte orkat vara kvar i Wien där alla mina vänner skulle festa och njuta förbjudna drogfrukter från vackert sminkade rövhål. Mina känslor hade varit för starka för att stanna kvar. Sist jag firade nyår i Wien hade jag ätit riktigt dålig fisk och fått göra kvällen tidig med en fransk liten pojke i baksätet på en bil.
Nu var jag i på väg att kliva in i en ny värld, något som både lockade och skrämde mig. Tjejen som bjudit in mig var en kort och satt liten punkare med stora bruna ögon och ful frisyr. Hon hade tydliga avsikter att försöka ha sex med mig, vilket äcklade mig. Jag hoppades naturligtvis träffa någon annan kvinna på festen. Mina förhoppningar om detta var dock inte så stora då jag nyligen blivit dumpad av min flickvän för en 45-årig grisbonde. Tanken "vad fan gör jag här?" flög hårt som stålmannen genom mitt huvud, innan jag försäkrade mig med tanken som är standardlösning för dessa situationer: "Hur farligt kan det vara?".
Tjejen som bjudit in mig, vi kan hädanefter kalla henne Gluta, öppnade dörren. "vi har lite ostädat" sade hon. Vilket var en underdrift av politiska proportioner. Lägenhetskollektivet såg ut som en soptipp. Överallt i hallen låg högar av skräpsaker och kläder kastade i smutsen. Nu förstår jag varför Gluta hade valt att klippa håret kort och färga det svart. Ingenting annat hade kunnat överleva här.
Jag som hade tagit på mig finskjortan och nyjeansen kände mig direkt överklädd för tillfället då Gluta bokstavligen såg ut som skit. När jag kom i köket stod där en kille med mjukisbyxor, linne och en cigg i mungipan. Han stekte pannkakor vis spisen och det osade något fruktansvärt. Jag ryggade tillbaka lite innan jag sträckte fram handen för att våga hälsa. "Hej, John" - han log snett, men hjärtligt och med ciggen kvar i käften. Hans hår såg ut som om det fått växa fritt efter en pottklippning, på fötterna hade han mest ingenting.
Resten av köket var en smuts och drällfest som hette duga. Överallt låg gammal disk och stank. Och förutom tomma ölburkar fyllde diverse skräp upp mycket av ytorna bortom diskbänken. Slusken Johns pannkakssmet var naturligtvis ett haveri som fastnat i pannan. Tallriken han använde för att lägga upp pannkakorna var därför inte någon prydlig hög att vila ögonen på utan liknade mest ett självmordsbombat födelsedagskalas.
Jag kände att det verkligen var dags att börja dricka.
Efter ett tag kom Gluta och Johns rumskompis Biddis hem. Det var denna morbida uppenbarelse till kvinna vars bröst jag snart (förgäves) skulle försöka kupa i min hand. Biddis var blond, förmodligen inte naturligt då håret såg ut att vara skadat av produkter, och hennes första mission för kvällen var att ordna tjack åt nyårssällskapet.
Jag drack vid det här laget mycket snabbt. Avverkade öl efter öl medan jag försökte hålla samtalen borta från ämnen som "kultur" och "fritid" då jag fruktade att min hjärna skulle explodera om deras åsikter kring detta skulle blottas för mina känsliga sinnen. Skatepunken på stereon sade sitt för att ge mig en huvudvärk.
Biddis gick ut för att möta tjackpundarna som skulle sälja knarket och Gluta fixade ihop en sallad med Brieost som faktiskt blev riktigt god.
Själv blev jag riktigt full.
I Glutas rum, med missfärgningar på väggarna och tända värmeljus på bokhyllan, började sedan alla på festen knarka. Själv kikade jag in genom en springa i dörren och fick ögonkontakt med Gluta som jag såg skämdes och mådde väldigt dåligt. Biddis sniffade högt.
Efter sitt knarkande var Gluta på mig som ett plåster. Hon närmast gned sin kropp mot min så fort hon kom åt. Jag blev dock lite frustrerad av det här och gick så småningom ut på balkongen och rökte med Biddis. När jag tittade på henne såg jag att hon inte bara var fel, utan också väldigt ful. Men i mitt tillstånd var hon mer åtråvärd än Gluta.
Jag kysste Biddis och lät mina händer vandra över hennes valkiga kropp. När jag blundade kunde jag föreställa mig att det var min gamla flickvän jag kysste, något som blev ganska plågsamt när jag öppnade ögonen och såg ett rökskadat ansikte med rödsprängda ögon som tittade på mig och som sade: "Gluta är kär i dig" innan hon kysste mig igen. "Du kommer inte få ligga med mig ikväll" sade hon med ironi i rösten. "Jag vet" svarade jag med allt allvar jag kunde frambringa. I helvete att jag ville se vad som fanns under de där ständigt hasande mjukisbrallorna.
Jag kände att det var dags att dra.
Gluta satt och kissade med öppen dörr. Hon drog upp trosorna utan att torka fittan och jag sade att jag "bara ska ut och röka vid porten". "Du lämnar mig väl inte?" gnydde hon då på ett ynkligt sätt. Samtidigt hörde jag hur John och en annan kille stönade från köket. "Nej, nej" försäkrade jag henne och kysste henne sedan ömt på läpparna. Och när hon gått tillbaka till köket plockade jag min halvfulla lådvinsbox och sprang nerför trapporna.
På spårvagnshållplatsen träffade jag några 15-åriga förortstjejer som jag bjöd hem på efterfest. Något som krävde rejäla tag av övertalning mot argument som "Men min pappa har sagt att jag måste vara hemma till två". En av de vackraste, kanske hette hon Sabina, stannade kvar lite längre och lät mig fingerpulla henne. Detta var efter att hennes vänner helt och hållet trashat min lägenhet och bland annat kokat ädelostpastasås som de spillt ut i min säng. När jag var inne i henne med både pek och långfinger ursäktade sig Sabina och sade att hennes vänner aldrig skulle låta henne stanna hela natten. "Alltså jag har ju varit med mycket äldre men..."
Jag lät henne gå.
Hon kom dock tillbaka 20 minuter senare för att lämna igen min egen digitalkamera som hennes vänner hade stulit. Den ärligheten belönade jag genom att inte låta henne gå igen.
Och med det skulle man kanske kunna säga att jag började ett gott nytt år.
(Men det nästa skulle jag naturligtvis fira i Wien)
måndag 9 juni 2008
Kampf!
Tystnad råder i vardagsrummet, lamporna är släckta men det skarpa solljuset utomhus ger rummet en grå atmosfär. Termometern säger 29 grader utomhus, 34 inomhus, fläkten har gått sönder och ”Ordjakten” rullar på tvskärmen… men ljudet är av. Tävlingen är nu inne i sin tredje vecka, värmeböljan i sin fjärde, ingen vill ge sig, mållinjen är ännu utom räckhåll.
Duff-duff-duff-duff… en boll studsar i golvet, samma ljud, som ett mantra, om och om igen. – Bollen! Snälla… Gräddnos stirrar argt på Bollen som stirrar trotsigt tillbaka. – Gud! Utropar Tårtan och ställer sig upp, finns det verkligen INGET bättre på TV?! Han möts av tystnad och efter en kort paus, sätter sig ned igen.
En timme går och programmen byter av varandra och just nu ojjar sig Al Bundy över att hans fru är så lat, i rummet råder fortfarande tystnad.
Tre veckor tidigare
- Vad fan vet du om självdisciplin?
- Inte mycket, men jag vet betydligt mer än dig.
- Vad snackar ni om?
- Självdisciplin (i kör)
- Hur kom ni in på det ämnet?
- Vi kollade på en dokumentär igår om en man som vägde sin mat, tränade vid exakta tidpunkter, och när han ville skämma bort sig, åt en macka av hårdbröd, inget smör.
- Och Tårtan sa att det där var ingenting, att han lätt tvingats ge upp mer i sitt liv.
- Bullshit!
- Och vad vet in om att offra något?
- Mycket, men vad säger ni om ett litet vad?
- Det beror på vadet.
- Först att tillfredställa sig förlorar, sist vinner vadet.
- Definiera ”tillfredställa sig”.
- Ingen alkohol, nikotin, droger, god mat, ingen sex INKLUSIVE självsex!
- Du syftar på allt som gör livet värt leva, det går emot allt vi står för, du vill säga ifrån dig all livskvalitet!
- VI ska säga ifrån oss livskvalitet, hur kan man uppskatta topparna om det inte finna några dalar?
- Your a madman! Vad får vinnaren?
- Äran.
- Kör på!
Tre handflator möts i luften.
Tre veckor och fyra dagar senare
- Jag står inte ut längre! Jag hatar er alla! Jag hatar dig mest av allt Bollen!
- Varför mig?
- Du och ditt värdelösa vad!
- Ingen tvingade dig!
- ARGH!
Rummet föll i tystnad, dessa vad de längsta meningsutbyten de delat på över två veckor.
- Jag saknar Blixten…
- Blixten?
- Min häst… han är alldeles ensam.
- Du och dina jävla häst, du vet väl om att det inte är någon jävla Arabisk Fullblod? Det är ju för fan en Shetlands Ponny!
- Håll käften! Vad vet du om hästar?!
- Jag har fan sett hamburgarens papper, det är ju en jävla Shetlands Ponny!
- Ta tillbaka det där, och jävligt snabbt!
- Aldrig, du och din jävla Shetlands Ponny kan dra åt helvete!
- Haha! Är din ökända häst en jävla Shetlands? Alla hästars mobboffer! Hästorkesterns trombonspelare!
- Håll käften! Vad vet du om kärlek? Jag såg din jävla staty som du byggde till den där halvfeta bruden, den såg ju ut som något en utvecklingsstörd kastat bort.
Smockan har länge hängt i luften och nu faller den, den faller rakt på Tårtans tryne, näven kommer som en hammare och Tårtan viker sig som en sax och greppar sin näsa, blodet rinner mellan fingrarna. – Va fan håller du på med?! Är du sju år gammal?! Bollen dyker mot Gräddnos magparti och tvingar ned honom på marken.
– Sluta båda två! Kvider Tårtan mellan handflatorna.
– Håll käften dum jävel, du fick vad du förtjänade! Skriker Bollen samtidigt som hans nävar matar som kanoner mot Gräddnos ansikte, vars händer är uppe i ’gardé’ och gör sitt bästa för att skydda det mest vitala.
Tårtan släpper sin näsa, studsar upp på fötterna och låter sitt smalben och Bollens sidhuvud mötas i en välplacerad ’Roundhouse’. Bollen faller åt sidan och kryper upp i försvarsposition samtidigt som Tårtan fortsätter att mata sparkar. Gräddnos, som nu har kommit till liv, tornar upp bakom Tårtan med porslinslampan (som de gemensamt inhandlat i Wien) i handen. Botten spricker i tu och Tårtan är nu ute i ’gemet’. Gräddnos dyker på Bollen och en kamp om överläge inleds. Både söker att frita den enes hand men dessa två har tränat martial-arts tillsammans påtok för länge för att låta den andra få något tillfälle till ett martial-arts grepp. Kampen verkar se ut att pågå i evigheter, men de båda är för stolta och arga för att ge efter. De två välsvarvade manskropparna gnider frenetiskt mot varandra, de är båda låsta av sina egna skickligheter. De är nu båda dränkta i svett, de flämtar hårt och stannar plötsligt upp, någon har fått en erektion, de möts i en kyss. Grovhånglet bryts av att Gräddnos lyfter och vänder Bollen på mage, sliter av han mjukisbyxorna, spottar i sin handflata och tillåter sin mandom att försiktigt glida in i Bollens anus, sen börjar råknullet, hårt, nästan våldsamt, och precis när det verkar som att Gräddnos ska komma så drar han ut, böjer sig framför Bollens mun och skriker ”Jag vill komma i din mun!” Vilket han också gör.
Det är över och de båda krigarna ligger på varandra och kippar efter andan. – Jasså! Där ser man, det var Tårtan som nu låg lutandes mot väggen, högra handen bakom huvudet som nu blödde, det verkar som att jag vann.
Duff-duff-duff-duff… en boll studsar i golvet, samma ljud, som ett mantra, om och om igen. – Bollen! Snälla… Gräddnos stirrar argt på Bollen som stirrar trotsigt tillbaka. – Gud! Utropar Tårtan och ställer sig upp, finns det verkligen INGET bättre på TV?! Han möts av tystnad och efter en kort paus, sätter sig ned igen.
En timme går och programmen byter av varandra och just nu ojjar sig Al Bundy över att hans fru är så lat, i rummet råder fortfarande tystnad.
Tre veckor tidigare
- Vad fan vet du om självdisciplin?
- Inte mycket, men jag vet betydligt mer än dig.
- Vad snackar ni om?
- Självdisciplin (i kör)
- Hur kom ni in på det ämnet?
- Vi kollade på en dokumentär igår om en man som vägde sin mat, tränade vid exakta tidpunkter, och när han ville skämma bort sig, åt en macka av hårdbröd, inget smör.
- Och Tårtan sa att det där var ingenting, att han lätt tvingats ge upp mer i sitt liv.
- Bullshit!
- Och vad vet in om att offra något?
- Mycket, men vad säger ni om ett litet vad?
- Det beror på vadet.
- Först att tillfredställa sig förlorar, sist vinner vadet.
- Definiera ”tillfredställa sig”.
- Ingen alkohol, nikotin, droger, god mat, ingen sex INKLUSIVE självsex!
- Du syftar på allt som gör livet värt leva, det går emot allt vi står för, du vill säga ifrån dig all livskvalitet!
- VI ska säga ifrån oss livskvalitet, hur kan man uppskatta topparna om det inte finna några dalar?
- Your a madman! Vad får vinnaren?
- Äran.
- Kör på!
Tre handflator möts i luften.
Tre veckor och fyra dagar senare
- Jag står inte ut längre! Jag hatar er alla! Jag hatar dig mest av allt Bollen!
- Varför mig?
- Du och ditt värdelösa vad!
- Ingen tvingade dig!
- ARGH!
Rummet föll i tystnad, dessa vad de längsta meningsutbyten de delat på över två veckor.
- Jag saknar Blixten…
- Blixten?
- Min häst… han är alldeles ensam.
- Du och dina jävla häst, du vet väl om att det inte är någon jävla Arabisk Fullblod? Det är ju för fan en Shetlands Ponny!
- Håll käften! Vad vet du om hästar?!
- Jag har fan sett hamburgarens papper, det är ju en jävla Shetlands Ponny!
- Ta tillbaka det där, och jävligt snabbt!
- Aldrig, du och din jävla Shetlands Ponny kan dra åt helvete!
- Haha! Är din ökända häst en jävla Shetlands? Alla hästars mobboffer! Hästorkesterns trombonspelare!
- Håll käften! Vad vet du om kärlek? Jag såg din jävla staty som du byggde till den där halvfeta bruden, den såg ju ut som något en utvecklingsstörd kastat bort.
Smockan har länge hängt i luften och nu faller den, den faller rakt på Tårtans tryne, näven kommer som en hammare och Tårtan viker sig som en sax och greppar sin näsa, blodet rinner mellan fingrarna. – Va fan håller du på med?! Är du sju år gammal?! Bollen dyker mot Gräddnos magparti och tvingar ned honom på marken.
– Sluta båda två! Kvider Tårtan mellan handflatorna.
– Håll käften dum jävel, du fick vad du förtjänade! Skriker Bollen samtidigt som hans nävar matar som kanoner mot Gräddnos ansikte, vars händer är uppe i ’gardé’ och gör sitt bästa för att skydda det mest vitala.
Tårtan släpper sin näsa, studsar upp på fötterna och låter sitt smalben och Bollens sidhuvud mötas i en välplacerad ’Roundhouse’. Bollen faller åt sidan och kryper upp i försvarsposition samtidigt som Tårtan fortsätter att mata sparkar. Gräddnos, som nu har kommit till liv, tornar upp bakom Tårtan med porslinslampan (som de gemensamt inhandlat i Wien) i handen. Botten spricker i tu och Tårtan är nu ute i ’gemet’. Gräddnos dyker på Bollen och en kamp om överläge inleds. Både söker att frita den enes hand men dessa två har tränat martial-arts tillsammans påtok för länge för att låta den andra få något tillfälle till ett martial-arts grepp. Kampen verkar se ut att pågå i evigheter, men de båda är för stolta och arga för att ge efter. De två välsvarvade manskropparna gnider frenetiskt mot varandra, de är båda låsta av sina egna skickligheter. De är nu båda dränkta i svett, de flämtar hårt och stannar plötsligt upp, någon har fått en erektion, de möts i en kyss. Grovhånglet bryts av att Gräddnos lyfter och vänder Bollen på mage, sliter av han mjukisbyxorna, spottar i sin handflata och tillåter sin mandom att försiktigt glida in i Bollens anus, sen börjar råknullet, hårt, nästan våldsamt, och precis när det verkar som att Gräddnos ska komma så drar han ut, böjer sig framför Bollens mun och skriker ”Jag vill komma i din mun!” Vilket han också gör.
Det är över och de båda krigarna ligger på varandra och kippar efter andan. – Jasså! Där ser man, det var Tårtan som nu låg lutandes mot väggen, högra handen bakom huvudet som nu blödde, det verkar som att jag vann.
Förresten
Måste bara berätta om ett minne som dök upp. Det var när Tårtan för första gången skulle låta mig se hans stolthet. Hans arabiska fullblod. Vi hade varit vänner ett tag jag och Tårtan. Ett bra tag. En dag så skulle jag äntligen få följa med honom till stallet. Som han hade pratat om sin kära häst. Allt hade blivit en enorm hype. Jag hade tjatat på honom i månader, ja till och med år , om att få se hästen. Jag är egentligen inte ens intresserad av hästar. Men denna verkade vara något i hästväg. Tårtan hämtade mig på morgonen med sin bil. Det var en perfekt höstmorgon för att rida. Dimman låg tät. Löven var gula. Jag märkte hur glad Tårtan var över att snart få återse sin kära häst. Han smålog när vi under tystnad färdades mot stallet. Sorkträsk 1km stod det på en skylt. Där svängde vi in. Stallet låg i anslutning till en herrgård som någon i Tårtans släkt ägde. Någon som verkade vara en Carl-Jan Grankvist typ. En ensam man med guldknappar på klubb-blazern. Det knarrade när vi svängde in på grusvägen som ledde till stallet. Tårtan saktade in bilen på ett vuxet sätt. Så att det inte skulle bli fula sladdspår i gruset. Vi gick ut. Jag måste erkänna att jag darrade. Skulle hästen ens vara hälften av allt jag hört så skulle det vara en helt fantastisk häst. - Vänta här, sa Tårtan, och gick in i stallet. Jag stod stilla och huttrade. Det var kyligt ute och jag kände mig åter som ett barn när låtsades att röken som kom ur min mun var röken från en cigarett. Efter ungefär fem minuter kom han ut igen. Med en fet liten shetlandsponny vid sin sida. Det är fult att ljuga Tårtan.
Sommarhit
Ibland när jag kommit så slår det lock för öronen på mig. Kommit som i det man brukar göra när man knullar alltså. Jag kämpar ofta hårt. Svettas mycket. Har utarbetat en stil. En personlig knullstil. Som en liten rutin jag kör. När jag sticker in den så brukar jag börja med att greppa kvinnans röv med båda händerna. Och lyfta upp henne. Detta sker i missionärsställningen. Sen stöter jag på ett tag med henne lätt upplyft. Så att ovansidan på min kuk gnider fittans tak. De flesta kvinnor verkar uppskatta denna början på ett samlag. Jag kör på så ett tag. Samtidigt som jag knådar hennes röv med mina händer. Lite ruffigt. Smått våldsamt. Sen släpper jag den. Fortfarande missionären. Dags att börja rotera min kuk.
Min höft arbetar i en cirkelrörelse. Först låter jag kuken gnida lätt mot fittans vänstra del, samtidigt som den åker in i henne med halvfart. Efter några gånger byter jag till fittans högra del och upprepar cirkel-proceduren. Sen kommer råknullet. Det missionära råknullet. Här pumpar jag snabbt. Ibland hårt. Hon får gärna säga, "knulla mig , knulla mig!" Vissa flickor gillar inte när min tarmdel, magdelen under naveln, slår mot hennes underliv. Andra kvinnor har svårt för min kuks längd. Den kan stöta obehagligt i deras livmoder så dom får ont. Oftast händer detta om jag kör på bakifrån. Då låter jag den inte stöta ända ner till roten. Halva kuken får istället arbeta snabbt. In ut. In ut. Därefter brukar jag sakta ner för att ge kvinnan en chans att freestyla. Kanske rida mig. Kanske låta mig arbeta bakifrån. Vissa vill pausa och då brukar jag spotta i handen och smeka fittan. Kanske berättar jag något under tiden. Eller så visslar jag på någon mysig bit.
Sen råknull igen. För att slutligen komma. Inne i henne. Ut med kuken. Min sperma rinner längst hennes lår. Är det bara på film som sperman stannar inne i fittan så att dom kan ligga där och mysa? Vad härligt dom ser ut att ha det på film. Ibland håller jag handen kupad och kommer i den istället. Sen in på toa och skölja. Aldrig att jag kommer i hennes mun. Något man hetsade tjejerna till i tonåren för att det var porrigt. Jag är vuxen nu. Jag känner mig lite sjabbig om jag sprutar henne i munnen. Som en snubbe med Khao-Lak - 2002 tatuerat på bröstet. Sprutar hennes fitta kan jag dock med gott samvete svälja det. Då känns det bara sexigt. När vi ligger där , svettiga och flämtandes, så kommer locket för öronen. Min blick brukar fladdra. Jag blir rädd. Känns som att jag är hög, eller ska till att dö. Sen kommer verkligheten åter. Då känns allt bra igen. Nyknullat och bra. Jag älskar sommaren ska ni veta.
Min höft arbetar i en cirkelrörelse. Först låter jag kuken gnida lätt mot fittans vänstra del, samtidigt som den åker in i henne med halvfart. Efter några gånger byter jag till fittans högra del och upprepar cirkel-proceduren. Sen kommer råknullet. Det missionära råknullet. Här pumpar jag snabbt. Ibland hårt. Hon får gärna säga, "knulla mig , knulla mig!" Vissa flickor gillar inte när min tarmdel, magdelen under naveln, slår mot hennes underliv. Andra kvinnor har svårt för min kuks längd. Den kan stöta obehagligt i deras livmoder så dom får ont. Oftast händer detta om jag kör på bakifrån. Då låter jag den inte stöta ända ner till roten. Halva kuken får istället arbeta snabbt. In ut. In ut. Därefter brukar jag sakta ner för att ge kvinnan en chans att freestyla. Kanske rida mig. Kanske låta mig arbeta bakifrån. Vissa vill pausa och då brukar jag spotta i handen och smeka fittan. Kanske berättar jag något under tiden. Eller så visslar jag på någon mysig bit.
Sen råknull igen. För att slutligen komma. Inne i henne. Ut med kuken. Min sperma rinner längst hennes lår. Är det bara på film som sperman stannar inne i fittan så att dom kan ligga där och mysa? Vad härligt dom ser ut att ha det på film. Ibland håller jag handen kupad och kommer i den istället. Sen in på toa och skölja. Aldrig att jag kommer i hennes mun. Något man hetsade tjejerna till i tonåren för att det var porrigt. Jag är vuxen nu. Jag känner mig lite sjabbig om jag sprutar henne i munnen. Som en snubbe med Khao-Lak - 2002 tatuerat på bröstet. Sprutar hennes fitta kan jag dock med gott samvete svälja det. Då känns det bara sexigt. När vi ligger där , svettiga och flämtandes, så kommer locket för öronen. Min blick brukar fladdra. Jag blir rädd. Känns som att jag är hög, eller ska till att dö. Sen kommer verkligheten åter. Då känns allt bra igen. Nyknullat och bra. Jag älskar sommaren ska ni veta.
torsdag 5 juni 2008
Examenspecial
Wooo! Där jävlar var det slut. Examinerad. Ja så stod jag på ett lastbilsflak för en herrans massa år sedan.
Då var jag långt ifrån den värdsvane och utbildade man jag gör mig stolt över att vara idag. Ja idag är mina högskolepoäng i psykologi, språk och filosofi något så massivt de skulle spräcka det svalj som kom nära om poängen nu skulle försöka sig på munpenetration.
Wooo! Jag hade mössan på sned, jag skrek och söp och lät all min osäkerhet gömma sig långt nere i min relativt oknullade kropp. Bortom det där lastbilsflaket väntade världen. Och innan jag blev den sökare av livskvalitet och den drömmare av fantastiska mardrömmar jag är idag, så fanns där en rädsla för hur jag skulle våga hantera detta. En hel värld full med 16-åriga pojkar, tänkte jag. En hel värld med nygifta par som bara väntar på att träffa mig, hur skall en liten 18-åring hantera all den skönheten?
Wooo!! Sjung om studentens lyckliga dar... Så stämde vår gamle lärare och tillika klassföreståndare Felix "Fuskis" Boström upp i en sång - han var alltså med på flaket. Men vi "buu"ade ut honom och jag kastade en tom liten champagneflaska i knäskålen på honom. Hans höga tjut av smärta när han seglade ner i en klump på golvet, överröstades av våra höga hårda "Fy fan vad vii är braaa!!"
Wooo!!! Balen hade varit svår för mig att hantera. Att se all mina skolkamrater klä upp sig som små herrar och damer i godispapper hade också skapat en stark jävla åtrå hos mig att ta av pappret och stoppa godisen i munnen, vilket jag också gjorde. Balen hölls ju på övervåningen och i entrén hade jag lämnat två nakna små ynglingar. Både flämtande efter luft och kläder, med vilket deras böner belönades med inget sådant. De fick ligga där och vänta tills balen var slut. Jag var trots allt bara 18 år. En ängslig tid då effekt var viktigare än estetik. Och visst har väl min syn på skönhet förändrats genom åren. De två pojkarna som låg där nakna i lobbyn, helt sönderdrogade och med ögonlocken blinkandes som vore de sina egna små diskotek, väntandes på att en bal skulle slut och upptäcka deras plågade kroppar. Ja det var just då något ganska fult. Men senare i livet skulle jag ändra uppfattning, varför jag betalade en känd konstnär att återskapa bilden och nu hänger den prydligt i mitt hemmiga kök. Tänk vad smak kan vara annorlunda egentligen, det är därför man inte ska skaffa en tatuering för ungt.
Wooo!!! När Lastbilsåkandet var över och jag hade låtit en flicka i klassen, Rut, få känna hur blöt man kan bli om någon instruerar alla i klassen att hälla ut sin sprit över dem. Ja lilla Rutan blev blöt alltid.
Studentfesten hölls på min egen klubb, med konceptnamnet "Mästare & slav" som jag skulle börja köra på sommaren. En riktig röjardänga blev det. Flickor grät okontrollerat omkring mig medan pojkarna sprang runt i cirklar och high-fivande varandra, för att i det nästa ligga och kräkas i "stålgrottan".
Vissa dansade med gråten i halsen bredvid gamla tortyrredskap och andra hånglade med den första bästa dominatrix som kunde hjälpa dem att glömma sina enorma känslor av skräck inför livet som väntade. Och någonstans då började jag känna det där man ska känna när man tar studenten, jag tog ett djupt andetag och brände av ett sjuhelvetes leende. jag hade fått min första smak av frihet.
onsdag 28 maj 2008
Inget?
Tre färska kappaninlägg på två dagar? Och... inget, ingenting? inte en liten kommentar ens?
Ni är fan inte värda det här.
Vad säger ni Gräddnos och Tårtan? Ska vi skita i det här? Ge ut en bok istället? Sälja skiten ur både Ajvide och Thomas Bodström?
tisdag 27 maj 2008
Ass Games
När jag bröt benet för 12 år sedan fanns han där för mig. Mats.
Vi hade spelat i samma fotbollslag.
Hey, visst var det en viss charm i att dunka in ett två noll mot några fittor med andra färger på tröjan än mig själv. Men jag älskade alltid stunderna för och efter match bäst. De där post-svettiga i omklädningsrummet. Alltid fanns där en arom av makt som jag ville sluka med hela min stora mun. Mats med sin coola mustasch, han fick alltid igång grabbarna.
Vi körde ofta kuk-kull. Att jaga varandra med kukarna var dock ingenting sexuellt, eller ens homoerotiskt - det var alltid killen som blev daskad på skinkan av någon annans kuk, ja det var han som blev kallad bögen.
Och "bögen" blev aldrig Mats.
Jag bröt benet under en match. En två meter tjock ungrare tyckte att det var en god idé att leka kung-fu soccer med ett av mina knän som var i vägen för hans stora ambitioner. den där tränngsmatchen inomhus.
Läkaren förklarade att en del av knäskålen förvandlats till grus och e minsta delarna skulle förmodligen aldrig gå att få ut. Ibland när jag skakar på benet kan jag höra hur det skramlar därinne.
Mats kunde skoja bort allt sånt där. Han fixade tjejer till rummet på sjukhuset där vi drack vin tillsammans med Arnold, 83 och hjärtsjuk i sängen bredvid. Mats skålade och fixade. Han var en sån kille. En som fixade skiten. Det var trots allt han som fixade mitt könsbyte och min alldeles egna livmoder. Och nu stod han alltså här, med handen på en blond lyx-eskorts stora bröst och skrattade tillsammans med den gamle döende mannen i bädden bredvid.
Mats. Fixaren.
Till slut berättade jag för Mats hur jag verkligen kände för honom. hans reaktion var först förvånad. "Vad pratar du om Bollen?" frågade han uppriktigt förvånad. men aldrig tappade han ansiktet. Det var inte hans grej.
"Jag vill att du föder mitt barn" sade jag igen. Och Mats skruvade på sig i läkarrocken som han hittat någonstans. Jag kunde se bulan från hans kön genom de tajta jeansen. Mitt ben hade somnat. Det andra alltså.
"Okej" sade Mats med ett flin. "Men då vill jag att du hånglar upp Arnold." Han pekade på den hjärtsjuke gamle mannen. Hans överkropp sedan länge ett kutryggig sak med leverfläckar spridda över hans axlar, ända vägen upp till hans kinder.
Men Mats menade allvar, så dagen efter fick jag skjuts till abortkliniken. I helvete att jag tänkte släta av nån äcklig gammelgubbe.
The Birdcage
Hon såg ut lite som en fågel i ansiktet. Hennes hjälm-artade svarta frisyr var precisionsmässigt perfekt. Den slutade liksom precis innan hennes svarta ögonbryn.
Hon var smal, på gränsen till mager, och när hon var naken kunde jag se hennes revben. Om jag dröjde med blicken då hon rörde på sig.
Hon hade en massa konstskolekompisar. En av dem pratade norska och tog gärna på sig djurmasker (ofta häst) och dansade på deras vilda fester.
Jag kände ingenting, inte ett jävla dugg. Jag är så avundsjuk på Gräddnos inlägg. Jag kan fan inte känna ett skit. Inte idag, inte sen Wien. Allt flyter ihop till en slags baksmet av kroppar med hatande ansikten.
Det var den där lilla moderaten. jag gav henne pengar för att få henne att älska mig. Men det slutade i att mitt studiebidrag från D-kursen i filosofi, som jag lämnade under henne dörrmatta varje tisdag, tvingade mig att leva på min överbeskyddande bror Fridolf. Han brukade läsa högt ur Michel Foucaults Diskursens ordning under varje frukost. Jag vet inte varför han trodde att det skulle hjälpa. Inte fick jag nån ordning på saker direkt. Jag fortsatte att förnedra mig och betala för kärlek. men det tog slut. Precis som det brukar göra, och jag träffade tjejen med fågelansiktet.
Äldre än mig var hon. kanske fyra år eller nåt. Och hon presenterade mig aldrig för hennes vänner med konstiga (arty) hockeyfrillor och hundar lösa i sina målarstudios, det fick jag göra själv.
Den lilla gesten sade sig självt. Hon hade inga framtida planer med mig, och de enda gångerna hon ringde var det för att hon ville knulla. När vi haft vårt sex frågade hon varför jag lät så mycket? Själv andades hon knappt, vilket inte gjorde mig något. Vi brukade prata om vilka djur våra vänner såg ut som. "Frida är en hund" sa hon. "En glad och stor hund".
Hon hade så smala läppar, smala och hårda var de. Att de kunde suga kuk - det säger ju sig självt.
Hon hade inget jobb, hennes pappa betalade lägenheten och nu minns jag att hon hade lite krulligt hår. Inte alls någon hjälm.
Jag började känna skammen, jag var hennes leksak. En tuggleksak kastad till en liten pudel att göra med hur hon än behagade. Jag var en sån där actionforcegubbe (minns ni) som man vred runt och runt i midjan för att den satt fast med ett gummiband där. Fågeltjejen vred och vred kändes det som. Fast jag kände ändå ingenting. Och det var ju iofs skönt. Jag gillade att bli utnyttjad. Jag behövde inte göra så mycket. Något jag lärde mig uppskatta på senare år. Att smörja in min bringa och seda låta mina fingrar pressa sig in mellan hennes revben då jag tog henne bakifrån. Då hon inte gav ifrån sig ett ljud från de där hårda små läpparna.
Hon kommenderade mig när jag skulle duscha. När jag skulle ta på mig kondomen. Och när jag skulle låta bli att betala - dvs hela tiden.
D-uppsatsen blev färdig och jag och fågelflickan åt köttfärslimpa mest hela tiden.
Än idag kan jag längta till den där tiden, då jag inte behövde anstränga mig för att få det jag verkligen inte ville ha.
måndag 26 maj 2008
Do the truffel-shuffel
Det var myskväll i kappangrottan i lördags (och med kappangrottan så menar jag förstås lokalen vi hyr på järntorget här i Göteborg), Bollen hade tagit med sig hembakade bullar, Gräddnos dök upp med två flaskor rosévin, och jag? Jag stod för det glada humöret. Ni förstår, över 2 miljoner svenskar såg ovetandes vårt gemensamma bidrag till the Eurovision Song Contest.
För vi har karriär utöver våra bidrag till litteratur Sverige, Gräddnos brukar säga: ”Texten må vara vår livmoder, men musiken är vår säd”. Med projekt ständigt på gång så har man det svårt att hitta tid för kvinnor och vin. Just nu är jag och Bollen i fullfärd med att turnera Europa runt med vår under-under-underground grupp – ”Army of Fans” där vi är generalerna och våra fans är privates. Våra efterfester är notoriska bland undergroundkretsarna där vi förhåller oss till att sitta i varsin kontorsstol och kommenderar våra trogna soldater att knulla, utnyttja och missbruka varandra – allt i en strikt militärisk anda. Jag förstår om ni inte hört talas om oss, vi är jävligt underground.
Men åter till lördagkväll.
Det här har inte varit ett litet projekt, det såg länge mörkt ut, men likt alla förlossningar så måste man färdas genom en mörk tunnel för att äntligen se ljuset.
Resan började för lite mer än ett år sedan då vi tre satt och brainstormade en liveshow likt ingen annan, vi struntade i musiken och fokuserade bara på ”showen”. Vi ville ha lite drakar, lite änglar, lite demoner, några brudar och R Kellys hemmavideo. Så här såg vårt koncept ut:
Typ en ängel och en demon som battlar om brudarna, ängeln försöker visa att han är grymmast för han skulle aldrig ljuga eller vara otrogen mot sina brudar. Demonen skulle då snärja kjoltygen genom att förnedra dem med sprit i ansiktet och sen charmigt dissa dem. Klimax kommer då demonen förnekar sitt sociala arv och blir en ängel han med, tillsammans så skippar de brudarna och tillfredställer varandra istället.
Vi tog vår idé to the road och pitchade den till varje land i hela Europa, Österrike skrattade åt oss, svenskarna sa att de gillade vår idé men världen var nog inte mogen för den riktigt än. Tillslut så nappade ett land vi sen tidigt avfärdat. Vi tänkte ”Fan, Azerbaijan? Det är ju bara nollor som bor där”. Men tji fick ni, Sverige! Vem fick över 130 poäng och vem fick 48?
Vi har redan börjat fila på nästa års bidrag, kanske ni är lite mer intresserade då? Ni kommer böna och be på era bara ben, ni kommer gråta fram ett ”Rädda oss!” Och vi kommer viska ”Nej!”
För vi har karriär utöver våra bidrag till litteratur Sverige, Gräddnos brukar säga: ”Texten må vara vår livmoder, men musiken är vår säd”. Med projekt ständigt på gång så har man det svårt att hitta tid för kvinnor och vin. Just nu är jag och Bollen i fullfärd med att turnera Europa runt med vår under-under-underground grupp – ”Army of Fans” där vi är generalerna och våra fans är privates. Våra efterfester är notoriska bland undergroundkretsarna där vi förhåller oss till att sitta i varsin kontorsstol och kommenderar våra trogna soldater att knulla, utnyttja och missbruka varandra – allt i en strikt militärisk anda. Jag förstår om ni inte hört talas om oss, vi är jävligt underground.
Men åter till lördagkväll.
Det här har inte varit ett litet projekt, det såg länge mörkt ut, men likt alla förlossningar så måste man färdas genom en mörk tunnel för att äntligen se ljuset.
Resan började för lite mer än ett år sedan då vi tre satt och brainstormade en liveshow likt ingen annan, vi struntade i musiken och fokuserade bara på ”showen”. Vi ville ha lite drakar, lite änglar, lite demoner, några brudar och R Kellys hemmavideo. Så här såg vårt koncept ut:
Typ en ängel och en demon som battlar om brudarna, ängeln försöker visa att han är grymmast för han skulle aldrig ljuga eller vara otrogen mot sina brudar. Demonen skulle då snärja kjoltygen genom att förnedra dem med sprit i ansiktet och sen charmigt dissa dem. Klimax kommer då demonen förnekar sitt sociala arv och blir en ängel han med, tillsammans så skippar de brudarna och tillfredställer varandra istället.
Vi tog vår idé to the road och pitchade den till varje land i hela Europa, Österrike skrattade åt oss, svenskarna sa att de gillade vår idé men världen var nog inte mogen för den riktigt än. Tillslut så nappade ett land vi sen tidigt avfärdat. Vi tänkte ”Fan, Azerbaijan? Det är ju bara nollor som bor där”. Men tji fick ni, Sverige! Vem fick över 130 poäng och vem fick 48?
Vi har redan börjat fila på nästa års bidrag, kanske ni är lite mer intresserade då? Ni kommer böna och be på era bara ben, ni kommer gråta fram ett ”Rädda oss!” Och vi kommer viska ”Nej!”
Fucked in the brain
Det här med att gilla någon alltså vad fan är det?
Jag gillar nästan aldrig någon och nu snackar jag kärlek ifall ni undrade.
När det kommer till att bli kär är jag nog sämst i hela världen på att bli det.
Man träffar ändå kontinuerligt människor som man får för sig att hänga med, bara för att "testa" om det är någon att ha. Någon att älska. Men det blir ju aldrig så.
Det slutar oftast med att den man hänger med blir intresserad medan man själv bara känner sig tom. Tom som i empty.
Hennes ögon lyser när hon tittar på dig och hon säger att hon tycker det är roligt att hon träffat någon som kan få henne att må bra.
Oftast är det skitsnack för tjejen är bara glad över att hon kanske äntligen får en pojkvän. Något som sorgligt nog verkar vara det primära målet för många flickor idag. "Bara jag får en pojkvän, skitsamma hur han är, att ha en pojkvän är det viktiga. Någon som bekräftar mig".
Hursomhelst så har jag under de senaste månaderna hängt med en tjej som helt har fucked my brain. Så jävla grym tyckte jag hon var. Het, vuxen , och intressant på riktigt. Jag mådde banne mig bra när jag hängde med henne.
Det var aldrig så att jag ville dra och göra något annat när vi hängde. Bara hennes blotta närvaro fick mig att känna att jag för stunden gjorde det bästa möjliga som livet kunde erbjuda.
Sprit, bloggar, Houellebeqc -Fuck that. Det som jag tidigare tyckt var kul spelade inte längre så stor roll. Nu var det bara hänga med henne som gällde.
Vi hängde dock på ett sådant sätt där vi aldrig egentligen diskuterade om varför vi hängde. Kärlek kom aldrig på tal. Jag blev helt tagen av att hänga med henne. Allt var så bra så jag ville inte riskera att sabba något genom att berätta hur jag egentligen kände för henne. Vi körde på utan att någonsin egentligen prata om oss och det funkade skitbra. Vi hängde hela tiden och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra på telefon. Men en dag kom kallduschen, hon slutade höra av sig. Jag ringde, hon svarade inte. Några dagar gick. Sen svarade hon äntligen. "Hej , vill du hänga?" , sa jag. "Nej jag kan inte, har en massa annat att göra" , svara hon. "KUK!" , skrek jag när luren lagts på och fistade väggen hårt. Några dagar gick och inget hände. Jag ringde då och då , vi pratade kort om INGENTING. Kylan var konstant. Hon var plötsligt för "upptagen" för att kunna hänga med mig. Vad fan hände?
Men så en dag lyckades jag äntligen styra upp ett möte hos henne. Nu jävlar skulle jag berätta vad jag kände. Min kärlek var vid det här laget helt enorm efter all distans så jag kommer ihåg att jag skakade när jag klev in i hennes lägenhet. Äntligen fick jag se henne igen. Fan vad vacker hon är. Jag kramade henne hårt och äntligen kunde jag åter känna denna underbara kvinnas doft. Jag ville aldrig mer släppa henne, aldrig. Men det gjorde jag. Nu skulle vi prata. Jag ville bara slänga upp all kärlek i hennes vackra ansikte och sen älska med henne. Hon skulle åter bli min. Nu skulle Gräddnos äntligen blotta sitt hjärta för en kvinna. "Vi måste prata" , sa jag. Hon höll med och började berätta hur mycket hon gillade mig. "Du är grym Gräddnos, smart, vacker , ja allt". Jag njöt. "Men jag har en period i mitt liv just nu då jag inte kan vara med någon, jag har just kommit ut ur ett intimt förhållande och jag är inte redo". Allt blev svart. Vad i helvete är det kvinnan säger?, tänker jag. Nu darrar till och med läpparna. Ska jag gråta? . Nej fan det kan man ju inte göra. Så frågar hon, "Är du kär i mig eller Gräddnos?". Allt blir tyst. Jag kan inte svara. Känslorna är vid det här laget för stora. Dom kan omöjligen komma ut ur min mun. Min mun är för liten. Hjärtat klappar snabbare och snabbare. Vad fan ska jag göra? "Mina känslor är för dig..de är..mina känslor.. är för stora, jag måste...", stammar jag fram och springer mot dörren. Snabbt som fan nerför trappan och in på färgaffären på hörnet. Jag norpar åt mig en hel box med cernit-lera, en duk och några burkar färg. 2500:- kostar kalaset. Snabbt ut ur affären och upp till henne igen. Hon sitter kvar i soffan och tittar chockat på mig när jag stormar in. "Vad fan håller du på med?", frågar hon. Jag svarar inte. Eller jag KAN inte svara. Ut med duken på golvet, av med locken på färgburkarna, ner med handen i färgen, också börjar jag måla med mina händer. Jag är helt uppslukad i mitt skapande, jag stönar , gråter och skriker medan jag håller på. Mina händer dryper av färg och ena stunden river mina nävar nästan sönder duken när den svarta färgen ska på, för att sedan smeka den ömt med den röda. Efter en halvtimme är jag färdig. Då är det dags för leran. Plasten slits snabbt av och jag bakar ihop alla små fyrkanter till en enda stor boll. Jag knådar med hela kroppen. Låter leran slingra sig runt min hals och sen ner för att knådas mellan mina lår. Jag formar allt till en en enda stor sol med strålar som spretar åt alla håll. Vissa böjda, vissa raka. Sen tar jag duken och klär hela solen med den. Låter det målade möta det formade. Sen in med hela skiten i ugnen. Låta leran torka. Och hon bara sitter där och tittar på mig, helt kritvit i ansiktet. Jag står där med färg, lera, svett, tårar och blod i en enda stor smet över kroppen och flämtar. Tio minuter har gått. Ut med skiten ur ugnen och ner med den på hennes vardagsrumsbord. "Här har du den, här har du min kärlek, nu är den din för alltid!". Sen går jag. Efter en vecka får jag ett sms. "Jag älskar den. Jag älskar din kärlek" , skriver hon. Sen hörs vi aldrig mer.
Jag gillar nästan aldrig någon och nu snackar jag kärlek ifall ni undrade.
När det kommer till att bli kär är jag nog sämst i hela världen på att bli det.
Man träffar ändå kontinuerligt människor som man får för sig att hänga med, bara för att "testa" om det är någon att ha. Någon att älska. Men det blir ju aldrig så.
Det slutar oftast med att den man hänger med blir intresserad medan man själv bara känner sig tom. Tom som i empty.
Hennes ögon lyser när hon tittar på dig och hon säger att hon tycker det är roligt att hon träffat någon som kan få henne att må bra.
Oftast är det skitsnack för tjejen är bara glad över att hon kanske äntligen får en pojkvän. Något som sorgligt nog verkar vara det primära målet för många flickor idag. "Bara jag får en pojkvän, skitsamma hur han är, att ha en pojkvän är det viktiga. Någon som bekräftar mig".
Hursomhelst så har jag under de senaste månaderna hängt med en tjej som helt har fucked my brain. Så jävla grym tyckte jag hon var. Het, vuxen , och intressant på riktigt. Jag mådde banne mig bra när jag hängde med henne.
Det var aldrig så att jag ville dra och göra något annat när vi hängde. Bara hennes blotta närvaro fick mig att känna att jag för stunden gjorde det bästa möjliga som livet kunde erbjuda.
Sprit, bloggar, Houellebeqc -Fuck that. Det som jag tidigare tyckt var kul spelade inte längre så stor roll. Nu var det bara hänga med henne som gällde.
Vi hängde dock på ett sådant sätt där vi aldrig egentligen diskuterade om varför vi hängde. Kärlek kom aldrig på tal. Jag blev helt tagen av att hänga med henne. Allt var så bra så jag ville inte riskera att sabba något genom att berätta hur jag egentligen kände för henne. Vi körde på utan att någonsin egentligen prata om oss och det funkade skitbra. Vi hängde hela tiden och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra på telefon. Men en dag kom kallduschen, hon slutade höra av sig. Jag ringde, hon svarade inte. Några dagar gick. Sen svarade hon äntligen. "Hej , vill du hänga?" , sa jag. "Nej jag kan inte, har en massa annat att göra" , svara hon. "KUK!" , skrek jag när luren lagts på och fistade väggen hårt. Några dagar gick och inget hände. Jag ringde då och då , vi pratade kort om INGENTING. Kylan var konstant. Hon var plötsligt för "upptagen" för att kunna hänga med mig. Vad fan hände?
Men så en dag lyckades jag äntligen styra upp ett möte hos henne. Nu jävlar skulle jag berätta vad jag kände. Min kärlek var vid det här laget helt enorm efter all distans så jag kommer ihåg att jag skakade när jag klev in i hennes lägenhet. Äntligen fick jag se henne igen. Fan vad vacker hon är. Jag kramade henne hårt och äntligen kunde jag åter känna denna underbara kvinnas doft. Jag ville aldrig mer släppa henne, aldrig. Men det gjorde jag. Nu skulle vi prata. Jag ville bara slänga upp all kärlek i hennes vackra ansikte och sen älska med henne. Hon skulle åter bli min. Nu skulle Gräddnos äntligen blotta sitt hjärta för en kvinna. "Vi måste prata" , sa jag. Hon höll med och började berätta hur mycket hon gillade mig. "Du är grym Gräddnos, smart, vacker , ja allt". Jag njöt. "Men jag har en period i mitt liv just nu då jag inte kan vara med någon, jag har just kommit ut ur ett intimt förhållande och jag är inte redo". Allt blev svart. Vad i helvete är det kvinnan säger?, tänker jag. Nu darrar till och med läpparna. Ska jag gråta? . Nej fan det kan man ju inte göra. Så frågar hon, "Är du kär i mig eller Gräddnos?". Allt blir tyst. Jag kan inte svara. Känslorna är vid det här laget för stora. Dom kan omöjligen komma ut ur min mun. Min mun är för liten. Hjärtat klappar snabbare och snabbare. Vad fan ska jag göra? "Mina känslor är för dig..de är..mina känslor.. är för stora, jag måste...", stammar jag fram och springer mot dörren. Snabbt som fan nerför trappan och in på färgaffären på hörnet. Jag norpar åt mig en hel box med cernit-lera, en duk och några burkar färg. 2500:- kostar kalaset. Snabbt ut ur affären och upp till henne igen. Hon sitter kvar i soffan och tittar chockat på mig när jag stormar in. "Vad fan håller du på med?", frågar hon. Jag svarar inte. Eller jag KAN inte svara. Ut med duken på golvet, av med locken på färgburkarna, ner med handen i färgen, också börjar jag måla med mina händer. Jag är helt uppslukad i mitt skapande, jag stönar , gråter och skriker medan jag håller på. Mina händer dryper av färg och ena stunden river mina nävar nästan sönder duken när den svarta färgen ska på, för att sedan smeka den ömt med den röda. Efter en halvtimme är jag färdig. Då är det dags för leran. Plasten slits snabbt av och jag bakar ihop alla små fyrkanter till en enda stor boll. Jag knådar med hela kroppen. Låter leran slingra sig runt min hals och sen ner för att knådas mellan mina lår. Jag formar allt till en en enda stor sol med strålar som spretar åt alla håll. Vissa böjda, vissa raka. Sen tar jag duken och klär hela solen med den. Låter det målade möta det formade. Sen in med hela skiten i ugnen. Låta leran torka. Och hon bara sitter där och tittar på mig, helt kritvit i ansiktet. Jag står där med färg, lera, svett, tårar och blod i en enda stor smet över kroppen och flämtar. Tio minuter har gått. Ut med skiten ur ugnen och ner med den på hennes vardagsrumsbord. "Här har du den, här har du min kärlek, nu är den din för alltid!". Sen går jag. Efter en vecka får jag ett sms. "Jag älskar den. Jag älskar din kärlek" , skriver hon. Sen hörs vi aldrig mer.
måndag 19 maj 2008
post-post-post-post-post-ironisk betraktelse
Ciga-cigar right from cuba-cuba
I just bite it
It's for the look
I don't light it
/Will smith - Gettin' jiggy wit it
från skivan Big Willie Style
I just bite it
It's for the look
I don't light it
/Will smith - Gettin' jiggy wit it
från skivan Big Willie Style
onsdag 14 maj 2008
Import/exportish
Jag boxade på säcken med knytnävarna tills det slutade röra sig därinne. Sedan klämde jag lite försiktigt och försökte känna efter ordentligt genom det tjocka tyget. Jag fick klämma lite hårdare och efter en del påtande och pillande registrerade jag benknotor från fingrar, kände att de var avslappnade. Jag öppnade säcken och tog pulsen. Fortfarande chill. Jag pustade ut, tog mig en kexchoklad från ryggsäcken och låste sedan bakluckan igen.
Jag hade tatt på mig rätt sköna kläder, kanske coolare än momentet krävde. Jag kände på min haka och hur min skäggstubb låg perfekt. Hade jag burit solglasögon hade jag kunnat ha dem på natten.
Inte långt från gränsen till Colombia träffade jag Raol, en slätrakad Argentisk hardbody med miltitärbyxorna avklippta ovanför knäna, en vit nystruken t-shirt med texten "I'm the one your mother warned you about". Hans foundationpankaka i fejset toppades av en rakad (och förmodligen polerad) flint. Han sträckte sig fram med en cigarett dinglande i mungipan, som han i ögonblicket vi skakade hand hade rökt ända in till roten. Och han luktade av säkert fyra olika hud och doftprodukter.
Vi utbytte mumlande hälsningsfraser och jag märkte att hans hud var skrovlig. Detta efter vad jag gissade var en effekt av åratals konsumtion a la två paket cigaretter om dagen. Även hans slamtunga, liksom trögtflytande röst förstärkte denna misstanke.
Jag tog upp mitt vita ess ur rockärmen och försökte bjuda honom på en snus. Med ett leende öppnade jag dosan och lät honom lukta på den lösa svarta tobaken. Men när jag uppmanande brände av mitt pärlvita leende lät han mig veta vad som gällde. Han flinade och fimpade sin nytända, glödande cigarett på min blottade underarm.
Det gjorde mycket ont. Men jag bet ihop, svalde smärtan som jag lärt mig hur av min Holländska fryntliga farmor: Ester.
Till slut nickande jag ynkligt med gråten i halsen och stängde dosan.
Raol hade inga tatueringar, vilket var ovanligt då de Buenos Airiska fnasken per automatik "märktes" av sina husbondar med initialer på handlederna eller halsen (humoristiskt nog ofta med typsnittet comic sans). Raol var kanske av högre rang än de andra hororna? Han hade ju faktiskt erkänt sig vara någon slags kennelskötare på en twinkfarm i mailet han skickat. Han var en mellanhand som alla andra I guess, men jag gillade honom inte.
Jag menar sådär gör man väl inte? Bränner någon med en cigarett? Herregud.
Det fanns många bidragande faktorer till min bitterhet just där och just fucking då.
En av dem var att klockan slagit 04 på morgonen, och att mina luftvägar inte pyntats av någon uppiggande drog. En annan källa till irritation var att jag befann mig på en tom parkeringsplats, i nån liten stad jag inte ens orkade försöka uttala, tillsammans med Destroyers främste prenumerant. Det här var visserligen rutin för mig. Gud hade inte orkat hålla räkningen på hur många såna här möten jag tvingat mig igenom. MEN - då som sagt oftast med assistens av kemiska substanser. Det är nog därför jag föredrar västerländska kunder. "De tar hand om business during businesshours" muttrade jag medan Raol började röra sig mot sitt fordon.
Mest av allt ville jag få mina förbannade pengar så att jag kunde åka hem och knoppa.
Raol poppade bakluckan till sin citroën och började rota efter vad jag förmodade var min betalning. Unden tiden drömde jag mig tillbaka till mitt motellrum dit två färska tårtor levererats. En princess och en med gräddtårta (äkta grädde). Jag hade tagit med mig laptopen på resan och laddat den med 40 timmar av HBO (en helt osedd säsong av The Wire).
"Fan, bli klar nån gång så att jag kan åka hem och ta det lugnt..." tänkte jag och himlade med ögonen bakom ryggen på honom.
Någonstans i fjärran hörde jag hur en hund skällde. En söt liten pudel kanske?
Raol plockade upp en väska ur bakluckan, den var i slitet rött läder, och han slängde den på marken framför mig. Hans grova buskiga ögonbryn under den kala hjässan gjorde hans ögon svåra att se i den knapphändiga belysningen på parkeringen. Mörkret var förstås en av anledningarna till att vi valt att mötas där, men just då kändes det otryggt att inte kunna se den här flintskallige böghoran i ögonen. Jag öppnade väskan och räknade pengarna. Visst, allt där. Gött.
jag gled över till min bil och bänglade ut den tunga säcken innehållande det avsvimmade mänskliga villebrådet som jag fångat med mina bara händer. Jag slängde säcken på den dammiga marken och kunde mig tydligt höra ljudet av syre som med en duns försvann från ett par lungor inuti säcken.
- Den här killen håller på med parkour, så han är jävligt fit.
- Vad är det?
- Du vet de här ungarna som håller på och klättrar på hustak inne i stan? Fan du vet väl? Det blir man jävligt tight av tydligen.
- Så länge han tål the simple life (en referens till ParisHiltons dokusåpa?) på farmen medan vi väntar på pengarna...
Säcken började plötsligt vrida och vända på sig är den låg i smutsen och Raol fick något Russel Croweskt i blicken, dvs surnade till ordentligt.
- Du har ju inte släckt honom?
- Jo, men han har måste väl ha vaknat?
- Idiot. Fucking västerlänning... - började han.
Så jag sparkade på säcken ett antal gånger, tills den slutade skruva på sig. Sedan plockade jag upp den och slängde tillbaka paketet i bakluckan på min bil, jag stängde den och låste. Sen tog jag, utan att tveka, upp den röda väskan med pengarna och kastade in den genom det öppna fönstret på passagerarsidan.
Raol tittade på mig med en blandning av total förvåning och ursinne.
Och jag bestämde mig sedan för att lämna honom där på parkeringen, blödande och med två helt nya kulor i pungen.
- Nu ska det smaka med gräddtårta! Och med "Way down in the hole!"
omsöm skrek ömsöm sjöng jag högt i riktning mot bakluckan när jag kommit ut på motorvägen. Men som jag förväntat fick jag inget ordentligt svar.
Tårtan vs Kajsa L del 2 + Förord
Innan jag fortsätter med min saga om Kajsa L så vill jag först förklara min frånvaro de sista två veckorna. Som de flesta vet så har jag och Bollen arbetat med en dokumentär om AIDS i Istanbul vilket har tagit oerhört mycket kraft av mig, psykisk som fysiskt. Den här dokumentären har genomgått en slags metamorfos, där jag tillbörjan injicerade ett frö i Bollens mage, sen tillsammans så levde vi och närde vi ett växande foster, i Bollens mage. Vi har bråkat och skedat, hatat och älskat och sen i en kaskad av blod, svordomar och tårar så föddes lilla ”AIDS in Istanbul – the Love-virus”.
Men sagan slutade inte där, inte för mig i alla fall. För när det var dags att ta våra kameror och stativ för att bege oss hem så sa jag adjö till Mamman som gett oss hushåll, ett handskak sen var vi iväg. I taxin hem så frågade Bollen mig om jag någonsin rörde Mamman, jag sa att vi skakade hand till vilket Bollen sa ”Ja det var det Tårtan, nu har du AIDS och nu kommer du att dö.” Han sa inget mer resten av färden, jag sa inte heller något utan svimmade när det snurrande rummet och kallsvetten tillslut blev för mycket. Det första jag gjorde när jag kom hem var att köpa ett munskydd och ett par svarta läderhandskar, sen gick jag för att testa mig. Tyvärr så tar det minst en vecka för svaren att nå fram, den veckan var den värsta i mitt liv. För rädd för att gå ut och handla mat så levde jag på ost, pumpafrön, olivolja och Ajvar. Jag snurrade runt i en feberyra och skrev haikudikter på mina väggar, jag försökte kommunicera med silverfiskarna under mitt badkar, jag försökte slå på min dator men läderhandskarna var för tjocka. Jag försökte med många saker. Lättnade kom efter en vecka då svaret kom och det visade sig att jag inte hade AIDS, bara gonnoré. Nu är det enda som rör sig i mitt huvud tankar om att mörda Bollen… och Kajsa L .
Tårtan vs. Kajsa L del 2
del 1
Det pirrade i fittan när hon tänkte på honom, tillslut så var hon tvungen att onanera för en tredje gång för att få spänningarna att försvinna. De skulle träffas om fyra timmar och 36 minuter, det är för länge tänkte hon och slog på Jeff Buckleys ”Hallelujah” för att sedan drömma sig bort i 4:56 minuter. När klockan väl närmade sig sju så blev hon superstressad, allt skulle vara perfekt, det var inte vemsomhelst hon skulle träffa, det var ju trots allt livskvalitet-bloggaren Bollen som hade tröstat henne med sin enorma kuk, hennes första vän och hennes första älskar här i stora stora göteborg.
Han mötte henne på järntorget och tillsammans så vandrade de upp linnégatan, tänk att han bodde här, där kultureliten drack sitt rosévin på kvällarna, hon drömde en kort sekund om att flytta ihop med honom och tillsammans så skulle de sitta med alla hans coola kompisar på ”Rumpanbar” och skratta och pika åt de som red ettans spårvagn till Frölunda.
Lägenheten var nedsläckt men i ljuset av stearinljusen så levde vardagsrummet verkligen upp till hennes förväntningar, möbler från designtorget och en bokhylla fylld av böcker av författare hon aldrig hört talas om. – Vänta här sa han, jag ska bara hämta en flaska vin. Hon stod där och försökte förstå att hon äntligen stod i hans coola lägenhet, och snart så skulle de älska och hon äntligen skulle få känna hans trygga barm mot sitt huvud, höra hans hjärta slå och känna hans fingrar glida genom hennes hår.
Han kom in i rummet igen med två glas vin i händerna, hon smuttade lätt på sitt, det smakade fränt men hon låtsades tycka om det. De pratade om lätta saker och hon försökte att dricka sitt vin lika nonchalant som han, men det var svårt, hon hade aldrig riktigt tyckt om vin, cider var mer hennes grej. Hennes armar började kännas tunga, det här förvånade henne, hon hade bara druckit ett glas och hon kände sig inte full, bara 100kg tyngre. – Hur mår du? Hon kunde inte svara, hon bara föll åt sidan och kunde inte komma upp igen. Det ringde på dörren, ligg kvar du, sa han, ställde sig upp och skrattade till lite grann. In kliver 4 figurer klädda i smutsiga overaller. Hennes hjärta börjar slå hårdare och skräcken sköljer över henne från hennes ryggrad och ut genom varje nervcell. De står över henne och i ögonvrån så ser hon Bollen hålla i en videokamera, vad är det som pågår!
Jag heter inte Bollen, jag heter Tårtan, och jag ska se så att alla dina önskningar går i uppfyllelse. Han log. – Vikken fin litten hora, grymtade den tjockaste på finlandssvenska samtidigt som de successivt klär av henne all de plagg hon noggrant valt ut bara några timmar innan. – Värm opp den lilla fittan innan jak gor min äntré, brölade han nu när hon låg naken på soffan, oförmögen att röra sig, hennes sinnen var dock på hög nivå och hon kunde känna varenda beröring. De la henne på mage på sängen sen försvann de i vad som kändes som en evighet, vad skulle hända härnäst? Skulle de våldta henne? Skräcken kände inga gränser. Från ingenstans så dök de alla upp igen, de var alla nakna förrutom Tårtan, han bar på sin kamera. En efter en började de knulla henne bakifrån, de använde glidmedel för att lätta sin framkomlighet. Deras storlek var inget hon upplevt tidigare och tårar var de enda hon kunde frammana. Någon satte sin kuk i hennes mun och nu kunde hon knappt andas, allt hon ville göra nu var att dö. – Såjja krappar, no ska hon känna på Pekkas fikklamppa! Han la sig på henne och kände världens största påk försöka tränga sig in i henne, hur skulle den få plats?! Hon svimmade.
När hon vaknade så var hon täckt i säd, det brann i hennes fitta men hon kunde fortfarande inte röra sig. En kameralins låg bara några centimeter från hennes ansikte, hon ville skrika efter hjälp men kunde inte ens sätta sig upp. Tårtan grät och skrattade samtidigt, hon såg nu vilket monster han sannerligen var. – Du bad om det här Kajsa! Du bad om det här!
Puss på dig Kajsa L :D
Men sagan slutade inte där, inte för mig i alla fall. För när det var dags att ta våra kameror och stativ för att bege oss hem så sa jag adjö till Mamman som gett oss hushåll, ett handskak sen var vi iväg. I taxin hem så frågade Bollen mig om jag någonsin rörde Mamman, jag sa att vi skakade hand till vilket Bollen sa ”Ja det var det Tårtan, nu har du AIDS och nu kommer du att dö.” Han sa inget mer resten av färden, jag sa inte heller något utan svimmade när det snurrande rummet och kallsvetten tillslut blev för mycket. Det första jag gjorde när jag kom hem var att köpa ett munskydd och ett par svarta läderhandskar, sen gick jag för att testa mig. Tyvärr så tar det minst en vecka för svaren att nå fram, den veckan var den värsta i mitt liv. För rädd för att gå ut och handla mat så levde jag på ost, pumpafrön, olivolja och Ajvar. Jag snurrade runt i en feberyra och skrev haikudikter på mina väggar, jag försökte kommunicera med silverfiskarna under mitt badkar, jag försökte slå på min dator men läderhandskarna var för tjocka. Jag försökte med många saker. Lättnade kom efter en vecka då svaret kom och det visade sig att jag inte hade AIDS, bara gonnoré. Nu är det enda som rör sig i mitt huvud tankar om att mörda Bollen… och Kajsa L .
Tårtan vs. Kajsa L del 2
del 1
Det pirrade i fittan när hon tänkte på honom, tillslut så var hon tvungen att onanera för en tredje gång för att få spänningarna att försvinna. De skulle träffas om fyra timmar och 36 minuter, det är för länge tänkte hon och slog på Jeff Buckleys ”Hallelujah” för att sedan drömma sig bort i 4:56 minuter. När klockan väl närmade sig sju så blev hon superstressad, allt skulle vara perfekt, det var inte vemsomhelst hon skulle träffa, det var ju trots allt livskvalitet-bloggaren Bollen som hade tröstat henne med sin enorma kuk, hennes första vän och hennes första älskar här i stora stora göteborg.
Han mötte henne på järntorget och tillsammans så vandrade de upp linnégatan, tänk att han bodde här, där kultureliten drack sitt rosévin på kvällarna, hon drömde en kort sekund om att flytta ihop med honom och tillsammans så skulle de sitta med alla hans coola kompisar på ”Rumpanbar” och skratta och pika åt de som red ettans spårvagn till Frölunda.
Lägenheten var nedsläckt men i ljuset av stearinljusen så levde vardagsrummet verkligen upp till hennes förväntningar, möbler från designtorget och en bokhylla fylld av böcker av författare hon aldrig hört talas om. – Vänta här sa han, jag ska bara hämta en flaska vin. Hon stod där och försökte förstå att hon äntligen stod i hans coola lägenhet, och snart så skulle de älska och hon äntligen skulle få känna hans trygga barm mot sitt huvud, höra hans hjärta slå och känna hans fingrar glida genom hennes hår.
Han kom in i rummet igen med två glas vin i händerna, hon smuttade lätt på sitt, det smakade fränt men hon låtsades tycka om det. De pratade om lätta saker och hon försökte att dricka sitt vin lika nonchalant som han, men det var svårt, hon hade aldrig riktigt tyckt om vin, cider var mer hennes grej. Hennes armar började kännas tunga, det här förvånade henne, hon hade bara druckit ett glas och hon kände sig inte full, bara 100kg tyngre. – Hur mår du? Hon kunde inte svara, hon bara föll åt sidan och kunde inte komma upp igen. Det ringde på dörren, ligg kvar du, sa han, ställde sig upp och skrattade till lite grann. In kliver 4 figurer klädda i smutsiga overaller. Hennes hjärta börjar slå hårdare och skräcken sköljer över henne från hennes ryggrad och ut genom varje nervcell. De står över henne och i ögonvrån så ser hon Bollen hålla i en videokamera, vad är det som pågår!
Jag heter inte Bollen, jag heter Tårtan, och jag ska se så att alla dina önskningar går i uppfyllelse. Han log. – Vikken fin litten hora, grymtade den tjockaste på finlandssvenska samtidigt som de successivt klär av henne all de plagg hon noggrant valt ut bara några timmar innan. – Värm opp den lilla fittan innan jak gor min äntré, brölade han nu när hon låg naken på soffan, oförmögen att röra sig, hennes sinnen var dock på hög nivå och hon kunde känna varenda beröring. De la henne på mage på sängen sen försvann de i vad som kändes som en evighet, vad skulle hända härnäst? Skulle de våldta henne? Skräcken kände inga gränser. Från ingenstans så dök de alla upp igen, de var alla nakna förrutom Tårtan, han bar på sin kamera. En efter en började de knulla henne bakifrån, de använde glidmedel för att lätta sin framkomlighet. Deras storlek var inget hon upplevt tidigare och tårar var de enda hon kunde frammana. Någon satte sin kuk i hennes mun och nu kunde hon knappt andas, allt hon ville göra nu var att dö. – Såjja krappar, no ska hon känna på Pekkas fikklamppa! Han la sig på henne och kände världens största påk försöka tränga sig in i henne, hur skulle den få plats?! Hon svimmade.
När hon vaknade så var hon täckt i säd, det brann i hennes fitta men hon kunde fortfarande inte röra sig. En kameralins låg bara några centimeter från hennes ansikte, hon ville skrika efter hjälp men kunde inte ens sätta sig upp. Tårtan grät och skrattade samtidigt, hon såg nu vilket monster han sannerligen var. – Du bad om det här Kajsa! Du bad om det här!
Puss på dig Kajsa L :D
måndag 12 maj 2008
Hästpojken vänder kappan efter vinden
Och väljer nu att be oss om ursäkt.
Jag läser följande uttalande i kommenterarna på deras blogg:
"Simon said...
Ursäkt godtagen.
Det krävs en stor ponny att inse att ponny har rätt, men kanske en ännu större för att se när häst gnäggar fel. Livskvalitet kan vara ödmjukhet. Det tycker vi på Vända Kappan efter vinden. Och vi borde veta. Vi lever för att misslyckas.
Hästpojken har en låt som heter "utan personlig insats". Titeln är som den här tjejen (som f.ö har en jävligt clean kappa på sig):
Jag läser följande uttalande i kommenterarna på deras blogg:
"Simon said...
Ni blev nyss matade med en fet bajsmacka från det där "vända kappan"-gänget. de tyckte tydligen inte att erat svar var speciellt roligt."
"Hästpojken said...simon>> Var det löjligt av mig att skriva det där? Jag börjar tvivla på att det var rätt sak att göra... Men av svaret att döma så togs det lite på fel sätt. Jag ville bara klargöra att vi sett det lilla sprattet och att det inte har något med oss att göra. --- Den här delen är totalt befriad från ironi: Kanske borde jag be om ursäkt till bollens turnéblogg? Jag ber därför om ursäkt för att jag var stel, gubbig och trist när jag belyste det faktum att någon skrev turnéblogg för oss. Jag borde naturligtvis kännt stolthet för att någon tog sig den tiden. Förlåt. Härmed upphör beefen."Ursäkt godtagen.
Det krävs en stor ponny att inse att ponny har rätt, men kanske en ännu större för att se när häst gnäggar fel. Livskvalitet kan vara ödmjukhet. Det tycker vi på Vända Kappan efter vinden. Och vi borde veta. Vi lever för att misslyckas.
Hästpojken har en låt som heter "utan personlig insats". Titeln är som den här tjejen (som f.ö har en jävligt clean kappa på sig):
söndag 11 maj 2008
Mr Svensexa
Alla i Vända kappan-kollektivet har varit gifta vid något tidpunkt.
Vissa fler gånger än andra. Men vi är gemensamt överens om att bröllop är ett bra ställe att träffa nya partners på. Annars hade vi förstås inte hållit på som vi gör.
Själv arbetade jag många år som annordnare av svensexor. För er som är obekanta med fenomenet kan det beskrivas som en slags pre-oidipal tillställning innan det tillstånd av total underkastelse som infinner sig när ett bröllopspar krönts till Kung och Drottning över sitt eget kungarike. Det bestående av hämtande på fotbollsträningar, familjepizza och bråk i tvättstugan som svider likt vanish i urinröret efter bara ett halvår.
Svensexan skall erbjuda mannen i det tilltänkte livsförhållandet en sista kväll att åtrå sin mamma och slippa bry sig om sin tilltänkta hustrus värderingar.
Tårtan sysslade med Möhippor på den här tiden, tror att det var kring -96, han var alltid bättre med kvinnor än mig, och på sina möhippor lät han dem göra saker som jag lämnar åt honom att berätta.
I vanliga fall innebär ju en svensexa strippdansöser, stora ölkegs, magnifika donkeyshows och andra fantastiska hedonismer.
Men jag minns en svensexa särskilt väl, den hade jag slängt ihop för en svensk man i Ungern, med en ungersk fru förstås. Hon skulle bli tandläkare, han europaforskare. De hade träffats som folk gör, dvs via gemensamma bekanta. Blivit fulla och galet förälskade. Unga var de också. Hon 23 och han 45.
Han hette Fredrik. Fredrik Larsson.
Innan svensexan hade jag och Freddy (som han bad mig kalla honom) gått igenom alla detaljer för festen. Jag hade tyckt att hans förslag var udda, nog för att jag blev glad av att höra dem, men han verkade skämmas en smula när han gav mig anvisningar och pengar. Utan att blinka gjorde jag dock mitt jobb, proffesionell som jag är.
Svensexan höll jag i en lånad festlokal model billig, men det gjorde ingenting. Fredrik och hans vänner skulle mest bara sitta i mörkret och snorta kokain.
Jag avvaktade i hörnen av festen medan de sex männen satt och tittade varandra i ögonen där endast dammsugarläten från deras näsor fyllde tystnaden. Ingen pratade.
Men efter ungefär en timme och fem-sex linor tittade Fredrik på mig med sina rödsprängda ögon och kväljde ur sig ett uppmanande.
"Okej..." I min riktning.
Jag gick fram till den något överviktige värmlandskarln där han satt och jag strök varsamt hans hår.
"Såja, såja" sade jag med len stämma. Han tittade upp på mig. Hans röda ögon var fyllda av tårar.
Ljuden av hans vänners sniffande och "åååh"-anden var fortfarande allt som hördes i mörkret.
"Nu så..." Sade jag och lät min penis dingla.
Fredrik tog den i handen och tittade upp på mig.
"Jag...Jag har alltid drömt om...om att mamma ska tycka om mig. Hon sa alltid att hennes son skulle kunna allt om Europa..." gnydde han, men jag stoppade honom.
"Bry dig inte om att förklara. ikväll är inte morsan här. Nu kör vi grabben".
Han började runka kuken, varpå jag blev hård relativt snabbt. Han tittade hjälplöst upp på mig varpå jag strök hans mittbena (som ju var modern på den här tiden av 90-talet) och sträckte mig efter kokainet. Jag hällde ut en liten hög på mitt erigerade skaft och sade, den här gången med ordentlig kraft i rösten: "Nu jävlar kör vi Freddy". Freddys hjälplösa uttryck förändrade karaktär och hans ängsliga ansikte försökte tvinga fram ett leende. Hans fem vänner, alla bärande klubbtröjor från olika populära ungerska Hockey och fotbollsklubbar, applåderade i det dåva och kolsvarta lilla rummet. Samtidigt sniffade de i luften utan att säga ett ord.
Sen gjorde han det.
Snortade kokainet från min kuk.
fredag 9 maj 2008
Beating on a dead horse
Ledsen att jag inte varit mer uppmärksam, men i Budapest lyser inte Solen, och min dokumentär om HIV äter upp mycket av min tid. Dock skulle jag vilja belysa något som hände förra veckan när jag hade häcken full och missade det. Häcken full av kuk that is.
Shockbeskedet landade för ungefär en vecka sedan: poporkestern Hästpojken tänker inte anmäla bloggkollektivet Vända kappan efter vinden.
Hänger ni inte med riktigt?
Låt oss gå tillbaka i tiden lite.
Ni kanske minns. Kära men ack så föraktade läsare. Att jag, Bollen, skrev en satirisk turnéblogg som "Hästpojkens hangaround" i ett antal delar. Det var påhittat, fiktion, satir, fabriceringar. Rent trams och snusk. Nu har hästpojken själva reagerat på detta i sin egna blogg.
Och de är inte glada.
"Vidare har det kommit till vår kännedom att någon med enorma literära ambitioner och pretentioner utger sig för att vara Adam och skriver en alternativ turnéblogg. Det här är inget vi uppmuntrar. Bloggen har alltså inget med oss att göra. Eftersom vi är barmhärtiga tänker vi inte anmäla förövaren. Men ber denne att sluta upp med sina plumpa försök att göra dig lustig på vår bekostnad. Att parodiera oss är att sparka in öppna dörrar. Alltså lite för enkelt för att det ska vara roligt. Skämta om Kent istället. De är äldre och fetare än oss."
Hmmm... Let's break this down.
1. De tänker inte anmäla.
Säger ni det? Det var ju väldigt godhjärtat. Annars hade ni ju kunnat anmäla oss för utövande av yttrandefrihet. Ett högljutt brott det. Speciellt i en blogg som läses av vad, 100 pers?
2. "Plumpa försök att göra dig lustig"
Att konstruera satir är inte det lättaste. Och plumpt må så vara, men faktum är att Hästpojkens bloggande/forumhängande indiekidfanskara av någon anledning trott att det jag skrivit är sant. Antingen är de helt körda i huvudet. Eller så bör kanske Hästpojken reflektera över varför det en skildring av hur de fingrar sig själva i röven uppleves som realistisk av deras lyssnare?
3. "Utger sig för at vara Adam"
Jaha. Om Hästpojkarna läst mina inlägg hade de inte hittat namnet "Adam" eller "Bolmeusdawg" eller vad fan han nu heter, någonstans.
Ur mitt perspektiv är vad jag fantiserat ihop fortfarande sant. I min värld existerar nämligen inga absoluta sanningar eller verkligheter. Bara olika upplevelser och de sätt man beskriver dem på.
Jag vet allt jag skrivit har jag upplevt. även om inte Hästpojken känner igen sig själva i det så finns det i mitt huvud och det kan ingen ta ifrån mig.
Kom tillbaka när ni har en passbild med en badboll på.
4. (och det här är min favorit) "för enkelt för att det ska vara roligt. Skämta om Kent istället. "
Hästpojken upplever sig alltså vara i underläge. Ett av Sveriges mesta popband med åratal av erfarenhet från livespelande. Något som för det mesta är otacksamt harvande. För at inte tala om musikkritk. men nu blir de alltså parodierade av en anonym blogg. En anonym blogg med 100 läsare, och de känner att de blir sparkade på uppifrån? Underhorses?
Men en sak har de rätt i. Vi har enorma litterära ambitioner och pretentioner.
Skämta om Kent liksom? Det skulle ju vara som att skämta om hovet, TV4. Pffft.
Nu hoppas jag att ni inte hunnit bli uttråkade att all den här texten, för det har nämligen jag blivit. Och jag gillar att vara de vinnande av två parter. Likt en torsk på Thailandssemester är det min förhoppning att finna en kort stunds lycka i att inte underkasta mig. Hästpojken är för lätta att parodiera.
Därför slutar vi här.
Dats how I roll.
//Bollen
Shockbeskedet landade för ungefär en vecka sedan: poporkestern Hästpojken tänker inte anmäla bloggkollektivet Vända kappan efter vinden.
Hänger ni inte med riktigt?
Låt oss gå tillbaka i tiden lite.
Ni kanske minns. Kära men ack så föraktade läsare. Att jag, Bollen, skrev en satirisk turnéblogg som "Hästpojkens hangaround" i ett antal delar. Det var påhittat, fiktion, satir, fabriceringar. Rent trams och snusk. Nu har hästpojken själva reagerat på detta i sin egna blogg.
Och de är inte glada.
"Vidare har det kommit till vår kännedom att någon med enorma literära ambitioner och pretentioner utger sig för att vara Adam och skriver en alternativ turnéblogg. Det här är inget vi uppmuntrar. Bloggen har alltså inget med oss att göra. Eftersom vi är barmhärtiga tänker vi inte anmäla förövaren. Men ber denne att sluta upp med sina plumpa försök att göra dig lustig på vår bekostnad. Att parodiera oss är att sparka in öppna dörrar. Alltså lite för enkelt för att det ska vara roligt. Skämta om Kent istället. De är äldre och fetare än oss."
Hmmm... Let's break this down.
1. De tänker inte anmäla.
Säger ni det? Det var ju väldigt godhjärtat. Annars hade ni ju kunnat anmäla oss för utövande av yttrandefrihet. Ett högljutt brott det. Speciellt i en blogg som läses av vad, 100 pers?
2. "Plumpa försök att göra dig lustig"
Att konstruera satir är inte det lättaste. Och plumpt må så vara, men faktum är att Hästpojkens bloggande/forumhängande indiekidfanskara av någon anledning trott att det jag skrivit är sant. Antingen är de helt körda i huvudet. Eller så bör kanske Hästpojken reflektera över varför det en skildring av hur de fingrar sig själva i röven uppleves som realistisk av deras lyssnare?
3. "Utger sig för at vara Adam"
Jaha. Om Hästpojkarna läst mina inlägg hade de inte hittat namnet "Adam" eller "Bolmeusdawg" eller vad fan han nu heter, någonstans.
Ur mitt perspektiv är vad jag fantiserat ihop fortfarande sant. I min värld existerar nämligen inga absoluta sanningar eller verkligheter. Bara olika upplevelser och de sätt man beskriver dem på.
Jag vet allt jag skrivit har jag upplevt. även om inte Hästpojken känner igen sig själva i det så finns det i mitt huvud och det kan ingen ta ifrån mig.
Kom tillbaka när ni har en passbild med en badboll på.
4. (och det här är min favorit) "för enkelt för att det ska vara roligt. Skämta om Kent istället. "
Hästpojken upplever sig alltså vara i underläge. Ett av Sveriges mesta popband med åratal av erfarenhet från livespelande. Något som för det mesta är otacksamt harvande. För at inte tala om musikkritk. men nu blir de alltså parodierade av en anonym blogg. En anonym blogg med 100 läsare, och de känner att de blir sparkade på uppifrån? Underhorses?
Men en sak har de rätt i. Vi har enorma litterära ambitioner och pretentioner.
Skämta om Kent liksom? Det skulle ju vara som att skämta om hovet, TV4. Pffft.
Nu hoppas jag att ni inte hunnit bli uttråkade att all den här texten, för det har nämligen jag blivit. Och jag gillar att vara de vinnande av två parter. Likt en torsk på Thailandssemester är det min förhoppning att finna en kort stunds lycka i att inte underkasta mig. Hästpojken är för lätta att parodiera.
Därför slutar vi här.
Dats how I roll.
//Bollen
måndag 5 maj 2008
Love Actually.
Ursäkta vår dåliga närvaro hör på bloggen just nu. Eller ursäkten är kanske mest till oss själva. Jag har spenderat några dagar i kärlekens mörker medan Bollen och Tårtan arbetar på en HIV-dokumentär på uppdrag av SVT. Hursomhelst ska jag åka en sväng till Frankrike och vandra i Le Corbusiers fotspår så för min del kommer här inget storslaget att hända på en vecka. En glad nyhet är dock att vår praktikant/frilansare (vad han nu är) Karl Linus har gjort klart film nr 2 i den exklusiva konstfilmserien som behandlar livskvalitet. Här är det Karl själv som står framför kameran i ett försök att få sin yttre skönhet att tränga in i den egna kroppen för att sedan stötas ifrån. Vackert? javisst! Fånigt? Nej faktiskt inte.
Au revoir!
PS. Nine Inch Nails har gjort en ny skiva som är gratis och finns här. Stökig och riktigt jävla lovande måste jag säga. Kolla särskilt Head Down. Blir inte så mkt bättre än så. Skulle vara den här då.
Au revoir!
PS. Nine Inch Nails har gjort en ny skiva som är gratis och finns här. Stökig och riktigt jävla lovande måste jag säga. Kolla särskilt Head Down. Blir inte så mkt bättre än så. Skulle vara den här då.
torsdag 24 april 2008
Livskvalitet som konst
Vända kappan efter vindens frilansare, Karl, är inte bara en practical-joker utan även en sann konstnärsjäl. Nu har vi här på kappan-redaktionen utrustat honom med en kamera och hoppas på att detta ska resultera i några konstfilmer som ska illustrera det svårdefinierade begreppet livskvalitet.
Här kommer i alla fall första filmen som handlar om vardagföraktets dyra pris; depression. Vi tittare får här lyssna på när Karl berättar om hjärnbrus till fina bilder på det ensamma älskandet; onani.
Här kommer i alla fall första filmen som handlar om vardagföraktets dyra pris; depression. Vi tittare får här lyssna på när Karl berättar om hjärnbrus till fina bilder på det ensamma älskandet; onani.
onsdag 23 april 2008
Tårtan vs Kajsa L del 1
Kajsa L sa...
Vart: Café Publik, Andra Långgatan, Göteborg
När: En varm kväll i april.
- Så vad sysslar du med? Hon lekte med sin hand på mitt lår.
- Lite vadsomhelst, bloggar mest. Hon sken upp och proklamerade:
- Det gör jag också! Hon var perfekt full och det var jag med.
- Vart bloggar du? Jag kanske har läst din!
- Jag bloggar om livskvalitet.
- Vända kappan efter vinden!! Skrek hon så det började pipa i mitt öra.
Vi gick ut för att röka en cigarett och prata i normalt tonläge.
- Det stämmer, gillar du den?
- Jag älskar den! Vem är du?
- Jag är T… hon avbryter mig precis i tid.
- Du är väl inte den där jävla Tårtan? Han är klart tråkigast och hans senaste sög.
- Nej nej, jag är Gräddnos. Jag gillar inte Tårtan heller, han fick mest vara med för att han är kompis med bollen, plus att han alltid bjuder på bullar när vi sitter på Cello – can’t beat that.
Hon skrattar, lutar sig bakåt, lutar sig framåt och hamnar i min famn, Vi möts i en kyss och nästa sekund så fingerpullar jag henne i baksätet på en svarttaxi, mål: Hennes enrummare någonstans nära Chalmers. När dörren smäller igen bakom oss så sliter hon genast av sig kläderna och jag är inte sen att följa. Vi är som vilda djur och hon biter hål i huden på min axel när hennes fittmusklerna stryper min kuk och hon äntligen kommer.
Vi ligger kvar och kippar efter andan, sen börjar vi prata om allt möjligt, att plugga, att plötsligt bo i en storstad (hon kom från Jämjö, utanför Karlskrona) och livskvalitet. När hon gråtit ur sig sin förtvivlan om att inte ha några nära vänner i närheten så kysser jag henne och våra kroppar smälte återigen samman. Jag tar till alla min knep och färdigheter, svetten rinner från min rygg när jag dansar med tungan över hennes mest privata. Grannarna måste ha hört hennes cum-roar när det äntligen går för henne.
Nästa morgon så kysser jag henne adjö med löftet om att vi skulle mötas samma kväll, när jag kommer hem till min lägenhet så tar jag först en dusch, sen så lägger jag kameran på laddning, plockar upp telefonen och ringer grabbarna från lagret…
To be concluded
"Fan vad tråkig du har blivit Tårtan, skriv om saker du kan såsom äcklig sex och våld, och sluta upp med dessa pretantioner."
Vart: Café Publik, Andra Långgatan, Göteborg
När: En varm kväll i april.
- Så vad sysslar du med? Hon lekte med sin hand på mitt lår.
- Lite vadsomhelst, bloggar mest. Hon sken upp och proklamerade:
- Det gör jag också! Hon var perfekt full och det var jag med.
- Vart bloggar du? Jag kanske har läst din!
- Jag bloggar om livskvalitet.
- Vända kappan efter vinden!! Skrek hon så det började pipa i mitt öra.
Vi gick ut för att röka en cigarett och prata i normalt tonläge.
- Det stämmer, gillar du den?
- Jag älskar den! Vem är du?
- Jag är T… hon avbryter mig precis i tid.
- Du är väl inte den där jävla Tårtan? Han är klart tråkigast och hans senaste sög.
- Nej nej, jag är Gräddnos. Jag gillar inte Tårtan heller, han fick mest vara med för att han är kompis med bollen, plus att han alltid bjuder på bullar när vi sitter på Cello – can’t beat that.
Hon skrattar, lutar sig bakåt, lutar sig framåt och hamnar i min famn, Vi möts i en kyss och nästa sekund så fingerpullar jag henne i baksätet på en svarttaxi, mål: Hennes enrummare någonstans nära Chalmers. När dörren smäller igen bakom oss så sliter hon genast av sig kläderna och jag är inte sen att följa. Vi är som vilda djur och hon biter hål i huden på min axel när hennes fittmusklerna stryper min kuk och hon äntligen kommer.
Vi ligger kvar och kippar efter andan, sen börjar vi prata om allt möjligt, att plugga, att plötsligt bo i en storstad (hon kom från Jämjö, utanför Karlskrona) och livskvalitet. När hon gråtit ur sig sin förtvivlan om att inte ha några nära vänner i närheten så kysser jag henne och våra kroppar smälte återigen samman. Jag tar till alla min knep och färdigheter, svetten rinner från min rygg när jag dansar med tungan över hennes mest privata. Grannarna måste ha hört hennes cum-roar när det äntligen går för henne.
Nästa morgon så kysser jag henne adjö med löftet om att vi skulle mötas samma kväll, när jag kommer hem till min lägenhet så tar jag först en dusch, sen så lägger jag kameran på laddning, plockar upp telefonen och ringer grabbarna från lagret…
To be concluded
Bollens löning
När jag åkte till Hultsfredsfesivalen för tre år sedan hade jag precis träffat min första riktiga kärlek. Hon var yngre än mig. Faktiskt flera år yngre. Hon gick fortfarande på gymnasiet, estetiska programmet. Trots att hennes målningar var for shit och hon inte orkade med andra filmer än svenska barnkomedier älskade jag henne. Hon var en idiot, men en snygg idiot.
Hon hade precis kommit tillbaka från Bulgarien, en sån där spritresa som unga tjejer gör när de är 18. Hon hade smsat när hon var onykter hur mycket hon tyckte om mig. Och hon hade inte ens drömt om otrohet, det visste jag. Så tidigt i förhållandet som det var.
Hon var fin att ha sex med, våningen under sovrummet där hennes föräldrars sexliv sedan länge avstannat knullade vi istället som fyra personer. Vi kompenserade för hela hushållet skulle man kunna säga.
Jag minns hur hon alltid försökte hejda sina stön så att inte mamma, pappa eller lillasyster skulle höra. Jag minns också hur hon inte klarade av det och hur de små kvidande ljuden slank ur hennes mun, lite för högt, när jag lät min mandom djupdyka i hennes unga fitta.
Och hon följde alltså inte med till Hultsfredsfestivalen.
Och tur var väl det. Musiker som jag är hade jag ordnat backstagepass, och där stod jag. Drängfull som Gud på besök hemma hos Satan och försökte pissa rakt.
En skitsnygg tjej kom in trailern sm utgjorde killarnas kollektiva toalett. Hon hade hög energi och pratade om allt på en och samma gång.
- Vad gör du inne på killarnas egentligen? Sade jag med en spjuveraktig ton.
- Hon vill bara kolla på kukar. Svarade en kille med gubbkeps (förmodligen var han pianist i något band)
Hennes mörka vackra ögon var pigga och stirrade på mig som om de sade "säg nåt kul bara så att vi kan knulla sen". Hennes kropp var beklädd av moderiktiga kläder och hon kunde prata om musik från 2000-talet, om band och musiker jag kände. Hon var 29 och jag kände mig värd henne. Jag var värd henne mycket mer än jag var värd min lilla bonnflicka ute på landet som aldrig sett Pulp Fiction och trodde att Cannibis ledde till en livsstil som trainspottingmissbrukare (en film hon i och för sig inte heller sett). Mina år av kulturkonsumtion hade helt enkelt förtjänat mig den här nya tjejen och hela hennes attraktiva erfarenhet och selektiva förhållningssätt. Sånt som jag själv bar på men inte vågat göra något åt. Fören den kvällen.
Hon drev ett mindre skivbolag och var på festivalen för att göra pr. Hon bodde i ett hus inne i stan, dit vi åkte klockan 4 på natten. Hon tog tjack och vi hade sex.
När jag kom hem från festivalen väntade min flickvän troget och sådär löjligt förälskat. Jag var ambivalent och förträngde hur jag ville ha bort henne ur mitt liv. Något jag gång på gång glömde när jag insåg vilken snygg idiot hon de facto var.
Några veckor efter att jag kommit hem från festivalen åkte vi ut till deras stuga i skogen där hela hennes släkt spelade spel, lekte leker, spelade badminton och jag inväntade kvällen. Hennes bror. 28 år komplett med dreadlocks och ett pissdåligt band, började spela Thomas Ledinlåtat på sin gitarr medan de vita medelklasslantisarna myste ihop sig kring elden. På natten hade jag och min flickvän sex tre gånger i en av gäststugorna. Den sista gången tog det länge innan jag kunde komma. Och när jag väl gjorde det var det efter jävligt hårt arbete.
lördag 19 april 2008
Att ha och att få
”Jag vet att du har en särskild person i dina tankar, långt.. långt bak i ditt huvud så finns hon där. Skratta inte, jag vet att hon finns där. Du kanske fortfarande känner henne, du misslyckades när du hade chansen och nu är ni bara vänner, du har accepterat det, men det svider fortfarande lite när du ser henne med någon annan. Eller så har ni inte träffas på flera år, men då och då så händer det att du tänker på henne och fantiserar om hur det kunde ha blivit. Jag sa åt dig att inte skratta!
Blunda och föreställ dig att den där speciella personen sitter framför dig, gör det, vad tror du att hon skulle säga till dig? Skulle hon känna igen dig? Skulle du känna igen henne? Skulle du känna samma nu som då?
Ikväll så kommer du träffa den där personen du aldrig riktigt fick, ert möte kommer inte att överraska er det minsta, trots att ni inte har träffats på så länge, det kommer att kännas rätt i tiden. Du kommer att bli glad för kvällen såg ut att bli en trist en, du höll på att ångra att du gick ut. Det kommer att kännas som ingen tid har flutit mellan er och ni kommer att prata i flera timmar och sen kommer hon föreslå att ni åker hem tillsammans. Du tror knappt att det är sant när ni låser in er på ett rum för resten av helgen, på söndagskväll så är ni båda så ömma att ni inte längre kan knulla, även om det är allt ni vill göra. Du går hem till dig efter att ha lovat att ni ska träffas nästa dag, men när hon ringer så vill du plötsligt inte svara, när hon ringer på din dörr så vill du inte öppna. Hon bankar i vad som känns som en evighet på din dörr innan hon kollapsar framför den. Brevinkastet öppnar sig och du hör hennes snyftningar eka i trappen. Hon berättar att hon älskar dig, hur hon skulle göra vadsomhelst för dig. Du känner detsamma men du hejdar dig själv ständigt från att öppna dörren och be henne om förlåtelse, istället gör du inget. När du nästa dag går till jobbet så sitter hon i din trapp, men hon säger ingenting, hon bara möter dig med blicken och du känner hur hennes ögon bränns fast på dina hornhinnor. Timmarna går och du kan inte fokusera i ditt arbete, hennes ögon är allt du ser varje gång du stänger ögonen. När du kommer hem så går du bara förbi henne, du vägrar se henne i ögonen, men du kan känna dem. Den natten så kan du inte sova, du slutar försöka stänga ögonen och stirrar istället på den nedsläckta TVskärmen i ditt rum. Det blir tillslut så oumbärligt att bara ligga där, att inte kunna sova. Klockan är 4 och du vet vems fel det är att du känner dig såhär. Du börjar hata henne, hata hennes ögon, du börjar överväga att skada henne.”
Blunda och föreställ dig att den där speciella personen sitter framför dig, gör det, vad tror du att hon skulle säga till dig? Skulle hon känna igen dig? Skulle du känna igen henne? Skulle du känna samma nu som då?
Ikväll så kommer du träffa den där personen du aldrig riktigt fick, ert möte kommer inte att överraska er det minsta, trots att ni inte har träffats på så länge, det kommer att kännas rätt i tiden. Du kommer att bli glad för kvällen såg ut att bli en trist en, du höll på att ångra att du gick ut. Det kommer att kännas som ingen tid har flutit mellan er och ni kommer att prata i flera timmar och sen kommer hon föreslå att ni åker hem tillsammans. Du tror knappt att det är sant när ni låser in er på ett rum för resten av helgen, på söndagskväll så är ni båda så ömma att ni inte längre kan knulla, även om det är allt ni vill göra. Du går hem till dig efter att ha lovat att ni ska träffas nästa dag, men när hon ringer så vill du plötsligt inte svara, när hon ringer på din dörr så vill du inte öppna. Hon bankar i vad som känns som en evighet på din dörr innan hon kollapsar framför den. Brevinkastet öppnar sig och du hör hennes snyftningar eka i trappen. Hon berättar att hon älskar dig, hur hon skulle göra vadsomhelst för dig. Du känner detsamma men du hejdar dig själv ständigt från att öppna dörren och be henne om förlåtelse, istället gör du inget. När du nästa dag går till jobbet så sitter hon i din trapp, men hon säger ingenting, hon bara möter dig med blicken och du känner hur hennes ögon bränns fast på dina hornhinnor. Timmarna går och du kan inte fokusera i ditt arbete, hennes ögon är allt du ser varje gång du stänger ögonen. När du kommer hem så går du bara förbi henne, du vägrar se henne i ögonen, men du kan känna dem. Den natten så kan du inte sova, du slutar försöka stänga ögonen och stirrar istället på den nedsläckta TVskärmen i ditt rum. Det blir tillslut så oumbärligt att bara ligga där, att inte kunna sova. Klockan är 4 och du vet vems fel det är att du känner dig såhär. Du börjar hata henne, hata hennes ögon, du börjar överväga att skada henne.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)